..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Med start idag och fyra veckor framåt pågår läsmaraton hos ALKB.se, där syftet är att läsa så många böcker man bara hinner och orkar för att på så sätt minska högen med olästa böcker.

Den åttonde mars firar Enligt O internationella kvinnodagen med en bloggstafett. En gång i halvtimmen under hela dygnet kommer det någonstans i bloggsfären att postas ett inlägg om betydelsefulla kvinnor.

I Svensk Bokhandel pågår en debatt om bokreans vara eller inte vara och i förlängningen synen på böcker, bokhandlaryrket och böckers pris. Som bokkonsument tycker jag att bokrean absolut måste finnas kvar, men som förlagsvetare är jag inte riktigt lika säker. Förläggaren Per I. Gedin förklarar bra varför bokrean kanske har passerat sitt bäst-före-datum och Kajsa Kallio, från underbara lilla Bjäre Bokhandel i Båstad, sätter fingret på vad yrkesstolthet innebär och varför bristen på sådan kan leda till bokhandelns död.

Det andra stora samtalsämnet bakom bokreakulisserna måste ju vara Akademibokhandels ”litteraturpris”, som i själva verket bara var en PR-kupp. Ett sådant tilltag riskerar ju att påverka synen på litterära priser negativt och skadar framför allt KF Medias (Norstedts, Akademibokhandeln, Bokus) trovärdighet. Tråkigt.

Om några veckor släpper Sekwa Drömbokhandeln av Laurence Cossé och därför letar de nu efter just din drömbokhandel. Nominera på hemsidan eller på Facebook; nomineringarna utgör underlag för intervjuer med utvalda boklådor.

Tanja Suhinina hoppade av sin utbildning på KTH och bestämde sig, efter en tid, för att bli psykolog i stället. För att komma in på psykologprogrammet krävdes på den tiden – utöver full pott på högskoleprovet och MVG i alla ämnen från gymnasiet – ett års arbetslivserfarenhet. Tanjas brist på sådan, den snåriga arbetsmarknaden och det faktum att hon var tvungen att börja jobba inom sex veckor för att kunna komma in på psykologprogrammet våren 2007 innebar att det brann i knutarna. En vän föreslog lite lagom oseriöst att Tanja kunde börja jobba som telefonsexförsäljare – men varför inte? Boken Phonephucker är baserad på den blogg med samma namn som Tanja skrev anonymt under sin tid som telefonsexförsäljare. Här får läsaren en inblick bakom kulisserna: hur Tanja arbetar och en hel del om de olika typerna av telefontorskar hon träffat på. Ibland påminns jag om idioterna i Sexpuckona anfaller (Sofia Albertsson) och känner att irritationen smyger sig på, men desto oftare skrattar jag rakt ut: Tanja är fyndig och rolig och hennes hennes text förstärks av Elin Jonssons träffsäkra illustrationer. Så hur gick det då? Jodå, Tanja kom in på psykologprogrammet och tog examen i september förra året. Här kan man läsa hennes blogg.

Idag fick vi träffa ännu fler medarbetare och vi har numera en mycket god inblick i livet bakom Bokmässans kulisser. Just nu, när man tror att det är som lugnast, jobbar de i själva verket för högtryck inför höstens mässa. Vi försökte förhandla oss till lite förhandsinformation, men den gubben gick inte. Desto mer pratade vi om Bokmässans community och hur det kan användas och, kanske framför allt, förbättras – och så en väldig massa siffror naturligtvis, som att det skrevs ca. 3000 blogginlägg om Bokmässan förra året och att iPhone-appen laddats ned 4700 gånger (och att det snart kommer en version för Android).

Dagens möte avslutades med bokbyte i Bokmässans lokaler och lunch på härliga Incontro. Jag har äntligen blivit av med min dubblett av Fantomerna (Klas Östergren) – jag berättar inte hur – och har en del pocketar med mig hem.

Mitt lila hotellrum på 14:e våningen. Det var betydligt större än vad bilden ger intryck av – bara sängen är ca. två meter bred.

Vy över Liseberg från 14:e våningen. Bilden gör inte staden – eller utsikten – rättvisa.

Den mycket goda medelhavsbuffé vi intog på söndagskvällen.

Liten goodiebag: Bokmässan-väska, Boken om Bokmässan av Ulf Roosvald och lite annat smått och gott, samt pocketar som har funnit ett nytt hem hos mig.

Tack, igen, alla inblandade för två jättetrevliga dagar!

Ariel Levy var i 20-årsåldern när Britney Spears slog igenom, Charlies änglar låg på biotoppen och herrmagasinen började dyka upp i tidningshyllorna. Vid samma tid började kvinnor i alla åldrar klä sig alltmer utmanande och då ofta i kombination med bröstförstoringar, strippklubbsbesök och porrkonsumtion – de blev kvinnochauvinister: kvinnor med en dålig kvinnosyn som ser sig själva och andra kvinnor som objekt. Detta nya klimat, som anhängarna sade var rebelliskt och frigörande, kolliderade fullständigt med den miljö Ariel växt upp i: modern hade varit aktiv i 1960-talets radikala studentrörelser och hennes far hade varit rådgivare åt diverse organisationer som verkade för kvinnors rättigheter och rätten till abort. Ännu mer förvånad blev hon när hon tittade bakom kulisserna och upptäckte att inte sällan var kvinnor som arbetade där – och att de påstod att oanständighetskulturen var ett bevis för att det feministiska projektet redan blivit uppnått. För bara några decennier sedan hade kvinnorörelsen demonstrerat mot Playboy – idag skaffar kvinnor silikonbröst och bär Playboy-kaninen som ett tecken på frigörelse. ”Hur kunde kulturen förändras så radikalt på så kort tid?” undrar Ariel Levy och beslutar sig för att ta reda på svaret. Hon reser runt i USA och träffar alla möjliga människor som hon diskuterar sex, sexighet och oanständighetskultur med, bland annat produktionsteamet bakom Girls Gone Wild – en videoserie där unga, ofta onyktra, tjejer strippar framför kameran – och Christie Hefner, (numera före detta) VD och styrelseordförande för Playboy och en av många kvinnor som vid den här tiden (boken kom ut 2005) hade tunga positioner i företaget. Ariel gör även en del historiska tillbakablickar: lanseringen av porrskådespelerskan Jenna Jamesons självbiografi Att älska som en porrstjärna, Paris Hiltons sexvideo som dök upp på nätet 2003 och kvinnorörelsens historia i USA är några av nedslagen.

En kvinnochauvinist är, enligt Levy, en kvinna som vill vara som en man; hon är ”en av killarna” och finns till på deras villkor – hon blir hedersmannen eller det kvinnliga alibit: att konsumera porr och gå på strippklubb är bara en skenbar frihet; att kvinnor anammar oanständighetskulturen visar bara hur långt vi har kvar till jämställdhet, eftersom kvinnorna i själva verket bara spelar på männens villkor. Levy konsterar även att det råder ett glapp mellan ”sexighet” och ”sex”. Sexighet, menar Levy, är en etikett som kan klistras på vad som helst; ett skådespel som saknar innehåll – och inget av det har något att göra med sex, eftersom sex är just den passion och det engagemang som saknas i det vi kallar ”sexigt”. Hon knyter ihop säcken genom att gå till en av rötterna till problemet – skolan. Så här såg det ut i USA när boken skrevs: 86 procent av de allmänna skoldistrikt som erbjöd sexualundervisning krävde att utbildningen skulle framhålla avhållsamhet; 35 procent krävde att endast avhållsamhet skulle läras ut. 2005 förnekades alla sexualundervisningsprogram i allmänna skolor statsbidrag, utom de som enbart förespråkade avhållsamhet – detta trots att all forskning visar att sanningsenlig och vetenskapligt förankrad sexualundervisning lönar sig, till skillnad från undervisning som endast förespråkar avhållsamhet. När boken skrevs var tonårsgraviditeter mer än dubbelt så vanliga i USA jämfört med större delen av västra Europa (mer än 80 graviditeter av 1000, mot mindre än 40 av 1000), trots att ungdomar i USA är lika sexuellt aktiva som sina jämnåriga kamrater på den här sidan Atlanten.

USA är ett extremt land. Det är å ena sidan extremt konservativt, å andra sidan väldigt sexfixerat. Den så kallade oanständighetskulturen kan ses som ett resultat av kollisionen mellan dessa två ytterligheter. Den kan även ses som en reaktion på att ingen pratar om det som alla gör och tänker på – det är svårt att få ett sunt förhållande till något som hela samhället har en osund syn på.

Ariel Levy har skrivit en mycket intressant och tänkvärd bok. En del av hennes resonemang känner jag igen från Varat och varan (Kajsa Ekis Ekman), även om Levy för det mesta är betydligt mer nyanserad, men den sarkastiska och raljanta attityden mot kvinnor som kan betraktas som ”fallna” eller ”dåliga” syns ibland i Female Chauvinist Pigs också, vilket gör mig beklämd. Hur ska det kvinnliga kollektivet någonsin kunna röra sig framåt när det inom kollektivet finns individer som anser sig ha rätt att peka finger åt sina medsystrar?