..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Finns det några berättartekniska detaljer som författarna använder sig av som du kan störa dig på? Var specifik och ge exempel om du kan!

Så här sen har jag aldrig varit. Jobb, sjuk hund (han är hemma igen och mår bra), datorkrångel och ungefär allt annat också på en gång (till exempel akut tandläkarbesök och lite ont i ryggen – ajaj!). Pust! Men jo, det finns massor av saker jag kan störa mig på. Mest stör jag mig nog på prat: detaljerade beskrivningar, ovidkommande detaljer, utsvävningar och så vidare. Författare, lita på din läsare! Långa kursiveringar är ingen höjdare heller – de är tunglästa och jag blir trött i ögonen. Dålig korrekturläsning – stavfel, språkfel och knepig eller rentav helt felaktig interpunktion – kan irritera mig något vansinnigt.

Det är ingen hemlighet att jag har väldigt svårt för Björn Ranelid, och eftersom det då och då cirkulerar påståenden om att människor som har svårt för Ranelid, har det för att de är ”jante” och inte gillar människor som rör sig utanför sin sfär, ville jag ägna ett inlägg åt att dementera detta och förklara min ståndpunkt lite närmare.

Jag har inga som helst problem med att Ranelid – eller någon annan – gör sin grej och förflyttar sig mellan sfärer helt utan jantehänsyn. Några av de människor jag uppskattar och respekterar mest gör just detta. Däremot har jag problem med Ranelid. Punkt.

Ronnie Sandahl skrev förrgår en krönika som sätter fingret på varför:

När Björn Ranelid skriver att han bär sina barn som den sista droppen vatten, då antas läsaren förstå att han inte bär runt på sina barn i små dricksglas. [...] Därför är det förstås märkligt när just Ranelid, en man som i trettio år utmärkt sig just för sitt bildspråk, inte ens tycks kapabel att läsa den enklaste mening utan betydande missförstånd.

Häromveckan skämtade en musikskribent på Svenska Dagbladet om att Ranelids schlagerbidrag var kalkonartat nog för att kanske slutligen lyckas ta livet av hela Melodifestivalen. Inte ens en debil nioåring skulle tolka det som att musikskribenten verkligen anklagade Ranelid för att ha tagit upp en revolver och sedan skjutit ihjäl en människa vid namn Melodifestivalen. Ranelid skrev däremot ett öppet brev i Expressen om hur ledsen han var över att ha utpekats som mördare.

Det är här den första anledningen. Att han, å ena sidan, kommunicerar på ett språk men, å  andra sidan, använder en helt annan måttstock när han lyssnar på andra människor, bäddar för otrevliga missförstånd och samarbetssvårigheter.

Den andra anledningen, som delvis framgår i citatet ovan, är att människan är både grandios och lättkränkt – en kombination som i fel händer kan bli livsfarlig och som, i Ranelids fall, kompliceras ytterligare med tanke på språkförbistringen. Ett målande exempel på detta är fejden mellan Björn Ranelid och Peter Englund, som inleddes, i samband med Let’s Dance förra året, på Ranelids initiativ:

Alla svenska människor skulle våga sig på detta. Framför allt de som sitter i Svenska Akademien tror jag skulle behöva ta sig ut från kammaren och börja dansa.

Peter Englund svarar på sin blogg:

Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.

Lite giftigt, javisst, men med glimten i ögat och inte värre än Ranelids inledande kommentar – och ingenting mot vad som komma skulle:

Det han har gjort är ett riktigt övergrepp. Tryck upp honom mot väggen. Han är inte så stor så det är rätt lätt. Jag kan trycka upp honom med vänster arm för jag orkar det. Kryp inte för denne man … I fjol gjorde jag 138 framträdanden, jag har miljoner läsare, människor har låtit tatuera in metaforer som jag har skrivit på sina armar, jag har målat omslagen till fem av mina böcker, varit fotbollsspelare på hög nivå, fått Augustpriset och mycket annat. Rent vetenskapligt sett är jag mer begåvad än han någonsin kommer att bli. Jag vet inte vad han är känd för. Han har skrivit några böcker om krig. … Han är avundsam. En liten själ. Han kommer aldrig få vara med om det jag är med om, att vara känd över hela Sverige. Att skriva autografer i Ikea-kön och på bensinmackar. Ungdomar skriver brev till mig och hälsar på mig på gator och torg. Det är ingen som vet hur Peter Englund ser ut. Är det inte bättre att vara känd än att sitta och gömma sig i Svenska Akademien?

Ett utspel med såväl hot om våld som personangrepp – som Ranelid dessutom avslutade med att kalla Englund för ”antiintellektuell” och humorbefriad.

Överlag tycker jag att herr Ranelid är obehagligt våldsfixerad: Peter Englund ska tryckas upp mot en vägg och ”vara 1,34 lång innan året är slut” och i Stjärnorna på slottet avslutade han en lång harang av personangrepp mot Linda Skugge med att ”imaginärt [knäcka] ryggraden” på henne och andra kulturpersonligheter – ett straff för hennes sågning av Kvinnan är första könet.

Med Ranelids våldsfixering landar jag i och knyter ihop påsen med anledning nummer tre till att jag har så svårt för Björn Ranelid: Denna människa som rasar mot ”sjuka människors hatiska lögner” ägnar sig själv åt att kasta hatiska och hotfulla kommentarer omkring sig tätt som oftast, inte bara mot Peter Englund och Linda Skugge – var och varannan kändis har väl med åren fått sig en släng av sleven. 2008 hoppade han på Fredrik Ljungberg med anledning av att han värvats till Seattle; här far han ut mot Kristina Lugn med anledning av ett tryckfel i Nationalencyklopedin; för några år sedan kastade han skit på Carolina Gynning med flera och i en krönika i Dagens Arbete, som även Ronnie Sandahl refererar till, kan man läsa följande:

… Magnus Hedman … har en tid på nåder varit reservmålvakt i det svenska landslaget i fotboll. Hustruns namn lär vara Magdalena Graaf och på vilket sätt hon blivit känd och berömd vet jag inte, men enligt källor har hon bland annat låtit operera in silikon i brösten och kallar sig artist.

… Magdalena Graaf har skrivit en ny bok och tidningen hade minsann ett utdrag från den. Mig veterligt har denna kvinna aldrig skrivit någon bok. Likväl anser Sveriges största tidning att hennes [bok] är av större vikt än alla andra böcker i Sverige just nu. Den handlingen av tidningen är namnet och diagnosen på en ytterst allvarlig sinnessjukdom.

Bottennapp. Ridå. Peter Englunds avslut på Let’s Dance-fejden sätter fingret på den springande punkten och sammanfattar det hela väldigt bra:

[Ranelid] bär sig åt som en typisk skolgårdsbuse, som drar runt och muckar gräl och tycker att han har rätt att smälla till vem han vill när han vill, men som sedan piper i högan sky när han själv åker på en vinge.

Björn Ranelid har naturligtvis rätt att tycka precis vad han vill, men den rätten tillhör inte endast honom. När han å ena sidan tycker att:

Magnus Hedman och Magdalena Graaf är två av alla dessa människor som tar för givet att deras namn och personer är av betydelse och vikt för allmänheten. Media borde tysta ned alla deras försök att synas och höras och förpassa dem till platsen där de hör hemma, nämligen bland parasiterna som livnär sig på dumheten, den andliga fattigdomen och bottenlösa enfalden.

… men å andra sidan tycker att Peter Englund begick ”ett riktigt övergrepp” och borde misshandlas för att han tyckte att ”[a]llt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas”, då tycker jag att det börjar bli riktigt obehagligt.

Petra var tidigare verksam som självförsvarsinstruktör och aktiv inom olika delar av kvinnorörelsen, till exempel kvinnojourerna. I och med sitt instruktörsuppdrag kom hon i kontakt med kvinnor som blivit utsatta för övergrepp och misshandel av andra kvinnor, något som gick stick i stäv med de föreställningar om våld, och då främst mäns våld mot kvinnor, som var allenarådande inom dessa miljöer. Till en början negligerade hon den skillnad mellan teori och praktik som hon uppmärksammat och ibland fick hon dåligt samvete, men till slut gick det inte längre. Petra försökte diskutera kvinnors våld och samkönat partnervåld med ledarna inom kvinnojourerna och på seminarier och hon ifrågasatte även andra föreställningar om våld och pornografi som florerade inom de miljöer hon befann sig i, men utan gehör. Hon tyckte även att det var konstigt att alla tyckte och visste så mycket om prostitution, men att sexsäljarna sjävla aldrig fick komma till tals. Hennes funderingar kulminerade i en artikel som kom till efter att hon ombetts recensera en bok om mäns våld mot kvinnor. Artikeln väckte ett väldigt rabalder och resulterade i att Petra uteslöts ur gemenskapen – det gick till och med så långt att bekanta, kollegor och tidigare uppdragsgivare kontaktades och uppmanades avsluta bekantskapen med henne. I artikeln hade hon uttryckt sitt missnöje med att det kommit ut ytterligare en bok som ensidigt beskrev mäns våld mot kvinnor, men hon undrade även varför kvinnor som säljer sex aldrig fick uttala sig och varför det alltid ansågs som kontroversiellt att ha andra sorters sex än de som ansågs vara fina, bra och korrekta. I brist på svar tänkte hon försöka besvara frågorna själv och så kom Porr, horor och feminister till. Boken är uppdelad i två delar – pornografi och prostitution – och bygger på gedigen forskning: Petra gick tillbaka till universitetet och studerade socialantropologi och sexologi; hon undersökte tidigare rörelsers arbete och argument mot porr och prostitution och läste feministiska och sexualpolitiska texter från andra länder, samt att hon även träffade en del av författarna bakom dessa texter; hon nätverkade med människor i Sverige som har kunskap om de frågor som diskuterades, samt att hon studerade mängder med pornografi och intervjuade kvinnor som var eller hade varit aktiva prostituerade. Syftet med boken är att skapa förutsättningar för en nyanserad och djuplodande debatt om pornografi och prostitution, en debatt som idag, enligt Petra, är alltför styrd av känsloargument och slagord i stället för fakta och logiska resonemang. Som exempel på sådana argument citerar hon ur en pamflett från Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) som lånar argument från Andrea Dworkin; de menar att pornografi är:

kvinnor … hängda från taklampan, torterade, stympade, blödande, med uppskurna magar dödade [och] saxar som riktas mot vagina eller saker som stuckits in i vagina

Som den aktiva porrmotståndare Petra varit sedan tonåren var det således ganska skrämmande att, för forskningens skull, börja titta på porr. Hon upptäckte dock att det fanns en väldigt stor diskrepans mellan porrmotståndarnas argument och det hon själv såg i porrfilmerna, något som hon fann både överraskande och upprörande. Hon fortsatte att undersöka porr och fann att utbudet, tvärtemot vad hon hade trott, var mycket varierat.

Petra anknyter genomgående till relevant forskning, bland annat till socialantropologen Gayle Rubins sexaxiom: tankemönster som sätter käppar i hjulet för möjligheterna att utveckla nya teorier och föra öppna diskussioner kring sex. Det är omöjligt att i denna recension redogöra för all tidigare forskning, men just sexaxiomen vill jag ta upp, därför att de ständigt återkommer i debatter och diskussioner om sex:

1. Sexnegativitet: Sex uppfattas alltid som något farligt och destruktivt som därför behandlas med misstänksamhet och betraktas som något dåligt tills motsatsen bevisats, samt att sexuella handlingar alltid bedöms utifrån värsta möjliga uttryck.
2. Sexualitetens överdrivna betydelse: Eftersom sex betraktas som något farligt och destruktivt innebär detta att sex alltid betraktas som ett specialfall och bedöms på helt andra premisser än annat mänskligt handlande.
3. Sexhierarki: Sexuella handlingar som befinner sig högt upp i hierarkin och de människor som utövar dessa handlingar beskyddas; handlingar som befinner sig långt ned bestraffas och fördöms, liksom personerna som utövar dessa handlingar.
4. Sexuell essentialism: Sexualitet betraktas som en inneboende, oföränderlig naturkraft som inte kan påverkas av till exempel egna erfarenheter.
5. Dominoteorin: Även ofarliga saker måste ibland förbjudas eftersom de eventuellt, kanske, möjligen kan leda till något farligt.
6. Sexnormen: Sex antas vara samma sak för alla människor och det finns en sexuell standard som alla antas följa; de egna sexuella preferenserna antas vara något som gäller för alla andra alltid.

När Petra så övergår till att titta närmare på prostitution finner hon att dessa axiom är ständigt närvarande. Hon intervjuar flera kvinnor som säljer eller har sålt sexuella tjänster i varierande utsträckning och finner då att ingen har varit särskilt intresserad av att lyssna på vad sexsäljarna har att säga tidigare. Dessa vittnar bland annat om hur illa de behandlas av samhället i stort och om sexköpslagens konsekvenser: den lag som politikerna påstod skulle hjälpa dem, men som de själva inte blev tillfrågade om, har i stället försvårat för dem. ”Om alla kvinnor har rätt att bestämma över sitt liv och sin kropp, måste det väl även gälla en kvinna som säljer sex?” anser Petra. Därmed inte sagt att pornografi och prostitution aldrig är problematiskt, men det är heller inte enbart negativt. I sin bok har Petra valt att lyfta fram de sexsäljare som har upplevt prostitutionen som något positivt, eftersom de får komma till tals så sällan. Negativa erfarenheter finns redan dokumenterade, menar hon.

Petra Östergren utmanar sig själv och de egna föreställningarna och lämnar inga lösa trådar efter sig. Resultatet är en mycket intressant och tänkvärd bok, i vilken hon utmanar många allmänt vedertagna och djupt rotade föreställningar och sanningar. Med stor noggrannhet lutar hon sig mot relevant forskning och hon uppvisar ett imponerande lugn i en diskussionsmiljö som annars tenderar att bli hetsig och överdriven. Vidare visar hon även på inkonsekvenser i hur pornografi och sexarbete betraktas och diskuteras. Kritiker hävdar att Petra saknar maktanalys, när en sådan i själva verket är närvarande hela tiden och anknyts till tidigare forskning – dock drar hon andra slutsatser än kritikerna. Läsningen går stundvis lite segt på grund av korrekturfel och misstag i sättningen, men boken är absolut läsvärd!

Det här är en liten och behändig guide till grunderna till att blogga och då för (blivande) bokbloggare i synnerhet. Jättebra om man känner att man vill prova på det där med bokbloggning men inte riktigt vet var man ska börja eller hur man ska göra. Bokens inleds med ett avsnitt om bloggverktyg och därefter får läsaren tips på hur man ökar antalet besökare, hur man kan använda sociala medier som Facebook och Twitter, hur man sticker ut i mängden, hur man förhåller sig till recensionsexemplar o.s.v. – och det finns till och med ett litet avsnitt om hur förlag kan arbeta mot bokbloggare. Jag är ju gammal i gemet vid det här laget men även jag hittade sådant jag kan ha användning för, till exempel hur jag kan automatisera mina uppdateringar på Twitter med Twitterfeed. Boken avslutas med en lista med länkar som kan vara användbara. Gott!

Jag har läst pocketutgåvan som, om jag förstår saken rätt, skiljer sig en del från originalutgåvan. Pocketutgåvan är något nedbantad och fokus ligger på islamofobi i politikens salonger. Andreas Malm inleder detta mastodontverk med att extensivt redogöra för den så kallade Eurabia-litteraturen, vilket är en mycket skrämmande läsning: Denna litteratur presenterar en konspirationsteori som gör gällande att västvärlden får olja mot att arabvärlden får befolka den och att förhandlingarna kring utbytet sker inom ett överstatligt, superhemligt organ som hela EU-maskineriet och alla västvärldens regeringar, banker, kyrkor, industrier, medier och akademier är insyltade i. Att ingen har hört talas om denna hemlighet läggs fram som bevis på att den existerar (så skapas en konspirationsteori!). På denna konspirationsteori staplas sedan ytterligare ”fakta” och utspel om islams och muslimers nedärvda djävlighet, inklusive myten om den muslimska demografiska bomben. Det är bara det att den ”fakta” som presenteras är bluff, båg, fabriceringar och rena falsarier. Dessa konspirationsteorier, myter, ”fakta” och utspel är det som ligger till grund för den politik som förs av Sverigedemokraterna och deras  främlingsfientliga systerpartier ute i Europa, t.ex. Vlaams Belang, Freiheitliche Partei Österreichs (FPÖ), Lega Nord, Front National o.s.v. För att sticka hål på bubblan presenterar Malm empirisk och objektiv forskning som visar hur fel ute dessa högerextrema grupperingar är; som exempel kan nämnas att sådan forskning visar att kvinnor från muslimska länder ofta föder färre barn per kvinna än kvinnorna i det värdland de befinner sig i – den demografiska bomben existerar alltså inte. Malm menar dock att islamofobins rötter finns i medier och hos politiker och debattörer i den mittfåra som äger diskursen och därför kan ange tonen – och att dessa möjliggör och legitimerar islamofobiska strömningar och grupperingar. Det föreligger, med andra ord, en institutionell och strukturell islamofobi som ger sig uttryck i hur islam och muslimer porträtteras i media och av politiker i mittfåran; bilden av islam som en totalitär och reaktionär ideologi och muslimer som våldsamma förtryckare produceras offentligt och globalt och appliceras lokalt där inga muslimer finns, vilket leder till att muslimer segregeras. Inte för att de själva vill det, för den forskning Andreas Malm presenterar visar att så inte är fallet, utan för att segregationen påtvingas dem, till exempel i Bunkeflostrand där befolkningen gick man ur huse för att stoppa en muslimsk familj från att flytta till orten, eller i Vellinge som tog strid mot att ensamkommande flyktingbarn skulle inkvarteras i ett vandrarhem där. Islamofobin är nämligen som mest utbredd där det finns minst muslimer. Mycket bra och läsvärd bok. Mindre bra är att Andreas Malm på ett ställe lutar sig mot psykoanalytiska teorier och att texten stundvis är svårläst på grund av bristande språkkoll och korrekturläsning.

Hos Annika hittade jag en enkät om skrivande!

1. Hur gammal var du när du lärde dig att skriva? Enligt mitt minne var jag 3,5 år, eller möjligen fyra. Det var i alla fall långt innan både skolan och förskolan/sexårsverksamheten började. Jag minns hur det gick till: jag lyckades skriva ”boll” och fick konstaterat av min äldre syster att det var rätt, och efter det kunde jag inte sluta sätta samman bokstäver till ord.
2. Tyckte du om att skriva uppsats i skolan? Kommer du ihåg något du skrev under skoltiden t.ex. en uppsats eller berättelse. Vad handlade den om? Uppsatsskrivande existerade inte under min grundskoletid, med undantag från ett större projekt i nionde klass (jag skrev om HIV). Det var däremot ganska vanligt när jag pluggade på Komvux i Helsingborg för där avslutades varje kurs med en uppsats (bl.a. presterade jag en uppsats om psykopati som avslutning på B-kursen i psykologi). På universitetet har jag skrivit om stress och utbrändhet (A-uppsats i psykologi), mäns attityder till sin egen ingrupp (B-uppsats i psykologi), flickor med ADHD (litteraturstudie i psykologi), samt fanfiction och graderingar av Harry Potter-fanfiction (B-uppsats i min nuvarande utbildning).
3. Hur kommunicerar du bäst – muntligt eller skriftligt? I skrift, alla gånger!
4. Har du skrivit dagbok någon gång? Berätta någonting om ditt dagboksskrivande. I omgångar när jag var yngre, mer eller mindre seriöst. De senaste tio åren bara i bloggform. Finns inte så mycket mer att säga egentligen.
5. Har du en “skrivförebild”? Vem? Det där med förebilder är inte riktigt min grej …
6. Vänster- eller högerhänt? Högerhänt.
7. Vad karakteriserar dig som skribent? Styrkor och svagheter? Jag är absolut allergisk mot stavfel, slarvfel och andra tramsiga fel, så jag kollar gärna efter sådant under tiden jag skriver och flera gånger när jag är klar. Tyvärr blir man ju hemmablind, så ofta smyger sig ofta minst ett fel i varje längre text jag skriver och det är lika irriterande varje gång. Jag skriver fort och är bäst under press.
8. Vilken av dina texter som du har skrivit under årens lopp är du mest nöjd med? Min uppsats om psykopati, tror jag.
9. Har du upplevt ett riktigt skrivflow (dvs. när du har varit så inne i skrivandet att du glömt bort tid och rum) någon gång? Berätta! Nej, tyvärr inte.
10. Har du upplevt en rejäl skrivkramp? När? Hur kändes det? Ja, när jag läste litterärt skapande förra terminen fastnade jag totalt på en uppgift. Känslan är väl närmast jämförbar med förstoppning. Det löste sig den gången genom att jag helt enkelt skapade en karaktär med skrivkramp. Jag blev godkänd.
11. Har du någon gång läst en text som du önskar att du hade skrivit själv? Vilken? Varför? Ja, hela tiden! Allt från böcker till krönikor och debattinlägg.
12. Vilken typ av text tycker du bäst om att skriva (t.ex. novell, krönika, blogginlägg osv)? Blogg är verkligen min grej. Jag har annars svårt att upprätthålla någon sorts skrivande, men med bloggen ”måste” man liksom.
13. Minns du något som en responsgivare har tipsat dig om (vad gäller ditt skrivande). Har du fått respons som du aldrig kommer att glömma? Iaktta varsamhet i valet av tempus! Sen får jag ibland en del kritik för mitt bruk av annan interpunktion än punkt och komma, men det tar jag med ro eftersom jag har Svenska skrivregler på min sida.
14. Har du författardrömmar? Har du påbörjat (och kanske avslutat) en roman någon gång? Nu, i och med min utbildning, har jag börjat leka med tanken att kanske försöka ge ut en bok (före utbildningen hade jag inte en tanke på något dylikt). Någon roman blir det nog inte, men väl kanske en novellsamling eller något åt det självbiografiska hållet (ivrigt påhejad av min mor). Jag föredrar liksom att befinna mig bakom boken och författaren (på samma sätt som jag föredrar att befinna mig bakom kameran).
15. Har du varit med i en skrivtävling? Ja, faktiskt. I en poesitävling som jag tror att stadsbiblioteket höll i. Detta var i mitten av 90-talet.
16. Har du blivit publicerad? Räknas debattinlägg i tidningen? Annars nej.
17. Bloggar du? Vad tycker mest om att skriva om i din blogg – har du ett favorittema? Böcker naturligtvis! Och så skriver jag gärna om vår hund och så lite om heminredning.
18. Hur ser din handstil ut? Beskriv! Jag kan visa! Här!
19. Var hittar du inspiration till ditt skrivande? När blir du inspirerad att skriva? Pass. Viljan finns där, eller så gör den det inte. Finns den där så skriver jag, men ibland har jag ingen lust alls att ens befatta mig med det egna skrivandet så då låter jag bli och det är precis lika okej.
20. Vad tycker du är svårast med att skriva? Ingången. Och att bli nöjd.
21. Var sitter du helst när du skriver? Har du en favoritplats? Soffan, samma plats som jag läser på.
22. Har du några favoritord när du skriver, s.k. “darlings”? Allt som klingar akademiskt …
23. Är du en språkpolis? Brukar du reagera på andras skrivande? Har du några “allergier” när du läser andras texter? Vilka? Ja, verkligen! Jag är allergisk mot stavfel, faktafel, korrekturfel, syftningsfel, felaktig användning av ”fina ord”, etc. etc. etc.
24. Gemensamma skrivprojekt: är du duktig på att skriva tillsammans med andra, t.ex. grupparbeten, eller föredrar du att skriva själv? De flesta uppsatser på universitetet har jag ju skrivit i grupp och det har gått bra, nu senast var det riktigt trevligt, men jag föredrar nog att vara själv.
25. Vilket språk föredrar du att skriva på? Svenska. När jag var yngre föredrog jag engelska, men nyhetens behag, liksom.

Den ser inte mycket ut för världen, men innanför pärmarna gömmer sig en riktig liten guldgruva för den politik- och statistikintresserade: en djuplodande analys av Sverigedemokraternas politik. Bit för bit, i korta kapitel (uppdelade i genomgång, sammanfattning och kommentarer) och med noggranna referenser betar författarna av partiprogram, uttalanden och blogginlägg och svarar med verifierbara fakta. Genomgången visar inte bara att Sverigedemokraterna har fel – eller rentav sprider rena lögner – men avslöjar även partiets ovilja att föra djupare, mer underbyggda resonemang. Framför allt ses en oförmåga (ovilja?) att definiera de uttryck som används: SD slänger sig gärna med begrepp som ”nationalism”, ”svensk” och ”invandrare” men kan inte specificera närmare vad som konstituerar svenskhet; vad de menar med nationalism (som ju är ett väldigt luddigt begrepp); vem som är – och vem som inte är – att betrakta som invandrare o.s.v. Lodenius och Wingborg visar även hur SD:s resonemang dessutom haltar betänkligt och ofta går stick i stäv med andra uttalanden som de gjort. Det som skiljer den här boken från många andra böcker om SD är att författarna, mer än bara i förbigående, även tar upp och resonerar kring SD:s illasmakande kvinnosyn och vilja att odla skillnader mellan könen samt deras familjepolitik och HBT-motstånd. Även kulturpolitiken tas upp. Det som är mindre bra är att författarna inte alltid utvecklar sitt resonemang fullt ut, samt att det finns gott om korrekturfel – även en del ganska allvarliga sådana. Ibland kan språket bli väl banalt. Vidare har författarna en förkärlek för kursiv och det är inte alltid helt tydligt om ett kursiverat stycke är ett citat eller ”något annat”. Även tankstreck används för att visa på uttalanden och det enklaste hade naturligtvis varit att skippa både pratminus och kursiv till förmån för blockcitat (eller citationstecken för kortare citat). Boken gör inga anspråk på att leverera färdiga svar utan tanken är snarare att den ska vara en språngbräda för vidare diskussion.

Jag har under den gångna sommaren diskuterat med åtskilliga SD-anhängare. En sak som slår mig, vilket även kan anas i boken, är deras ovilja att diskutera sakfrågor. Partiledningen är, vilket är förståeligt men förmodligen mer taktiskt än något annat, ganska vårdade mot journalister, men gräsrötterna är det sämre ställt med, något som även bokens författare lagt märke till. Min egen erfarenhet är att sakliga, verifierbara argument mot deras påståenden, och frågor om vem som är svensk, vad som är svenskt och vad man ska göra med svenskar som begår brott resulterar inte sällan i en spärreld av personangrepp i stället för sakliga svar: bidragssnyltare, vänsterpack, obildad och åsiktsförtryckare är bara några av de saker jag har kallats för och gärna i kombinationer. Jag har anklagats för att vara politiskt korrekt, d.v.s. att jag inte tycker som jag gör egentligen utan bara för att det låter bra, och det finns de som anser att Efterlyst på TV3 och diverse tveksamma forum och bloggar på internet visar ”sanningen” bättre än Brottsförebyggande rådet, Statistiska centralbyrån m.fl. som antas ingå i den världsomspännande politiskt korrekta konspirationen. Man blir alldeles matt.

Det här är den första boken som skrivits om Sverigedemokraterna sedan deras inträde i riksdagen efter valet i september. Journalisterna Hamrud och Qvarford följer partiets valupptakt, låter partitopparna själva komma till tals och placerar partiet och händelser därikring i en kontext genom att se tillbaka på partiets historia och redogöra för relevant statistik. De gör en ansats att ”ta debatten”, om man så vill, och boken utgör en pusselbit som passar bra ihop med tidigare utgivna böcker om SD. Bland annat får läsaren en introduktion till sverigedemokratisk retorik (efter otaliga debatter med Sverigedemokrater och deras anhängare är jag själv väl bekant med den; deras definitioner stämmer sällan överens med gemene mans) och partitopparna visar prov på sin sedvanliga stollighet. Hamrud och Qvarford visar även varför den så kallade våldtäktsrapporten ur vetenskaplig och statistisk synpunkt gör sig bäst i en dokumentförstörare. Bra jobbat! Som mindre bra kan nämnas att språket ibland känns väl banalt och har en hel del korrekturmissar, samt att interpunktionen (eller bristen på densamma) stundvis får mig att vilja gråta.

Värt att nämna är omslagsbilden: hijaben som kompletterar Sverigedräkten är ett verk av Fuldesign. I mitt tycke ett alldeles underbart statement! Mer, mer!

I slutet av 1991 och början av 1992 härjade den så kallade Lasermannen i Stockholm: jag var bara sju-åtta år då, men minns fortfarande löpsedlarna och den intensiva bevakningen i dags- och kvällspressen. Överhuvudtaget minns jag åren kring decennieskiftet 1990 som turbulenta både nationellt och internationellt: Sovjetunionens fall, Ny demokratis uppgång och fall, Vitt Ariskt Motstånd (VAM), sammandrabbningar mellan nynazister och antirasister på 30:e november (där Sverigedemokraterna deltog med Anders Klarström i spetsen och högerarmarna i luften) och så vidare. Lasermannen handlar naturligtvis först och främst om John Ausonius och hans attentat mot invandrare, men med den här boken placeras han i en kontext: Ausonius verkade inte i ett vakuum. På så sätt har Gellert Tamas skrivit ett alldeles utmärkt reportage. Dock får jag känslan av att han skriver något tillspetsat och dramatiserat, även om jag bara kan styrka mitt påstående i ett fall: beskrivningen av We Shall Overcome i Rinkeby stämmer inte helt överens med vad som verkligen skedde. Med det sagt så är Lasermannen absolut en mycket spännande och läsvärd bok – trots att Tamas skriver hellre än bra: det är mycket hopp framåt och bakåt i tiden och berättarperspektivet ändras lite hur som helst vilket gör boken spretig; här och var finns även långa stycken med kursiv, vilket ju är lite läsovänligt. Vidare hade jag gärna sett en lite noggrannare korrekturläsning och lite bättre interpunktion. Gellert Tamas riktar även strålkastaren på något som jag uppfattar som symtomatiskt för den här tidsperioden: den strukturella främlingsfientligheten, det vill säga en främlingsfientlighet som genomsyrade hela samhället och som tilläts göra det på grund av auktoriteters passiva – eller i vissa fall: aktiva och uttalade – utövande. Till exempel så var det förbjudet för asylsökande arbeta under hela utredningen och handläggningen av deras ärende – som kunde ta flera år – något som ledde till den ännu rådande föreställningen om invandrare som bidragssnyltare; ett annat exempel är svenskfödde Carl Gustaf som fick jobb som chaufför åt Sveriges dåvarande försvarsminister (1992, Anders Björck) men som blev av med jobbet innan han hann börja på grund av sin hudfärg och sitt ”konstiga” efternamn: faktorer som gjorde att han ansågs vara en säkerhetsrisk! Den här strukturella främlingsfientligheten visade sig även i ett ohälsosamt fokus på invandrare som just – och enbart – invandrare: en svensk var aldrig bara en svensk utan definierades primärt utifrån sina andra roller som baserades på kön, utbildning, yrke, familjeförhållanden och så vidare; etnicitet kom sällan eller aldrig på tal. En invandrare, däremot, var först och främst en invandrare: hans övriga roller i samhället kom sällan eller aldrig på tal. Och föreställningarna kring ”invandrare” var, som exemplet Carl Gustaf illustrerar, inte särskilt positiva. Erik, som sköts i januari 1992, vittnar om detta: han var vid tiden för attentatet doktorand vid Uppsala universitet (idag är han docent), make och småbarnsförälder – men i mötet med media blev han reducerad till sin etnicitet, och hur han än försökte påtala att hans liv var här i Sverige och att han var svensk så nådde han inte fram.

Det här är en bok som engagerar. Det är nästan 20 år sedan Lasermannen härjade och den strukturella rasismen var så tydlig att den gick att ta på. På ett sätt är boken högaktuell – jag tänker då på de attentat som riktats mot invandrare i Malmö: det finns flera gemensamma nämnare, både mellan Ausonius och den man som nu sitter häktad i Malmö och mellan företeelser då och nu (t.ex. Ny demokrati och Sverigedemokraterna) men låt oss hoppas att vi har lärt oss något sedan dess.

Egentligen hade jag velat läsa ut den här boken före valet, men det hanns inte med. Skola och jobb har gjort sitt, kombinerat med att Ut ur skuggan är en rejält maffig bok. På drygt 400 sidor hinner författarna med att ingående redogöra för Sverigedemokraternas historia och retorik, andra högerpopulistiska partier i såväl Sverige som övriga Europa, vilka som röstar på partiet och varför, varför SD har nått sådana framgångar, hur SD hanteras av media och det s.k. ”etablissemanget”, samt ett resonemang kring hur SD ska hanteras av sina motståndare. Den korta sammanfattningen är att det har uppstått ett politiskt tomrum som Sverigedemokraterna har fyllt; den långa sammanfattningen hade tagit mig hela natten att skriva, så den hoppar jag över. Boken sammanfattar dock väldigt väl vad tidigare böcker om Sverigedemokraterna har kommit fram till, så ska man bara läsa en bok om SD så är det här rätt kort att satsa på. Tyvärr förekommer en del korrekturfel, några slarvfel och något enstaka faktafel. Egentligen helt irrelevanta, men jag stör mig på sådant. Jag tror det är jätteviktigt att all information som används i argumentationen mot Sverigedemokraterna måste vara helt korrekt och vattentät.