..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Dennis Baron är professor i engelska och lingvistik vid University of Illinois. Mest skriver han om språk och utbildning, men i A Better Pencil utforskar utvecklingen från talspråk till skriftspråk, vilka verktyg människan har använt för att skriva och hur de har påverkat språket och samhället. Baron redogör för pennans (främst blyerts), skrivmaskinens och datorns utveckling, med tyngdpunkt på hur datorerna och internet har förändrat samhället. Även kritik mot och rädslor för ”ny teknologi” tas upp och diskuteras. Det är tydligt att lertavlan är hans favorit av de gamla teknologierna och han gör ofta jämförelser och drar paralleller mellan lertavlan och datorn. Dennis blir väl pratig ibland, men språket är lättsamt och trevligt; interpunktionen är så trevlig att den förtjänar att nämnas – på sina ställen är den att jämföra med en kopp varm choklad när det är riktigt kallt.

I slutet av 1991 och början av 1992 härjade den så kallade Lasermannen i Stockholm: jag var bara sju-åtta år då, men minns fortfarande löpsedlarna och den intensiva bevakningen i dags- och kvällspressen. Överhuvudtaget minns jag åren kring decennieskiftet 1990 som turbulenta både nationellt och internationellt: Sovjetunionens fall, Ny demokratis uppgång och fall, Vitt Ariskt Motstånd (VAM), sammandrabbningar mellan nynazister och antirasister på 30:e november (där Sverigedemokraterna deltog med Anders Klarström i spetsen och högerarmarna i luften) och så vidare. Lasermannen handlar naturligtvis först och främst om John Ausonius och hans attentat mot invandrare, men med den här boken placeras han i en kontext: Ausonius verkade inte i ett vakuum. På så sätt har Gellert Tamas skrivit ett alldeles utmärkt reportage. Dock får jag känslan av att han skriver något tillspetsat och dramatiserat, även om jag bara kan styrka mitt påstående i ett fall: beskrivningen av We Shall Overcome i Rinkeby stämmer inte helt överens med vad som verkligen skedde. Med det sagt så är Lasermannen absolut en mycket spännande och läsvärd bok – trots att Tamas skriver hellre än bra: det är mycket hopp framåt och bakåt i tiden och berättarperspektivet ändras lite hur som helst vilket gör boken spretig; här och var finns även långa stycken med kursiv, vilket ju är lite läsovänligt. Vidare hade jag gärna sett en lite noggrannare korrekturläsning och lite bättre interpunktion. Gellert Tamas riktar även strålkastaren på något som jag uppfattar som symtomatiskt för den här tidsperioden: den strukturella främlingsfientligheten, det vill säga en främlingsfientlighet som genomsyrade hela samhället och som tilläts göra det på grund av auktoriteters passiva – eller i vissa fall: aktiva och uttalade – utövande. Till exempel så var det förbjudet för asylsökande arbeta under hela utredningen och handläggningen av deras ärende – som kunde ta flera år – något som ledde till den ännu rådande föreställningen om invandrare som bidragssnyltare; ett annat exempel är svenskfödde Carl Gustaf som fick jobb som chaufför åt Sveriges dåvarande försvarsminister (1992, Anders Björck) men som blev av med jobbet innan han hann börja på grund av sin hudfärg och sitt ”konstiga” efternamn: faktorer som gjorde att han ansågs vara en säkerhetsrisk! Den här strukturella främlingsfientligheten visade sig även i ett ohälsosamt fokus på invandrare som just – och enbart – invandrare: en svensk var aldrig bara en svensk utan definierades primärt utifrån sina andra roller som baserades på kön, utbildning, yrke, familjeförhållanden och så vidare; etnicitet kom sällan eller aldrig på tal. En invandrare, däremot, var först och främst en invandrare: hans övriga roller i samhället kom sällan eller aldrig på tal. Och föreställningarna kring ”invandrare” var, som exemplet Carl Gustaf illustrerar, inte särskilt positiva. Erik, som sköts i januari 1992, vittnar om detta: han var vid tiden för attentatet doktorand vid Uppsala universitet (idag är han docent), make och småbarnsförälder – men i mötet med media blev han reducerad till sin etnicitet, och hur han än försökte påtala att hans liv var här i Sverige och att han var svensk så nådde han inte fram.

Det här är en bok som engagerar. Det är nästan 20 år sedan Lasermannen härjade och den strukturella rasismen var så tydlig att den gick att ta på. På ett sätt är boken högaktuell – jag tänker då på de attentat som riktats mot invandrare i Malmö: det finns flera gemensamma nämnare, både mellan Ausonius och den man som nu sitter häktad i Malmö och mellan företeelser då och nu (t.ex. Ny demokrati och Sverigedemokraterna) men låt oss hoppas att vi har lärt oss något sedan dess.

Tommy Funebo var partiorganisatör i Sverigedemokraterna under det tidiga 2000-talet. 2004 hoppade han av och tog med sig mängder av interna dokument och e-postkommunikation som han lämnade över till stiftelsen Expo och resultatet ser vi här. Då Expo ville få boken publicerad före valet till Europaparlamentet samma år gick det fort: från utgivningsbeslut till tryckfärdigt manus tog det ungefär en månad – vilket märks på att disposition, språk, korrekturläsning och interpunktion blivit något lidande – men överlag är det en mycket bra bok trots den snäva tidsramen. Tommy kallar partiet för en sekt och vittnar om en enorm, toppstyrd byråkratisk apparat med icke-existerande interndemokrati, oorganiserad ekonomi och en bristfällig intern kommunikation. Ett enfrågeparti som bakom propaganda, förskönande omskrivningar och falska siffror befinner sig i totalt kaos: ett splittrat parti där de olika fraktionerna ligger i konflikt med varandra och det även råder stor oenighet inom fraktionerna. En koloss på lerfötter. Stieg Larsson guidar oss genom Sverigedemokraternas historia från dess att partiet grundades 1988 av namnkunniga veteraner ur den s.k. ”nationella rörelsen”; människor från nazistiska, rasistiska och fascistiska grupperingar. Faktiskt så är likheterna mellan Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (det tyska nazistpartiet, NSDAP) och SD slående – SD paketerar bara budskapet lite annorlunda: i vit skjorta i stället för brun.

Sedan boken skrevs har sex år gått och det är riksdagsval om drygt en månad. Jimmie Åkesson har tagit över och Sverigedemokraterna har till synes nått konsensus. Men Rom byggdes inte på en dag och det känns orimligt att ett parti som så sent som 2004 var så ostadigt och plågat av interna stridigheter – och allt annat än rumsrent – ska ha förändrats så mycket som den nuvarande ledningen ger sken av. En snabb research visar att partiet fortfarande består av en församling stollar men därmed är det inte sagt att de ska ignoreras. Tvärtom. Med obekväma frågor och debatt är det sannolikt att lerfötterna ger efter och att SD faller på eget grepp.

Jag hade inte tänkt läsa den här boken egentligen, trots att jag gillar Mia, men nu är jag glad att jag gjorde det i alla fall, för jag visste inte att Mia Skäringer (Gullletussan och Tabita i Mia och Klara) hade barn, än mindre att äldsta barnet har både Aspergers och ADHD. Eller att Mia är så cool. I denna samling krönikor och blogginlägg, samtliga skrivna för tidningen Mama, varvar Mia humor med allvar och familjeliv med jobb och ger nämnda TV-serie ett helt annat djup och sammanhang. Hon är klok, klarsynt och vass och ibland lite elak och jag pendlar mellan att hålla med helt och hållet och inte hålla med alls (eller hålla med lite, för den sakens skull). Det gör inget att jag ibland tycker att hon punkterar texten lite för mycket. Mest av allt gillar jag att hon är så rak. Det finns liksom inte så mycket mer att säga än: no pads, no helmets … just balls.

Liksom Sydsvenskans journalist Niklas Orrenius har även Pontus Mattsson, journalist på Sveriges radio, följt Sverigedemokraterna under ett antal år och sammanfattat arbetet i en bok. Resultatet är bredare och djupare än Orrenius bok, men sämre. Medan jag fann Orrenius mycket saklig och dessutom skicklig på att kritisera SD genom att låta företrädarnas uttalanden tala för sig själva och utan att egentligen bli subjektiv, vill Mattsson gärna krydda sin bok med lite retoriska tjuvnyp, nedlåtande undertoner och ett och annat subtilt hån; må så vara att Sverigedemokraterna är fientliga idioter i snygg förpackning, men att kritisera dem på fel sätt riskerar att spela dem rakt i händerna. Till Pontus försvar har jag noterat att det är en taktik han har mot alla han inte riktigt håller med; oavsett om det är Sverigedemokrater, socialdemokratiska riksdagsledamöter eller representanter från Antifascistisk aktion (AFA). Trots det är Pontus bok ändå väldigt intressant och läsvärd och med takt med att han blir varm i kläderna minskar de retoriska fulgreppen, dock lämnar språket och dispositionen en hel del att önska: de enklaste skrivregler har satts åt sidan (t.ex. hanteringen av längre citat och val av skiljetecken), indrag verkar ske lite slumpmässigt och jag undrar om boken korrekturlästs alls. Detta gör att boken blir seg och rörig att läsa och jag blir trött i huvudet fort.

Björn Wiman sammanfattar annars Sverigedemokraternas politik lite roligt i sin recension på Expressen Kultur:

För visst rycker det fortfarande lite i den sverigedemokratiska högerarmen, även om den numera är inpackad i en Dressmankavaj i stället för en armbindel.

Jag anger här översättaren som författare: i förordet framgår att boken är en omarbetning efter engelskspråkig förlaga (Eats, Shoots & Leaves, Lynne Truss). Det här är en mycket arg och elak liten bok, en liten vallhund som biter läsaren i vaderna – hårt! En guldgruva för den som önskar titulera sig språkväktare eller språkpolis (jag!). Eva Halldinger, förlagsredaktör, går i tur och ordning (om det finns någon sådan) igenom alla våra svenska skiljetecken och förklarar – med en stor portion humor kryddad med lite ilska – hur och varför de ska användas. Och hur de inte ska användas. Vi svenskar är och ska vara lyckliga och tacksamma över att vi inte behöver oroa oss för särskilt mycket för accenter, apostrofer och tildor. Vårt språk är – i jämförelse med spanska och franska – lätthanterligt och jag finner det därför lite tragiskt att så många, trots att vårt språk är så enkelt, inte ids visa sina läsare lite respekt. Framför allt så minskar en korrekt interpunkterad text risken för missförstånd.

Språket utvecklas och det ska det naturligtvis få göra, men Eva oroar sig över den försämring som skett sedan internet kom. Hon skyller inte på internet, för internet gör ingenting. Internet tvingar ingen att slarva och fela; det är ett val skribenten gör själv. Och jag håller med henne; jag läser mycket på olika internetforum och förfäras lika ofta över språkmisshandeln som sker där. I förra veckan läste jag en lång diskussionstråd där en användare envisades med att skriva ”nt” stup i ett. Det tog mig halva tråden att förstå att skribenten menade ”inte”. Eva ondgör sig även över användandet av smileys: i stället för att skriva rätt och fundera på vår interpunktion, lägger vi till en smiley för att ange tonen. Lättja! En del av skulden placerar författaren på skolväsendet: det fanns en tid då elevers texter inte fick korrigeras alls, det ansågs hämma kreativitet och skrivlust. Därefter kom en tid då skiljetecknen (särskilt semikolonet) behandlades mycket styvmoderligt. Från min egen skoltid minns jag punkt, komma, utropstecken och frågetecken. Kolon användes endast före uppräkning, tankstreck användes endast före replik och semikolon förekom inte alls i svenskan. Allt enligt mina svensklärare. Det undermåliga skolväsendet sammanfaller lite olyckligt med det demokratiska internet och den tillhörande rätten till självpublicering; jag citerar (s. 222):

Sålunda uppmuntras nu människor som inte kan skilja en apostrof från sin egen armbåge att dela sitt skrivande med vem som helst på denna planet som är korkad nog att förbehållslöst dubbelklicka och scrolla.

Motsatsen – ett odemokratiskt internet – skulle naturligtvis vara otänkbar (tänk ”Nordkorea”), men med frihet kommer ansvar och för varje rättighet finns (minst) en skyldighet.

Eva och jag är inte helt överens om interrobangen. Nog är den både onödig och löjlig – man ska inte ens göra så många nedslag som jag gjorde i mitt exempel – men den är rolig och jag tycker att den kan få finnas till om den används sparsamt. Mycket sparsamt. Och helt apropå språkliga företeelsers (icke-)existens: Eva, existerar verkligen ordet ”hörhöll” i svenska språket (s. 233)?

Nästa vecka är det bloggmaraton och då tänkte jag ägna lite tid åt att förbättra interpunktionen i min blogg och städa bort pilar (vid länkar) och smileys.

Jag läser för tillfället Komma rätt, komma fel och komma till punkt; en mycket elak liten bok. Jag gillar den och därför kommer jag att blogga om den senare. Nu ska jag slå ett slag för nya skiljetecken!

Först ut är point d’ironie, ironitecknet, som introducerades av Alcanter de Brahm vid 1800-talets slut (men användes ibland under 1500-talet för att indikera retorisk fråga). Tyvärr vann denna underbara lilla tingest aldrig mark, varför den glömdes bort och dog ut. Varför? Det är väl jättebra att kunna markera ironi? Särskilt idag när så mycket av vår kommunikation sker i skriftlig form på internet. Således dags att damma av det bakvända frågetecknet!

Interrobangen skapades av Martin Speckter 1962 och har samma betydelse som ”!?”, som i: Den där kan du väl inte ha på dig!? Ett onödigt men roligt skiljetecken. Med en interrobang kan man halvera nedslagen på tangentbordet när man är riktigt upprörd (är du på riktigt?!?!?!?!?!?!?!). Minskat slitage; helt plötsligt blev interrobangen en ekonomisk fråga.

Till sist, sarcmark. Alldeles nyskapat och, i varje fall till namnet, fullständigt logiskt. Ett tecken att avsluta sina sarkasmer med och, liksom ironitecknet, mycket användbart nu när internet tar så mycket plats.

En parentes (eller två, faktiskt): (. .) förekom som ironimarkör akademiker emellan på den tidens Lunarstorm; BBS:erna. Jag undrar om jag kommer att få skäll för att jag gör den jämförelsen? (. Usch, så vanvördig jag är! .)