..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Artonåriga Louise kallar sin mamma Alice för ”mamma” när hon pratar om henne, men ”Alice” när hon talar till henne i syfte att ”låta henne förstå hur illa den rollen passar henne, eller övergår hennes förmåga” (s. 21). För vem är egentligen mamma till vem? kan man fråga sig. Ofta får Louise vara den vuxna och förståndiga – som tur är kan hon ta sin tillflykt till sin far, även om han i perioder saknar fast bostad (och också är ganska självupptagen, men på ett annat sätt än Alice). Hur som helst så sitter nu Louise på ett café i Paris. Alice har, i ett meddelande på telefonsvararen, bestämt tid och plats, men hon är sen. Mycket sen. Timmarna går och Louises cafénota växer. Under tiden hon väntar blickar hon tillbaka på sin uppväxt som varit full av brutna löften, missbruk och impulsivitet från den oberäkneliga Alices sida, men även enstaka ljusa och bra stunder – tvära, oberäkneliga kast som naturligtvis är en källa till otrygghet och förvirring, särskilt som drömmen om vad som kunnat vara och hoppet om förändring är ständigt närvarande.

Detta är en lätt- och snabbläst bok, som dock tog tid för mig eftersom jag har huvudet fullt av masteruppsatsen. Kärleksfull och samtidigt smärtsam. Jag blir arg på Alice som beter sig som en snorunge och på Louise som låter sig själv dansa efter Alices pipa, trots att jag förstår att det är en lång process att en gång för alla sluta hoppas och bryta sig loss. Trots den misär som Alice periodvis vältrar sig i är denna uppväxtskildring, för den är nämligen baserad på Justines eget liv, ändå förvånansvärt nykter och klarsynt.

Att Paris får utgöra fonden mot vilken berättelsen utspelar sig gör att jag, som med alla andra romaner som utspelar sig i denna underbara stad, nu genast vill åka till dit. Jag vill också sitta hela dagen på ett café (men slipper helst vänta på någon)!

Justine Lévy bor i Paris och är verksam som redaktör. Vi ses på Place de la Sorbonne är hennes debutroman som följts av ytterligare två romaner: Inget allvarligt och En ovärdig dotter. Den senare har även filmatiserats.

Moderskapet är en helig ko och att kritisera detta heliga tillstånd är förbjudet, rentav tabu. Kvinnor som inte vill ha barn betraktas som lite konstiga och att tala illa om, eller rentav göra slut med, sin egen mor uppfattas som lite skamligt – bara dåliga barn gör så, för mödrar kan inte vara dåliga. Eller kan de det? Karyl kände att något saknades. Hon läste om bandet mellan mor och dotter och kände bara tomhet och sorg. Ingenstans kunde hon läsa om upplevelser som liknade hennes egna, men pusselbitarna föll på plats när hon hörde talas om narcissism och hur narcissistiska mödrar behandlar sina barn (och främst sina döttrar). Will I Ever Be Good Enough? kom till efter flera års efterforskningar och som ett led i hennes egen läkning. Boken är indelad i tre delar. Den första handlar om narcissistiska mödrar i allmänhet och hur deras narcissism ger sig uttryck; del två handlar om de konsekvenser som drabbar de narcissistiska mödrarnas döttrar och bokens sista del handlar om hur man, som dotter till en narcissistisk mor, frigör sig, sätter gränser och sätter stopp för det narcissistiska arvet.

Narcissism är ett komplext tillstånd, men kort sammanfattat innebär det att den narcissistiska föräldern uppfostrar sitt barn till att enbart vara en förlängning av föräldern själv: ord som ”gränser” och ”integritet” finns inte i den narcissistiske förälderns vokabulär och alla försök till frigörelse leder till konflikt. En välputsad fasad är viktigt och denna fasad upprätthålls genom att barnet värderas för vad det gör snarare än för vad det är och tvingas att undertrycka sina egna känslor, åsikter, intressen, upplevelser och allt annat som inte faller den narcissistiske föräldern i smaken. Narcissisten använder sig av en mängd olika metoder för att bryta ned sitt offer och drivs av avundsjuka och och rädsla – för egentligen är det små och svaga människor vi talar om, människor som har så låg självkänsla att de endast känner sig värda något om de trycker ner andra och helst av allt sina egna barn.

Karyl McBride, som sedan mer än 30 år är verksam som psykolog och familjerådgivare, presenterar pedagogiskt hur narcissism hos mödrar ger sig uttryck och följer upp sina teoretiska resonemang med konkreta exempel. Texten är formulerad som ett tilltal till läsaren och kompletteras ofta med frågor som läsaren kan ställa sig själv. Bokens första del, som handlar om narcissistiska mödrar i allmänhet, uppfattar jag som mest givande och genomarbetat; de efterföljande delarna uppfattar jag ofta som en aning förhastade, att författaren inte dröjer sig kvar och förklarar djupare. Hon återvänder ofta till sig själv och de egna upplevelserna och stundvis kan jag uppleva att det kanske hade gett mer om hon hade haft mer distans till sin egen uppväxt och mor, att hennes upplevelser kanske inte är helt färdigbearbetade. Med det sagt så är det ändå en bra bok som är lättbegriplig och lätt att hänga med i. Boken väcker även den viktiga frågan om förlåtelse. Måste man förlåta? McBride talar om vikten att förlåta och hur hon var tvungen att förlåta sin egen mor och mot slutet av boken kommer hon in på vad förlåtelse innebär för henne, men jag vet inte om jag vill hålla med. Jag tycker nog att man inte alls måste förlåta – varför skulle man ens vilja förlåta någon som gjort en så ont? En sådan person gör sig väl ändå bäst väl nedpackad i en väl försluten låda långt, långt inne i medvetandets vindsförråd? Är kanske vikten av förlåtelse kanske främst en kulturell grej?

Det här är i lika delar en självbiografi och ett feministiskt manifest, som tar sin början i den 13-åriga Caitlins flykt från kvarterets pojkar. Hon är ensam, överviktig och mobbad. I 16 kapitel får vi följa hennes uppväxt och liv i nutid och varje kapitel behandlar även viktiga kvinnofrågor: vikt, sexism, kärlek, äktenskap, barn, abort och feminism i stort; varför Katie Price är en dålig förebild och Lady Gaga är en god dito; varför skor, kläder och handväskor är så viktigt – eller antas vara det (detta var en av de punkter vi inte är överens på) – för kvinnor. Alla kapitel tar sin utgångspunkt i någon aspekt av Caitlins eget liv som tonåring, journalist, vuxen kvinna, fru eller mamma. Hennes budskap är att vi alla bara borde komma överens, vara en del av ”gänget” och få vara de vi är. Hon menar att man kan komma långt med att vara trevlig och hövlig, varför frågor som ”är det artigt?” och ”måste killarna göra det?” kan vara bra ledord. Jag uppfattar Caitlin som en jordnära person som jag tror att många kan identifiera sig med. Jag vet i alla fall att jag hittade massor av gemensamma beröringspunkter och massor av saker som jag höll med om – och en och annan liten detalj som vi inte var överens om. I alla händelser är hon förbannat rolig och ibland lite arg. Och fyndig! I kapitel tre, på sidan 62, kommer hon in på vad man ska kalla fittan, något som ju även diskuteras här i Sverige:

I, personally, have a cunt. … Cunt is a proper, old, historic, strong word. I like that my fire escape also doubles up as the most potent swearword in the English language. … If I tell you what I’ve got down there, old ladies and clerics might faint. I like how shocked people are when you say ”cunt”. It’s like I have a nuclear bomb in my pants, or a mad tiger, or a gun.

… In a culture where nearly anything female is still seen as squeam-inducing, and/or weak …  I love that ”cunt” stands, on its own, as the supreme, unvanquishable word. It has almost mystic resonance. It is a cunt – we all know it’s a cunt – but we can’t call it a cunt. We can’t say the actual word. It’s too powerful.

Jag satt på tåget mellan Göteborg och Lund när jag läste det kapitlet och jublade tyst för mig själv, eftersom jag är en ihärdig försvarare av ordet ”fitta”. Det funkar inte i alla lägen, nej, men är ändå betydligt bättre än en del andra alternativ.

Hur som helst: Caitlins styrka, utöver det att hon är trevlig och hövlig – om än lite spetsig ibland, är att hon talar ett språk som alla kan förstå. Det är intelligent, men innehållande ett minimum av ”akademiska” och ”teoretiska” (dock tydlig brittisk engelska), utan att det för den sakens skull blir banalt eller dumt.

Caitlin Moran är i hemlandet Storbritannien känd som journalist, kolumnist och TV-personlighet. How To Be a Woman är hennes andra bok. Den första – The Chronicles of Narmo – gavs ut när hon bara var 16 år gammal. Caitlin har en hemsida här och syns även på Twitter.

Uppdatering: Hos Ett hem utan böcker läser jag att boken kommer i svensk översättning i höst, med titeln Konsten att vara kvinna.

Hanne-Vibeke Holsts mosters migrän slog till flera gånger i veckan och allra helst lagom till familjesammankomster. Den övriga släkten tyckte att det hela var en aning pinsamt och antydde att hon nog var lite lat; allra värst var det ju för hennes stackars kultiverade och matfobiske make, han som skulle göra karriär och därför behövde sin (hemma)fru som stöd. Denna migrän hade den stackars mostern i ett järngrepp i 32 års tid, från 1960 till 1992, tills mostern – som annars aldrig klagade eller blev arg – lämnade sin man. Sedan dess har hon inte haft migrän en enda gång. I stället har hon blommat upp: hon läser språk, volontärarbetar, gymnastiserar och umgås med folk. Denna moster var den första person Hanne-Vibeke Holst kom att tänka på när hon började arbeta med den bok som så småningom blev Min mosters migrän. Från början var avsikten att göra en intellektuell analys av kvinnans ställning i samhället, men först var hon tvungen att redogöra för sin personliga ståndpunkt – och så blev Min mosters migrän i stället självbiografisk.

Året är 1999 och Hanne-Vibeke Holst bestämmer sig för att intervjua sin mormor. Hon är 93 år gammal och har således upplevt nästan hela 1900-talet, varför Holst vill dokumentera detta kvinnoliv och ta reda på hur det har påverkat livet för de kvinnor som kommit efter henne. På två dagar hinner de med den intervju som inleder boken och efteråt passade Hanne-Vibeke även på att intervjua sin två år yngre lillasyster. Resultatet är nedslående: kvinnorna är missnöjda men förhåller sig passiva och någon revolution verkar inte vara nära förestående. Varför är det så? Hanne-Vibeke Holst söker efter svaret i sitt eget liv. På drygt 400 sidor får läsaren följa uppväxten i en släkt där kvinnor var i majoritet men män hade makten, det feministiska uppvaknandet, om kravet att hålla på sig för att inte betraktas som ett luder, om åren som diplomatfru och mamma och hur hon nu äntligen har landat i ett bra äktenskap.

Min mosters migrän är spretig, stundvis mycket pratig och innehåller lite väl mycket psykoanalys. Andemeningen verkar vara att Hanne-Vibeke Holsts liv helt och hållet styrs av hennes far (död sedan 1995) och det öde hon har tilldelats genom att födas in i familjen Holst, för trots att hon ville vara självständig och självförsörjande hamnar hon ständigt i skuggan av stora män. Mer än något annat sätter hon fingret på de punkter där kvinnorörelsen är oense: synen på sex och barnafödande och huruvida kvinnorna ska spela på männens planhalva eller på sin egen.