Sverigedemokraterna från insidan – Richard Slätt (red.)
2010-08-16 kl. 03:16 i Aktuellt, Böcker, Recensioner
Tommy Funebo var partiorganisatör i Sverigedemokraterna under det tidiga 2000-talet. 2004 hoppade han av och tog med sig mängder av interna dokument och e-postkommunikation som han lämnade över till stiftelsen Expo och resultatet ser vi här. Då Expo ville få boken publicerad före valet till Europaparlamentet samma år gick det fort: från utgivningsbeslut till tryckfärdigt manus tog det ungefär en månad – vilket märks på att disposition, språk, korrekturläsning och interpunktion blivit något lidande – men överlag är det en mycket bra bok trots den snäva tidsramen. Tommy kallar partiet för en sekt och vittnar om en enorm, toppstyrd byråkratisk apparat med icke-existerande interndemokrati, oorganiserad ekonomi och en bristfällig intern kommunikation. Ett enfrågeparti som bakom propaganda, förskönande omskrivningar och falska siffror befinner sig i totalt kaos: ett splittrat parti där de olika fraktionerna ligger i konflikt med varandra och det även råder stor oenighet inom fraktionerna. En koloss på lerfötter. Stieg Larsson guidar oss genom Sverigedemokraternas historia från dess att partiet grundades 1988 av namnkunniga veteraner ur den s.k. ”nationella rörelsen”; människor från nazistiska, rasistiska och fascistiska grupperingar. Faktiskt så är likheterna mellan Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (det tyska nazistpartiet, NSDAP) och SD slående – SD paketerar bara budskapet lite annorlunda: i vit skjorta i stället för brun.
Sedan boken skrevs har sex år gått och det är riksdagsval om drygt en månad. Jimmie Åkesson har tagit över och Sverigedemokraterna har till synes nått konsensus. Men Rom byggdes inte på en dag och det känns orimligt att ett parti som så sent som 2004 var så ostadigt och plågat av interna stridigheter – och allt annat än rumsrent – ska ha förändrats så mycket som den nuvarande ledningen ger sken av. En snabb research visar att partiet fortfarande består av en församling stollar men därmed är det inte sagt att de ska ignoreras. Tvärtom. Med obekväma frågor och debatt är det sannolikt att lerfötterna ger efter och att SD faller på eget grepp.
