..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Lite av varje men kanske mest om böcker skickade Liebster Blog Award åt mitt håll. Det tackar jag för!

Detta innebär att jag ska svara på nio frågor och skicka vidare till fem bloggare, så vi börjar med de nio frågorna.

1. Vad ville du bli när du var liten? Jurist eller journalist.
2. Vad är du idag? Kulturvetare, förlagsassistent, litteraturskribent (nästan journalist!) och färdig bibliotekarie om ungefär en månad.
3. Vart vill du helst resa? Vart som helst all inclusive så att jag kan ligga i solen och göra ingenting/läsa och bli servad med allt i en vecka.
4. Var ser du dig själv om fem år? På ett biblioteksjobb, förhoppningsvis.
5. Rött eller vitt? Vitt!
6. Sommar eller vinter? Sommar!
7. Skog eller hav? Hav. Om det är vindstilla.
8. Vad gör dig ledsen? Just nu en massa saker som jag inte går in på här. Mer genrellt: bråk och orättvisor.
9. Vad är det bästa du vet? Böcker?

Och så var det fem bloggare då, så jag bjuder in den som vill att anta utmaningen!

Förtidspensionären och änkemannen Jacob Niller lever ett lugnt och välordnat liv. Han bor ensam i en trerummare i Gamla stan i Stockholm och utöver en golfresa då och då och den lottorad han lämnat in varje vecka i fem års tid gör han inga större utsvävningar. En vårmorgon ringer hans telefon och uppringaren presenterar sig som vinstambassadör på Svenska Spel: Jacob Niller har vunnit Drömvinsten! Den största någonsin – nästan en kvarts miljard kronor. Jacob är tydlig med att han vill förbli anonym, men han hinner knappt lägga på luren förrän kvällspressen och alla andra får nys om saken och Jacob får fullt sjå med att försöka hålla sig undan. Han beslutar sig tidigt för att skänka en större summa pengar, ett ”tionde”, till välgörenhetsorganisationen Vita Stjärnan, men alla andra som kontaktar honom och ber om ”ett litet bidrag” – och det är det en hel del som gör, både organisationer och privatpersoner – avfärdar han. Alla utom en. En viss Karl Elfenben dyker plötsligt upp och påstår sig vara Jacobs okände lillebror.

Jag blev kontaktad av en kommunikationsbyrå som undrade om jag ville läsa en bok där jag så att säga skulle få känslan av att vara huvudperson genom att jag skulle få en specialutgåva som var anpassad till mig. Jag tackade ja och boken landade i brevlådan inom kort med ett annat omslag än det som avbildas ovan (och mellan sidorna satt en Trisslott instucken – som det var en liten vinst på). På ”mitt” omslag finns, i stället för kollaget ovan, ett brev från Svenska Spels vinstambassadör där det meddelas att jag ”fått chansen att bli Sveriges nya Rekordvinnare”. Även i baksidestexten förekommer mitt namn. En tid senare fick jag även ett brev från ”Vita Stjärnan” i vilket de hoppas att jag ska göra en donation (detta brev var väntat – en och annan bokbloggare hade skvallrat). Då hade jag ännu inte börjat läsa boken än – jag har haft en del att stå i, så den har helt enkelt fått vänta till nu.

Så kände jag mig som huvudpersonen? Nej. Ärligt talat kändes det mest konstigt att se mitt namn i tryck så där – det står dessutom ”K. Olsen”, som jag i regel undertecknar e-post med, i stället för hela namnet – och det var svårt för mig att finna identifikation med Jacob Niller: han är 58 år, ensamstående och spelar golf och jag är exakt hälften så gammal, gift och totalt ointresserad av golf.

Efter att ha läst ungefär en tredjedel bestämmer jag mig för att lägga boken åt sidan. Den lyfter inte riktigt, det saknas spänning och driv, och det finns en del saker som bidrar till det: bokens fiktiva tidningstexter känns inte trovärdiga och det gör inte heller det faktum att Jacob helt plötsligt sänker garden så mycket som han gör när Karl Elfenben dyker upp, karaktärerna är ganska platta och stereotypa och även om boken är ganska snabbläst som sådan så är den inget litterärt under.

Pieter Tham är journalist, finansman och författare. Rekordvinnaren, som tog tre år att skriva, är hans andra roman.

Jag fascineras av att nordkoreaner som lämnat sitt land kallas för ”avhoppare” i stället för ”flyktingar” eller ”utvandrare”. Det säger en del om världens mest isolerade land – man skulle kanske till och med kunna tala om världens största sekt? Överhuvudtaget är Nordkorea ett land som fascinerar mig. Journalisten Barbara Demick är minst lika fascinerad: 2001 bosatte hon sig i Seoul, Sydkorea, för att där arbeta som utrikeskorrespondent för Los Angeles Times. Hennes uppdrag var att rapportera från både Syd- och Nordkorea, trots att det var och är svårt – för att inte säga nästan omöjligt – för journalister (särskilt amerikanska sådana) att ta sig in i landet. I den mån de alls släpps in förses de med vakter, vilket omöjliggör en objektiv nyhetsrapportering. För en artikelserie i Los Angeles Times intervjuade Barbara avhoppare från Chongjin som är Nordkoreas tredje största stad, belägen nära den kinesiska gränsen i landets nordöstra hörn, och inte alls är så tillrättalagd som ”turiststråken” i Pyongyang. Boken bygger på sju års samtal med nordkoreaner och i boken lär vi känna några av dem närmare.

Jag bor i ett att världens friaste och rikaste länder med i princip oändliga valmöjligheter i både det stora och det lilla. Jag har svårt att föreställa mig livet i ett så slutet land med så stora begränsningar och svårt att förstå hur Nordkoreas ledare kan behandla sitt folk på det viset. Därför blir Barbara Demicks reportage så svårt att lägga ifrån sig. Med Nordkoreas historia som fond får läsaren ta del av intressanta livsöden och svårigheterna som det innebär att, efter en uppväxt i Nordkorea, anpassa sig till livet i ett så modernt och rikt land som Sydkorea.

Barbara Demick är journalist och chef för Los Angeles Times nyhetsbyrå i Kina. Hon har tidigare gett ut boken Logavina Street (nyutgiven förra året med titeln Besieged) om livet i Sarajevo under Bosnienkriget. Både Barbara och Inget att avundas har nominerats till och belönats med flera prestigefulla priser. Barbara finns på Twitter och på bokens hemsida finns extramaterial. Inget att avundas kommer även att filmatiseras.

En person som står mig mycket nära bad mig läsa den här boken – utan att ha recensionsglasögonen på! Och det har jag också gjort, varför detta inte blir någon vanlig recension. Som ateist och antiteist (dock vill jag redan här understryka att det är mitt val och att var och en får göra sina egna!) var jag inledningsvis skeptisk: Benny är verksam som medium och tror på reinkarnation, att vi återföds gång på gång för att i varje liv lära oss något nytt tills vår kunskap är så stor att vi inte längre behöver återfödas. Stark kontrast, med andra ord, men bortsett från att Benny har en tendens att upprepa sig, vilket i kombination med min envisa och långvariga lässvacka gjorde läsningen seg, var budskapet lätt att uttolka och ta till sig utan att mina egna cirklar blev rubbade: Lär dig något av allt som sker i stället för att självömka; ta vara på ditt liv och låt inte rädslor styra dig; behandla alla människor med ”kärlek” (Bennys ordval, därav citationstecken – jag skulle föredra något mindre laddat). Det känns ju som ganska rimliga riktmärken, oavsett religion (eller avsaknad därav).

Benny Rosenqvist är baserad i Malmö och, som tidigare nämnt, verksam som medium. Ingrid Carlqvist är journalist, kanske mest uppmärksammad i egenskap av det främlingsfientliga Tryckfrihetssällskapets grundare och ansvarig utgivare för den likaledes främlingsfientliga tidningen Dispatch International – ett vägval som är allt annat än ljust.

Karin är journalist i grunden men har sedan flera år tillbaka även föreläst och undervisat – fast enligt henne själv var hon inte så rolig då. Överlag var det inte särskilt mycket som var roligt den där sommaren för drygt fyra år sedan när behovet av egentid och förändring blev alarmerande, men den där akvarellkursen hon hade hoppats kunna fly till var fullbokad och i stället blev det en kurs i ståupp – något som skulle komma att förändra hennes liv. I Våga stå upp! berättar hon om sin väg till en ny och roligare karriär och ger handfasta råd kring hur vi vanliga dödliga blir bra på att tala inför andra (buzzword: förberedelse!) och kan pigga upp våra tal och föreläsningar med lite humor. Till sin hjälp har hon erfarna talare och ståupp-komiker: Babben Larsson, Gudrun Schyman, Göran Hägglund och Hasse Brontén är några av de som gästspelar och delar med sig av sina egna erfarenheter och goda råd i denna mycket handfasta och roliga bok som även illustreras av en och annan helgalen seriestripp.

En rolig bieffekt av att läsa en bok om roliga föreläsningar är att jag, som i egenskap av student springer på föreläsningar mest hela tiden, har börjat analysera de talare jag lyssnar på. Bara häromveckan närvarade jag vid en föreläsning som var enormt rolig (trots ”torrt” ämne) eftersom föreläsaren kunde sin sak, var väl förberedd och dessutom skämtade om sitt ämne och en och annan aktuell händelse – ett skolboksexempel på hur en bra föreläsning ska se ut enligt Adelsköld. Någon månad tidigare hade jag närvarat vid dess raka motsats: jag minns inte ens vad den handlade om eftersom den var så mördande tråkig. Själv är jag inte särskilt road av att prata inför folk. När jag var yngre gjorde jag det gärna, men då var jag ju inte särskilt medveten om min egen dödlighet heller. Inte är jag särskilt rolig heller, även om jag försöker. Efter att ha läst Våga stå upp! kan jag dock se var det brister och därmed försöka göra något åt saken. Först och främst måste jag börja förbereda mig bättre!

Det här är en lättsam, snabbläst och praktiskt orienterad bok. Karin bjuder på sig själv och ger handfasta råd och att även andra erfarna talare medverkar ger ytterligare tyngd, liksom de ofta förekommande referenserna till verkligheten, till exempel Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen 2010.

Karin Adelsköld är bland annat verksam som journalist, ståupp-komiker och föreläsare. Hon bloggar på tekniksajten Lilla gumman och har tillsammans med Johanna Ögren skrivit boken Lilla gummans gör-det-själv-guide. Karin har även medverkat i Parlamentet och förra året utsågs hon till Årets kvinnliga komiker. Hon har en hemsida här och är även aktiv på Twitter.

När Johanna och Daniel väntade sitt första barn så var ”vänta bara!” något de fick höra ofta och mycket. Alla var experter på föräldraskap och alla ansåg sig veta bäst – vad Johanna och Daniel själva tyckte och planerade var lite mindre viktigt, för, som de skriver i inledningen: ”Det mesta skulle vi vänta på och, det var underförstått, så småningom också ändra uppfattning om så att det stämde in med hur de själva såg på föräldrarollen.” Som om det bara finns ett sätt att vara förälder på. Så de gjorde på sitt eget sätt och så gott de kunde – och skrev en bok om sina upplevelser. Och det började inte alls som de hade tänkt sig: Johanna hade helt och hållet ställt in sig på att föda naturligt, men kroppen ville annorlunda och Tage föddes med kejsarsnitt fem veckor för tidigt. Och tro nu inte att bara ett barn räcker för att som förälder har något att säga till om. Alls icke. Minst två ska man ha. Flerbarnsföräldrarna vet bäst. Men Daniel och Johanna (och lille Tage) redde sig ganska bra ändå.

När 2 blev 3, i vilken Johanna och Daniel har turats om och skrivit vartannat kapitel, handlar inte så mycket om just barn, men desto mer om livet som förälder. Daniel tog all föräldraledighet och vittnar om omgivningens syn på honom som duktig men lite inkompetent – och Johanna berättar om de negativa attityder hon mötte i och med att hon inte var föräldraledig. Här avhandlas även lagens och de sociala myndigheternas syn på fäder, förhållandet till andras barn, umgänget med barnfria vänner, relationen till de egna föräldrarna och mycket mer.

Jag har inga barn, men uppskattar ändå När 2 blev 3 – flera av de frågor som tas upp i boken har jag själv funderat kring. Författarna är personliga och de delar med sig av både det positiva och det negativa och jag känner igen mig i en del trots att jag är barnfri. En varm bok, full av känslor, som jag tror att de allra flesta, med eller utan barn, kan hämta något ur och ta med sig. En passage jag uppskattade var den där Daniel sätter fingret på pedofilskräck och diskussionsklimat. Han inleder på sidan 115:

Jag läste nyligen att det finns pappor som helst inte byter blöja på sina döttrar, de har fått för sig att det inte är tillåtet för dem att röra vid döttrarnas könsorgan, något som är svårt att undvika när man ska avlägsna resterna av en riktigt smaskig bajsblöja. Jag vet inte om det verkligen stämmer och om det i sådant fall beror på genuin rädsla eller bara ett osmakligt sätt att slippa byta blöjor, men faktumet att det faktiskt inte låter helt osannolikt att det skulle kunna vara verklighet tycker jag räcker.

Jag säger bara ett ord: Familjeliv. Jag läser där ibland bara för att få förfasa mig lite. Nåväl, på sidan 116 sätter Daniel fingret på de funderingar kring diskussionsklimatet i stort som jag har haft länge:

Men min son sover inte ett dugg tryggare om natten bara för att vi driver samhällsklimatet i en riktning där vi moraliserar kring nakenhet, dömer översättare till fängelse för innehav av japanska mangaserier och misstänkliggör hipsterpappor på Södermalm som redan från början är ängsliga för sitt eget bästa i hur de ska hantera sina barn.

Daniel Åberg är kultur- och teknikjournalist samt författare med två romaner i bagaget. Han bloggar här och twittrar här och är gift med Johanna Ögren som är kommunikationskonsult och grundare av bokbloggen Bokhora, tekniksajten Lilla gumman, teknikmagazinet Gadgette samt en av författarna till Lilla gummans gör-det-själv-guide. Hon bloggar om teknik och hemmafix här och lite mer personligt här och är även mycket aktiv på Twitter. Tillsammans har de sonen Tage, född i mars 2010, som trots sin ringa ålder redan har en bildblogg och ett eget konto på Twitter.

I april gjorde det lilla bokförlaget Sekwa många bokbloggare, bibliofiler med flera mycket glada när de gav ut Drömbokhandeln av Laurence Cossé. Redan då hörde jag skvaller om ”en bok om en bibliotekarie” – kan man som blivande dito göra annat än att vänta, längta och tugga på mattfransarna? Och nu är den här! En medelålders landsortsbibliotekarie kommer till jobbet och hittar där en besökare som varit inlåst över natten. I en monolog som osar av cynism, bitterhet och frustration mot såväl samhället som biblioteksledningen och bibliotekets besökare, riktar hon sig mot denna övernattare och berättar om allsköns grubblerier som hon bär på: det hela är egentligen en lång föreläsning om klassifikationssystemet Dewey (i vilken hon även problematiserar systemets etnocentrism) och när hon vandrar genom systemets vindlingar gör hon här och var avstickare och flikar in sina funderingar kring allehanda ämnen, till exempel franska revolutionen och betydelsefulla fransmän som, enligt bibliotekarien, inte får det erkännande de förtjänar. Särskilt upprörd blir hon när klass 400 kommer på tal: Dewey har tio huvudklasser, där 400 (till 499) inrymmer språk och språkvetenskap. I den Universella decimalklassifikationen (UDK), som bygger på Dewey, har klass 400 helt försvunnit och i stället inlemmats i klass 800 – något som retar denna bibliotekarie något otroligt! Men allt är inte hopplöst, för här och där finns även gnistor av hopp och framför allt hyser bibliotekarien en stor kärlek till böcker – och till en viss besökare som hon beundrar på avstånd.

Även om jag är både trevligare och gladare än Sophie Divrys landsortsbibliotekarie så finns det glimtar av igenkänning här och där, eller så är det bara lätt att tänka sig hur det hade kunnat vara – eller är det rentav så att detta är ett porträtt av en bibliotekarie så som hon uppfattas av utomstående? Jag börjar hur som helst att sympatisera med hennes frustration, trots att jag kanske inte vill. Bakom cynismen skymtar humor och hon är dessutom smart, fyndig och spetsig. Med huvudet på skaft. Och ibland säger hon emot sig själv. En helt underbar liten kortroman som jag redan tipsat alla mina kurskamrater om!

Sophie Divry är journalist, bor i Lyon och är verksam som redaktionssekreterare på månadsmagasinet La Décroissance. Debutromanen Kod 400 var först avsedd att bli teater, men det blev en bok som så småningom sattes upp som en teaterpjäs ändå.

Vi befinner oss i ett högljutt mediebrus där det krävs en allt större chockeffekt för att sticka ut och synas och det vi serveras är inte sällan billigt, sjaskigt och lättuggat. Detta i ett land som gärna slår sig för bröstet och tycker sig vara lite finare, lite bättre, lite rättvisare och lite mer rättrådigt än alla andra. Och så finns Niklas Orrenius, journalisten som avskalat och nedtonat skildrar det som skulle kunna anses vara extremt och sensationellt, men utan att det blir lättuggat eller sensationslystet. I Här är allt så perfekt, som är hans debutbok, har Niklas samlat 23 reportage som tidigare publicerats i Sydsvenskan mellan åren 2002 och 2008. Vi får bland annat läsa om de fem barnen Gülec, mellan sex och 15 år gamla, som Migrationsverket ville utvisa till Tyskland – utan deras föräldrar; om MS-sjuka Birgitta som söker bot genom healing; om Richard Jomshof, läraren som gång på gång får sparken och har svårt att få jobb på grund av sitt engagemang i Sverigedemokraterna; om Faik Rustemi som förespråkar sharialagstiftning; om Erik, en homosexuell präst som förespråkar celibat och mycket mer.

Niklas styrka är hans objektivitet: Han presenterar argumenten men levererar inga färdiga svar och lyckas ofta utmana sin läsare. Påfallande ofta finns det inte ens ett rätt svar, eller ens något färdigt svar alls. Komplexa frågeställningar presenteras på ett lättillgängligt vis, utan att det blir banalt eller fördummat.

Niklas Orrenius var tidigare politisk reporter på Sydsvenskan och kollega med Olle Lönnaeus, men sedan i februari i år är han i stället verksam som reporter för Expressen där han förhoppningsvis når ut till fler läsare med sina starka reportage. Han har nominerats för flera journalistiska priser och twittrar sporadiskt om sitt arbete. Här är allt så perfekt följdes av Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. och förra året kom Sverige forever in my heart.

Sioma – eller Semyon som han heter egentligen – föddes 1926 i en cirkusfamilj. Hela världen var deras arbetsfält och det var en självklarhet att även barnen skulle läras upp och delta i föreställningarna. Enligt hans far, Boris, skulle Sioma bli akrobat – en rejäl missbedömning då Sioma var både ovig och höjdrädd, men däremot visade sig att han hade en dold talang som xylofonist och det var detta som kom att bli hans levebröd.  När de inte reste över hela världen bodde familjen i Berlin och ett tag såg det ut som om Sioma skulle få börja skolan trots allt – men så kom Hitler. Tyskland jäste, men Siomas familj undkom inledningsvis förföljelse: de såg inte ”judiska” ut (och var för den delen inte religiösa). För säkerhets skull lämnade de ändå Tyskland för Tjeckoslovakien 1933 och den blott åtta år unge Siomas karriär blomstrade, men snart fick de flytta igen: 1938 tecknades Münchenavtalet enligt vilket Tyskland kunde annektera Sudetenland, men ett halvår senare ockuperades hela Tjeckoslovakien i strid mot nämnda avtal. Endast en månad före ockupationen anlände familjen Zubicky till Schweiz där de fick arbetstillstånd, men endast sex månader senare flyttade de igen. Den här gången till Paris. Målet var USA – på grund av pappersarbete skulle de bli tvungna att stanna i Frankrike i en månad – men dagen efter deras ankomst gick Tyskland in i Polen och därmed blev den statslösa familjen fast i landet. I juni 1940 marscherade tyska soldater in i Paris. Inte heller den här gången förföljdes familjen: de passade inte in i mallen och nekade dessutom till att vara judar, men hölls under bevakning och kallades till ett flertal förhör. Trots detta fick de såväl uppehålls- som arbetstillstånd och anlitades till och med för att uppträda för soldaterna ute på fältet. Sioma och Boris gick med i den franska kommunistiska motståndsrörelsen (FTP) och det var den som blev deras fall. Sioma, hans mor Annie och hans lillebror Victor hämtades av Gestapo för ytterligare ett förhör och Annie, som inte kände till deras engagemang, försvarade dem enligt principen att erkänna ett mindre brott – att de var judar – för att undkomma straff för ett större: motståndsmän arkebuserades. Det hade hunnit bli juli 1943 och familjen, utom Boris som lyckats rymma från Gestapo dagen innan, fördes till det franska transitlägret Drancy för vidare transport till Auschwitz med fångtransport 59 som avgick från Paris i början av september. Drancy var knappast ett trevligt ställe – men ingenting mot det helvete på jorden som komma skulle. I drygt ett och ett halvt år fick nu Sioma, fånge 146021, genomlida förnedring, misshandel, svält och död – först i Auschwitz och sedan i Dachau.

Först och främst vill jag be om ursäkt ifall jag har avslöjat för mycket av handlingen, men å andra sidan så tänker jag att det här är en bok, en ungdomsbok som utkom första gången 1997 och nu har utgivits på nytt, att läsa för bildningen och inte för spänningen. Med ett rakt, ärligt och sakligt språk berättar Sioma om sina erfarenheter av Förintelsen i denna mycket korta men ändå så innehållsrika bok, men den är även ett debattinlägg: Frankrike kritiseras för sin flathet under kriget och den efterföljande myten om landets motstånd mot nazimen; Sverige kritiseras för att vi på olika sätt hjälpte Nazityskland, något som vi ännu inte har gjort upp med och Sioma säger ett sanningens ord om historierevisionism och uppmanar sina läsare att bli politiskt aktiva och kämpa för demokratin. Sioma engagerar och berör och det är nästan så att jag känner hans hungersmärtor och utmattning när han berättar om svälten, sömnbristen och det hårda arbete de utsattes för.

Sioma kom till Sverige 1947 och blev för första gången medborgare i ett land. Han träffade Nina, som han gifte sig med, men de upplevelser han hade i bagaget var alltför svåra att bära och de gick skilda vägar. En tid senare träffade han Inger, som han fortfarande lever med idag, och började läsa på Komvux för att därefter utbilda sig till journalist. Efter pensionen har han ägnat sig åt att resa runt i Sverige och berätta om sina upplevelser.

I flera dagar har en hiskelig snöstorm rasat över Österlen och den lilla orten Tomelilla har snöat igen helt och hållet – Joel kan inte minnas att han någonsin har varit med om något värre oväder. Efter tjugo års bortavaro har han nu flyttat tillbaka, men han har inga som helst avsikter att återuppta kontakten med sin far Mårten, en misslyckad konstnär som under Joels uppväxt söp och misshandlade sin familj. Mårtens konstnärsgärning består främst av att, inspirerad av Lars Vilks och Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten, ha målat sin egen uppsättning karikatyrer och därigenom väckt människors vrede, även om hans målningar inte väckt lika stor uppmärksamhet som hans föregångares verk. Joel har, kort sagt, sin enda sanning beträffande sin far klar för sig när telefonen ringer mitt i natten. Det är Mårten som befaller Joel att komma över: ”Jag har inte lång tid på mig”, säger han. Joel beväpnar sig med hagelbössa och yxa och ger sig ut i ovädret till fots. Mårten bor egentligen inte så långt bort, men på grund av vädret blir vandringen mödosam och Joel hinner inte fram i tid: han hittar sin far död, hängande i en tvättlina. Joel svimmar av och vaknar upp igen och överraskas av att polisen dundrar in genom ytterdörren med dragna vapen – de kommer med anledning av att en anonym uppringare ringt upp larmcentralen och talat om ”Allahs hämnd” och efter en stund på platsen upptäcker en av poliserna, Fatima al-Husseini, att någon har skrivit ”Ghadab Allah”, Guds vrede, på väggen. Säpo plockar in den starkt religiösa Osama al-Din – även han starkt övertygad om att han sitter på den enda sanningen – och Fatima får hålla i förhören.

En enda sanning är en deckare med ett intressant grepp – under läsningen fann jag att jag egentligen inte brydde mig om vem som gjort vad, men i stället intresserade mig för karaktärerna: Joel brottas med insikten om att hans sanning om Mårten kanske inte delas av alla; Osama al-Din är övertygad om att han sitter på Allahs sanning; Fatima brottas med sina sanningar och även Säpo tycker sig ha sin sanning klar för sig. I denna stundvis mycket brutala deckare träffar vi på många tragiska livsöden, struliga relationer och småstadskufar – för det är just livsödena, relationerna och människorna, snarare än mordet i sig, som är romanens stora behållning, även om jag vid något tillfälle tycker att det blir lite väl mycket avstickare. Eftersom jag tillbringat en del tid på Österlen känner jag igen miljöerna och att Lönnaeus knyter samman händelserna i boken med verkliga händelser – som till exempel händelserna kring Jyllandsposten – lägger ytterligare en dimension till läsningen.

Olle Lönnaeus är journalist på Sydsvenskan och bevakar bland annat svensk politik. Han är född i Tomelilla men numera bosatt i Lund. Debutromanen Det som ska sonas kom 2009 och belönades med Svenska Deckarakademins debutantpris och i Italien kallas hans verk för country noir.