..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Kändisbibliotek på Beautiful Libraries, på sidan finns även bibliotek i alla möjliga andra miljöer.

Om du har svårt att få nog av häftiga bibliotek och bokhyllor, kommer här en favorit i repris: Bookshelf Porn.

Mycket har sagts om oss 80-talister: Elaka tungor säger att vi är bekräftelsekåta narcissister och lata egoister som tror att kändisskap är ett yrke; andra menar att vi är ironiska, dubbelironiska och post-ironiska. De flesta är nog överens om att 80-talisterna är den uppkopplade, självförverkligande, individualistiska generationen. Om våra föräldrar och äldre syskon uppmanades att skaffa sig ett yrke som var bra att ha, så vill 80-talister jobba med sådant som är roligt. Vi är njutningsorienterade, karriärplanerande och för oss behöver ett nätverk inte nödvändigtvis koppla samman datorer. Att vi blev som vi blev beror mycket på sådant som skedde under 90-talet och i den här boken har tre snubbar som är lite äldre än jag gjort en djupdykning i det årtionde som gjorde att vi 80-talister blev som vi blev och inte som vi skulle. Bland annat avhandlar de fotbolls-VM 1994, Hustlers utvik av Christer Pettersson, Lasermannen, Nirvana, MacGyver och – naturligtvis – humorns paradigmskifte: när Galenskaparna och After Shave, Sven Melander och Åke Cato och revyer och all jävla buskis fintades av planen av Killinggänget och deras NileCity och Hassan (med Fredrik Lindström!) – något som jag tror att många i vår föräldrageneration ännu inte har kommit över. Det var den ironiska generationen som visade vägen för det som skulle bli version 2.0.

”Vi är en generation som har tappat greppet”, skriver författarna i bokens slutord, och när jag betraktar alla dessa bloggare och dokusåpadeltagare som vill bli stora och kända och synas och höras på bästa sändningstid bara för att de bloggar om dagens outfit eller super sig dyngfulla i Big Brother (fast det är ju mest 90-talister som håller på så), och förvuxna bortskämda kids som kräver och kräver och kräver utan någon som helst vilja att jobba för sin sak och det obildningsideal med efterföljande brain drain som jag tycker brer ut sig över landet, ja, då håller jag med dem. Men så betraktar jag i stället jag mig själv och en massa andra 80-talister jag känner som gör det vi vill göra (pluggar och doktorerar) och befinner oss där vi vill vara och kommer så långt medan vi har roligt – trots att vi valde att göra det vi ville och inte det vi borde – och då blir jag så stolt: vi blev ju faktiskt helt okej, trots att vi växte upp med Svullo, Ronny och Ragge och lavemang-SM på bästa sändningstid.

I retrospekt kan jag konstatera att det som sägs om 80-talisterna – och 90-talisterna (”dagens ungdom!”) – även har sagts om 70-, 60-, 50-, och 40-talisterna och att även dessa generationer gick sin egen väg och gjorde vad de ville, men i sammanhanget är det skit samma: 90talet.se är en vansinnigt rolig bok!

Jag kom direkt från jobbet och droppade in en timme efter utsatt tid, men det gick ju bra ändå och jag har haft en supertrevlig kväll (trots att jag var och är tröttluddig i huvudet) med The Book Pond, Zachan the Writer, Bokomaten och Schitzo-Cookie, som jag ju träffat tidigare, samt Calliope (jag har träffat Calliope!), Bokklok, En full bokhylla är en rikedom (med bebis) och Vixxtoria (en till kändis!). Utöver näst intill obligatoriska bokbloggarämnen, som synen på kommentarer vars enda syfte är att göra reklam (sådana släpper inte jag igenom!) och den tidsbrist vi alla brottas med, kom vi även, bland andra ämnen, att avhandla jobbiga tentor och lärarutbildningen i Malmö. Bokbyte blev det naturligtvis: jag fick med mig Den sämsta får du gratis (Henrik Lange) hem och blev äntligen av med mitt ena exemplar av Den svarta boken (Orhan Pamuk) och några av oss satt kvar tills vi blev utkastade för att Espresso House skulle stänga. Tack för en trevlig kväll allihopa!

Denna skanderande kortroman inleds med att två leoparder på var sitt håll reser genom tid och rum och betraktar historiska skeenden och träffar allsköns mer eller mindre kända personer. Karaktärerna saknar personlighetsdrag och djup, vilket kan tolkas som en kritik mot ett allt ytligare samhälle. Början på slutet inleds någonstans strax efter mitten och utgör något som närmast kan beskrivas som litterärt splatter; tankarna går närmast till Peter Jacksons kultsplatterfilm Braindead. Tistedts språk är elastiskt, uppfinningsrikt och grovt. Boken börjar som en orgie i rikedom, överflöd och världsherravälde men övergår så småningom i ett vältrande i allt som är vidrigt; ett frosseri i misantropi. De sju dödssynderna möter samhällskritik, på ett mycket abstrakt sätt. Det är inte osannolikt att den här boken slår världsrekord i flest utropstecken (Elaine Benes hade älskat den!).

Jag iddes inte bära runt på systemkameran så jag lånade makens kompaktkamera. Den är sådär på avstånd, så det var bara Edward Blom som blev bra. Resten blev ganska suddigt. Ovan några bilder som blev OK när jag klippte ner dem. Från vänster: Sofi Oksanen, Maja Lundgren, Ann Heberlein och Fredrik Lindström.

Under eftermiddagen, när jag hade tittat på det jag ville titta på och köpt det jag ville köpa, drev jag omkring lite planlöst när plötsligt hörde Edward Bloms karaktäristiska stämma! Han var alldeles i slutet av sitt framförande, men jag hann ta en bild.

En intensiv dag är alldeles lagom. Jag kom hem med ett 20-tal böcker, bland annat Utrensning, Mäktig tussilago och En liten bok om ondska – signerade av sina respektive författare – samt Millenniumtrilogin. Nu är mina bokhyllor fyllda till bristningsgränsen på riktigt och jag måste börja ställa pocketböckerna i dubbla rader för att få plats, alternativt åka till IKEA väldigt snart.

Och nästa gång ska jag ha riktiga sneakers på fötterna – inte Converse. Jag har så ont i benen p.g.a. den stumma sulan!

I måndags åkte vi på kombinerad nytto- och semesterresa till Stockholm; vi kom hem i eftermiddags. Vi bodde på Scandic Park på Östermalm (Karlavägen) där personalen mest verkade tycka att det var jobbigt att deras fina hotell beboddes av studenter, så nästa gång blir det nog något annat hotell och boende till ordinarie pris; det var nog inte en tillfällighet att vi hade hotellets tak som enda utsikt – det är vissa bestämda rum som tilldelas studenter. Alla kan boka alla rum, men alla rum kan inte bokas av studenter. På måndagskvällen åt vi på Sjätte Tunnan (Stora Nygatan 43 i Gamla stan), en av våra favoritrestauranger. De ändrar sin meny varje år och det enda som återkommer är honungsglaserade revben. Förra året var menyn lite tråkig, men i år var det mycket bättre, bl.a. erbjöds älgfärs med rotmos och gräddsås. Mycket gott! På tisdagen, efter en förmiddag på Riksarkivet där jag assisterade som fotograf, besökte vi Historiska museet och tittade på utställningen om Sveriges historia. Tyvärr får den anses vara något av en besvikelse: vikingatiden har fått ett rejält utrymme, på bekostnad av senare epoker, liksom kyrkohistorien. Stormaktstiden, någon? Kalmarunionen? Svensk-norska unionen? Världskrigen? Nutidshistoria? Tur att vi fick gå in på studentbiljett, så känner man sig inte fullt så lurad. På vägen hem hittade vi en liten trevlig thailändsk restaurang på Nybrogatan 44 (Östermalm); Bangkok Cuisine. Fräscht och gott och inte alls dyrt. Därefter gick vi in på ICA Esplanad runt hörnet och köpte en flaska Coca Cola, så nu har jag handlat på rik-ICA också.

För den som är intresserad av kändisar så hamnade vi på samma flyg som Patrik i Boston Tea Party när vi skulle till Stockholm, och på när vi skulle ut på måndagskvällen mötte vi Zlatan utanför hotellet; han verkade trött och var inte alls intresserad av att skriva autografer åt två kids som klängde på honom – inte alls konstigt med tanke på att han var i Kina så sent som i söndags. Det visade sig att hela landslaget bodde på samma hotell som oss, så utöver Zlatan har vi siktat Christian ”Chippen” Wilhelmsson, Olof Mellberg, Mikael ”Micke” Lustig, Behrang Safari, Kim Källström, Daniel Majstorović, Marcus Berg, Marcus ”Mackan” Allbäck (spelaransvarig) och så naturligtvis Erik Hamrén (förbundskapten), samt en och annan inte så synlig och känd spelare och diverse runt-omkring-folk. Något som inte smäller lika högt är att vi såg Stakka Bo på Bromma medan vi väntade på att få checka in, dock fick jag inte helt och hållet klarhet i om han skulle med samma flyg som oss.

Jag har läst alldeles för lite under dagarna i Stockholm och inget alls i boken jag hade med mig. Dock hittade jag en intressant liten bok på Riksarkivet: En liten bok om boken. Den fick naturligtvis följa med hem!