Hello Kitty måste dö – Angela S. Choi
2012-08-27 kl. 16:47 i Böcker, Recensioner
Innan jag påbörjar recensionen av Hello Kitty måste dö vill jag göra ett litet avslöjande: Mödomshinnan existerar inte. Just det. Fick du, liksom jag, i skolan (eller genom Kamratposten) lära dig att kvinnan har en mödomshinna som spricker när hon knullar första gången – eller när hon idrottar eller stoppar in en tampong – så har du blivit grundlurad. Den där så kallade hinnan som hela familjers heder kan stå eller falla med finns inte. Näpp. Det som finns är en slidkrans, vilket är precis vad det låter som: en slemhinnekrans. Hos vissa flickor kan den vara sammanväxt och i värsta fall behöva öppnas kirurgiskt, men det är extremt ovanligt. Ändå har dessa fåtal fall gett upphov till mödomshinnemyten som hela världen har gått på – så till den milda grad att man här och var i världen kräver nedblodade lakan på bröllopsnatten (och hårda straff för kvinnor som inte blöder). Här är dagens sanning: Blod betyder inget annat än att slemhinnor är ömtåliga saker och att det kanske var lite för torrt. Man kan blöda första gången och man kan blöda den hundrade gången – oavsett vilket så betyder det inte ett djävla skit.
Jag gillar inte heller begreppet ”oskuld” eftersom jag inte betraktar sex som skamligt, fult, äckligt eller något att känna skuld inför. Man har haft sex eller man har inte haft det, man har sex eller man har det inte, man har knullat med några få, några fler eller flera hundra – och inget är bättre än det andra.
Anledningen till att jag inleder recensionen med sexualundervisning är att Hello Kitty måste dö inleds med att bokens huvudperson, den 28-åriga juristen Fiona Yu, beslutar sig för att ta sin egen oskuld medelst en grov, lila dildo. För om hon tar sin egen oskuld så är hon sin egen, ett ställningstagande mot de traditionella, patriarkala traditioner och föreställningar hon är uppväxt i och mot hennes familj som inte kan sluta tjata om att det är dags för Fiona att gifta sig – helst med försoffade, mammiga söner till familjens bekanta som alla verkar inom en kultur där en gift kvinna ska sluta jobba för att i stället stå vid spisen och föda barn, något som inte alls lockar Fiona som är uppväxt i det fria USA och varken gillar barn eller kan laga mat. Hon har inte heller tid, eftersom hon jobbar 80 timmar i veckan och gärna tillbringar sin lediga tid på dyra uteställen eller i shoppinggallerian. Hello Kitty är symbolen för detta kvinnoideal och Fiona hatar Hello Kitty:
Jag hatar henne för att hon varken har mun eller vassa tänder, som riktiga katter. Hon kan inte äta, inte bita av någons bröstvårta eller finger, inte suga av någon, inte be någon dra åt helvete och inte slicka sig. Inte har hon några ögonbryn heller, så hon kan inte se arg ut. … Hon är mjäkig, viljelös och stum – och så den där skära rosetten ovanpå hennes fromma, intetsägande ansiktsuttryck.
Stackars Hello Kitty. Som tvingas gå omkring okliad, oslickad och osjälvständig. Som låter sig kuvas.
Som min mamma.
Dock upptäcker Fiona att hon inte har någon mödomshinna att spräcka, varför hon tar kontakt med en plastikkirurg som är specialiserad på att rekonstruera mödomshinnor. Det visar sig dock att plastikkirurgen, Sean Killroy, är en gammal barndomsvän som bytt efternamn. Sean övertalar Fiona att hoppa över rekonstruktionen och lär henne i stället hur man gör sig av med personer som är lite jobbiga – till exempel ovälkomna friare.
Om vi bortser från att det är en dålig idé att ta livet av alla som är lite jobbiga, så är Fiona Yu en härlig romanhjältinna som – när hon väl börjar ifrågasätta de invanda föreställningarna om vad som är rätt, fel, lämpligt, olämpligt, fint och fult och skaffar sig klor och tänder – vägrar be om vare sig tillåtelse eller ursäkt. Resultatet blir ett skruvat äventyr. Hello Kitty måste dö är tämligen morbid men samtidigt fantastiskt rolig!
Som läsare kan jag naturligtvis betrakta det som oerhört problematiskt att Fiona väljer att bo hemma hos sina föräldrar – en far som styr med järnhand och en mor som fortfarande måste be om tillåtelse för att få handla mat – trots att hon är nästan 30 år gammal och tjänar mer pengar än en annan någonsin kan drömma om, men jag kan också se det som ett resultat av starka, traditionella bojor. Frigörelse får ta den tid det tar helt enkelt, en sak i taget. Från det perspektivet blir det förståeligt att hon tar lärdom av Sean: som varande en vit man i 30-årsåldern betraktas han antagligen som friheten förkroppsligad. Det är också detta som gör Hello Kitty måste dö till var den är – en roman om att slå sig fri och få definiera sig själv:
Det enda man behöver göra är att kamma håret och klä sig i kostym så kan man vara hur galen som helst utan att det får några konsekvenser.
FBI:s gärningsmannaprofiler ser nästan alltid likadana ut: vit man, ålder tjugofem till fyrtio. Av USA:s alls seriemördare är bara åtta procent kvinnor. Och de är också vita.
Det är bara vita som får ha kul.
En enda gång skulle jag vilja höra: ”Den misstänkta är troligen en kvinna. Asiatisk. Ålder tjugofem till fyrtio.”
Angela S. Choi, som i december 2011 bytte namn till Kate Kamen, har mycket gemensamt med sin romankaraktär: hon har rötter i Kina, bor i San Francisco och har en juristexamen från Yale. Hon avslutade sin karriär som företagsjurist för att bli författare och utbildar sig nu till sjuksköterska. Följ hennes vardag och arbete på hennes hemsida, blogg eller på Twitter.
Det här är i lika delar en självbiografi och ett feministiskt manifest, som tar sin början i den 13-åriga Caitlins flykt från kvarterets pojkar. Hon är ensam, överviktig och mobbad. I 16 kapitel får vi följa hennes uppväxt och liv i nutid och varje kapitel behandlar även viktiga kvinnofrågor: vikt, sexism, kärlek, äktenskap, barn, abort och feminism i stort; varför Katie Price är en dålig förebild och Lady Gaga är en god dito; varför skor, kläder och handväskor är så viktigt – eller antas vara det (detta var en av de punkter vi inte är överens på) – för kvinnor. Alla kapitel tar sin utgångspunkt i någon aspekt av Caitlins eget liv som tonåring, journalist, vuxen kvinna, fru eller mamma. Hennes budskap är att vi alla bara borde komma överens, vara en del av ”gänget” och få vara de vi är. Hon menar att man kan komma långt med att vara trevlig och hövlig, varför frågor som ”är det artigt?” och ”måste killarna göra det?” kan vara bra ledord. Jag uppfattar Caitlin som en jordnära person som jag tror att många kan identifiera sig med. Jag vet i alla fall att jag hittade massor av gemensamma beröringspunkter och massor av saker som jag höll med om – och en och annan liten detalj som vi inte var överens om. I alla händelser är hon förbannat rolig och ibland lite arg. Och fyndig! I kapitel tre, på sidan 62, kommer hon in på vad man ska kalla fittan, något som ju även diskuteras här i Sverige:
