..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Pusha för en nordamerikansk författare som du gillar.

Laurie Halse Anderson! Denna New York-baserade författare (efternamnet uttalas [hɔ:lts]), född 1961, inledde sin karriär som frilansjournalist men idag är hon författare på heltid. Hon skriver historisk och samtida fiktion för barn och ungdomar och har vunnit åtskilliga priser för sina böcker. Mest känd är hon för Speak som kom 1999, vilken, tyvärr, är den enda av hennes böcker som översatts till svenska (Säg något, 2001), men jag har hittills bara läst Wintergirls, hennes senaste samtida ungdomsroman som kom 2009 (hennes senaste historiska roman, Forge, kom 2010). Det jag gillar med Wintergirls (och Laurie) är det raka språket, att hon talar till ungdomar som de kompetenta och intelligenta människor de är, utan att lägga tillrätta eller linda in i bomull. Laurie finns på Facebook, Twitter, YouTube och på sin egen hemsida.

Det är ingen hemlighet att jag har väldigt svårt för Björn Ranelid, och eftersom det då och då cirkulerar påståenden om att människor som har svårt för Ranelid, har det för att de är ”jante” och inte gillar människor som rör sig utanför sin sfär, ville jag ägna ett inlägg åt att dementera detta och förklara min ståndpunkt lite närmare.

Jag har inga som helst problem med att Ranelid – eller någon annan – gör sin grej och förflyttar sig mellan sfärer helt utan jantehänsyn. Några av de människor jag uppskattar och respekterar mest gör just detta. Däremot har jag problem med Ranelid. Punkt.

Ronnie Sandahl skrev förrgår en krönika som sätter fingret på varför:

När Björn Ranelid skriver att han bär sina barn som den sista droppen vatten, då antas läsaren förstå att han inte bär runt på sina barn i små dricksglas. [...] Därför är det förstås märkligt när just Ranelid, en man som i trettio år utmärkt sig just för sitt bildspråk, inte ens tycks kapabel att läsa den enklaste mening utan betydande missförstånd.

Häromveckan skämtade en musikskribent på Svenska Dagbladet om att Ranelids schlagerbidrag var kalkonartat nog för att kanske slutligen lyckas ta livet av hela Melodifestivalen. Inte ens en debil nioåring skulle tolka det som att musikskribenten verkligen anklagade Ranelid för att ha tagit upp en revolver och sedan skjutit ihjäl en människa vid namn Melodifestivalen. Ranelid skrev däremot ett öppet brev i Expressen om hur ledsen han var över att ha utpekats som mördare.

Det är här den första anledningen. Att han, å ena sidan, kommunicerar på ett språk men, å  andra sidan, använder en helt annan måttstock när han lyssnar på andra människor, bäddar för otrevliga missförstånd och samarbetssvårigheter.

Den andra anledningen, som delvis framgår i citatet ovan, är att människan är både grandios och lättkränkt – en kombination som i fel händer kan bli livsfarlig och som, i Ranelids fall, kompliceras ytterligare med tanke på språkförbistringen. Ett målande exempel på detta är fejden mellan Björn Ranelid och Peter Englund, som inleddes, i samband med Let’s Dance förra året, på Ranelids initiativ:

Alla svenska människor skulle våga sig på detta. Framför allt de som sitter i Svenska Akademien tror jag skulle behöva ta sig ut från kammaren och börja dansa.

Peter Englund svarar på sin blogg:

Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.

Lite giftigt, javisst, men med glimten i ögat och inte värre än Ranelids inledande kommentar – och ingenting mot vad som komma skulle:

Det han har gjort är ett riktigt övergrepp. Tryck upp honom mot väggen. Han är inte så stor så det är rätt lätt. Jag kan trycka upp honom med vänster arm för jag orkar det. Kryp inte för denne man … I fjol gjorde jag 138 framträdanden, jag har miljoner läsare, människor har låtit tatuera in metaforer som jag har skrivit på sina armar, jag har målat omslagen till fem av mina böcker, varit fotbollsspelare på hög nivå, fått Augustpriset och mycket annat. Rent vetenskapligt sett är jag mer begåvad än han någonsin kommer att bli. Jag vet inte vad han är känd för. Han har skrivit några böcker om krig. … Han är avundsam. En liten själ. Han kommer aldrig få vara med om det jag är med om, att vara känd över hela Sverige. Att skriva autografer i Ikea-kön och på bensinmackar. Ungdomar skriver brev till mig och hälsar på mig på gator och torg. Det är ingen som vet hur Peter Englund ser ut. Är det inte bättre att vara känd än att sitta och gömma sig i Svenska Akademien?

Ett utspel med såväl hot om våld som personangrepp – som Ranelid dessutom avslutade med att kalla Englund för ”antiintellektuell” och humorbefriad.

Överlag tycker jag att herr Ranelid är obehagligt våldsfixerad: Peter Englund ska tryckas upp mot en vägg och ”vara 1,34 lång innan året är slut” och i Stjärnorna på slottet avslutade han en lång harang av personangrepp mot Linda Skugge med att ”imaginärt [knäcka] ryggraden” på henne och andra kulturpersonligheter – ett straff för hennes sågning av Kvinnan är första könet.

Med Ranelids våldsfixering landar jag i och knyter ihop påsen med anledning nummer tre till att jag har så svårt för Björn Ranelid: Denna människa som rasar mot ”sjuka människors hatiska lögner” ägnar sig själv åt att kasta hatiska och hotfulla kommentarer omkring sig tätt som oftast, inte bara mot Peter Englund och Linda Skugge – var och varannan kändis har väl med åren fått sig en släng av sleven. 2008 hoppade han på Fredrik Ljungberg med anledning av att han värvats till Seattle; här far han ut mot Kristina Lugn med anledning av ett tryckfel i Nationalencyklopedin; för några år sedan kastade han skit på Carolina Gynning med flera och i en krönika i Dagens Arbete, som även Ronnie Sandahl refererar till, kan man läsa följande:

… Magnus Hedman … har en tid på nåder varit reservmålvakt i det svenska landslaget i fotboll. Hustruns namn lär vara Magdalena Graaf och på vilket sätt hon blivit känd och berömd vet jag inte, men enligt källor har hon bland annat låtit operera in silikon i brösten och kallar sig artist.

… Magdalena Graaf har skrivit en ny bok och tidningen hade minsann ett utdrag från den. Mig veterligt har denna kvinna aldrig skrivit någon bok. Likväl anser Sveriges största tidning att hennes [bok] är av större vikt än alla andra böcker i Sverige just nu. Den handlingen av tidningen är namnet och diagnosen på en ytterst allvarlig sinnessjukdom.

Bottennapp. Ridå. Peter Englunds avslut på Let’s Dance-fejden sätter fingret på den springande punkten och sammanfattar det hela väldigt bra:

[Ranelid] bär sig åt som en typisk skolgårdsbuse, som drar runt och muckar gräl och tycker att han har rätt att smälla till vem han vill när han vill, men som sedan piper i högan sky när han själv åker på en vinge.

Björn Ranelid har naturligtvis rätt att tycka precis vad han vill, men den rätten tillhör inte endast honom. När han å ena sidan tycker att:

Magnus Hedman och Magdalena Graaf är två av alla dessa människor som tar för givet att deras namn och personer är av betydelse och vikt för allmänheten. Media borde tysta ned alla deras försök att synas och höras och förpassa dem till platsen där de hör hemma, nämligen bland parasiterna som livnär sig på dumheten, den andliga fattigdomen och bottenlösa enfalden.

… men å andra sidan tycker att Peter Englund begick ”ett riktigt övergrepp” och borde misshandlas för att han tyckte att ”[a]llt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas”, då tycker jag att det börjar bli riktigt obehagligt.

Jag har inga tatueringar – än. När jag tar min masterexamen nästa år tänkte jag tatuera in ”MMXI” och ”MMXIII” – mina examensår – någonstans på kroppen, men bara romerska siffror känns lite tråkigt, så jag funderar på att kombinera dem med mitt favoritcitat som pryder både bloggen och mina visitkort: ”She is too fond of books, and it has turned her brain” från Work: A Story of Experience av Louisa May Alcott (som jag inte har läst).

Om någon känner sig manad får vederbörande gärna designa en citat- och examenstatuering till mig.

Under rubriken ”Bokplock” finns i senaste numret av Svensk Bokhandel (nr. 4/2012) en ruta om just litterära tatueringar: I en intervju med TT sade Björn Ranelid följande:

Dessutom är mina meningar intatuerade på sex-sju kvinnor nu. Tror du någon annan har skrivit en mening som är intatuerad i en kropp?

Ja, konstaterar Svensk Bokhandel – det finns ju flera sidor på nätet som är tillägnade just litterära tatueringar, till exempel Contrariwise och The Word Made Flesh.

Kändisbibliotek på Beautiful Libraries, på sidan finns även bibliotek i alla möjliga andra miljöer.

Om du har svårt att få nog av häftiga bibliotek och bokhyllor, kommer här en favorit i repris: Bookshelf Porn.

Ur You Don’t Look Like a Librarian av Ruth Kneale:

If there is one thing all librarians share, it’s the response we get when we go to library school: ”You need a masters degree to learn how to say ‘shhh?!’ Here’s the chain to hold your eyeglasses!” Perhaps we are so sensitive to librarian representations in pop culture because of how well we know these stereotypes.

Jag tror att de flesta kan frammana en inre bild av hur en bibliotekarie ”ser ut”. Vad sägs om att bli lite utmanad? This is What a Librarian Looks Like är ett fotoprojekt där bibliotekarier uppmanas att skicka in bilder på sig själva i syfte att utmana bibliotekariestereotypen.

Tanja Suhinina hoppade av sin utbildning på KTH och bestämde sig, efter en tid, för att bli psykolog i stället. För att komma in på psykologprogrammet krävdes på den tiden – utöver full pott på högskoleprovet och MVG i alla ämnen från gymnasiet – ett års arbetslivserfarenhet. Tanjas brist på sådan, den snåriga arbetsmarknaden och det faktum att hon var tvungen att börja jobba inom sex veckor för att kunna komma in på psykologprogrammet våren 2007 innebar att det brann i knutarna. En vän föreslog lite lagom oseriöst att Tanja kunde börja jobba som telefonsexförsäljare – men varför inte? Boken Phonephucker är baserad på den blogg med samma namn som Tanja skrev anonymt under sin tid som telefonsexförsäljare. Här får läsaren en inblick bakom kulisserna: hur Tanja arbetar och en hel del om de olika typerna av telefontorskar hon träffat på. Ibland påminns jag om idioterna i Sexpuckona anfaller (Sofia Albertsson) och känner att irritationen smyger sig på, men desto oftare skrattar jag rakt ut: Tanja är fyndig och rolig och hennes hennes text förstärks av Elin Jonssons träffsäkra illustrationer. Så hur gick det då? Jodå, Tanja kom in på psykologprogrammet och tog examen i september förra året. Här kan man läsa hennes blogg.

Det är inte jättebra att föreslå en bokbloggsträff som sammanfaller med terminsstart och influensa- och magsjuketider, men vi blev några stycken ändå: jag, Schitzo-Cookie, Unga böcker och Fröken H träffades ikväll på Italia Il Ristorante i Lund och avhandlade bland annat vår längtan till Bokmässan, möjligheten att arrangera en bokbuss dit och hur Sofi Fahrman namedroppar sig själv i Elsas mode (men snälla någon!?!) – och apropå genren passade jag på att snacka ner En shopaholics bekännelser (Sophie Kinsella) lite till.

Bokbyte blev det ju också och jag bytte till mig två böcker som jag varit nyfiken på länge och lagt i och tagit ur varukorgen flera gånger, men så småningom avstått från att köpa men ändå fortsatt vara nyfiken på: Alla får ligga av Henrik Fexeus och Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. Tack Hanna!

Just nu diskuterar vi olästa böcker på Bokmässans community och jag kan konstatera att det inte är ovanligt att bli stressad av mängden olästa böcker i hyllan. Ute i bloggsfären har jag stött på olika strategier för att hålla nere antalet olästa böcker, bland annat bloggare som har som projekt att sålla ut hyllvärmare och köpstopp har nog de allra flesta bloggare haft någongång (utom jag).

Så nu tänker jag vara lite motvalls.

Jag ser innehavet av många böcker – även om flera av dem är olästa – som en i-landstillgång. Det är ju helt underbart att jag har möjligheten att ha mitt alldeles egna bibliotek! Stressad blir jag inte heller – jag brukar snarare titta på mina fulla hyllor och mysa lite åt mängden böcker i dem. Och känslan när man råkar sitta på en bok som någon annan efterfrågar:

- Det här verkar vara en intressant bok: Ar…
- Åh, du menar Female Chauvinist Pigs, som står på hyllplan tre i hylla ett?

En av de mer originella sökningarna som har lett besökaren till min blogg är ”porr bokläsning”, så låt mig presentera Bookshelf Porn. Här finns ännu mer!

Ryan Gosling + träffande replik = meme. Först ut var Fuck Yeah! som inspirerade Feminist Ryan Gosling och Typographer Ryan Gosling och nu står bibliotekarierna på tur: Hey girl. I like the library too.

Jag medger att jag har lite svårt att fatta grejen – jag är som bekant inte mycket för gullifiering – men det är i alla fall klyftigare än ”tjena kexet, står du här och smular?” och det är trevligt att man uppmärksammar att bibliotekarieyrket kräver en lång utbildning (fem år) och innebär betydligt mer än att sortera böcker och hyscha folk.