..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Det här inlägget handlar inte alls om böcker men desto mer om ett roligt, gott och galet initiativ och sådana puffar jag gärna för!

I sommar, med start den åttonde juni, ska Jesper Lissmark Hult cykla på enhjuling från Nordkap i Norge till Tarifa i Spanien. Resan beräknas ta fem månader och med sig har han Elin Höglund som cyklar på vanlig cykel. På den 650 mil långa resan ska de dela ut gratiskramar, ge inspirationsföreläsningar och samla in pengar till organisationen Friends som arbetar mot mobbing och de hoppas att människor i städerna de passerar gör dem sällskap en bit, en mil eller så, till fots eller på cykel. Enligt tidsplanen ankommer de till Skåne via Båstad den 22:a augusti och gör ungefär en stad om dagen (Ängelholm den 23:e, Helsingborg den 24:e, Landskrona den 26:e, Lund den 27:e och Malmö den 28:e) innan de fortsätter vidare mot Köpenhamn den 29:e. Tidsplan, resrutt och annan information finns på projektets hemsida och på Facebook kan man följa förberedelserna och uppladdningen.

Romanens namnlösa berättarjag fyller 25 och råkar ut för en ålderskris av det större slaget. Allt känns meningslöst och han vet inte längre vad han vill. Några veckor senare får han möjlighet att låna sin brors lägenhet medan denne är bortrest i två månader och han beslutar sig för att ta tillfället i akt och rannsaka sig själv och sitt liv, vilket inleds med att han avbryter sina universitetsstuder, säger upp sitt studentrum och säljer nästan allt han äger. Han ägnar sin tid åt att studsa med en boll, banka på en bultbräda, läsa en bok om tid, skriva listor, kommunicera med en vän per fax och tänka på tiden och universum; ibland misstänker jag starkt att människan har regredierat: Erlend Loes naivistiska stil – korta, enkla meningar och något enstaka komma här och där – ger huvudkaraktären en barnslig framtoning, särskilt som han i vissa avseenden faktiskt resonerar som ett barn. Han stiftar även bekantskap med en femåring – med vilken han för samtal på barns vis. Högst motvilligt går bokens huvudperson så småningom med på att besöka sin bror i USA, vilket visar sig vara en bra idé eftersom han, i och med resan, kommer närmare sitt sökande efter sig själv och meningen med livet, vilket naturligtvis är positivt – fast jag blir mest frustrerad! Jag kan å ena sidan sympatisera med upplevelsen av att vara 25 och inte veta vad man ska göra med sitt liv (jag hann nästan bli 26 innan jag kom på att jag ville bli förlagsredaktör och kanske bibliotekarie), å andra sidan kan jag bli galen på människor som bara ska älta, vilket är något som berättarjaget i Naiv. Super. ägnar en stor del av sin tid åt.

Nu har jag tittat i hyllorna och kommit fram till att följande böcker ska ingå i min läsesatsning inför Bokmässan:

Danmark
Min mosters migrän – Hanne-Vibeke Holst
Crème Fraîche - Suzanne Brøgger
Slöjan – Suzanne Brøgger

Finland
Män kan inte våldtas – Märta Tikkanen

Norge
Naiv. Super. – Erlend Loe
Egalias döttrar – Gerd Brantenberg
Osynliga händer – Stig Sæterbakken

Island
Vinterstaden – Arnaldur Indriðason

Det är lite glest bland de isländska författarna – det måste jag göra något åt. Vad gäller finska författare jag med mig Sofi Oksanen och Arto Paasilinna sedan tidigare. Listan kommer, med andra ord, sannolikt att fyllas på framöver.

Nordisk litteratur står i fokus för Bokmässan 2012 som sker i samarbete  med Nordiska Rådet, Nordiska Ministerrådet och en mängd nordiska organisationer och förlag. Liksom flera av mina ambassadörskollegor tänkte jag således läsa in mig på litteratur av nordiska författare; min avsikt var att satsningen skulle inledas med att se över vilka författare jag redan läst, men listan blev väldigt kort: Bent Hougaard (Danmark), Arto Paasilinna och Sofi Oksanen (Finland), Jostein Gaarder och Åsne Seierstad (Norge) och så avslutningsvis en hel del svenskar, till exempel Maja Lundgren och Liv Strömquist.

Ibland överskattar jag mig själv.

”Gräv där du står”, säger Olika sidor, så jag ska följa hans råd, inventera bokhyllorna och återkomma med en lista över nordiska författare som jag ska (försöka) läsa före Bokmässan.

Jag tänkte skriva något om att vi måste börja prata om högerextremt våld, att Anders Behring Breivik delar idévärld med människor som idag rör sig i politikens finsalonger och att Breiviks terrordåd måste besvaras med mer öppenhet, mer demokrati, mer tolerans, mer av allting som är positivt och bra. Men så här nära inpå kändes det bara dumt. Det är en diskussion som är lämplig att ta först när Norge har återhämtat sig.

Fick tre inplastade försändelser med dagens post. Två från Ellos och en från La Redoute (som jag inte ens är kund hos) – båda företagen ingår i företagsgruppen Redcats Nordic (där även Jotex, Josefssons och Catalog ingår) som är en del av det världsomspännande företaget Redcats som i sin tur ägs av det multinationella bolaget PPR. Det hade således varit en smal sak att bunta ihop alla tre försändelserna i en plastpåse, eller radikalt minska antalet utskick genom att göra e-postutskick i stället (vilket de redan gör – flera gånger i veckan). Redcats Nordic har tre miljoner kunder i Sverige, Norge, Danmark, Finland och Estland, vilket i och för sig ”bara” utgör ungefär 12% av den totala folkmängden i dessa länder (ca. 25 miljoner), men nio miljoner ganska onödiga utskick (jag gör antagandet att samma utskick görs till samtliga) blir ett ganska rejält sopberg. Det är en hisnande tanke att detta enorma sopberg hade kunnat bli så mycket mindre om man bara vidtagit några enkla åtgärder.

Mina arbetskamrater har utsett mig till kommunikationsbärare (d.v.s. ansvarig för kallpratet under arbetstid). ”Prata”, säger de stup i ett. ”Vi har inte setts på två veckor, något måste du ha att prata om!” Här kan man ju tycka att arbetskamraterna borde initiera diskussion om de nu är så pratglada, men de gör de alltså inte. I alla fall inte med mig, men gärna med varandra.

Nu kan man ju tro att jag är ointresserad, snorkig, otrevlig, elitistisk eller kanske rentav autistisk. Jag är inget av det. Tvärtom, faktiskt. Jag är bara jättedåligt på kallprat (särskilt när jag jobbar så tidigt på helgmorgnarna att alla fortfarande sover när jag kommer hem). Jag förstår liksom inte riktigt vitsen. Att prata om vädret känns ju lika givande som ”dagens outfit”; det har knappast undgått mina arbetskamrater att det är vårvärme på dagen och minusgrader på natten eftersom vi bor i samma stad allihop, men jag försökte mig ändå på att påtala det fina vädret. Vidare förklarade jag att jag inte har gjort så jättemycket under de två veckor som har gått, att jag mest har korrekturläst och att jag nu ska skriva C-uppsats. Detta resulterade i – ingenting.

Här är mer bits and pieces från de gångna veckorna:

Jag träffade en läkare som menade att lite acne väl inte är så farligt. ”Det är en alldeles rimlig invändning – om patienten är 17 år!” sade jag. ”Du vet väl att Roaccutan har vissa biverkningar?”  förklarade han pedagogiskt. ”Ja”, sade jag. ”Jag har full koll och det mesta känns faktiskt mer lockande än acne vid nästan 30 års ålder.” Så är ju Roaccutan licensbelagt, så nu väntar jag på en remiss till hudkliniken.

Jag väntar även på en remiss till röntgen eftersom jag tänkte fixa mina tänder.

Apropå att fixa saker så är jag lite road av att det anses mer okej att fixa acne och sneda tänder än andra saker som kan vara kosmetiska men inte nödvändigtvis behöver vara enbart det – precis som acne och sneda tänder kan vara problematiskt ur en mer praktisk synvinkel.

I fredags satt jag och var snygg på Rauhrackel. Måste ju fira att det var löning. Jag åt ryggbiff och så såg vi Ted Mosbys doppelganger.

Jag bytte till sommardäck i förrgår, handbromsen måste justeras och jag har 200 mil kvar till kamremsbyte.

Gårdagens outfit: arbetskläder.

Senaste bokinköp: Undersökningen av Kristina Hultman.

Flygresor.ses kräkreklam är min favorit just nu, men den här reklamfilmen tycker jag inte alls om.

Jag upptäckte nyss att Rex har varit med på Cuteoverload.com. För jättelänge sedan. Enligt YouTube är klippet mer populärt i Norge och USA än i Sverige. Klippet har även lagts upp på Dogasaur och har till och med nått Japan. För två år sedan blev jag faktiskt kontaktad av produktionsbolaget Formulation Inc. som gör ett underhållningsprogram för Nippon Television Network (NTV) som heter Shimura Zoo. De ville visa videoklippet i programmet, vilket jag gav tillåtelse till.

Det är oroande, ur jämställd- och jämlikhetssynpunkt bland annat, att Rozas misshandel av Rodney (i Big Brother) försvaras, skämtas bort och slätas över av bland annat programledaren Gry Forssell.