..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Julfirandet hos Paul har blivit en tradition. Paul, Seppo, Bengt och Lars-Åke är på sätt och vis Rasmus och Benjamins nya familj – deras biologiska familjer har antingen fallit sönder eller förvisat dem. Fast Reine finns inte längre med dem – för honom gick det fort. Den hemska sjukdomen är inte längre något som sker ”där borta i USA”. Den har kommit hit. Den är en del av vardagen och den har även tagit sig in i familjen kring Paul: Reine är död, Lars-Åke är svårt sjuk, alla är rädda och innan 80-talet övergår i 90-tal kommer flera män i gruppen att ha fått HIV.

När tar man livet av sig? När man får diagnosen, eller när de första symtomen på AIDS kommer? Eller väljer man i stället, som Reine, att att tyna bort i skam och svåra plågor, isolerad på sjukhusets infektionsavdelning? Mediedrevet och hatet mot homosexuella och HIV-smittade är enormt. Var och varannan dag möts vännerna av krigsrubriker och en retorik värdig Nazityskland: Homosexuella män riskerar att smitta ”oskyldiga”; det finns homosexuella män som av vrede och hat medvetet försöker sprida smittan vidare; HIV-smittade ska tatueras och helst isoleras i särskilda kolonier; HIV är Guds straff …

I recensionen av del ett (Kärleken) liknade jag boken vid känslan när man dras uppför branten i en berg- och dalbana och snart ska kastas utför stupet. Och sådan är del två. Det finns ingen återvändo. Läsaren tippas över krönet och faller handlöst ned i avgrunden: om det fanns hopp och framtidstro i del ett präglas del två i stället av sorg och vrede. Mest vrede. Jag sträckläste boken och blev så jävla arg. Mitt i natten satt jag i min läsfåtölj och var så jävla arg! På Reines mor och styvfar, på Rasmus och Benjamins föräldrar, på Benjamins jävla församling, på alla jävla journalister och alla jävla människor som ska föreställa vårdpersonal! Jag förstår rädslan, men vart fan tog medmänskligheten vägen?

Det blir ju inte bättre av att så få verkar ha lärt sig av historien heller. Dels fortsätter kvällstidningarna med sina krigsrubriker och faktaförvrängningar i största allmänhet, dels är okunskapen kring HIV i synnerhet fortfarande stor – trots att det gått 30 år! I Skånskan läser jag att 23 procent av deltagarna i en stor, ännu opublicerad, studie trodde att HIV smittades via myggbett. Även Sveriges Radio har samtalat med forskaren bakom studien och i den intervjun framgår det att nästan en av fem skulle undvika nära kontakt med människor som har HIV och att hela åtta procent skulle kräva att en smittad kollega fick tillgång till en egen toalett. Skämmes ta mig fan! 30 ÅR! Det finns mängder av artiklar, böcker, filmer och webbsidor på alla nivåer från relativt lättläst till valfri avancerad akademisk utrikiska – och noll ursäkter!

Jag är född i början av 1984 och minns delar av medierapporteringen kring HIV/AIDS från sista tertialen 1986 och framåt. För 13 år sedan skrev jag ett omfattande skolarbete om HIV. Torka aldrig tårar utan handskar återuppväcker den arga och rebelliska 16-åringen i mig och jag får lust att gå ut och slå trilogin i huvudet på folk. ”Läs den!” vill jag vråla. Tredje och sista delen (Döden) kommer i höst. Jag räknar ned. Hur ska jag stå ut?

Det är tidigt 1980-tal. Efter studenten lämnar Rasmus den lilla värmländska orten Koppom för Stockholm. Han vill bort från den sömniga orten, bort från mobbarna, bort från en tillvaro han aldrig passat in i. Bort från en plats där det inte finns plats för homosexuella. I hela sitt liv har han dolt för alla vem han är, men i Stockholm, möjligheternas stad, ska han äntligen få vara sig själv! Nyinflyttad och vilsen gör han sitt bästa för att knyta nya kontakter i stadens gayvärld. I Stockholm finns även Benjamin som är djupt troende och aktiv i Jehovas Vittnen. I sekten finns hela hans identitet och han begraver sig i missionsarbete för att slippa ta tag i och hantera det faktum att han är homosexuell – en stor synd! Båda träffar på Paul – Rasmus på Klara norra kyrkogata och Benjamin när han knackar på hos Paul  i tjänsten – och bjuds in till dennes julfest. Så möts deras vägar och kärlek uppstår. Men i bakgrunden lurar något stort och hemskt. Från USA kommer rapporter om vissa ovanliga sjukdomar – bland annat Kaposis sarkom och Penumocystis – som helt plötsligt börjat drabba homosexuella män och rapporter om hur dessa män tynar bort och dör. I massor.

Jag väntade hur länge som helst med att läsa Torka aldrig tårar utan handskar (inköpt – och signerad – på Bokmässan) eftersom jag inväntade rätt tillfälle och rätt sinnesstämning, men igår tröttnade jag på att vänta och sträckläste boken, vilket visade sig vara ett helt korrekt beslut. Nu återstår bara frågan om hur man i en recension gör en sådan bok rättvisa? Jag tror inte att det går, eller: Jag finner inte orden att göra den här boken rättvisa.

Med referenser till och citat från tidens nyhetsrapportering ges historien liv och bakom orden och Gardells karaktäristiska stil lurar ilskan och sorgen, dock stundvis blandat med hopp och framtidstro. Hoppet och framtidstron innan HIV på allvar slog till, vill säga. Trilogin ger en möjlighet att fördjupa berättelsen: i den här första delen byggs persongalleriet upp – Rasmus och Benjamin får vi lära känna redan som barn – och läsaren introduceras till Stockholms gayvärld. Del ett är som ett crescendo, eller som känslan när man utan återvändo dras upp, upp, upp i en berg- och dalbana och snart ska kastas utför stupet.

Det är fredag kväll och Josefin ska just börja med maten när telefonen ringer. Det är Mika, hennes bästa vän, som talar om att hon sett Ola, Josefins make, med en annan kvinna. När Ola kommer hem vet han att Josefin vet, men konfrontationen blir ett andra svek, eftersom han inte kan stå för det han gjort och tycker att det som nu sker ska ske på hans villkor. Otroheten har dessutom pågått i flera år och under tiden som Josefin och Ola gått i parterapi. Josefin ser ingen annan möjlighet än att bege sig hemifrån och efter en kort vistelse hos Mika drar hon vidare till Gotland, där hon fyller sina dagar med att jobba som postkassörska och städa och renovera den hyrda bostaden. Under månaderna som går uppstår konfrontationer med Ola som, trots att han påstår sig älska Josefin, har svårt att släppa älskarinnan Disa och dessutom anser att Josefin bär skulden till det inträffade. Parallellt med Josefins berättelse får vi även lära känna Ella, som är älskarinna till en gift man som kommer och går som han vill och ibland även visar samma ynkliga beteende som Ola. Ella vet att hon borde avsluta affären, men hon trillar ändå tillbaka varje gång hon försöker. Hennes vägar korsas med Josefins flera gånger även om de aldrig riktigt möts.

Efter en tids lässvacka blev jag sittande med den här boken i helgen, efter att inledningsvis ha läst lite i taget. Jag pausade för att inte falla i lässvackan igen och för att Olas agerande gjorde mig så arg, men sedan fick jag upp flytet och då var den i stället svårt att lägga ifrån sig. Jag imponeras av Josefins klarsynthet och handlingskraft lika mycket som jag blir förbannad på Olas feghet, handlingsförlamning och idiotbeteende: när jag tror att nu, nu har han väl ändå sjunkit så lågt som det går – då sjunker han lite till! Ellas perspektiv är också intressant om än lite pratigt – långa kursiverade avsnitt försvårar läsningen – men där pendlar jag mellan att tycka synd om henne, för att hon blir så manipulerad, och bli lite arg för att hon låter sig bli manipulerad. Det här är en bok full av känslor, pricksäkert gestaltade och vackert formulerade av Suzanna!

Suzanna Dilber är till vardags skådespelare, översättare och dubbningsregissör. Dubbelexponering är hennes debutroman och vill man lära känna henne närmare så bloggar hon här och här.

Detta är en mycket konstig liten roman. Den är ett långt brev från det anonyma berättarjaget till den man hon just träffat samtidigt som hon egentligen var på väg att försöka försvinna; samtidigt är den också en rasande uppgörelse med kvinnligheten och barnnormen. Det förhåller sig nämligen så, att berättarjaget föddes utan äggstockar. Därför anser hon att hon inte är någon riktig kvinna, varför hon hela tiden ställer sig utanför – och medelst höga klackar rör sig ovanför – gruppen kvinnor. Hon är kall och arg och beter i största allmänhet på ett sådant sätt som kvinnor inte förväntas bete sig på. Hon hävdar själv att hennes sterilitet är en ”lycklig tilldragelse” – men varför är hon då så arg? Varför denna negativa identifikation? Jag tror att hon måste identifiera sig med det hon inte är, eftersom alla andra kräver att få definiera henne utifrån vad de tror att hon är. Ingen riktig kvinna är – sin lilla uppenbarelse till trots – onekligen ett mångfacetterat verk, där jag identifierar mig med en del facetter samtidigt som jag verkligen inte håller med vissa andra och jag är inte säker på att jag till fullo uppfattat dem allihop. En bra bok, om än något av det märkligaste jag läst – och modigt av Virginie att låta en kvinnlig karaktär göra precis tvärtom mot vad som förväntas av henne.

När jag stod framför bokhyllan och funderade på vad jag skulle läsa härnäst, tog jag ut Så jävla normal, bläddrade lite i den och fick intrycket att det var blandade teckningar utan något sammanhang – så fel man kan ha! Bilderna som sådana har sannolikt skapats vid vitt skilda tillfällen (albumet bär den något vaga dateringen ”2006-2009″) och av vitt skilda orsaker (”i gränslandet mellan vakenhet och sömn”, förklarar förlaget; ”när jag är trött, ledsen eller arg och inte vet vad jag håller på med längre”, säger Nina), men i det här albumet bildar de i allra högsta grad ett sammanhang. Ett mörkt och rått sammanhang, där förvirring, vrede, ledsamhet, ironi och någon sorts glädje möts och bildar det där som (antagligen) finns innan Hemmingssons så välkända enrutingar blir till. Som läsare är känslorna blandade: det är roligt, tragiskt och sorgligt i en salig röra och inte sällan på samma gång.

Kajsa Ekis Ekman har skrivit en angelägen bok om prostitution och surrogatmödraskap och om hur dessa praktiker har gått från att vara avskydda till att bli hyllade; om hur prostitution blev sexarbete och den prostituerade blev entreprenör. Hon lyfter fram de prostituerade kvinnornas levnadsförhållanden och beskriver det hårda livet som surrogatmamma i Indien. Avsikten är att syna argumentationen från de som påstås förespråka prostitution och surrogatmödraskap, men det större syftet är något oklart: det finns ingen hejd på hur förbannad Kajsa är, men ingenstans ser jag att hon försöker komma med egna lösningar trots att allt som alla andra gör är fel. Hon har en och annan viktig poäng, men dessa drunknar i en argumentation som närmast kan beskrivas som ett raljant, avancerat ordvrängeri: Kajsa anklagar sina motståndare för att försöka göra om diskussionen till ”en diskurs … en språklig fråga” (s. 103), men ägnar själv en stor del av boken åt att vända och vrida på ord och förvandla något som är så problematiskt till en fråga om språk. Så här skriver hon, på sidan 41, om bokbloggen Bokhora:

Hyllandet av sexarbetaren har sin kulturella motsvarighet i kulten av horan. Horan har blivit på modet i kulturella kretsar. Hon är fashionabel. Ordet kan piffa upp den mest segdragna bok eller den mest utslätade tillställning; det andas exotism och spänning. Det talas om att ”ta tillbaka” ordet. … Fem kvinnor som bloggar om böcker kallar sig ”Bokhora”. När PRIS, Prostituerades Revansch i Samhället, frågar bloggarna varför de valt detta namn, svarar de att hora helt enkelt betyder ”den som åtrår” och att ”hora” i betydelsen prostituerad inte är något annat än en överförd betydelse, en ”dysfemism”. Men om det bara vore åtrå till böcker de ville signalera kunde de ha valt namnet ”Bokälskarna” vilket inte riskerar att förvirra någon. Ordet hora kittlar – och när de fem litteraturälskande kvinnorna kallar sig för ”bokhororna” och trycker upp tröjor med ordet bokhora är det just laddningen i ordet hora de söker.

Det sägs vara en hyllning: horan har varit föraktad – nu lyfter vi upp henne! Men när … litteraturbloggarna kallar sig för bokhoror är det ju just därför att de inte är prostituerade, vilket alla begriper. Det är därför de kan dekorera sig med ordet – eftersom det inte berör dem, eftersom det inte hotar deras mänsklighet. Denna gest är i själva verket ett sätt att ta avstånd från prostituerade. Horan bärs som ett smycke runt halsen: jag bär henne som en dekoration, därmed visar jag att jag inte är hon.

Kajsa Ekis Ekmans urval är snävt och selektivt och eventuella motståndare röjs ur vägen genom nödargument och överdrifter – inte sällan drar Kajsa snabba, tvärsäkra slutsatser där åtskilliga steg i argumentationen hoppas över och hennes ton är ofta nedlåtande. Ekman vet redan vilka resultat hon vill ha och dessa ska hon även nå, till varje pris, även om det innebär att hon måste förvanska sina källor. Redan i bokens inledning går hon i polemik med åsiktsmotståndarna Susanne Dodillet och Petra Östergren, dels genom att direkt kritisera dem och dels genom att ta citat ur sina sammanhang och skapa halmdockor; stundvis tror jag rentav att Ekmans egentliga syfte med att skriva Varat och varan var att få en möjlighet att attackera Dodillet och Östergren. Detta påverkar trovärdigheten avsevärt och jag ägnar resten av läsningen åt att undra om alla andra källor också är lika ovarsamt – rentav ohederligt – hanterade. Och medan Kajsa gärna går i polemik med sina meningsmotståndare, är hon högst ovillig att problematisera de källor som talar för hennes sak: hon lutar sig mer än gärna mot forskning som på annat håll kritiserats mycket hårt.

Prostitution och surrogatmödraskap är stora och problematiska frågor som måste diskuteras, men jag tror att Kajsa Ekis Ekman gör alla en otjänst när hon försöker göra det på det här viset.

… eller vad sägs om att tåget är 25 minuter försenat och tågvärden först efter att tåget ankommit meddelar att det, på grund av förseningen, endast stannar i Teckomatorp och sedan kör direkt till Helsingborg?

”Far åt helvete!” säger jag (som skulle till Gunnesbo). Det hade ju verkligen underlättat om Skånetrafiken använt sina informationstavlor till att upplysa om att det nästan 30 minuter sena tåget kommer att hoppa över de stationer som majoriteten av deras resenärer ska resa till, så hade jag tagit bussen på en gång. Jag hade i alla fall ett alternativ – desto värre var det ju för resenärerna som stod på stationerna i småbyarna mellan Lund och Helsingborg och väntade, eller de som skulle resa från Lund till någon av dessa småbyar.

Den elfte december höjer Skånetrafiken priserna (igen). 13 800 kr. kommer mitt kort att kosta per år och då kan jag inte ens vara säker på att jag kan komma till jobbet eller skolan i tid, eller att tåget stannar där jag ska på eller av!

Ett seriealbum till! Mina vackra ögon är indelad i fyra kapitel: två kapitel med enrutingar; seriestripparna Prinsessan & Gemålen som Nina tecknade för Aftonbladet inför Victorias bröllop förra året, samt ett kapitel med teckningar. Baksidestexten ägnar Nina åt att förklara att syftet med boken är att lyfta fram de egna tillkortakommandena och be sig själv om ursäkt, att visa den ilska hon känner över de förväntningar som man förväntas leva upp till beroende på kön och ålder och att ge utlopp för frustrationen över att människor prioriterar galet och inte uttrycker vad de egentligen menar. Och jag måste säga att hon har lyckats! Få kan ge utlopp för dessa syften – i en enda ruta. Nina är, i sina skildringar av den samtid vi lever i, cynisk, elak och ironisk – och förbannat rolig!

I detta seriealbum med en så härligt dubbeltydig titel ger sig Liv på alla möjliga företeelser i samhället, till exempel arbetslinjen och konsumtionshetsen, och hon driver verkligen med allt och alla. Ingen går säker! I Ja till liv! ligger fokus främst på samhällsklasser och moderater; albumet inleds med en historiekonferens på temat ”forntidens moderater” som äger rum ca. 1000 år fram i tiden. Vi får även stifta bekantskap med tolv tröttsamma typer och månadens manshora (som även har givits ut som kalendrar 2009 och 2010), och det hela är underbart uttrycksfullt illustrerat; ”som en LSD-karta” läste jag någonstans, och jo, kanske. En del rutor. Det finns liksom ingen som helst tvekan om hur arg Liv är och vad hon egentligen tycker om saker. Mycket befriande!

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Vad är det som gör att du fortsätter läsa en bok du har påbörjat och vad får dig att sluta läsa den för att stoppa tillbaka den på hyllan för all framtid?

För att jag ska fortsätta läsa en bok vill jag komma in i handlingen relativt snabbt, eller i varje fall känna ett driv att ta reda på vad som ”händer sedan”. Ett bra exempel på en bok där jag inte omedelbart sögs in i handlingen men ändå fortsatte läsa tack vare författarens små ”krokar” är Jellicoe Road (Melina Marchetta): det tog ungefär hundra sidor innan jag hängde med helt och hållet och till fullo kom in i handlingen. Jag vill även ha fattat något slags ”tycke” för karaktärerna. Detta tycke behöver inte vara det minsta positivt: Humbert Humbert i Lolita (Vladimir Nabokov) var, bara för att ta ett exempel, en avskyvärd och vedervärdig människa som bara gjorde mig arg men som ändå gjorde att jag ville fortsätta läsa boken. Även språket är viktigt – en bra berättelse kan helt gå om intet om språket är dåligt: 2005 tänkte jag läsa The Da Vinci Code (Dan Brown), men tog mig inte ens igenom kapitel ett eftersom språket, som jag minns det, var så vansinnigt dåligt och tråkigt, så den blir stående på hyllan för all framtid. Några år senare läste jag några rader i den svenska översättningen och Ola Klingberg verkade i det närmaste ha åstadkommit ett mirakel för den verkade betydligt trevligare.