Som jag vill vara – Katarina von Bredow
2012-03-24 kl. 01:34 i Böcker, Recensioner
Jessica har varit smygkär i Arvid ett tag och det verkar som om känslorna är besvarade. Ikväll är det fest och han kommer att vara där – han hoppar över fotbollsträningen för hennes skull, och det är stort för Arvid missar aldrig en träning. Jessicas förberedelser är minutiösa och hon får hjälp av bästa kompisen Louise – ingenting får gå fel och ingenting får bli pinsamt, därför gömmer Jessica kondomerna som mamma Siv ger henne i skrivbordslådan. När Jessica och Louise kommer till festen är Arvid och hans kompisar redan där, de hänger i ett hörn av rummet; tjejerna värmer upp med alkohol (trots att Louise avråder: Arvid gillar kanske inte tjejer som dricker) och dans innan de vågar visa att de är där. Och så händer det. Arvid kommer fram och allt känns så rätt! De dansar och dricker och hamnar så småningom i ett sovrum. De fnissar och fumlar men Jessica jublar inombords, även om hon hade velat vara lite mer nykter. Efteråt somnar hon och vaknar av att någon ropar på henne att hon måste hjälpa Louise, som har druckit alldeles för mycket och ligger och spyr ute i trädgården. De går hem tillsammans och då avslöjar Jessica vad som hänt under kvällen, men i stället för att bli glad blir Louise irriterad – alla vet ju att man inte ska släppa till första kvällen! – något som väcker tvivel hos Jessica, en oro som sitter i tills hon träffar Arvid i skolan efter helgen. Louises farhågor besannas inte, men snart får Jessica något annat att oroa sig för. Vem som helst kan väl bli vrålförkyld, men förkylningen följs raskt av ett illamående som inte vill släppa, en trötthet som bara blir värre och värre och visst är mensen sen? Hon vet inte säkert, men det är nog ingen fara. För säkerhets skull köper hon ändå ett graviditetstest, som hon är helt säker på ska visa att hon inte är med barn och därmed bekräfta att det bara är ett virus eller kanske möjligen resultatet av stress.
Testet visar ett plus nästan direkt. För mamma Siv och alla andra är det självklart att Jessica ska göra abort, men själv är Jessica inte lika säker. Hon tycker att det handlar om vem man vill vara. Vill man vara en sådan som dödar sitt eget barn? När jag ser vilken riktning berättelsen tar, i och med att Jessica funderar på hur hon vill vara, blir jag först lite orolig: Jessica är 15 år gammal, naturligtvis borde abort vara det rätta valet, men sedan inser jag att det är ju det här jag gillar med Katarina von Bredows böcker (i alla fall i de två jag hittills hunnit läsa): hennes unga karaktärer gör inte alltid de val som läsaren eller bokens vuxna tycker är korrekta, bra, konventionella och rationella – men de resonerar, funderar och problematiserar kring sina val. Jessica blir mycket hårt ansatt av såväl sin mor som Arvids föräldrar, och mer eller mindre alla vuxna i sin närhet, som talar om för henne vad som väntar och hur mycket hon förstör både sitt eget och Arvids liv, så det är verkligen inte fråga om någon romantisering av (ungdoms)graviditeter. Att Katarina vid ett tillfälle låter Jessica konstatera att hon ”plötsligt har blivit meningsfull” och ”finns till för [att] bära ett barn in i livet” (s. 154), ser jag snarare som en konsekvens av den osäkra 15-åriga karaktärens ganska begränsade världsbild och livserfarenhet snarare än den anti-abortpropaganda som von Bredow har anklagats för i andra recensioner.
Sammantaget är Som jag vill vara en välskriven bok som engagerar – flera gånger ville jag sitta kvar och läsa i stället för att stiga av bussen eller tåget – även om slutet är lite väl lyckligt och tillrättalagt.
