..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Vi befinner oss i ett högljutt mediebrus där det krävs en allt större chockeffekt för att sticka ut och synas och det vi serveras är inte sällan billigt, sjaskigt och lättuggat. Detta i ett land som gärna slår sig för bröstet och tycker sig vara lite finare, lite bättre, lite rättvisare och lite mer rättrådigt än alla andra. Och så finns Niklas Orrenius, journalisten som avskalat och nedtonat skildrar det som skulle kunna anses vara extremt och sensationellt, men utan att det blir lättuggat eller sensationslystet. I Här är allt så perfekt, som är hans debutbok, har Niklas samlat 23 reportage som tidigare publicerats i Sydsvenskan mellan åren 2002 och 2008. Vi får bland annat läsa om de fem barnen Gülec, mellan sex och 15 år gamla, som Migrationsverket ville utvisa till Tyskland – utan deras föräldrar; om MS-sjuka Birgitta som söker bot genom healing; om Richard Jomshof, läraren som gång på gång får sparken och har svårt att få jobb på grund av sitt engagemang i Sverigedemokraterna; om Faik Rustemi som förespråkar sharialagstiftning; om Erik, en homosexuell präst som förespråkar celibat och mycket mer.

Niklas styrka är hans objektivitet: Han presenterar argumenten men levererar inga färdiga svar och lyckas ofta utmana sin läsare. Påfallande ofta finns det inte ens ett rätt svar, eller ens något färdigt svar alls. Komplexa frågeställningar presenteras på ett lättillgängligt vis, utan att det blir banalt eller fördummat.

Niklas Orrenius var tidigare politisk reporter på Sydsvenskan och kollega med Olle Lönnaeus, men sedan i februari i år är han i stället verksam som reporter för Expressen där han förhoppningsvis når ut till fler läsare med sina starka reportage. Han har nominerats för flera journalistiska priser och twittrar sporadiskt om sitt arbete. Här är allt så perfekt följdes av Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. och förra året kom Sverige forever in my heart.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Vilken är din absoluta favoritbok av de som du har läst på ett annat språk än svenska?

Året var 2000 och Girlfriend in a Coma av Douglas Coupland hade, under några månaders tid, stått i hyllan på Åhléns och ”retat” mig; den var den där boken som man ser, men aldrig tar upp, varje gång man går in i bokhandeln. I skolan skulle vi läsa skönlitteratur på engelska och vår engelsklärare hade tagit med sig en bunt böcker vi kunde välja från – men bara förkortade utgåvor av kända verk. Han lade ifrån sig bunten med böcker på ett bord och uppmanade mina klasskamrater att välja böcker, men till mig sade han: ”Du är så bra på engelska, så jag vill att du går till biblioteket och väljer något själv.” Det här var på den tiden när jag var så extremt omotiverad i skolan och helst inte läste något alls – kravlöst läsande och uppriktigt beröm och uppmuntran från lärare var sällsynt. Så jag gick till biblioteket och som ovan biblioteksbesökare blev jag överväldigad av mängden böcker – och gissa elva gånger vilken bok som stod i ögonhöjd med framsidan utåt? Att låna kostar ju inget och jag hittade inget som tilltalade mig mer, så jag resignerade, vilket ju var alldeles rätt, för så himla bra den var! Jag vågar inte läsa om den av rädsla för att bli besviken om det visar sig att den inte alls var så bra som jag minns den.

Efter att jag läst En shopaholics bekännelser ondgjorde jag mig över att ”sådan jävla skit prånglas ut”, att det är en ”förolämpning mot det kvinnliga könet att marknadsföra sådant skräp till dem, som om de inte hade högre krav än så” och så vidare. Jag lugnade mig snart och insåg att sådana böcker finns för att det finns en marknad och kanske viktigast av allt: jag tycker inte så egentligen.

En del människor har kanske inte högre krav än så, men vem är jag att sätta mig till doms över det? Om Sophie Kinsella är det enda andningshålet i en i övrigt mycket stressad och pressad vardag så vore det enbart omänskligt att göra så.

För egen del tycker jag att en sådan bok är något av en förolämpning mot mig, men i själva verket är ju ”hellre än bra” mitt honnörsord. Hellre Sophie Kinsella än ingen läsning alls. I ett större perspektiv anser jag att kultur ska ha högt i tak, låga trösklar och vida ramar. Ramarna bör rimligen stipuleras av lagen snarare än av marknaden och de ska absolut inte stipuleras av kulturfientliga element. Med andra ord: Hellre en och annan gränsöverskridare (t.ex. Anna Odell) och lättuggad författare än en uteslutande likriktad, snäll och förflackad kultur vars existensberättigande är lika med dess ekonomi. Jag tycker att kultur ska få kosta skattepengar. Så mycket skattepengar som krävs för att den lilla, smala, osynliga kulturen ska kunna leva kvar.

Att litteratur delas in i ”bättre” och ”sämre” har jag ingenting emot alls, men jag tycker att all läsning ska räknas och att en läsare inte nödvändigtvis behöver vara ”bättre” eller ”sämre” bara för att vederbörande väljer litteratur ur det ena eller det andra facket.

Därför blir jag ledsen i ögat när jag inser att all läsning inte alls räknas. Mats Olsson har varit inne på det här ämnet tidigare och det är något jag känner igen från min egen skoltid och från samtal jag haft med människor i min omgivning. Vissa saker räknas inte och dessa saker är i regel ”manligt kodade”.

Nina Hemmingsson, Liv Strömquist och Sara Granér figurerar i bokrecensioner, på bokbloggar och frontas i nätbokhandlar. Kalle Anka-pocketar och Fantomen gör det inte. Sophie Kinsella räknas, men inte fackböcker. Kitty – ja; Bert – nej. Och så heter det att ”pojkar inte läser”. Fast de läser ju visst – de läser bara andra saker och konsumerar berättelser i andra format. Och det går naturligtvis att applicera analyser på varför det är så och jag tror absolut på att uppmana och utmana pojkar (och flickor) att söka sig utanför sina egna ramar – och att läsa hellre än bra – men att vara nedlåtande och kritisk är fel väg att gå, men jag har förstått att det inte är ovanligt att en del vuxna reagerar just så inför barns och ungdomars läsande, trots att ansvaret för barns och yngre ungdomars läsande inte helt och hållet kan vila på dem själva. För den som behöver inspiration till ett bra bemötande: Enligt O berättar om hur hon utmanade en elev som vägrade läsa.

Men jag kan även se att det finns annan läsning som ”inte räknas”. Annika uppmärksammar att det finns en lite nedlåtande syn på deckare och barn- och ungdomslitteratur verkar inte vara helt okej att läsa om man är vuxen (Nilsson, Ulrika. [2010]. Vuxnas läsning av ungdomslitteratur: En påse med godis, en trettioårskris eller som vilken litteratur som helst? Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap, Högskolan i Borås). Faktion, som jag själv läser mycket, känns inte heller som ”läsning på riktigt”.

Dessa observationer bekräftas till viss del av att Statistiska centralbyrån som, enligt Kristina Ahlinder, definierar ”läsning” som ”läsning av skönlitteratur”. Jag sökte upp den senaste ULF-undersökningen och konstaterade att SCB räknar med alla sorters läsning men att de skiljer på skönlitteratur och annan litteratur (”skönlitteratur” och ”bokläsning”) och att den ”andra litteraturen” tillskrivs en allt mindre betydelse allteftersom redovisningen av undersökningsresultaten fortgår. Detta styrks av att ”annan litteratur” endast räknas om den lästs på fritiden och saknar relevans för yrkeslivet:

… det kan vara svårt att urskilja om den facklitteratur man läser på fritiden egentligen inte främst är arbetsrelaterad …

Men jag vill inte göra det här till en könsfråga. På ett närliggande tema kan jag nämligen konstatera att viss textproduktion inte räknas. Skönlitterära texter räknas, men inte bloggar. Att helt självständigt skapande uppmuntras och att fanfiction ses som plagiat och ”inte på riktigt” är en föreställning jag träffade på under arbetet med B- och C-uppsatsen. ”Män dominerar internet” hörde jag någon påstå en gång, vilket kanske är sant i vissa avseenden, men vilka är det som bloggar? En och annan man, ja, men mest tjejer och kvinnor. Fast det är ett helt annat blogginlägg …

Den där nedlåtande attityden som min svensklärare hade ledde så småningom, kombinerat med hennes föreställningar om att hennes tolkningar var de enda rätta, till att jag inte läste några böcker alls på flera år: jag gjorde ju bara fel ändå och det var ju inte fråga om att man kunde läsa för sin egen skull. Förhoppningsvis var det inte hennes avsikt, men det är så det kan bli om man far ovarsamt fram och anser att lärar-/föräldra-/vuxenrollen ska vara dömande snarare än vägledande. Den läsning jag ägnade mig åt innan min lärares framfart gjorde sannolikt betydligt mindre skada i längden än konsekvenserna av det hon gjorde och sade.

Skolan är ju på tapeten nu och jag kom häromdagen att tänka på mitt första skolår. Jag började 1991, vid 7,5 års ålder. Då kunde jag redan, sedan flera år, läsa, skriva och räkna, så hade jag fått välja hade jag gärna börjat 1990 i stället. I en vanlig klass. Jag hamnade nämligen i en Waldorfklass (den enda Waldorfklassen på den kommunala skola där jag tillbringade mina första sex skolår). Detta innebar att vi inte hade några läroböcker och i stället för pennor hade vi ”blockkritor” (fyrkantiga och klumpiga) och ”skrivkritor” (tjocka, trubbiga och klumpiga). Undervisningen gick extremt långsamt: en bokstav i taget som vi arbetade med i en vecka (minst), inga siffror över tio (”två är lika med ett plus ett, fyra är lika med två plus två”) och i största allmänhet en låg nivå på övriga ämnen, i den mån vi alls hade sådana.

Förödande för en driftig elev som verkligen hade längtat efter att få börja skolan. Hemma hade jag tack och lov fri tillgång på penna och papper, men det hjälper ju föga när man som elev själv ber om mer utmaningar och riktiga läroböcker men inte får det eftersom det är ”olämpligt” (eller vad nu min lärare hade för ursäkt för att trampa på en driftig, intelligent sjuåring).

Och ja, hon stal faktiskt mina pennor. Eftersom jag hade fri tillgång på sådana hemma hände det då och då att en penna hamnade i skolväskan eller kanske till och med på min plats i klassrummet. De brukade dock på något mystiskt vis försvinna för att sedan återfinnas, av mig, i närheten av lärarens arbetsbord, gärna lite undangömda. Pennor av alla sorter var verkligen, till varje pris, förbjudna i klassrummet (om det inte var läraren som använde dem).

Som tur var slutade denna ”pedagog” innan andra klass. Själv var jag skoltrött efter ett års tomgång.

Ruth jobbar som lärare i sexualundervisning på high school i den sömniga småstaden Stonewood Heights. Under en lektion uppfattar en elev henne som alltför sexpositiv och därefter tvingas Ruth att endast lära ut avhållsamhet och skräckpropaganda. I staden finns även den nyevangeliska rörelsen Tabernaklet som nämnda elev råkar tillhöra. Medlem i samma rörelse är Tim som efter ett liv med sex, droger och rock har hittat Jesus och blivit frälst; på fritiden tränar han Stonewood Stars, det fotbollslag som Ruths dotter Maggie spelar i. Tims och Ruths vägar korsas första gången under en viktig fotbollsmatch – som Tim avslutar med att kalla samman till en gemensam bön, vilket retar upp Ruth. Deras vägar fortsätter sedan att korsas av olika anledningar. Boken ger en bild av kristendomens roll i det amerikanska samhället och samhällets syn på sex som stämmer väl överens med den bild av USA som jag har fått från andra håll. Sedan är det inte så mycket mer. Jag vet redan i början ungefär hur det hela kommer att sluta, det händer inget oförutsett, ingen gör något oväntat. Välskrivet, men tråkigt.

Det här är den första av fyra böcker i Isportenserien (sista boken kommer senare i år), en fantasyserie för barn i mellanstadieåldern och uppåt. Mads är nyinflyttad till Frillesås från Köpenhamn och har lite svårt att komma in i klassen. Han blir vän med Johanna som går i samma skola och som alltid vetat att hon inte är som andra, även om hon inte riktigt förstår hur, eller varför. Svaret får hon när de träffar klassmorfar Ingvar, som visar sig vara den enda kvarlevande Väktaren av Isporten; Isaaffik. Porten leder till Islandet och nu hänger förbindelsens överlevnad på Johanna och Mads! Jättespännande, tycker jag, trots att jag är vuxen och trots att första boken tar slut precis när äventyret börjar; boken har också gjort mig lite mer positiv till fantasygenren än jag var tidigare. Jonna är bra på att utveckla sina karaktärer och miljöerna de verkar i; tempot är bra och handlingen är väl sammanhållen. Det är också trevligt att se att karaktären Johanna har fått en så framträdande, aktiv och självständig roll – flickor har ju annars en tendens att porträtteras som passiva och behövande – och att det finns så många närvarande och engagerade män: Mads lärare Per, klassmorfar/Väktaren Ingvar och Johannas närvarande far. Skoj!

Inte över att Vikingaskolan har blivit anmäld utan över att den inte figurerar mer i media än den gör och inte blir anmäld oftare. Gick själv där från ettan till sexan (1991-1997) och jag hoppas för det uppväxande släktets skull att den skolan är ett undantag eller, ännu bättre naturligtvis, har förbättrats radikalt sedan jag gick där: tveksamma pedagogiska metoder och lärarsanktionerad mobbing hörde till vanligheterna då. Enligt artikeln är det en åttondeklassare som mobbats av ett tjejgäng och så här tyckte skolan att det skulle lösas:

Skolan satte också in extra åtgärder som tillsyn av flickan på raster och i matsalen, liksom annorlunda gruppindelning för att skilja den mobbade flickan från de trakasserande eleverna.

Det är väl ändå mobbarna som ska ha tillsyn och skiljas från den de trakasserar? Den mobbade flickan har ju inte gjort något fel och ska således inte heller ha tillsyn. Jag hoppas att det här bara är ett olyckligt språkfel från Sydsvenskans sida!

Desto mindre förvånad är jag över att fler än jag ondgör sig över ombyggnaden av Mobiliaområdet. Jag bor på Gunnesbo och hamnar ofta i köer p.g.a. den underdimensionerade rondellen som avbildas i artikeln. Jag anser att det i stället borde ha anlagts en större rondell i korsningen Boställsvägen/Traktorvägen, eventuellt ljusreglerad för att inte skapa köer ut på Norra ringen alternativt med en enkelriktad infart till Traktorvägen, samt att infarten till CityGross även i fortsättningen ska vara enkelriktad. Vidare borde infarten till Systembolaget ha gjorts mycket bredare. Det kommer att bli totalt kaos när Coop Forum öppnar. Coop borde för övrigt få en egen infart från Boställsvägen för att avlasta den lilla stigen mellan Höstbruksvägen och Mobiliaområdet.

Om betydelsen om böckers utseende är en doktorsavhandling vars författare jag hade som lärare under den gångna terminen. Mycket intressant ämne, och lite häftigt att närvara vid en doktorsdisputation och förstå vad den handlar om.