..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Efter att jag upptäckt bokgömman Ethan gnällde jag lite på Twitter över att jag har så långt till Mio – ungefär en timme enkel resa. Mitt habegär var mycket starkt men två timmars resväg är ändå två timmars resväg och ibland är jag lite lat – men Marcus visade sig bo nästan granne med Mio och kom till min räddning! Så kunde jag, med några dagars väntetid, också få lägga vantarna på två stycken Ethan, en i varje storlek. Helt underbara små askar. Tack, Marcus!

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Läser du helst svenska böcker (eller böcker i svensk översättning) eller läser du gärna böcker på andra språk. Vilka i så fall?

Nu är jag sen igen. Jag har – jobbat. En sådan överraskning! En gång i tiden närde jag en (fix) idé om att jag bara skulle läsa engelskspråkiga författare på originalspråket (engelska är det enda språket jag kan utöver svenska), men av tidsmässiga och ekonomiska skäl var den inställningen inte särskilt hållbar. Sedan är jag även lite lat: det är enklare och bekvämare att läsa på svenska, så det blir mest svenska böcker och böcker översatta till svenska, men en och annan engelskspråkig bok brukar det ändå bli varje år och jag håller ännu hårt på att vissa författare ska läsas på engelska. Nu har vi bestämt oss för att lära oss tyska, så om det bara går vägen ser jag fram emot att läsa en och annan bok på tyska också – i bokhyllan väntar redan Anne Franks dagbok på tyska.

Mycket har sagts om oss 80-talister: Elaka tungor säger att vi är bekräftelsekåta narcissister och lata egoister som tror att kändisskap är ett yrke; andra menar att vi är ironiska, dubbelironiska och post-ironiska. De flesta är nog överens om att 80-talisterna är den uppkopplade, självförverkligande, individualistiska generationen. Om våra föräldrar och äldre syskon uppmanades att skaffa sig ett yrke som var bra att ha, så vill 80-talister jobba med sådant som är roligt. Vi är njutningsorienterade, karriärplanerande och för oss behöver ett nätverk inte nödvändigtvis koppla samman datorer. Att vi blev som vi blev beror mycket på sådant som skedde under 90-talet och i den här boken har tre snubbar som är lite äldre än jag gjort en djupdykning i det årtionde som gjorde att vi 80-talister blev som vi blev och inte som vi skulle. Bland annat avhandlar de fotbolls-VM 1994, Hustlers utvik av Christer Pettersson, Lasermannen, Nirvana, MacGyver och – naturligtvis – humorns paradigmskifte: när Galenskaparna och After Shave, Sven Melander och Åke Cato och revyer och all jävla buskis fintades av planen av Killinggänget och deras NileCity och Hassan (med Fredrik Lindström!) – något som jag tror att många i vår föräldrageneration ännu inte har kommit över. Det var den ironiska generationen som visade vägen för det som skulle bli version 2.0.

”Vi är en generation som har tappat greppet”, skriver författarna i bokens slutord, och när jag betraktar alla dessa bloggare och dokusåpadeltagare som vill bli stora och kända och synas och höras på bästa sändningstid bara för att de bloggar om dagens outfit eller super sig dyngfulla i Big Brother (fast det är ju mest 90-talister som håller på så), och förvuxna bortskämda kids som kräver och kräver och kräver utan någon som helst vilja att jobba för sin sak och det obildningsideal med efterföljande brain drain som jag tycker brer ut sig över landet, ja, då håller jag med dem. Men så betraktar jag i stället jag mig själv och en massa andra 80-talister jag känner som gör det vi vill göra (pluggar och doktorerar) och befinner oss där vi vill vara och kommer så långt medan vi har roligt – trots att vi valde att göra det vi ville och inte det vi borde – och då blir jag så stolt: vi blev ju faktiskt helt okej, trots att vi växte upp med Svullo, Ronny och Ragge och lavemang-SM på bästa sändningstid.

I retrospekt kan jag konstatera att det som sägs om 80-talisterna – och 90-talisterna (”dagens ungdom!”) – även har sagts om 70-, 60-, 50-, och 40-talisterna och att även dessa generationer gick sin egen väg och gjorde vad de ville, men i sammanhanget är det skit samma: 90talet.se är en vansinnigt rolig bok!

Just nu cirkulerar en enkät på nätet som bland annat ställer frågan om vad man gjorde för tio år sedan. Enligt O har lagt till några bokfrågor:

Hanne-Vibeke Holsts mosters migrän slog till flera gånger i veckan och allra helst lagom till familjesammankomster. Den övriga släkten tyckte att det hela var en aning pinsamt och antydde att hon nog var lite lat; allra värst var det ju för hennes stackars kultiverade och matfobiske make, han som skulle göra karriär och därför behövde sin (hemma)fru som stöd. Denna migrän hade den stackars mostern i ett järngrepp i 32 års tid, från 1960 till 1992, tills mostern – som annars aldrig klagade eller blev arg – lämnade sin man. Sedan dess har hon inte haft migrän en enda gång. I stället har hon blommat upp: hon läser språk, volontärarbetar, gymnastiserar och umgås med folk. Denna moster var den första person Hanne-Vibeke Holst kom att tänka på när hon började arbeta med den bok som så småningom blev Min mosters migrän. Från början var avsikten att göra en intellektuell analys av kvinnans ställning i samhället, men först var hon tvungen att redogöra för sin personliga ståndpunkt – och så blev Min mosters migrän i stället självbiografisk.

Året är 1999 och Hanne-Vibeke Holst bestämmer sig för att intervjua sin mormor. Hon är 93 år gammal och har således upplevt nästan hela 1900-talet, varför Holst vill dokumentera detta kvinnoliv och ta reda på hur det har påverkat livet för de kvinnor som kommit efter henne. På två dagar hinner de med den intervju som inleder boken och efteråt passade Hanne-Vibeke även på att intervjua sin två år yngre lillasyster. Resultatet är nedslående: kvinnorna är missnöjda men förhåller sig passiva och någon revolution verkar inte vara nära förestående. Varför är det så? Hanne-Vibeke Holst söker efter svaret i sitt eget liv. På drygt 400 sidor får läsaren följa uppväxten i en släkt där kvinnor var i majoritet men män hade makten, det feministiska uppvaknandet, om kravet att hålla på sig för att inte betraktas som ett luder, om åren som diplomatfru och mamma och hur hon nu äntligen har landat i ett bra äktenskap.

Min mosters migrän är spretig, stundvis mycket pratig och innehåller lite väl mycket psykoanalys. Andemeningen verkar vara att Hanne-Vibeke Holsts liv helt och hållet styrs av hennes far (död sedan 1995) och det öde hon har tilldelats genom att födas in i familjen Holst, för trots att hon ville vara självständig och självförsörjande hamnar hon ständigt i skuggan av stora män. Mer än något annat sätter hon fingret på de punkter där kvinnorörelsen är oense: synen på sex och barnafödande och huruvida kvinnorna ska spela på männens planhalva eller på sin egen.