..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

För bara 30 år sedan var Kina ett slutet land, jämförbart med dagens Nordkorea och dessutom illa medfaret efter 27 år (1949-1976) i Maos våld. Hans efterträdare, Deng Xiaoping som i praktiken tillträdde som Kinas nya ledare 1978, var desto mer positivt inställd till reformer, välfärd och tillväxt och förde ”den öppna dörrens politik” vilken ledde till ökad ekonomisk tillväxt och ökad kontakt med omvärlden, men han anses även bära störst ansvar för massakern på Himmelska fridens torg 1989 (den korrekta översättningen av 天安門廣場 [Tiān'ānmén Guǎngchǎng] är i själva verket ”Torget vid Himmelska fridens port”). Demonstranterna, de flesta av dem studenter, krävde mer demokrati och mindre korruption, krav som kan ses i ljuset av att den öppna dörrens politik ökade människors politiska medvetenhet. Sedan dess har Kina tagit nya tag och fortsatt arbeta för öppenhet och välfärd, men de har långt kvar: Kina är fortfarande en diktatur med enorma sociala klyftor, men samtidigt har landet bara under min livstid gjort stora och snabba framsteg. Kina är idag mer lättillgängligt och transparent än det någonsin varit och är dessutom världens snabbast växande ekonomi. Kinesiska företag investerar i västvärlden och västvärlden investerar i Kina: skor, kläder, mobiltelefoner, datorer, TV-apparater, bilar – det mesta är helt eller delvis ”Made in China” men trots detta är kunskaperna om landet små och myterna frodas. Kina enligt Cho ger en introduktion till landet och slår hål på de vanligaste myterna.

Den här boken riktar sig kanske främst till den som gör eller är på väg att göra affärer med kinesiska företag, men även vi andra har definitivt nytta av den. På ett lättsamt, tillgängligt och begripligt sätt förklaras Kinas historia, politik, näringsliv och ekonomi och läsaren introduceras landets företagskultur och vad man som västerlänning bör tänka på i kontakten med kinesiska företag. Frédéric Cho avhandlar även de problem och utmaningar som Kina står inför och som kan göra västerlänningar tveksamma, till exempel sociala klyftor, brott mot mänskliga rättigheter, censur, miljöproblem och korruption. Hur förhåller man sig till en diktatur som torterar och avrättar meningsmotståndare? Cho menar, men understryker att det är hans högst personliga åsikt (men jag håller med), att det är bättre att vara delaktig och påverka inifrån än att bojkotta helt: Utveckling tar tid och det måste det få göra – det tog 200 år för västvärlden att komma dit vi är idag.

Det jag saknar är en förklaring av vissa begrepp. Att en konvertibel valuta är ”fullt växlingsbar [och] fritt [kan] användas för betalningar ställda i annan valuta” läste mig till hos Nationalencyklopedin på nätet men det hade lika gärna kunnat framgå i en fotnot eller ordlista. Denna synpunkt ska dock sättas i förhållande till att jag inte tillhör målgruppen. I alla händelser säger jag ”tummen upp!” då jag nu känner mig betydligt mer påläst än jag var tidigare!

Frédéric Cho – fransk mor och koreansk far som föddes i nordöstra Kina – är i grunden humanist: 1982 bosatte han sig i Beijing för att läsa språk och kulturhistoria och sedan dess har han aldrig riktigt lämnat landet. 1985 påbörjades en doktorandutbildning i sinologi som dock avbröts 1986 när han erbjöds jobb som tolk för Astra. Idag arbetar med utvecklingen av Handelsbankens affärer med Asien i allmänhet och Kina i synnerhet. Allt han vet om ekonomi har han lärt sig genom sina arbetsgivare. Kerstin Danasten är ekonomijournalist och kommunikationkonsult.

Trots att Jesper Lissmark Hults resa genom Europa, i syfte att samla in pengar till Friends, egentligen ligger helt utanför min bloggenre, valde jag att ändå uppmärksamma hans resa, eftersom jag gärna puffar för roliga, goda och galna initiativ som enskilda människor gör. Jag kände inte till projektet sedan tidigare och det var Jesper själv som tog kontakt med mig. Hans e-post påminde mig dock om all den där andra e-posten jag får, från icke bokrelaterade företag …

Det här är en bokblogg. Jag bloggar om böcker och läsning och välkomnar verkligen de kontakter jag knyter med andra bokbloggare och med bokbranschen i stort. Jag vet att bokbloggarna utgör ett viktigt komplement till professionella recensenter och därför är viktiga för förlagen och läsarna – och förlagen och läsarna vet att de är viktiga för oss. Att byta recensionsexemplar mot recensioner är en rättvis transaktion som alla vinner på och vars villkor alla inblandade är överens om.

Bloggare har blivit den fjärde statsmakten och därmed något som företag naturligtvis vill använda sig av för att nå ut, något som märks på att jag tätt som oftast kontaktas av allsköns företag som inte har något med bokbranschen att göra alls: pokerföretag, vitvaruförsäljare och klädföretag bland andra. De vill att jag ska låta dem annonsera på min blogg, lotta ut presentkort eller – som det senaste företaget som kontaktade mig: låta varenda förekomst av ett visst ord länka till deras tjänster så att de därmed, helt gratis, kan ta åt sig äran för en vara som jag har köpt från ett annat företag. I nio fall av tio förväntar sig dessa företag att de ska få använda min blogg som gratis annonspelare utan någon som helst motprestation: att ”lotta ut ett presentkort” eller ”länka ord” är något jag ombeds göra utan att ens få så mycket som en liten rabatt på varorna jag förväntas göra reklam för – inte för att en sådan rabatt hade gjort mig mer benägen att tacka ja, för det hade den absolut inte gjort, men den hade i alla fall fått företagen i fråga att inte framstå som så desperata. Ibland försöker de blidka mig genom att ge intryck av att de har läst min blogg, till exempel när de hävdar att jag ”verkar ha ett ganska stort intresse för kläder och mode” (autentiskt exempel), vilket mest blir pinsamt.

Mitt intryck av att dessa företag är desperata förstärks av de dåliga betyg som en del av dem har fått på konsumentsajter på nätet. Företaget som ville ta åt sig äran för OptimalPrints visitkort – företagsnamnet börjar på ”Vista” – får på dessa webbplatser idel dåliga betyg och kommentarer som ”missvisande priser”, ”ser ut som skit”, ”lång leveranstid”, ”urdålig service” och ”svarar inte på kontaktförsök”. De måste tro att både jag och mina läsare är korkade!

Det händer att jag svarar på dessa kontaktförsök, men för det mesta låter jag bli – dygnet har bara 24 timmar. Om jag svarar är jag alltid trevlig, men egentligen tycker jag att det är ganska fräckt att dessa företag på fullaste allvar (?) tycker och tror att jag ska sätta min trovärdighet på spel för att de ska få nya kunder (utanför modebloggssfären?) och kunna sälja lite mer. Detta är alltså företag som jag aldrig har handlat av och förmodligen aldrig kommer att anlita – särskilt inte efter skamlösa försök att få gratis annonsplats (är traditionell reklam för dyrt?) på min blogg.

Jag menar alltså att den här desperata fulmarknadsföringen är något helt annat än den jag ägnar mig åt om jag lottar ut böcker, bloggar om en kampanj i en viss bokhandel eller bara i största allmänhet puffar för förlag, böcker och författare. Det här är en bokblogg, så sådana aktiviteter faller väl inom ramarna för bloggens genre; summan av delarna är bokbranschen där alla delar – författare, förlag, bokhandel, bokblogg – förutsätter varandra och slutligen så har jag ju – i egenskap av kund, förlagsvetare, förlagsarbetare, bokbloggare, blivande bibliotekarie, bokintresserad och så vidare – erfarenhet av och förståelse för dessa olika delar av bokbranschen, varför aktiviteter på bloggen kan förankras i min personliga erfarenhet och kunskap, något som inte vore möjligt om jag upplåtit min blogg till marknadsföring av pokersajter eller vitvaruföretag, eftersom jag varken spelar poker eller har någon särskild kunskap om vitvaror.

Min trovärdighet är viktig för mig och den trovärdigheten lånar jag ju ut varje gång jag puffar för något eller någon. Därför kan jag inte tänka mig att göra reklam för något jag inte tror på – inte ens om det hade varit fråga om betald marknadsföring. Det hade dessutom sett konstigt ut om jag mitt bland alla bokinlägg börjat göra reklam för vitvaror: jag vet ju själv – tyvärr – vad jag tänker när jag läser bloggar där bloggaren helt plötsligt och omotiverat skriver om ett företag eller en produkt som är odelat superduperjätteunderbartfantastisk! men, trots att den tydligen är ett sådant mirakel, aldrig har nämnts i bloggen tidigare och egentligen inte har något alls med bloggens genre att göra. Jag vill att mina läsare ska veta att jag står bakom varenda puff, rekommendation och recension jag gör och jag är övertygad om att bra företag kommer att bli omtalade utan att behöva tigga gratis annonsering utan motprestation – det är rentav ohederligt att en del företag inte drar sig för att försöka få bloggare att lura sina läsare, som fallet med företaget som ville ta åt sig äran för visitkorten. Faktum är att sådana fulfasoner spiller över på den mer uppriktiga djungeltelegrafen: för två år sedan debatterades graden av ärlighet i bokbloggarnas recensioner av recensionsexemplar; i mars i år bemöttes Flickan och kakorna med misstänksamhet efter att ha uttalat sig positivt om en tjänst hon var nöjd med (lustigt nog diskuterade vi – jag, hon och fem andra bokbloggare – just det där med ”köpta inlägg” på en bokbloggsträff i november förra året och jag vill minnas att vi var rörande överens om att det inte var något vi ville ägna oss åt) och nyligen puffade jag för en mycket efterlängtad bok – och höll sedan andan i några dagar i väntan på anstormningen av anklagelser om ”köpta inlägg” som tack och lov aldrig kom: bara det att man är rädd för att sådana anklagelser ska komma säger en del.

Så, kära bokbransch! Fortsätt låta era nyhetsbrev och erbjudanden landa i min inbox – jag blir lika glad varje gång! Men ni andra – spelföretag och allt vad ni sysslar med – borde kanske fundera på hur ni marknadsför er själva till de ni förväntar er ska marknadsföra er med sin egen trovärdighet som insats.

Det här är i lika delar en självbiografi och ett feministiskt manifest, som tar sin början i den 13-åriga Caitlins flykt från kvarterets pojkar. Hon är ensam, överviktig och mobbad. I 16 kapitel får vi följa hennes uppväxt och liv i nutid och varje kapitel behandlar även viktiga kvinnofrågor: vikt, sexism, kärlek, äktenskap, barn, abort och feminism i stort; varför Katie Price är en dålig förebild och Lady Gaga är en god dito; varför skor, kläder och handväskor är så viktigt – eller antas vara det (detta var en av de punkter vi inte är överens på) – för kvinnor. Alla kapitel tar sin utgångspunkt i någon aspekt av Caitlins eget liv som tonåring, journalist, vuxen kvinna, fru eller mamma. Hennes budskap är att vi alla bara borde komma överens, vara en del av ”gänget” och få vara de vi är. Hon menar att man kan komma långt med att vara trevlig och hövlig, varför frågor som ”är det artigt?” och ”måste killarna göra det?” kan vara bra ledord. Jag uppfattar Caitlin som en jordnära person som jag tror att många kan identifiera sig med. Jag vet i alla fall att jag hittade massor av gemensamma beröringspunkter och massor av saker som jag höll med om – och en och annan liten detalj som vi inte var överens om. I alla händelser är hon förbannat rolig och ibland lite arg. Och fyndig! I kapitel tre, på sidan 62, kommer hon in på vad man ska kalla fittan, något som ju även diskuteras här i Sverige:

I, personally, have a cunt. … Cunt is a proper, old, historic, strong word. I like that my fire escape also doubles up as the most potent swearword in the English language. … If I tell you what I’ve got down there, old ladies and clerics might faint. I like how shocked people are when you say ”cunt”. It’s like I have a nuclear bomb in my pants, or a mad tiger, or a gun.

… In a culture where nearly anything female is still seen as squeam-inducing, and/or weak …  I love that ”cunt” stands, on its own, as the supreme, unvanquishable word. It has almost mystic resonance. It is a cunt – we all know it’s a cunt – but we can’t call it a cunt. We can’t say the actual word. It’s too powerful.

Jag satt på tåget mellan Göteborg och Lund när jag läste det kapitlet och jublade tyst för mig själv, eftersom jag är en ihärdig försvarare av ordet ”fitta”. Det funkar inte i alla lägen, nej, men är ändå betydligt bättre än en del andra alternativ.

Hur som helst: Caitlins styrka, utöver det att hon är trevlig och hövlig – om än lite spetsig ibland, är att hon talar ett språk som alla kan förstå. Det är intelligent, men innehållande ett minimum av ”akademiska” och ”teoretiska” (dock tydlig brittisk engelska), utan att det för den sakens skull blir banalt eller dumt.

Caitlin Moran är i hemlandet Storbritannien känd som journalist, kolumnist och TV-personlighet. How To Be a Woman är hennes andra bok. Den första – The Chronicles of Narmo – gavs ut när hon bara var 16 år gammal. Caitlin har en hemsida här och syns även på Twitter.

Uppdatering: Hos Ett hem utan böcker läser jag att boken kommer i svensk översättning i höst, med titeln Konsten att vara kvinna.

Annika Koldenius funderar på varför böcker väcker hennes habegär (det engelska ordet – acquisitiveness – är för övrigt mycket finare), när kläder eller husgeråd inte gör det. Hon kommer fram till att det nog är för att läsupplevelsen är något bestående medan kläder blir omoderna och husgeråd slits och går sönder:

Jag tror att det kan vara så. Konsumtion av läsning, av litteratur, av böcker är rimligare är slit-och-slänget av jeans och tishor. Jag blir inte lyckligare av ännu ett par jeans, men jag blir en bättre människa av att läsa.

Hon konstaterar även att det är något särskilt med att äga sina läsupplevelser, att ha dem hemma i bokhyllan för att titta och känna på, varför det inte är lika roligt att låna böcker.

Jag kan bara konstatera att Annikas funderingar träffar mitt i prick.

I kläd- och husgerådsväg har jag det som behövs, men böcker kan jag inte ha för många av – känslan av att se de fulla bokhyllorna och smeka bokryggarna! Böcker är för mig något annat, något större, något mer varaktigt än sådant jag behöver för vardagslivets funktion. Känslan när man kan plocka fram just det där som någon annan efterfrågar:

- Jag hörde talas om en bok … Jag tror den hette något i stil med Vä…
- Välfärdsmyter av Daniel Ankarloo? Ja, här är den!

Det är nog en av anledningarna till att jag vill bli bibliotekarie.

Jag har inga barn, men i händelse av att jag skaffar sådana vill jag att de ska växa upp i ett hem med många böcker och mycket kunskap – jag vill inte att de ska vara hänvisade till Google och Wikipedia.

Detta innebär inte att jag köper böcker urskiljningslöst eller förstör min ekonomi på grund av mitt intresse. Tvärtom: varenda bok jag någonsin har köpt, har jag köpt därför att jag vid någon punkt i mitt liv har funnit ett intresse i den, och jag sätter en stolthet i att ha en välordnad, välplanerad ekonomi.

Och så dagens bikt: Ibland tittar jag på Lyxfällan och förfasar mig över slit-och-slängkulturen, konsumtionshetsen och hur människor så fullständigt kan tappa greppet om ekonomi och rimlighet och rentav kan bli ”kära” i döda ting. Verkligt döda ting.

Margarethas tonårsrevolt bestod i att hon började gå i kyrkan, trots föräldrarnas ogillande, och fortsatte med det även efter att hon flyttat hemifrån. Hon läste på socialhögskolan i Lund, en plats som vid den tiden sjöd av vänsterradikala grupperingar, varför hon var ganska ensam om sin religionsutövning. Efter några år träffar hon Sven, en blivande civilingenjör från ett religiöst hem. De gifter sig och vill ge sina barn den trygga gudstro som Sven växte upp med och som Margaretha inte upplevde i sitt barndomshem; de vill ta sin tro på större allvar och därför går de med i en frikyrkoförsamling i Helsingborg. Efter en tid utvecklas församlingen åt ett håll som Margaretha och Sven inte riktigt tycker om, varför de bestämmer sig för att de ska gå ur om ingen förändring sker. Och förändringen kommer. Församlingen får kontakt med den Osbybaserade församlingen Sion och det bestäms att församlingarna ska gå samman och bilda Kristet Center Syd (numera Kingdom Center), med Sions pastor som ledare. Inledningsvis har församlingen över 300 medlemmar som jobbar hårt – ideellt – för att etablera sig i trakterna kring Höör, mitt i Skåne. Margaretha och Sven tycker att det är spännande att få vara med och skapa något nytt och de blir så uppslukade av arbetet att deras vänner utanför församlingen börjar fatta misstanke, vilket de slår i från sig.

Men allt är inte guld och gröna skogar. Pastorn utger sig för att kunna se andar och demoner. Han bestämmer sig för att Margaretha är full av dem och att hon därför är ansvarig för allt som är dåligt och ont i församlingen, men ger inga svar på vad hon kan göra för att bli bättre. I stället utsätts hon för allt fler, allt längre och allt våldsammare demonutdrivningar. När som helst kan hon bli påhoppad och misshandlad och allt hon gör är fel. Hon beskriver hur hon hela tiden måste tänka på vad hon gör och säger, sin klädsel, var hon befinner sig o.s.v. för att inte anklagas för att försöka ta auktoriteten i församlingen. Till slut smyger hon längs väggarna och håller sig ur vägen så gott hon kan. Ingen får umgås eller samarbeta med henne heller, eftersom hon påstås vara full av demoner. Hennes man, Sven, arbetar borta i veckorna och vet inte vad som pågår. Margaretha berättar inte, för hon vill inte att Sven ska bli orolig eller att han ska försöka prata med pastorn, vilket ju kan leda till att Margaretha råkar ännu värre ut.

Sedan tidigare har Margaretha problem med ryggen och de våldsamma andeutdrivningarna – eller ”befrielseprocesser” som det heter i församlingen – gör bara saken värre. 2003 får hon en plats på ett smärtrehabiliteringsprogram där hon bland annat har kontakt med en kurator. Margaretha säger inget om hur hon har det utan försvarar församlingen och det jobb hon utför där, men kuratorn märker att Margaretha inte mår riktigt bra och erbjuder henne en fortsatt samtalskontakt även efter att rehabiliteringsprogrammet är slut. Det är kuratorn som ser till så att Margaretha kommer i kontakt med psykiatrin första gången och snart reagerar även hennes husläkare, men Margaretha berättar ingenting. I stället fortsätter hon att försvara församlingen och menar att det i själva verket är ryggsmärtorna som gör henne deprimerad. Margaretha mår så dåligt att hon flera gånger tillfogar sig själv allvarliga skador, med sjukhusvistelse som följd, och till slut ställer Sven ett ultimatum: Antingen lämnar Margaretha församlingen, eller så lämnar han henne. Det blir vändpunkten och början på den långa vägen tillbaka till ett normalt liv.

Ett och ett halvt år tillbringar Margaretha på en sluten psykiatrisk avdelning. I perioder bevakas hon överallt och dygnet runt för att hon är så självmords- och självskadebenägen. Hon lider av ständiga mardrömmar och flashbacks och är länge övertygad om att hon verkligen är full av demoner. Diagnosen blir posttraumatiskt stressyndrom. Att skriva Om det så skulle kosta mig livet är hennes sätt att bearbeta det hon varit med om. Kapitlen är korta, koncisa och mycket självutlämnande och Margaretha reflekterar över, resonerar kring och analyserar sina upplevelser och det märks på sättet att skriva hur förvirrad och slutkörd hon var.

Just nu cirkulerar en enkät på nätet som bland annat ställer frågan om vad man gjorde för tio år sedan. Enligt O har lagt till några bokfrågor:

Boken inleds med att Fanny Ambjörnsson intervjuar småbarnsföräldrar och här framkommer en tydlig paradox: föräldrarna vill helst inte klä sina döttrar i rosa, och att klä sönerna i rosa är fullkomligt otänkbart, men vill ändå att barnen ska ha kläder som är könsmarkerande, så att man ser deras könstillhörighet. Rosa är en färg som, till skillnad från de flesta andra färger, är späckad med fördomar och föreställningar: på flickor är rosa en färg som vi förhåller oss till och pratar om, även om vi inte alltid är så positivt inställda, medan rosa på pojkar betraktas som i det närmaste onämnbart och i alla händelser är lite skrattretande. Föreställningen sträcker sig dessutom bortom den rosa färgen till symboler och accessoarer som kan förknippas med flickor och att vara flicka. En ”rosa fas” är något alla flickor har och att lämna den är att bli stor: stora flickor och vuxna kvinnor har inte rosa eftersom färgen associeras med barndom och naivitet. Därefter går Fanny över till att undersöka män som bär rosa och konstaterar att en man i rosa utstrålar självständighet, självförtroende och mod, men att färgen även kan användas för att framstå som lite mjuk och på så sätt kunna erövra anseende, utrymme – och makt. Avslutningsvis undersöker Fanny feministiska grupperingar som på olika sätt använder sig av färgen rosa, till exempel femme-inister som använder sig av feminina attribut som de blandar med en kaxig attityd för att på så sätt rubba föreställningar om hur kvinnor ”ska vara”. Fanny varvar sina observationer och intervjuer med vad andra forskare kommit fram till och flikar då och då in scener från filmer, TV-serier och litteratur. Hon konstaterar att rosa är en färg man ska undvika om man, som kvinna, vill uppfattas som seriös, eftersom färgen är förknippad med kvinnligt kodade egenskaper som uppfattas som negativa, till exempel svaghet och trivialitet. I förlängningen leder detta till återskapande och cementering av en maktordning där det som är manligt är överordnat det som är kvinnligt. Fanny menar även att jämställdhet främst resoneras kring som om det vore ett kvinnligt projekt: det är flickornas roll som problematiseras och ska förändras och det är kvinnorna som driver frågorna; det är kvinnorna som ska ta sig in på manliga arenor och pojkar och män antas klara sig på egen hand enkom för att de är män och därför antas ha förutsättningarna med sig från början. I boken avhandlas även rosa som klassmarkör, heterosexualiseringen av barn och bögskräck.

När jag var yngre var mina favoritfärger blått och svart, men de senaste tio åren har lila varit min favoritfärg. På andra plats kommer rosa. Jag har helst lila kläder, men kan lika gärna ha rosa och som ni kan se så är min blogg rosa. Jag bor i Lund och här ser man ibland datateknikerna på Lunds tekniska högskola (LTH) i sina rosa overaller, till synes obrydda om färgens ”laddning”, och samma dag som jag läste om Rosa – den farliga färgen i Ordfront gick jag på restaurang och satt i samma lokal som fyra män i varierande åldrar som alla hade minst ett rosa plagg på sig. Bortsett från att jag favoriserar rosa i egenskap av att den är min favoritfärg nummer två och gärna ser att alla barn får tillgång till alla färger och att fler människor bär rosa – oavsett ålder och kön – finner jag att rosa, för mig personligen, saknar den där laddningen som den, enligt Fanny Ambjörnsson, har. Från mitt perspektiv tycker jag att Fanny Ambjörnsson lägger väl mycket betydelse i en färg. En färg! Men med det sagt så vet jag mycket väl att mitt perspektiv kan vara i minoritet. Om inte annat så märker jag ju av det genom mitt jobb med barnböcker och den omvärldsbevakning jag ägnar mig åt där. Ur vetenskaplig synvinkel anser jag att Fanny Ambjörnsson är alltför selektiv i sitt urval och för ett lite väl tillspetsat resonemang: de tvärsäkra slutsatserna är många – trots det tunna materialet – och ”tolkningarna” är många, varför Rosa – den farliga färgen snarare bör ses som ett debattinlägg eller diskussionsunderlag.

Helt apropå människors färgpreferenser så har jag diskuterat saken med människor i min omgivning och misstänker att färgseendet kan påverka vilka preferenser man har. Människor är trikromater, vilket innebär att vi ser färger med tre olika sorters tappar (trefärgsseende). Färgblindhet beror på att vissa tappar inte fungerar som de ska; fler män än kvinnor är färgblinda (dikromater) eftersom anlaget är recessivt och sitter på X-kromosomen. Forskaren Gabriele Jordan konstaterat att en del kvinnor är tetrakromater – dessa har fyra olika sorters tappar i stället för tre – vilket innebär att de kan se 100 miljoner färger i stället för ”bara” en miljon som trikromaterna. Hon antar även att endast kvinnor kan vara tetrakromater, eftersom fyrfärgsseende beror på en mutation i en av X-kromosomerna, som ju kvinnor har två av – samma mutation som gör män färgblinda, eftersom de endast har en X-kromosom.