..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

För snart två veckor sedan skrev Lisa Magnusson en krönika om Fråga Olle-dokumentären, i vilken hon menar att dokumentären är ”ett sorgligt sensationalistiskt sammelsurium av jagsvaga ungdomar och exhibitionistiska medelåldringar” och att ”det egentligen inte finns någon godtagbar ursäkt till varför det här programmet överhuvudtaget existerar”. Fråga Olle-dokumentären är ”på en och samma gång både privat och opersonligt” och när hon ville diskutera ”det sjuka i detta” på Twitter, menade folk att hon bara ”är pryd” och ”sjåpar” sig. Magnusson menar att Fråga Olle är sjukt därför att ”kommersialiseringen medför tillvänjning, det krävs hela tiden mer och mer för att skaka om oss” och som bevis anför hon bland annat det viktorianska England:

I de viktorianska kioskromanerna på 1800-talet hade blotta ögonkastet en oerhörd laddning, 1950-talets romantiska filmer kretsade kring en passionerad tungkyss. I 2010-talets popkultur betyder inte ens ett samlag särskilt mycket.

Jag menar alltså att det är bra att vi blir tillvanda. Det är bra att det blir alltmer accepterat att ha sex på olika sätt, det är bra att sex kan diskuteras på bra sändningstid och det är bra att vi i allmänhet (det finns ju undantag) inte längre blir omskakade för att någon väljer att knulla på något annat sätt än under täcket när lampan är släckt. När Lisa Magnusson romantiserar det viktorianska England eller det lite pryda 1950-talet glömmer hon bort de mindre trevliga sidorna, till exempel:

• 1800-talets tro att onani ledde till blindhet, epilepsi och sinnesslöhet, samt de många plågsamma anordningar som användes för att förhindra onani, erektion och nattliga utlösningar, till exempel den här, som ändå är ganska snäll jämfört med den här taggiga saken.
• 1895 års våg av antihomosexuella attityder i England med anledning av att Oscar Wilde dömts till straffarbete för homosexualitet.
• Att homosexualitet var kriminaliserat i Sverige fram till 1944 och att det därefter var sjukdomsklassat fram till 1979.

Det finns länder som fortfarande utdömer dödsstraff för homosexualitet (till exempel Iran, Saudiarabien och Jemen), kulturer i vilka det där ögonkastet eller den där tungkyssen kan kosta någon livet (nu senast Maria Baro; läs gärna Varför mördar man sin dotter? av Nima Dervish och Emre Güngör som intervjuat Pela Atroshis och Fadime Sahindals fäder) och så sent som i januari i år skrev jag, i recensionen av Female Chauvinist Pigs av Ariel Levy, om synen på sexualundervisning i USA. På samma ämne finns även The Abstinence Teacher av Tom Perrotta.

Tyvärr är det ju fortfarande så att många använder sina egna preferenser för att döma ut och klanka ner på andra människors val, till exempel Solveig i krönikans kommentarsfält:

Jag fick veta att det fanns för det var så obehagligt så jag tog ett djupt andetag och tittade. Om detta blir normaliserat eller kanske redan är så är vi illa ute. Det ”anonyma paret” med ”fist fucking–förtjusningen”. Vilken smärta har inte denna viljelösa kvinna utstått innan hennes kropp accepterat detta bara för hennes gubbe inte kan genomföra ett samlag till fullo. Att använda en knytnäve till att kontrollera den födande öppningen istället.

Jag har sett episoden med det anonyma paret minst tre gånger (femte säsongens tredje avsnitt av Fråga Olle-dokumentären) och kvinnan är allt annat än viljelös. Hon är den som pratar och förklarar mest och hon framstår i allra högsta grad som ett medvetet, villigt och agerande subjekt. Hon säger utryckligen att fisting är ”en liten krydda i vårat sexliv” (detta säger hon minst två gånger under reportaget), att ”det är skönt” och att det dessutom blir ännu skönare med tiden. Hon säger även att det inte gör ont, ”men, det kan göra ont om man inte gör det rikigt” – och detta är ju sant för i princip allt som på något sätt kan betraktas som sexuellt. Kvinnan har pratat och förklarat både länge och väl när hennes man kommer in i samtalet och påtalar vikten av ”rena, fina naglar och händer” och ”uppvärmning”, varpå kvinnan inflikar att man måste vara säker på och känna sin partner väldigt väl och ha en kommunikation. Vad gäller mannens påstådda oförmåga att genomföra ett samlag så berättar paret att de ofta har samlag efter fistingen, när hon har ”kommit ett par gånger”. Efter reklampausen, när paret förbereder sig för att visa hur fisting går till, talar kvinnan om att de kommer att använda ”mycket olja” och att det är ”glidmedel som gäller … och förspel” utöver ”bra hygien, bra nagelvård” och ”fina, rena  händer”. Under förspelet påtalar hon igen att man ”absolut inte [ska] snåla med glidmedel”. Paret kommunicerar under akten, de tar det väldigt lugnt och Malin Gramer, Olle Wallers reporter på fältet, förklarar hur mannen ”stegvis … mjukar upp … vulvan”. När de har kommit så långt att toppen på tummen är inne (den penetrerande parten håller handen som en anknäbb) styr kvinnan själv graden av penetration och såvitt jag kan höra tycker hon att det är skönt. Hon säger även just det, att det ”är skönt” och – igen – att ”man ska vara försiktig”. När de är klara konstaterar hon att ”ja, det var skönt” och att hon fick orgasm.

Vad folk gör i sina sovrum, eller huruvida Lisa Magnusson är pryd eller inte, ger jag ärligt talat blanka fan i, men kan vi snälla sluta använda våra egna preferenser som någon sorts allmängiltig måttstock och sluta betrakta andras preferenser genom starkt etnocentriska (van)föreställningar och filter?

Här vill jag även passa på att inflika att programledaren Olle Waller ofta, ofta i dokumentärerna påpekar vikten av försiktighet, kommunikation och samtycke.

Lisa Magnusson konstaterar att dokumentärerna inte är ”porr” men ”heller inte instruktionsfilmer” – och jag kan ju tycka att det är det som är grejen. Ja, att använda begreppet ”dokumentär” är kanske att ta i, men styrkan med Fråga Olle-dokumentären är just att tittaren får möta vanliga, mindre vanliga och ovanliga människor som ägnar sig åt vanligt, mindre vanligt och ovanligt sex – lite som en modern Kinseyrapport i visuellt format – utan att det blir alltför teoretiskt, akademiskt, djupanalyserat, moraliserande eller fnittrigt. Reportern Malin Gramer är visserligen lite fnittrig, men jag tycker att det är en av hennes styrkor – hon är vad amerikanarna skulle kalla the girl next door. Hon är naturlig, frågvis, lite lagom fnittrig och alldeles vanlig och lyckas på så vis förmedla programmets innehåll samtidigt som hon tillåter den likaledes vanliga tittaren att identifiera sig med henne, något som jag tror inte skulle vara lika möjligt om reportern i stället hade hetat till exempel Johanna Jussinniemi (mer känd under artistnamnet Puma Swede – vänligen notera att jag på intet sätt lägger någon värdering alls i Johannas utseende eller yrkesval utan bara konstaterar att gemene människa förmodligen kan identifiera sig lika lite med henne som med Carl XVI Gustaf).

Till syvende och sist tycker jag att allt som syftar till att neutralisera synen på sex och ta död på seglivade sexmyter är bra, vare sig det är akademiker eller ”kommersiella krafter” som ligger bakom.

Det är ingen hemlighet att jag har väldigt svårt för Björn Ranelid, och eftersom det då och då cirkulerar påståenden om att människor som har svårt för Ranelid, har det för att de är ”jante” och inte gillar människor som rör sig utanför sin sfär, ville jag ägna ett inlägg åt att dementera detta och förklara min ståndpunkt lite närmare.

Jag har inga som helst problem med att Ranelid – eller någon annan – gör sin grej och förflyttar sig mellan sfärer helt utan jantehänsyn. Några av de människor jag uppskattar och respekterar mest gör just detta. Däremot har jag problem med Ranelid. Punkt.

Ronnie Sandahl skrev förrgår en krönika som sätter fingret på varför:

När Björn Ranelid skriver att han bär sina barn som den sista droppen vatten, då antas läsaren förstå att han inte bär runt på sina barn i små dricksglas. [...] Därför är det förstås märkligt när just Ranelid, en man som i trettio år utmärkt sig just för sitt bildspråk, inte ens tycks kapabel att läsa den enklaste mening utan betydande missförstånd.

Häromveckan skämtade en musikskribent på Svenska Dagbladet om att Ranelids schlagerbidrag var kalkonartat nog för att kanske slutligen lyckas ta livet av hela Melodifestivalen. Inte ens en debil nioåring skulle tolka det som att musikskribenten verkligen anklagade Ranelid för att ha tagit upp en revolver och sedan skjutit ihjäl en människa vid namn Melodifestivalen. Ranelid skrev däremot ett öppet brev i Expressen om hur ledsen han var över att ha utpekats som mördare.

Det är här den första anledningen. Att han, å ena sidan, kommunicerar på ett språk men, å  andra sidan, använder en helt annan måttstock när han lyssnar på andra människor, bäddar för otrevliga missförstånd och samarbetssvårigheter.

Den andra anledningen, som delvis framgår i citatet ovan, är att människan är både grandios och lättkränkt – en kombination som i fel händer kan bli livsfarlig och som, i Ranelids fall, kompliceras ytterligare med tanke på språkförbistringen. Ett målande exempel på detta är fejden mellan Björn Ranelid och Peter Englund, som inleddes, i samband med Let’s Dance förra året, på Ranelids initiativ:

Alla svenska människor skulle våga sig på detta. Framför allt de som sitter i Svenska Akademien tror jag skulle behöva ta sig ut från kammaren och börja dansa.

Peter Englund svarar på sin blogg:

Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.

Lite giftigt, javisst, men med glimten i ögat och inte värre än Ranelids inledande kommentar – och ingenting mot vad som komma skulle:

Det han har gjort är ett riktigt övergrepp. Tryck upp honom mot väggen. Han är inte så stor så det är rätt lätt. Jag kan trycka upp honom med vänster arm för jag orkar det. Kryp inte för denne man … I fjol gjorde jag 138 framträdanden, jag har miljoner läsare, människor har låtit tatuera in metaforer som jag har skrivit på sina armar, jag har målat omslagen till fem av mina böcker, varit fotbollsspelare på hög nivå, fått Augustpriset och mycket annat. Rent vetenskapligt sett är jag mer begåvad än han någonsin kommer att bli. Jag vet inte vad han är känd för. Han har skrivit några böcker om krig. … Han är avundsam. En liten själ. Han kommer aldrig få vara med om det jag är med om, att vara känd över hela Sverige. Att skriva autografer i Ikea-kön och på bensinmackar. Ungdomar skriver brev till mig och hälsar på mig på gator och torg. Det är ingen som vet hur Peter Englund ser ut. Är det inte bättre att vara känd än att sitta och gömma sig i Svenska Akademien?

Ett utspel med såväl hot om våld som personangrepp – som Ranelid dessutom avslutade med att kalla Englund för ”antiintellektuell” och humorbefriad.

Överlag tycker jag att herr Ranelid är obehagligt våldsfixerad: Peter Englund ska tryckas upp mot en vägg och ”vara 1,34 lång innan året är slut” och i Stjärnorna på slottet avslutade han en lång harang av personangrepp mot Linda Skugge med att ”imaginärt [knäcka] ryggraden” på henne och andra kulturpersonligheter – ett straff för hennes sågning av Kvinnan är första könet.

Med Ranelids våldsfixering landar jag i och knyter ihop påsen med anledning nummer tre till att jag har så svårt för Björn Ranelid: Denna människa som rasar mot ”sjuka människors hatiska lögner” ägnar sig själv åt att kasta hatiska och hotfulla kommentarer omkring sig tätt som oftast, inte bara mot Peter Englund och Linda Skugge – var och varannan kändis har väl med åren fått sig en släng av sleven. 2008 hoppade han på Fredrik Ljungberg med anledning av att han värvats till Seattle; här far han ut mot Kristina Lugn med anledning av ett tryckfel i Nationalencyklopedin; för några år sedan kastade han skit på Carolina Gynning med flera och i en krönika i Dagens Arbete, som även Ronnie Sandahl refererar till, kan man läsa följande:

… Magnus Hedman … har en tid på nåder varit reservmålvakt i det svenska landslaget i fotboll. Hustruns namn lär vara Magdalena Graaf och på vilket sätt hon blivit känd och berömd vet jag inte, men enligt källor har hon bland annat låtit operera in silikon i brösten och kallar sig artist.

… Magdalena Graaf har skrivit en ny bok och tidningen hade minsann ett utdrag från den. Mig veterligt har denna kvinna aldrig skrivit någon bok. Likväl anser Sveriges största tidning att hennes [bok] är av större vikt än alla andra böcker i Sverige just nu. Den handlingen av tidningen är namnet och diagnosen på en ytterst allvarlig sinnessjukdom.

Bottennapp. Ridå. Peter Englunds avslut på Let’s Dance-fejden sätter fingret på den springande punkten och sammanfattar det hela väldigt bra:

[Ranelid] bär sig åt som en typisk skolgårdsbuse, som drar runt och muckar gräl och tycker att han har rätt att smälla till vem han vill när han vill, men som sedan piper i högan sky när han själv åker på en vinge.

Björn Ranelid har naturligtvis rätt att tycka precis vad han vill, men den rätten tillhör inte endast honom. När han å ena sidan tycker att:

Magnus Hedman och Magdalena Graaf är två av alla dessa människor som tar för givet att deras namn och personer är av betydelse och vikt för allmänheten. Media borde tysta ned alla deras försök att synas och höras och förpassa dem till platsen där de hör hemma, nämligen bland parasiterna som livnär sig på dumheten, den andliga fattigdomen och bottenlösa enfalden.

… men å andra sidan tycker att Peter Englund begick ”ett riktigt övergrepp” och borde misshandlas för att han tyckte att ”[a]llt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas”, då tycker jag att det börjar bli riktigt obehagligt.

Hos Annika hittade jag en enkät om skrivande!

1. Hur gammal var du när du lärde dig att skriva? Enligt mitt minne var jag 3,5 år, eller möjligen fyra. Det var i alla fall långt innan både skolan och förskolan/sexårsverksamheten började. Jag minns hur det gick till: jag lyckades skriva ”boll” och fick konstaterat av min äldre syster att det var rätt, och efter det kunde jag inte sluta sätta samman bokstäver till ord.
2. Tyckte du om att skriva uppsats i skolan? Kommer du ihåg något du skrev under skoltiden t.ex. en uppsats eller berättelse. Vad handlade den om? Uppsatsskrivande existerade inte under min grundskoletid, med undantag från ett större projekt i nionde klass (jag skrev om HIV). Det var däremot ganska vanligt när jag pluggade på Komvux i Helsingborg för där avslutades varje kurs med en uppsats (bl.a. presterade jag en uppsats om psykopati som avslutning på B-kursen i psykologi). På universitetet har jag skrivit om stress och utbrändhet (A-uppsats i psykologi), mäns attityder till sin egen ingrupp (B-uppsats i psykologi), flickor med ADHD (litteraturstudie i psykologi), samt fanfiction och graderingar av Harry Potter-fanfiction (B-uppsats i min nuvarande utbildning).
3. Hur kommunicerar du bäst – muntligt eller skriftligt? I skrift, alla gånger!
4. Har du skrivit dagbok någon gång? Berätta någonting om ditt dagboksskrivande. I omgångar när jag var yngre, mer eller mindre seriöst. De senaste tio åren bara i bloggform. Finns inte så mycket mer att säga egentligen.
5. Har du en “skrivförebild”? Vem? Det där med förebilder är inte riktigt min grej …
6. Vänster- eller högerhänt? Högerhänt.
7. Vad karakteriserar dig som skribent? Styrkor och svagheter? Jag är absolut allergisk mot stavfel, slarvfel och andra tramsiga fel, så jag kollar gärna efter sådant under tiden jag skriver och flera gånger när jag är klar. Tyvärr blir man ju hemmablind, så ofta smyger sig ofta minst ett fel i varje längre text jag skriver och det är lika irriterande varje gång. Jag skriver fort och är bäst under press.
8. Vilken av dina texter som du har skrivit under årens lopp är du mest nöjd med? Min uppsats om psykopati, tror jag.
9. Har du upplevt ett riktigt skrivflow (dvs. när du har varit så inne i skrivandet att du glömt bort tid och rum) någon gång? Berätta! Nej, tyvärr inte.
10. Har du upplevt en rejäl skrivkramp? När? Hur kändes det? Ja, när jag läste litterärt skapande förra terminen fastnade jag totalt på en uppgift. Känslan är väl närmast jämförbar med förstoppning. Det löste sig den gången genom att jag helt enkelt skapade en karaktär med skrivkramp. Jag blev godkänd.
11. Har du någon gång läst en text som du önskar att du hade skrivit själv? Vilken? Varför? Ja, hela tiden! Allt från böcker till krönikor och debattinlägg.
12. Vilken typ av text tycker du bäst om att skriva (t.ex. novell, krönika, blogginlägg osv)? Blogg är verkligen min grej. Jag har annars svårt att upprätthålla någon sorts skrivande, men med bloggen ”måste” man liksom.
13. Minns du något som en responsgivare har tipsat dig om (vad gäller ditt skrivande). Har du fått respons som du aldrig kommer att glömma? Iaktta varsamhet i valet av tempus! Sen får jag ibland en del kritik för mitt bruk av annan interpunktion än punkt och komma, men det tar jag med ro eftersom jag har Svenska skrivregler på min sida.
14. Har du författardrömmar? Har du påbörjat (och kanske avslutat) en roman någon gång? Nu, i och med min utbildning, har jag börjat leka med tanken att kanske försöka ge ut en bok (före utbildningen hade jag inte en tanke på något dylikt). Någon roman blir det nog inte, men väl kanske en novellsamling eller något åt det självbiografiska hållet (ivrigt påhejad av min mor). Jag föredrar liksom att befinna mig bakom boken och författaren (på samma sätt som jag föredrar att befinna mig bakom kameran).
15. Har du varit med i en skrivtävling? Ja, faktiskt. I en poesitävling som jag tror att stadsbiblioteket höll i. Detta var i mitten av 90-talet.
16. Har du blivit publicerad? Räknas debattinlägg i tidningen? Annars nej.
17. Bloggar du? Vad tycker mest om att skriva om i din blogg – har du ett favorittema? Böcker naturligtvis! Och så skriver jag gärna om vår hund och så lite om heminredning.
18. Hur ser din handstil ut? Beskriv! Jag kan visa! Här!
19. Var hittar du inspiration till ditt skrivande? När blir du inspirerad att skriva? Pass. Viljan finns där, eller så gör den det inte. Finns den där så skriver jag, men ibland har jag ingen lust alls att ens befatta mig med det egna skrivandet så då låter jag bli och det är precis lika okej.
20. Vad tycker du är svårast med att skriva? Ingången. Och att bli nöjd.
21. Var sitter du helst när du skriver? Har du en favoritplats? Soffan, samma plats som jag läser på.
22. Har du några favoritord när du skriver, s.k. “darlings”? Allt som klingar akademiskt …
23. Är du en språkpolis? Brukar du reagera på andras skrivande? Har du några “allergier” när du läser andras texter? Vilka? Ja, verkligen! Jag är allergisk mot stavfel, faktafel, korrekturfel, syftningsfel, felaktig användning av ”fina ord”, etc. etc. etc.
24. Gemensamma skrivprojekt: är du duktig på att skriva tillsammans med andra, t.ex. grupparbeten, eller föredrar du att skriva själv? De flesta uppsatser på universitetet har jag ju skrivit i grupp och det har gått bra, nu senast var det riktigt trevligt, men jag föredrar nog att vara själv.
25. Vilket språk föredrar du att skriva på? Svenska. När jag var yngre föredrog jag engelska, men nyhetens behag, liksom.

Jag hade inte tänkt läsa den här boken egentligen, trots att jag gillar Mia, men nu är jag glad att jag gjorde det i alla fall, för jag visste inte att Mia Skäringer (Gullletussan och Tabita i Mia och Klara) hade barn, än mindre att äldsta barnet har både Aspergers och ADHD. Eller att Mia är så cool. I denna samling krönikor och blogginlägg, samtliga skrivna för tidningen Mama, varvar Mia humor med allvar och familjeliv med jobb och ger nämnda TV-serie ett helt annat djup och sammanhang. Hon är klok, klarsynt och vass och ibland lite elak och jag pendlar mellan att hålla med helt och hållet och inte hålla med alls (eller hålla med lite, för den sakens skull). Det gör inget att jag ibland tycker att hon punkterar texten lite för mycket. Mest av allt gillar jag att hon är så rak. Det finns liksom inte så mycket mer att säga än: no pads, no helmets … just balls.

Catharina var i flera år korrekturchef och språkvårdare på Dagens Nyheter och skrev 1989-2010 en språkspalt i samma tidning; med sin bakgrund kan hon utan överdrift anses vara en auktoritet på det här området. Strövtåg i språket är en samling utvalda krönikor från spalten i DN och i bokår räknat är det här en gammal bok (utkom första gången 1996), men innehållet är lika aktuellt idag. Med humor, kvickhet och spets leder Catharina läsaren genom språkets snårskog: språkfällor som nästan alla trillar i, begrepp som används fel, varför vi säger som vi gör och hur vi ska uttala Ramlösa. Jag som vill tycka att jag är ganska bra på att hantera språket, känner mig ibland satt på pottkanten – men på ett bra sätt. Boken är ett trevligt sällskap till Komma rätt, komma fel och komma till punkt och ett roligt komplement till Svenska skrivregler.

Jag är (delvis) uppvuxen med dagliga Thomas Quick-rubriker. Sommaren 1994 (jag var 10 då) befann jag mig 32 mil norr om Säter när Thomas rymde och min familj var hysterisk. Efter Thomas Quick är död och Quick: Den stora rättsskandalen (och inte att förglömma, Hannes Råstams dokumentärer) ville jag, när jag fick veta att den fanns, se den andra sidan, om man kan kalla det så. Så jag läste boken. Utan dolda motiv och sensationslystnad. För att jag ville ha sammanhanget, för att jag är intresserad av psykologi, för att jag inte kan sluta förfäras (och fascineras, på ett dåligt sätt) av vad psykiatrin ibland gör mot människor, för att jag tycker att psykoanalys är ett otyg, för att jag ibland kan bli våldsamt intresserad av något och läsa allt jag kommer över om ämnet.

Sture Bergwall skriver i Thomas Quick är död (s. 59-60):

Kvarblivelse. Så var titeln på den bok jag skrev, den som du inte har läst och som jag hoppas att varken du eller någon annan läser.
Jag skrev den hög på Rohypnol. I ett rasande tempo, mellan terapisessioner, polisförhör och vallningar kom den till.
Inget var heligt, allt var möjligt. Ivrigt påhejad av min terapeut skrev jag det hon trodde skulle bli den stora bekräftelsen på hennes och hennes grupps arbete. Vad jag själv fick eller skulle få ut av skrivandet vet jag inte riktigt. Birgittas tillrop var betydelsefulla liksom påfyllnaden av knarket. Jag tror inte att jag hade andra ambitioner. [...]
”Kvarblivelse” beskriver ingenting annat än lögnen, är en del av den. Är den.

Boken är uppdelad i flera delar, Alter Ego är den första och den innehåller krönikor skrivna under 1970-talets senare år. Mycket vackert skrivna, positiva, vänliga. Därefter blir boken först känslosam, sedan brutal. Stundvis är Thomas väldigt abstrakt, ja, nästan svamlig ibland. Så som det nog kan bli under påverkan av höga doser narkotikaklassade preparat och i sällskap med en psykoanalytiskt orienterad psykolog som har ett genombrott i karriären för ögonen. Boken är nämligen något av en stilstudie i och ett avskräckande exempel på psykoanalys. Jag förstår att det är en bok som författaren önskar förblir oläst, men samtidigt är den ett tidsdokument, en bild av den lögn ”Thomas Quick” levde i, ett vittnesmål från insidan av en institution som jag och säkert alla andra trodde vilade på vetenskapliga grunder.

Niklas Orrenius är hemmahörande hos Sydsvenskan, en erfaren journalist som under flera år följt Sverigedemokraterna. Nu har han samlat en del av sina krönikor – med en uppdatering – i en snabbläst, välskriven och överskådlig bok. Han ger en, i mitt tycke, saklig bild av Sverigedemokraternas väg från de tidigare BSS-aktiva grundarna till dagens parti, det som rensat i leden och gör anspråk på att vara rumsrena. Orrenius menar även att det inte är rätt väg att gå att tiga ihjäl ett parti som SD. Dels är det inte värdig journalistik, dels är det inte en fungerande metod. Och jag håller med honom. Journalister ska granska och sträva mot objektivitet. Att vägra ta diskussionen är att fördumma och förolämpa sina läsare och det är dessutom ett ypperligt exempel på att människan aldrig lär sig av historien. Mobbare fortsätter att mobba och elva miljoner människor dog under andra världskriget på grund av tystnad. Med det sagt är det på sin plats att förtydliga att jag själv är mycket negativ till SD, så att ingen får för sig något annat.