..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

I morgon kl. 19:30 är det dags för Sofi Oksanen på Malmö stadsbiblioteks internationella författarscen!

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Vilken bok är du mest nyfiken på som kommer att komma ut under första halvan av det här året?

Jag har knappt hunnit bläddra i vårens utgivningskatalog så jag har dålig koll på vad som kommer i vår (skämmes ta mig fan!) men en bok vet jag kommer: När duvorna försvann av Sofi Oksanen. Äntligen! Som jag har längtat! Boken utspelar sig i Tallinn, Estland, mellan 1930- och 1960-talen och jag är så nyfiken på vad Sofi ”hittar på” den här gången. Boken kommer i april och om du befinner dig i närheten av Malmö den 23:e april så kan du se och lyssna på Sofi på stadsbiblioteket: kl. 19:30 sitter hon på deras internationella författarscen och samtalar med Ingrid Elam, litteraturvetare och dekan för Göteborgs universitets konstnärliga fakultet.

En person som står mig mycket nära bad mig läsa den här boken – utan att ha recensionsglasögonen på! Och det har jag också gjort, varför detta inte blir någon vanlig recension. Som ateist och antiteist (dock vill jag redan här understryka att det är mitt val och att var och en får göra sina egna!) var jag inledningsvis skeptisk: Benny är verksam som medium och tror på reinkarnation, att vi återföds gång på gång för att i varje liv lära oss något nytt tills vår kunskap är så stor att vi inte längre behöver återfödas. Stark kontrast, med andra ord, men bortsett från att Benny har en tendens att upprepa sig, vilket i kombination med min envisa och långvariga lässvacka gjorde läsningen seg, var budskapet lätt att uttolka och ta till sig utan att mina egna cirklar blev rubbade: Lär dig något av allt som sker i stället för att självömka; ta vara på ditt liv och låt inte rädslor styra dig; behandla alla människor med ”kärlek” (Bennys ordval, därav citationstecken – jag skulle föredra något mindre laddat). Det känns ju som ganska rimliga riktmärken, oavsett religion (eller avsaknad därav).

Benny Rosenqvist är baserad i Malmö och, som tidigare nämnt, verksam som medium. Ingrid Carlqvist är journalist, kanske mest uppmärksammad i egenskap av det främlingsfientliga Tryckfrihetssällskapets grundare och ansvarig utgivare för den likaledes främlingsfientliga tidningen Dispatch International – ett vägval som är allt annat än ljust.

Det här inlägget handlar inte alls om böcker men desto mer om ett roligt, gott och galet initiativ och sådana puffar jag gärna för!

I sommar, med start den åttonde juni, ska Jesper Lissmark Hult cykla på enhjuling från Nordkap i Norge till Tarifa i Spanien. Resan beräknas ta fem månader och med sig har han Elin Höglund som cyklar på vanlig cykel. På den 650 mil långa resan ska de dela ut gratiskramar, ge inspirationsföreläsningar och samla in pengar till organisationen Friends som arbetar mot mobbing och de hoppas att människor i städerna de passerar gör dem sällskap en bit, en mil eller så, till fots eller på cykel. Enligt tidsplanen ankommer de till Skåne via Båstad den 22:a augusti och gör ungefär en stad om dagen (Ängelholm den 23:e, Helsingborg den 24:e, Landskrona den 26:e, Lund den 27:e och Malmö den 28:e) innan de fortsätter vidare mot Köpenhamn den 29:e. Tidsplan, resrutt och annan information finns på projektets hemsida och på Facebook kan man följa förberedelserna och uppladdningen.

Just nu cirkulerar en enkät på nätet som bland annat ställer frågan om vad man gjorde för tio år sedan. Enligt O har lagt till några bokfrågor:

Jag kom direkt från jobbet och droppade in en timme efter utsatt tid, men det gick ju bra ändå och jag har haft en supertrevlig kväll (trots att jag var och är tröttluddig i huvudet) med The Book Pond, Zachan the Writer, Bokomaten och Schitzo-Cookie, som jag ju träffat tidigare, samt Calliope (jag har träffat Calliope!), Bokklok, En full bokhylla är en rikedom (med bebis) och Vixxtoria (en till kändis!). Utöver näst intill obligatoriska bokbloggarämnen, som synen på kommentarer vars enda syfte är att göra reklam (sådana släpper inte jag igenom!) och den tidsbrist vi alla brottas med, kom vi även, bland andra ämnen, att avhandla jobbiga tentor och lärarutbildningen i Malmö. Bokbyte blev det naturligtvis: jag fick med mig Den sämsta får du gratis (Henrik Lange) hem och blev äntligen av med mitt ena exemplar av Den svarta boken (Orhan Pamuk) och några av oss satt kvar tills vi blev utkastade för att Espresso House skulle stänga. Tack för en trevlig kväll allihopa!

I slutet av 1991 och början av 1992 härjade den så kallade Lasermannen i Stockholm: jag var bara sju-åtta år då, men minns fortfarande löpsedlarna och den intensiva bevakningen i dags- och kvällspressen. Överhuvudtaget minns jag åren kring decennieskiftet 1990 som turbulenta både nationellt och internationellt: Sovjetunionens fall, Ny demokratis uppgång och fall, Vitt Ariskt Motstånd (VAM), sammandrabbningar mellan nynazister och antirasister på 30:e november (där Sverigedemokraterna deltog med Anders Klarström i spetsen och högerarmarna i luften) och så vidare. Lasermannen handlar naturligtvis först och främst om John Ausonius och hans attentat mot invandrare, men med den här boken placeras han i en kontext: Ausonius verkade inte i ett vakuum. På så sätt har Gellert Tamas skrivit ett alldeles utmärkt reportage. Dock får jag känslan av att han skriver något tillspetsat och dramatiserat, även om jag bara kan styrka mitt påstående i ett fall: beskrivningen av We Shall Overcome i Rinkeby stämmer inte helt överens med vad som verkligen skedde. Med det sagt så är Lasermannen absolut en mycket spännande och läsvärd bok – trots att Tamas skriver hellre än bra: det är mycket hopp framåt och bakåt i tiden och berättarperspektivet ändras lite hur som helst vilket gör boken spretig; här och var finns även långa stycken med kursiv, vilket ju är lite läsovänligt. Vidare hade jag gärna sett en lite noggrannare korrekturläsning och lite bättre interpunktion. Gellert Tamas riktar även strålkastaren på något som jag uppfattar som symtomatiskt för den här tidsperioden: den strukturella främlingsfientligheten, det vill säga en främlingsfientlighet som genomsyrade hela samhället och som tilläts göra det på grund av auktoriteters passiva – eller i vissa fall: aktiva och uttalade – utövande. Till exempel så var det förbjudet för asylsökande arbeta under hela utredningen och handläggningen av deras ärende – som kunde ta flera år – något som ledde till den ännu rådande föreställningen om invandrare som bidragssnyltare; ett annat exempel är svenskfödde Carl Gustaf som fick jobb som chaufför åt Sveriges dåvarande försvarsminister (1992, Anders Björck) men som blev av med jobbet innan han hann börja på grund av sin hudfärg och sitt ”konstiga” efternamn: faktorer som gjorde att han ansågs vara en säkerhetsrisk! Den här strukturella främlingsfientligheten visade sig även i ett ohälsosamt fokus på invandrare som just – och enbart – invandrare: en svensk var aldrig bara en svensk utan definierades primärt utifrån sina andra roller som baserades på kön, utbildning, yrke, familjeförhållanden och så vidare; etnicitet kom sällan eller aldrig på tal. En invandrare, däremot, var först och främst en invandrare: hans övriga roller i samhället kom sällan eller aldrig på tal. Och föreställningarna kring ”invandrare” var, som exemplet Carl Gustaf illustrerar, inte särskilt positiva. Erik, som sköts i januari 1992, vittnar om detta: han var vid tiden för attentatet doktorand vid Uppsala universitet (idag är han docent), make och småbarnsförälder – men i mötet med media blev han reducerad till sin etnicitet, och hur han än försökte påtala att hans liv var här i Sverige och att han var svensk så nådde han inte fram.

Det här är en bok som engagerar. Det är nästan 20 år sedan Lasermannen härjade och den strukturella rasismen var så tydlig att den gick att ta på. På ett sätt är boken högaktuell – jag tänker då på de attentat som riktats mot invandrare i Malmö: det finns flera gemensamma nämnare, både mellan Ausonius och den man som nu sitter häktad i Malmö och mellan företeelser då och nu (t.ex. Ny demokrati och Sverigedemokraterna) men låt oss hoppas att vi har lärt oss något sedan dess.

Jag fick en award av Annika med följande motivering:

[T]rots att den har orangea inslag så är den helt klart en pärla. Dessutom har hon full koll på hur man jobbar med taggar. Där ligger jag i lä det vill jag lova.

Tack!

Med utmärkelsen kommer några åtaganden: utöver det att mottagaren lägger bilden i sin blogg och länkar tillbaka till givaren, ska man även nominera sju andra bloggare samt berätta sju intressanta saker om mig själv.

De sju nominerade
Millan skriver om vardagen och fotograferar lite. Bloggen är helt vanlig och hon gör sin grej och det tycker jag är coolt.

Vlad borde plugga men betraktar vardagen (och Jason Segel) i stället – awesome!

Anke bakar mycket muffins, men just nu bloggpausar hon och behöver därför en knuff för att komma igång igen.

Sandra behöver också en liten knuff, råkar jag veta, så jag knuffar lite.

Bella får inte sluta blogga om sina mysiga västgötaspetsar!

Anni – bokblogga mer!

Jag har en kollega som vi kan kalla P och hon behöver lite uppskattning. Av anledningar vi inte behöver gå in på här så länkar jag inte till hennes blogg om hon inte uttryckligen säger att det är OK.

Sju intressanta saker om mig
Jag gillar att utmana mig själv så varje valår läser jag de flesta stora partiernas, och några småpartiers, partiprogram innan jag bestämmer mig för vad jag ska rösta på. Hittills har jag alltid stått närmast ett av våra riksdagspartier i den nuvarande s.k. ”rödgröna röran”, så de har fått min röst i alla val, inklusive Europaparlamentsvalen, sedan jag blev röstberättigad 2002, med undantag för riksdagsvalet 2006. Riksdagspartiet i den rödgröna röran får min röst i år också och sedan nyligen är jag även medlem (för andra gången, första gången var för ca. elva-tolv år sedan).

Jag har mycket svårt att svara bara ”ja” eller ”nej” på ja-/nejfrågor (eller motsvarande svar på andra enkla frågor): det finns alltid bakgrundsinformation och en mängd omkringliggande faktorer som jag anser att jag i mitt ställningstagande måste ta ställning till och förklara, risken för missförstånd blir så stor annars.

På mitt senaste högskoleprov (vt-07) skrev jag 1,5. Jag är skitdålig på den matematiska delen.

Jag är ”kognitivt välbegåvad” enligt intyg från psykiatrin, men underpresterar och blir impulsiv när jag blir uttråkad: i skolan ställde det till en del problem för mig, men på senare år har jag fått uppskattning för mina många idéer och problemlösningar.

… vilket t.ex. har lett till att jag under en period jobbade halvtid på mitt jobb (och resten av tiden med mina vanliga arbetsuppgifter) med att ta fram lösningar för att effektivisera företagets transporter.

Jag var musikalisk när jag var yngre och har spelat en del musikinstrument: klarinett, fiol, piano, blockflöjt (sopran + alt), gitarr (autodidakt), och säkert något mer också. Dock är det tio år sedan jag senast spelade något alls, så jag har sannolikt glömt det mesta.

Jag hatar Segerondellen: ett stort … fanskap (bonusfakta: jag svär för mycket) som ligger vid Malmös norra infart, en skapelse som bryter mot alla naturlagar och rimligheter – den borde byggas om pronto. Det finns inga gränser för hur lång omväg jag är villig att köra för att slippa befatta mig med Sege.