..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Hanne-Vibeke Holsts mosters migrän slog till flera gånger i veckan och allra helst lagom till familjesammankomster. Den övriga släkten tyckte att det hela var en aning pinsamt och antydde att hon nog var lite lat; allra värst var det ju för hennes stackars kultiverade och matfobiske make, han som skulle göra karriär och därför behövde sin (hemma)fru som stöd. Denna migrän hade den stackars mostern i ett järngrepp i 32 års tid, från 1960 till 1992, tills mostern – som annars aldrig klagade eller blev arg – lämnade sin man. Sedan dess har hon inte haft migrän en enda gång. I stället har hon blommat upp: hon läser språk, volontärarbetar, gymnastiserar och umgås med folk. Denna moster var den första person Hanne-Vibeke Holst kom att tänka på när hon började arbeta med den bok som så småningom blev Min mosters migrän. Från början var avsikten att göra en intellektuell analys av kvinnans ställning i samhället, men först var hon tvungen att redogöra för sin personliga ståndpunkt – och så blev Min mosters migrän i stället självbiografisk.

Året är 1999 och Hanne-Vibeke Holst bestämmer sig för att intervjua sin mormor. Hon är 93 år gammal och har således upplevt nästan hela 1900-talet, varför Holst vill dokumentera detta kvinnoliv och ta reda på hur det har påverkat livet för de kvinnor som kommit efter henne. På två dagar hinner de med den intervju som inleder boken och efteråt passade Hanne-Vibeke även på att intervjua sin två år yngre lillasyster. Resultatet är nedslående: kvinnorna är missnöjda men förhåller sig passiva och någon revolution verkar inte vara nära förestående. Varför är det så? Hanne-Vibeke Holst söker efter svaret i sitt eget liv. På drygt 400 sidor får läsaren följa uppväxten i en släkt där kvinnor var i majoritet men män hade makten, det feministiska uppvaknandet, om kravet att hålla på sig för att inte betraktas som ett luder, om åren som diplomatfru och mamma och hur hon nu äntligen har landat i ett bra äktenskap.

Min mosters migrän är spretig, stundvis mycket pratig och innehåller lite väl mycket psykoanalys. Andemeningen verkar vara att Hanne-Vibeke Holsts liv helt och hållet styrs av hennes far (död sedan 1995) och det öde hon har tilldelats genom att födas in i familjen Holst, för trots att hon ville vara självständig och självförsörjande hamnar hon ständigt i skuggan av stora män. Mer än något annat sätter hon fingret på de punkter där kvinnorörelsen är oense: synen på sex och barnafödande och huruvida kvinnorna ska spela på männens planhalva eller på sin egen.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Vilken är den sämsta bok som du faktiskt har läst ut och varför var den så dålig?

Den frågan har flera svar beroende på vad som är definitionen av ”dålig”. Jag har läst flera dåliga böcker, som har varit dåliga på olika sätt, och den första jag kommer att tänka på är En shopaholics bekännelser av Sophie Kinsella. Författaren, som egentligen heter Madeleine Wickham, kan absolut skriva: språket flyter bra och hon är påhittig, men boken suger därför att dess huvudkaraktär, Rebecca Bloomwood, är ytlig och puckad och för att det lyfts fram som något bra. Rebecca råkar ibland illa ut på grund av sina vanor, men detta följs alltid av en ödets nyck som belönar hennes beteende i stället för att få henne att förstå konsekvenserna av att handla som hon gör. Tänk dig ett avsnitt av Lyxfällan där deltagarna får sju rätt på Lotto två dagar innan Kronofogden knackar på dörren, löser sina skulder, kör ekonomin i botten igen (eftersom de inte lärde sig av misstaget första gången) och vinner storkovan på Triss dagarna innan Kronofogden gör nästa utryckning. Det är En shopaholics bekännelser i ett nötskal. Nästa bok är den mycket överskattade Fear of Flying av Erica Jong – ytterligare en författare som slösar bort sin talang på att skriva skräp. Isadora Wing får för sig att knulla ska vara som på film och lämnar sin make för en impotent (!) mupp. Hela boken är ett enda långt känna-efter-och-älta. Mycket psykoanalys – och jag avskyr Sigmund Freud och psykoanalys. Av vissa kallas den för ”en feministisk bibel” men jag kan inte för mitt liv förstå vad som är feministiskt med att hänga upp sig på misogyna hittepåteorier och rymma med otrevliga snubbar. Slutligen i kategorin dåliga böcker som egentligen är bra skrivna är Vänd ditt timglas av Niklas Rådström. Niklas kan skriva och det ser man även på hans CV, men denna bok är lång, pratig och spretig. Så som jag minns den hade det nog gått att plocka bort de mittersta 150 sidorna utan att själva intrigen påverkas. Samma lika men dåligt skriven är Till alla människor på jorden och i himlen av Björn Ranelid. Björn skriver som han pratar: om sig själv i långa meningar med mycket utsvävningar och lite interpunktion, utan att egentligen få något sagt. Jag står inte ut! Snubben har dessutom en facklitterär motsvarighet i Mikael Parkwall som ägnar hela Lagom finns bara i Sverige åt att framhäva sin egen förträfflighet och rikta tjuvnyp och pikar mot språkvetare som blivit mer kända än honom. Ska jag välja en dåligt bok? Nej, det finns för många för att bara välja en, men ska jag välja en dålig bok som irriterar mig väldigt mycket så blir det nog En shopaholics bekännelser som är ett kräkmedel i bokform.

Efter ett ofullbordat förhållande med den jämnåriga Annabel, som något senare dör, kan Humbert Humbert, ca. 13 år gammal vid mötet med Annabel, inte leda bort sina tankar från en viss typ av småflickor – nymfetter: flickor mellan nio och fjorton år gamla och nymfiska snarare än mänskliga, enligt hans beskrivning. Jämnåriga kvinnor vill han helst inte ha att göra med alls; sin första fru omtalar han som en ”besjälad könsattrapp” och äktenskapets syfte var främst hjälpa honom att hålla sina begär ”under uppsikt”. Hon rymmer senare med en taxichaufför och efter en tid på vilohem söker Humbert efter en fridfull plats där han kan fokusera på sitt författarskap. Han blir inneboende hos änkan Charlotte Haze – som har en tolvårig dotter: Dolores. Dolly. Lolita. Det har gått 25 år sedan mötet med Annabel och Humberts tankar upptas nu alltmer av funderingar kring hur han ska komma åt Lolita och röja Charlotte (som han har gift sig med enkom för att komma närmare Lolita) ur vägen. Det senare ordnas genom ett ödets nyck och Humbert kidnappar Lolita och ger sig ut på en bilresa utan mål, kors och tvärs genom hela USA. I två år reser de runt, tills Lolita en dag tröttnar och kräver att de nu ska resa på hennes villkor – och senare lyckas rymma med hjälp av en bekantskap från orten där hon bodde med sin mor. Humbert Humbert ägnar sedan ytterligare tre år åt att irra omkring i sitt sökande efter Lolita. När hon återfinns är hon 17 år, gift och väntar barn och vägrar följa med honom, men avslöjar vem som hjälpte henne att rymma, varpå Humbert ger sig av för att mörda denne medhjälpare. Det framgår mer eller mindre från början att Humbert Humbert är en sjuk människa; arrogant, egoistisk, narcissistisk – jag känner ingen sympati eller empati för honom överhuvudtaget, bara avsmak och vrede. Hans pedofila böjelser är uppenbara redan tidigt liksom det faktum att han är helt oförmögen att ha normala, funktionella relationer med vuxna kvinnor; han drabbas av och till av sammanbrott och vansinne och under irrfärderna med Lolita förlorar han sig alldeles i nojor och förföljelsemani. Boken erbjuder ett fönster in i pedofilens sinne: Humbert är verkligen förälskad i Lolita, höjer henne till skyarna och tolkar hennes barnsliga beteende som sexuella inviter och oroar sig för omgivningens fördömande; endast korta stunder förstår han att det han gör verkligen är fel. Först i slutet inser han att han har förstört Lolitas barndom och, efter mordet på hennes medhjälpare, ”brutit mot alla mänsklighetens lagar”. Vladimir Nabokov är känd för sin språkskicklighet och Lolita är full av ordlekar och språktrolleri; sannolikt krävs en omläsning för att upptäcka och förstå allihop.