..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Bland evenemangen på min långa lista närvarade jag endast vid två. De första missade jag (bilolycka på E6) och resterande, utom de jag närvarade vid, hoppade jag över för att hinna besöka så många förlagsmontrar som möjligt. Årets skörd blev: 36 böcker, en jättesnygg kasse från Sekwa (flera besökare frågade var jag hade fått tag på ”den snygga orangea”!) och – äntligen! – en Book Bag från Adlibris! Att välja sneakers och ryggsäck i stället för Converse och resväska på hjul var lyckat; det blev några kassar ändå, men skönt att kunna stoppa undan i ryggsäcken och jag har inte alls lika ont i fötterna nu som jag hade vid samma tidpunkt förra året.

På kursen Litterärt skapande fick vi i uppgift att läsa om vår favoritroman och leta efter dramaturgiska vändpunkter, välfunna formuleringar och annat som gör att boken engagerar oss. Jag valde Pompeji av Maja Lundgren – inte min favorit när jag läste den, men jag har upptäckt att Maja och hennes böcker kräver eftertanke. För uppgiften hade vi bara 3000 tecken (inkl. mellanslag) på oss att tala för vår bok, och nedan följer resultatet av min omläsning.

Första gången jag läste Maja Lundgrens Pompeji tyckte jag att hon hade svårt att komma igång, att bestämma sig för vilken riktning hon ville att boken skulle ta. Nu förstår jag att så inte var fallet. Maja är helt på det klara vad hon sysslar med men medveten om att hennes förkunskaper är större än den genomsnittliga läsarens, varför boken måste inledas på det sätt som den gör: läsaren bör ju få ut mesta möjliga.

De första kapitlen – Övergångssten I-V samt Vesuvius kärleksbrev – handlar om livet och föreställningar i antikens Pompeji och om vulkanen Vesuvius, och Toleranströskel I-II behandlar under antiken vanligt förekommande företeelser som vi moderna människor kan ha lite svårt att smälta: grov könshumor och garum. Därefter börjar berättelsen om livet i Pompeji strax innan Vesuvius ödesdigra utbrott år 79 e. Kr.

Maja berättar i presens: naturligtvis medveten om att det som sker skedde i förfluten tid, men levandegjort som ett nu. Ibland betraktande och förklarande, ibland mer mitt i och närvarande om än fortfarande observerande. Omväxlande berättar hon om hur staden ser ut och vad hon förmodligen hade sett om hon hade promenerat där år 79, omväxlande använder hon dialogformen för att ge stadens folk liv. Dialogerna är för det mesta mycket enkla, så som människor pratar mest. Ett exempel från sidan 80; mimaren Methe samtalar med sin bästa vän, spinnerskan Amaryllis:

– Du Amaryllis.
– Ja.
– Jag är kär.
– Inget allvarligt?
– Jo.
– Jaha. Och vem är det då?
– Chrestus.
– Nä!
[…]
– Vad är det med Chrestus då?
– Jo kuken är hård, men hjärtat, det är mjukt.
– Trevligare än tvärtom, medges! Är det besvarat då?
– Inte ett skvatt. Men jag ger inte upp förrän jag vunnit hans kärlek! Han är så snäll!
– Snäll av svaghet, dumhet, feghet, skenhelighet, eller verkligt verkligt snäll?
– Verkligt verkligt snäll.
– Det där låter inte som en fututor, det låter som nåt du drömt ihop åt dig. Hittar du en till så dra dig inte för att tipsa din hulda väninna.

Genom att leka med ord tycker jag, som älskar ordlek, att hon skapar engagemang. På sidan 31 finns flera representativa exempel (min fetstil, Majas kursivering):

Bene felat betyder inte haltar, utan suger bra. […] Bortsett från detta har pompejanerna en väl upparbetad kiss- och bajshumor. Överhuvudtaget en väldigt kroppslig humor. Jag gillar det. Om ni inte gör det, så betänk åtminstone att det är historiskt korrekt. Eller stoppa upp huvet och läs något i edra egna annaler.

Miljöskildringar och personporträtt är enkla, det mesta beskrivs i stora drag. Författaren stannar ibland upp vid enstaka detaljer utan att ge dem onödigt mycket uppmärksamhet och hon blir aldrig pratig (jfr. Dennis Lehane), vilket inte heller behövs då historien talar för sig själv och ger en bild av pompejanerna och livet i staden utan att författaren måste gå in och detaljbeskriva för läsaren hur det var. Boken avslutas med dedikationer till folket i Pompeji och det framgår att boken har en verklighetsförankring.

Hon är finurlig, den där Maja.