..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

På Bokmässan erbjöds en kortprenumeration på det nya läsmagasinet Books & Dreams. Jag fick första numret med mig direkt och det recenserades här på bloggen i början av oktober. Recensionen avslutades med konstaterandet att det behövdes en rejäl uppryckning. Nummer två dök upp i förra veckan. Blev det någon uppryckning? Det korta svaret är ”nej”. Det långa svaret följer nedan.

Förordet består i princip av konstaterandet att tusen personer tecknade en prenumeration under Bokmässan (= en procent av Bokmässans besökare) samt tre citat från läsare. En av dem undrar varför tidningen heter Books & Dreams, ”måste verkligen allt heta något engelskt nuförtiden?” – en berättigad fråga, som besvaras med att tidningen ”är ett magasin och ett varumärke som vill sträcka sig utanför Sveriges gränser”. Inte för att leta problem, men resten av tidningen är på svenska? Förordet föregås av fyra helsidesannonser, efterföljs av sex sidor som på olika sätt handlar om Books & Dreams – prenumerationserbjudande, inbjudan till event samt fotokollage från Bokmässan och ett tidigare Books & Dreams-event – och därefter ytterligare en helsidesannons. Jag blir inte av med reklambladskänslan. Först på sidan 18 börjar tidningen ”på riktigt” med några korta notiser, varav en gör antagandet att succén för Femtio nyanser av honom (E. L. James) antas bero på ”discreetly digital-trenden, läsplattans förmåga att dölja pinsamma bokinköp …” Än en gång väcks misstanken att jag nog inte tillhör målgruppen. Dock vill jag ge ett litet pluspoäng för notisen på sidan 19: Mando Diao ska tonsätta Gustaf Fröding och denna notis gör i alla fall en ansats till att frångå det ytliga koketterande som jag kritiserar så hårt. Glädjen blir dock kortvarig. Jag vänder blad och möts av – koketterande: en notis om Karl Lagerfelds nya parfym Paper Passion. Den är ju i sig helt okontroversiell, men i den här kontexten – att litteratur är något som är ”lyx”, något att kokettera med – blir det något jag stör mig på. Irritationen förstärks av detta citat från notisen intill: ”Vem slog fast att kvinnor skulle älska omslag med treords-meningar (sic!) i blandade mjuka typsnitt och pastellfärger mot enkel vit bakgrund, helst tillsammans med någon form av grönsak?”

Apropå koketterande: Läs om ”snygg belysning” för lässtunden på sidan 57; på sidan 65 får jag veta att ”böcker som gör skillnad” är en ”växande trend i  bokhyllan” och så två sidor med coffeetable-böcker (det där med kontext – igen). Att ”Syrade grönsaker är det nya svarta” (citat, s. 61) har visserligen inget alls med böcker att göra, men mat äter man väl för att det är gott och inte för att vara trendig? På sidan 75 kan vi läsa om ”skräcktrenden”.

Att det går trender i både det ena och det andra är ett tämligen okontroversiellt påstående. Det som skaver är allting ska reduceras till något trendigt, en accessoar, något att bära som en snygg handväska, något att – förlåt upprepningen – kokettera med. Att äga vissa böcker är trendigt (läsa dem gör man i undantagsfall?), att läsa snuskiga böcker på läsplatta är trendigt, böcker är en inredningspryl; ät viss mat för att den är trendig. Vad hände med att göra något eget? Något meningsfullt?

Tidningens första intervju är den med Jojo Moyes och även om jag känner igen mig själv i henne så är intervjun spretig, hoppig, ytlig: elva rubriker avhandlas som hastigast. Mönstret upprepas sedan, mer eller mindre, i övriga intervjuer och formulär 1a-känslan kvarstår från förra numret. Louise Boije af Gennäs säger intressanta saker om föräldraskap och politik men får aldrig utveckla sina tankegångar och när jag läser intervjun med John Irving ekar den av frågorna som aldrig ställdes.

Trots att detta nummer av Books & Dreams kom ut ungefär samtidigt som boksmällan efter Bokmässan börjat släppa sitt grepp finns det inte ett endaste litet reportage om Bokmässan. Däremot ett om Frankfurtmässan, där Sofi Oksanens ”lilaslingade dreads lyser upp lokalen” där hon ”avspänd … står och snurrar ett drinkglas (whisky sour är favoritdrinken … tidigare var det cosmopolitan)”. Om hennes författarskap sägs endast att nya boken När duvorna försvann har sålts till 43 länder och att Sofi vill skriva tills hon dör.

Över en kopp ”stark cappuccino” pratar Books & Dreams representant på mässan med författaren Linda Olsson. Hon är besviken på Nya Zeelands mässprestation: ”De har tagit hit 70 nya zeeländska författare, men så får de knappt synas”, säger hon och tipsar om den mycket produktiva nya zeeländska författaren Janet Frame, utan att denne med ett ord presenteras för läsaren. Stolpe ut och snabbt vidare till nästa punkt. Detta är återkommande – fokus ligger på namedropping, försäljningssiffror och ett och annat snabbt citat.

Efter att ha läst förra numret undrade jag var läsaren fanns. Med undantag för citaten i förordet dröjer det till sidan 45 innan vi får en hastig skymt av den vanliga läsaren, i form av den bokcirkelpresentation som känns igen från första numret, och efter detta återkommer hen aldrig mer igen.

Jag får känslan att precis allt ska pressas in på strax under 100 sidor – bok-, mat- och resemagasin i ett – och därför blir resultatet snabbt, ytligt och rumphugget. Jag hade gärna sett att man valt ett – eller maximalt två – ämnesområden: böcker och resor eller böcker och mat. Helt plötsligt uppstår oanade möjligheter och utrymme till fördjupning.

Jag tror att Books & Dreams och jag har nått vägs ände.

På Bokmässan erbjöds en kortprenumeration på det nya läsmagasinet Books & Dreams: två nummer för priset av ett och första numret med direkt. Jag gillar böcker och jag gillar tidningar om böcker, så jag hakade på, trots att tidningen gav mig lite reklambladskänsla, men man ska ju inte vara fördomsfull. Dock började jag misstänka att jag kanske inte tillhör målgruppen när jag läste förordet: Chefredaktören påstår att ”läsa är lyx”, men för mig är ju läsning en självklarhet, rentav en nödvändighet – inget att diskutera. Litteratur är inget jag koketterar med. Jag ger ändå tidningen ett ärligt försök, men jag kommer aldrig in i den. Den är ytlig, spretig, banal. Innan jag ens kan börja läsa tidningen måste jag bläddra förbi fem helsidesannonser, avdelningen ”81 böcker som fängslar” känns som klippt och klistrad från utgivningskatalogen och intervjuerna har svårt att komma förbi formulär 1a: ”Var sitter du och skriver någonstans?”, ”Beskriv en vanlig skrivdag i ditt liv”, ”Vem har inspirerat dig att skriva?”, ”Varför tror du att folk vill läsa om ditt liv?” – och olika varianter på dessa frågor. Sedan tar koketterandet fart på allvar: ”En väl inredd bokhylla kan göra ett helt rum” inleder tidningens andra kapitel, på bild en Stringhylla med allt annat än böcker i för Stringhyllan har ”tagit steget in i den internationella modevärlden”. Därefter ett reportage med Emma Hamberg som får prata om sin inredning i stället för sitt författarskap och avslutningsvis en sida med boktapeter. Budskapet är tydligt: Boken är en accessoar, en inredningsdetalj, en modepryl.

Spretigheten kommer av att litteraturkoketterandet blandas upp med avdelningar om mat, träning och resor. Reklambladskänslan förstärks av att tidningen inleds med ”reklam” för Books & Dreams-event med ”mat, vin, mingel, boksignering och goodiebag”. Caitlin Moran, Michael Nyqvist och Gilla Böcker-grundaren Ada Wester får tala ganska fritt, men drunknar tyvärr fullständigt i det korta, snabba, enkla.

Bristen på tvåvägskommunikation är påtaglig. Var finns läsaren? Bortsett från en kort formulärintervju med en bokcirkel så hittar jag inte så mycket som ett Twittercitat någonstans. Jämför med senaste numret av Vi Läser: Twittercitat och korta insändare med läsarnas åsikt om tidningen på sidan sju, kort intervju med en läsare på sidan 14 och på sidorna 42-47 ett bildreportage om sajten Underground New York Public Library som samlar bilder på vanliga människor som läser i New Yorks tunnebana. Att det ännu bara finns ett nummer av Books & Dreams är ingen ursäkt: ragga upp en bokbloggare, besök ett bibliotek eller en bokhandel, släng ut krokar på Twitter.

Nästa nummer kommer i december och blir det inte en rejäl uppryckning då så blir det tyvärr inte fler nummer av Books & Dreams för min del.

Kortprenumerationen kostade 69 kr. och på köpet fick jag en hudkräm från Burt’s Bees och tack vare den är pengarna inte helt och hållet slängda i sjön. Krämen är dryg, luktar gott, är fri från silikoner och mineraloljor och återfuktar hur bra som helst! Dagen efter att jag provat den första gången var mina annars så torra och ömtåliga ben fortfarande mjuka och lena, så det här märket kommer jag absolut att fortsätta köpa.

”Trots att jag träffat ett antal bokbloggare och har koll på vad de läser så vet jag faktiskt inte hur de ser ut NÄR de läser”, twittrade Amelie. Jag har inte träffat henne, men delade ändå med mig av en bild (den översta) av hur jag ser ut när jag läser, om än uppklädd, lite onykter (nyårsafton) och utan läsglasögon (jag slarvar en hel del med dem).

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Vilken är din favoritmiljö i böckernas värld?

Ingen alls eller vad som helst – krasst uttryckt och grovt förenklat. För mig är det viktigast hur författaren gestaltar miljön – näst efter intrigen och dess karaktärer. Jag är ju allergisk mot prat och får nästan utslag när författaren inte litar på sin läsare, utan envisas med att beskriva miljön (karaktärers utseenden och minsta rörelse och så vidare) in i minsta detalj – särskilt om flera av dessa detaljer egentligen är mer eller mindre irrelevanta för berättelsen i stort. Jag vill få reda på det som är viktigt – resten klarar jag av själv. ”Show, don’t tell” är en bra regel och om författaren gör det bra, så kan miljön vara vad som helst.

Svärmor semestrade i Stockholm och tog med sig ett nummer av Situation Stockholm. Jan Guillou intervjuas:

Det här har undersökts så det är inte jag som spekulerar när jag säger att [Camilla Läckbergs] läsekrets består i huvudsak av kvinnor under 35 års ålder med låg utbildning. Det vill säga, de kvinnor som normalt inte skulle läsa böcker alls. … Hon når ut till läsare som annars skulle vara förlorade. … När jag skrev [Ondskan] kunde jag aldrig föreställa mig den som ungdomsbok. Jag tyckte den var för filosofiskt avancerad. Men den blev det, alla får läsa den i plugget. Den riktar sig nu i synnerhet med många svensklärares hjälp till femtonåriga killar med bakvänd keps som anser att bokläsning är till för bögar och tjejer. Majen eller fröken brukar säga till grabbarna ”läs en bok, bara den här” för de vet att sedan har vi den jäveln. Samma insats som Läckberg gör på kvinnosidan har jag gjort på pojksidan med den här boken.

Jag ögnar senaste ULF (2006-2007) och konstaterar att han sannolikt har rätt: Andelen kvinnor med endast förgymnasial utbildning som ”under en 12-månadersperiod” läst skönlitteratur (där ingår detektivromaner och spänningslitteratur) ”mer än 5 gånger” uppgår till endast lite drygt 35 procent. Andelen kvinnor som läst skönlitteratur ”mer än 5 gånger” uppgår i till drygt 30 procent i åldrarna 16-24 år och till drygt 40 procent i åldrarna 25-34 år.

Det finns mängder av författare, förlag och litteratur som riktar sig till målgruppen ”kvinnor i åldrarna 16-35″. Anledningen till att män ”inte läser”, eller läser ”fel” saker när de väl läser, kan bero på att deras urval är betydligt mindre än det som motsvarande grupp av kvinnor har tillgång till. Man kan naturligtvis spekulera i vad mäns (o)intresse beror på – biologi eller sociala konstruktioner – eller så kan man konstatera att läget är som det är och agera därefter. Jag föredrar att göra det senare.

Människor söker efter identifikation och sammanhang. Vi vill läsa böcker som vi på något sätt kan relatera till. Det är med andra ord inte konstigt att Ondskan är en bok som uppskattas av pojkar och män och att Camilla Läckberg får lågutbildade kvinnor under 35 att läsa mer: Camilla Läckberg är själv kvinna och skriver för en publik av kvinnor och använder ett språk som är lätt att ta till sig. Och när alla böcker av Läckberg är lästa så finns det hur mycket som helst att välja på i samma segment, en valmöjlighet som män uppenbarligen inte har i lika stor utsträckning. I ULF kan jag däremot konstatera att män i alla åldrar och socioekonomiska skikt läser mer tidskrifter än kvinnor – och jag har ännu inte sett någon problematisera kvinnors bristande intresse för tidskrifter (eller däckbyten, gräsklippning och motorsport).

Därtill finns det drivor av undersökningar som visar att människor kommunicerar på olika sätt med pojkar och flickor och att flickor är bättre på språk än pojkar, vilket bland annat kan bero på just att vuxna pratar med flickor och pojkar på olika sätt. Då är det kanske inte så konstigt att läsvanorna är olika. Facklitteratur, tidskrifter – och Ondskan – har ett rakare språk än skönlitteratur i gemen. Är man van vid raka puckar så blir det sannolikt ganska tråkigt och jobbigt att försöka ta till sig ”finare” skönlitteratur som ju ofta svävar iväg och lämnar många lösa trådar efter sig och dessutom är skriven med ett språk som kan uppfattas som svårt. Ännu svårare och jobbigare blir det sannolikt om det inte finns någonting i den litteratur man läser att ta fasta på och identifiera sig med.

Jag är mycket skeptisk till existensen av den så kallade ”antipluggkultur” som anses råda bland killar i skolåldern. Jag är helt säker på att det ligger närmare sanningen att de pojkar som misslyckas i skolan gör så för att skolan misslyckas med att fånga upp dem och göra dem engagerade – att skylla på en antipluggkultur är bara att skylla ifrån sig; en ovilja att ta ansvar. Motivation och vilja kommer av intresse och engagemang som i sin tur grundar sig på identifikation. Om man inte förstår och därför pekas ut som ett problem blir man omotiverad och ovillig vilket leder till frustration som i sin tur ger sig uttryck i något som säkert kan kallas för ”antipluggkultur” (men som inte är det) – självuppfyllande profetia kallas det. Om man får höra att man gör fel och är ett problem, och sedan får höra att man gör fel när man försöker göra rätt – varför ska man då göra något alls? Gör man ingenting kan man i alla fall inte göra mer fel.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Finns det några berättartekniska detaljer som författarna använder sig av som du kan störa dig på? Var specifik och ge exempel om du kan!

Först och främst så är jag allergisk mot prat. Jag blir trött och irriterad när en författare fyller sin bok med minutiösa förklaringar och beskrivningar av minsta lilla detalj och banalitet och inte litar på läsarens förmåga att tänka själv och föreställa sig. Mitt favoritexempel på sådant prat är Shutter Island (på originalspråket). Även talspråk kan jag finna irriterande, som t.ex. Ett öga rött som ju till stor del är skriven på talspråk. Enstaka stycken är väl befogat ibland, men även om Khemiri knyter ihop påsen på ett bra sätt mot slutet så tycker jag att det får finnas gränser. Det är vad jag kommer på nu, men visst finns det möjlighet att jag uppdaterar inlägget under helgen.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas Mr. Linky som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i Mr. Linky. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Använder du ett betygssystem? Om ja, hur ser det ut? Om nej, hur guidar du dina läsare till vad som är ”bra” respektive ”dålig” litteratur?
   

Nej, jag använder inget betygssystem och jag vet inte om jag vill påstå att jag guidar mina läsare (det skulle i så fall vara när jag läser flera böcker om samma ämne, t.ex. Sverigedemokraterna): jag lyfter fram det jag tycker är viktigt – ibland skriver jag inte ens särskilt mycket alls om vad jag tycker (t.ex. The Wave) – och resten av tänkandet får läsaren göra själv. Ett betygssystem tycker jag är att förenkla (någon minns kanske att jag gillar politikersvar?): det säger ju bara något om vad jag tycker och det är svårt att sätta bara en siffra – jag tittar ju gärna på språket, korrekturläsningen, sättningen och andra saker som inte direkt berör bokens handling. Ett betygssystem med flera bedömningspunkter skulle jag aldrig orka med att upprätthålla.

På kursen Litterärt skapande fick vi i uppgift att läsa om vår favoritroman och leta efter dramaturgiska vändpunkter, välfunna formuleringar och annat som gör att boken engagerar oss. Jag valde Pompeji av Maja Lundgren – inte min favorit när jag läste den, men jag har upptäckt att Maja och hennes böcker kräver eftertanke. För uppgiften hade vi bara 3000 tecken (inkl. mellanslag) på oss att tala för vår bok, och nedan följer resultatet av min omläsning.

Första gången jag läste Maja Lundgrens Pompeji tyckte jag att hon hade svårt att komma igång, att bestämma sig för vilken riktning hon ville att boken skulle ta. Nu förstår jag att så inte var fallet. Maja är helt på det klara vad hon sysslar med men medveten om att hennes förkunskaper är större än den genomsnittliga läsarens, varför boken måste inledas på det sätt som den gör: läsaren bör ju få ut mesta möjliga.

De första kapitlen – Övergångssten I-V samt Vesuvius kärleksbrev – handlar om livet och föreställningar i antikens Pompeji och om vulkanen Vesuvius, och Toleranströskel I-II behandlar under antiken vanligt förekommande företeelser som vi moderna människor kan ha lite svårt att smälta: grov könshumor och garum. Därefter börjar berättelsen om livet i Pompeji strax innan Vesuvius ödesdigra utbrott år 79 e. Kr.

Maja berättar i presens: naturligtvis medveten om att det som sker skedde i förfluten tid, men levandegjort som ett nu. Ibland betraktande och förklarande, ibland mer mitt i och närvarande om än fortfarande observerande. Omväxlande berättar hon om hur staden ser ut och vad hon förmodligen hade sett om hon hade promenerat där år 79, omväxlande använder hon dialogformen för att ge stadens folk liv. Dialogerna är för det mesta mycket enkla, så som människor pratar mest. Ett exempel från sidan 80; mimaren Methe samtalar med sin bästa vän, spinnerskan Amaryllis:

– Du Amaryllis.
– Ja.
– Jag är kär.
– Inget allvarligt?
– Jo.
– Jaha. Och vem är det då?
– Chrestus.
– Nä!
[…]
– Vad är det med Chrestus då?
– Jo kuken är hård, men hjärtat, det är mjukt.
– Trevligare än tvärtom, medges! Är det besvarat då?
– Inte ett skvatt. Men jag ger inte upp förrän jag vunnit hans kärlek! Han är så snäll!
– Snäll av svaghet, dumhet, feghet, skenhelighet, eller verkligt verkligt snäll?
– Verkligt verkligt snäll.
– Det där låter inte som en fututor, det låter som nåt du drömt ihop åt dig. Hittar du en till så dra dig inte för att tipsa din hulda väninna.

Genom att leka med ord tycker jag, som älskar ordlek, att hon skapar engagemang. På sidan 31 finns flera representativa exempel (min fetstil, Majas kursivering):

Bene felat betyder inte haltar, utan suger bra. […] Bortsett från detta har pompejanerna en väl upparbetad kiss- och bajshumor. Överhuvudtaget en väldigt kroppslig humor. Jag gillar det. Om ni inte gör det, så betänk åtminstone att det är historiskt korrekt. Eller stoppa upp huvet och läs något i edra egna annaler.

Miljöskildringar och personporträtt är enkla, det mesta beskrivs i stora drag. Författaren stannar ibland upp vid enstaka detaljer utan att ge dem onödigt mycket uppmärksamhet och hon blir aldrig pratig (jfr. Dennis Lehane), vilket inte heller behövs då historien talar för sig själv och ger en bild av pompejanerna och livet i staden utan att författaren måste gå in och detaljbeskriva för läsaren hur det var. Boken avslutas med dedikationer till folket i Pompeji och det framgår att boken har en verklighetsförankring.

Hon är finurlig, den där Maja.