..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Jag fascineras av att nordkoreaner som lämnat sitt land kallas för ”avhoppare” i stället för ”flyktingar” eller ”utvandrare”. Det säger en del om världens mest isolerade land – man skulle kanske till och med kunna tala om världens största sekt? Överhuvudtaget är Nordkorea ett land som fascinerar mig. Journalisten Barbara Demick är minst lika fascinerad: 2001 bosatte hon sig i Seoul, Sydkorea, för att där arbeta som utrikeskorrespondent för Los Angeles Times. Hennes uppdrag var att rapportera från både Syd- och Nordkorea, trots att det var och är svårt – för att inte säga nästan omöjligt – för journalister (särskilt amerikanska sådana) att ta sig in i landet. I den mån de alls släpps in förses de med vakter, vilket omöjliggör en objektiv nyhetsrapportering. För en artikelserie i Los Angeles Times intervjuade Barbara avhoppare från Chongjin som är Nordkoreas tredje största stad, belägen nära den kinesiska gränsen i landets nordöstra hörn, och inte alls är så tillrättalagd som ”turiststråken” i Pyongyang. Boken bygger på sju års samtal med nordkoreaner och i boken lär vi känna några av dem närmare.

Jag bor i ett att världens friaste och rikaste länder med i princip oändliga valmöjligheter i både det stora och det lilla. Jag har svårt att föreställa mig livet i ett så slutet land med så stora begränsningar och svårt att förstå hur Nordkoreas ledare kan behandla sitt folk på det viset. Därför blir Barbara Demicks reportage så svårt att lägga ifrån sig. Med Nordkoreas historia som fond får läsaren ta del av intressanta livsöden och svårigheterna som det innebär att, efter en uppväxt i Nordkorea, anpassa sig till livet i ett så modernt och rikt land som Sydkorea.

Barbara Demick är journalist och chef för Los Angeles Times nyhetsbyrå i Kina. Hon har tidigare gett ut boken Logavina Street (nyutgiven förra året med titeln Besieged) om livet i Sarajevo under Bosnienkriget. Både Barbara och Inget att avundas har nominerats till och belönats med flera prestigefulla priser. Barbara finns på Twitter och på bokens hemsida finns extramaterial. Inget att avundas kommer även att filmatiseras.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Upptäckte du någon ny författare under förra året som du kan berätta lite om?

I slutet av januari 2011 tittade jag in på Gleerups mellandagsrea och gick därifrån med Tusen strålande solar av Khaled Hosseini. Det var en sådan bok som hela tiden hade ”dykt upp” utan att jag blivit intresserad av den, så när den såldes till reapris passade jag på. När jag fick slut på prioriterad läsning och inte visste vad jag ville läsa, gav jag den en chans – och blev positivt överraskad. Khaled Hosseini skriver spännande och starkt om vanliga människor och rörande livsöden: Tusen strålande solar handlar om Mariam som gifts bort med den 30 år äldre Rashid, en våldsam och och på alla sätt otrevlig människa, och Flyga drake, som jag läste i oktober, handlar om två pojkars uppväxt i Kabul. I sitt författarskap lyfter Khaled fram Afghanistans historia och situation och olika människors livsvillkor beroende på kön och klasstillhörighet.

Khaled föddes i Kabul 1965. Hans mor var lärare och hans far diplomat och 1976 förflyttade det afghanska utrikesministeriet familjen till Paris. Det var tänkt att de skulle återvända till Afghanistan 1980, men på grund av oroligheter i landet till följd av kriget mot Sovjet och det efterföljande inbördeskriget sökte familjen i stället asyl i USA. I det nya landet utbildade sig Khaled till läkare och han bor idag i norra Kalifornien. Genom Khaled Hosseini Foundation arbetar han med humanitär hjälp i Afghanistan.

I flera dagar har en hiskelig snöstorm rasat över Österlen och den lilla orten Tomelilla har snöat igen helt och hållet – Joel kan inte minnas att han någonsin har varit med om något värre oväder. Efter tjugo års bortavaro har han nu flyttat tillbaka, men han har inga som helst avsikter att återuppta kontakten med sin far Mårten, en misslyckad konstnär som under Joels uppväxt söp och misshandlade sin familj. Mårtens konstnärsgärning består främst av att, inspirerad av Lars Vilks och Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten, ha målat sin egen uppsättning karikatyrer och därigenom väckt människors vrede, även om hans målningar inte väckt lika stor uppmärksamhet som hans föregångares verk. Joel har, kort sagt, sin enda sanning beträffande sin far klar för sig när telefonen ringer mitt i natten. Det är Mårten som befaller Joel att komma över: ”Jag har inte lång tid på mig”, säger han. Joel beväpnar sig med hagelbössa och yxa och ger sig ut i ovädret till fots. Mårten bor egentligen inte så långt bort, men på grund av vädret blir vandringen mödosam och Joel hinner inte fram i tid: han hittar sin far död, hängande i en tvättlina. Joel svimmar av och vaknar upp igen och överraskas av att polisen dundrar in genom ytterdörren med dragna vapen – de kommer med anledning av att en anonym uppringare ringt upp larmcentralen och talat om ”Allahs hämnd” och efter en stund på platsen upptäcker en av poliserna, Fatima al-Husseini, att någon har skrivit ”Ghadab Allah”, Guds vrede, på väggen. Säpo plockar in den starkt religiösa Osama al-Din – även han starkt övertygad om att han sitter på den enda sanningen – och Fatima får hålla i förhören.

En enda sanning är en deckare med ett intressant grepp – under läsningen fann jag att jag egentligen inte brydde mig om vem som gjort vad, men i stället intresserade mig för karaktärerna: Joel brottas med insikten om att hans sanning om Mårten kanske inte delas av alla; Osama al-Din är övertygad om att han sitter på Allahs sanning; Fatima brottas med sina sanningar och även Säpo tycker sig ha sin sanning klar för sig. I denna stundvis mycket brutala deckare träffar vi på många tragiska livsöden, struliga relationer och småstadskufar – för det är just livsödena, relationerna och människorna, snarare än mordet i sig, som är romanens stora behållning, även om jag vid något tillfälle tycker att det blir lite väl mycket avstickare. Eftersom jag tillbringat en del tid på Österlen känner jag igen miljöerna och att Lönnaeus knyter samman händelserna i boken med verkliga händelser – som till exempel händelserna kring Jyllandsposten – lägger ytterligare en dimension till läsningen.

Olle Lönnaeus är journalist på Sydsvenskan och bevakar bland annat svensk politik. Han är född i Tomelilla men numera bosatt i Lund. Debutromanen Det som ska sonas kom 2009 och belönades med Svenska Deckarakademins debutantpris och i Italien kallas hans verk för country noir.

I det slitna höghuskomplexet på Via Stalingrado i den italienska kuststaden Piombino är miljön är hård och patriarkal: männen sliter och riskerar livet på stålverket, förtrycker sina fruar och vaktar på sina systar och döttrar men är oförmögna att se hyckleriet i att de samtidigt spanar lystet efter minderåriga flickor och roar sig med strippor och prostituerade; flickorna testar ständigt gränser – många får barn tidigt och blir hemmafruar. Historien upprepar sig – för den som växer upp på Via Stalingrado finns inget att göra och ingen framtid att se fram emot och ungdomarna fördriver tiden med narkotika, kriminalitet, slagsmål och sex. Här bor Anna och Francesca som är 13 år gamla och bästa vänner. De är provokativa, de vet att de är snyggast och vet hur man utnyttjar det, men ingen får dem, inget och ingen får komma mellan dem. De drömmer om dagen då de kan fly från betonghelvetet och starta nya liv. Sommaren 2001 är de på toppen av sin popularitet, men innan sommaren är slut har vännerna glidit isär.

Stål är på samma gång väldigt händelserik och inte särskilt händelserik alls; den är fullständigt oförutsägbar – och upptrappningen till den enda händelse jag kan förutse är så ohygglig att den nästan är lika hemsk som händelsen i sig. Romanen handlar om det som sker under ytan och bakom fasaden, om människor som försöker bryta sig loss och om de som blir kvar och trots att intrigen är ganska enkel så fastnar jag direkt och har svårt att lägga ifrån mig boken. Inledningsvis tyckte jag att karaktärerna var en aning stereotypa, men de djupnar allteftersom berättelsen fortskrider och de stereotypa karaktärerna kan vara ett sätt att visa att människor inte växer om de inte får möjligheten och att det är svårt att frigöra sig från den världsbild och de föreställningar som ett helt samhälle delar och reproducerar.

Silvia Avallone är född i Biella i nordvästra Italien och bor idag i Bologna. Stål (på italienska: Acciaio) är hennes prisbelönade debutroman som även har filmatiserats och kommer att ha premiär i Italien senare i år. I hemlandet har hon även kommit ut med diktsamlingen Il libro dei vent’anni som kom 2007.

Hanne-Vibeke Holsts mosters migrän slog till flera gånger i veckan och allra helst lagom till familjesammankomster. Den övriga släkten tyckte att det hela var en aning pinsamt och antydde att hon nog var lite lat; allra värst var det ju för hennes stackars kultiverade och matfobiske make, han som skulle göra karriär och därför behövde sin (hemma)fru som stöd. Denna migrän hade den stackars mostern i ett järngrepp i 32 års tid, från 1960 till 1992, tills mostern – som annars aldrig klagade eller blev arg – lämnade sin man. Sedan dess har hon inte haft migrän en enda gång. I stället har hon blommat upp: hon läser språk, volontärarbetar, gymnastiserar och umgås med folk. Denna moster var den första person Hanne-Vibeke Holst kom att tänka på när hon började arbeta med den bok som så småningom blev Min mosters migrän. Från början var avsikten att göra en intellektuell analys av kvinnans ställning i samhället, men först var hon tvungen att redogöra för sin personliga ståndpunkt – och så blev Min mosters migrän i stället självbiografisk.

Året är 1999 och Hanne-Vibeke Holst bestämmer sig för att intervjua sin mormor. Hon är 93 år gammal och har således upplevt nästan hela 1900-talet, varför Holst vill dokumentera detta kvinnoliv och ta reda på hur det har påverkat livet för de kvinnor som kommit efter henne. På två dagar hinner de med den intervju som inleder boken och efteråt passade Hanne-Vibeke även på att intervjua sin två år yngre lillasyster. Resultatet är nedslående: kvinnorna är missnöjda men förhåller sig passiva och någon revolution verkar inte vara nära förestående. Varför är det så? Hanne-Vibeke Holst söker efter svaret i sitt eget liv. På drygt 400 sidor får läsaren följa uppväxten i en släkt där kvinnor var i majoritet men män hade makten, det feministiska uppvaknandet, om kravet att hålla på sig för att inte betraktas som ett luder, om åren som diplomatfru och mamma och hur hon nu äntligen har landat i ett bra äktenskap.

Min mosters migrän är spretig, stundvis mycket pratig och innehåller lite väl mycket psykoanalys. Andemeningen verkar vara att Hanne-Vibeke Holsts liv helt och hållet styrs av hennes far (död sedan 1995) och det öde hon har tilldelats genom att födas in i familjen Holst, för trots att hon ville vara självständig och självförsörjande hamnar hon ständigt i skuggan av stora män. Mer än något annat sätter hon fingret på de punkter där kvinnorörelsen är oense: synen på sex och barnafödande och huruvida kvinnorna ska spela på männens planhalva eller på sin egen.

Amerikanerna demonstrerar mot ekonomiska och sociala orättvisor. Denna ledarlösa motståndsrörelse är inspirerad av den arabiska våren och budskapet är att 99 procent av befolkningen inte ska tolerera eller foga sig efter den övriga enda procentens girighet och korruption. Rörelsen började i New York men har nu spritt sig över hela USA och på Tumblr delar amerikaner med sig av sina livsöden. Bild från Skyltat.se.