..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Jag var ju hos hudkliniken i våras där jag blev satt på den andra kuren Tetralysal och lovad en kallelse till återbesök till hösten. Men Tetralysalen tog slut och ingen kallelse kom, så jag fick ta kontakt med hudkliniken själv för att få en tid, så där var jag i måndags. Eftersom Tetralysalen inte fungerar tillfredsställande och det ur resistenssynpunkt är orimligt att stoppa i sig en massa antibiotika hur länge som helst ville jag, liksom i våras, ha Roaccutan, men det fick jag inte den här gången heller. Det hade jag accepterat om alla läkare hade nekat att skriva ut Roaccutan av samma orsak och med stöd av sanna argument, men oviljan att skriva ut Roaccutan är så stor att det tydligen anses vara acceptabelt att ljuga och komma med löjliga bortförklaringar för att slippa (eller möjligen för att dölja det faktum att man vet mindre än sin patient). Argumenten den här gången var:

• Tetralysal är det enda vi har, det finns inget som är bättre.
• Roaccutan hjälper inte mot den typ av finnar jag får.
• Roaccutan ska inte kombineras med andra läkemedel.
• Socialstyrelsen skulle aldrig medge förskrivning av Roaccutan på ”de premisser som föreligger” (utan närmare specifikation vilka premisser det är som föreligger).

Och så det obligatoriska nödargumentet:

• Det finns vuxna män som har acne i nacken och tar Tetralysal två gånger i veckan och blir hjälpta av det.

Så jag blev satt på en tredje omgång Tetralysal, trots att Tetralysal bevisligen inte gör vad den ska – dessutom lindrar den bara, medan Roaccutan kan bota. Jag ska börja med två kapslar om dagen för att sedan minska till en kapsel om dagen, en varannan dag, en var tredje dag o.s.v. Eftersom jag uppenbarligen är mer påläst på Roaccutan än vad de läkare jag träffat vill medge (och möjligen även mer påläst än vad de är) ger jag mig inte utan strid, varför jag via e-post konsulterade en av Sveriges främsta acnespecialister vars svar jag använde i kontakt med högre instans inom hudkliniken här i Lund. Så det ska bli spännande att se hur det går.

Jag blev ju remitterad till hudkliniken eftersom jag ville ha Roaccutan. Jag var där i förrgår, men fick Tetralysal (igen!) i stället för Roaccutan. Argumenten var ungefär samma som den remitterande läkaren hade. Nu ska jag testa Tetralysal över sommaren och så kan kanske Roaccutan komma på fråga framåt hösten. Jag fick även en kräm som jag skulle smörja med, men jag tål den uppenbarligen inte för hela ansiktet svullnade upp och blev illrött. Tur att det är sommar, sol och pollensäsong så att jag har en ursäkt för att gå omkring och se ut om en bifftomat. Nu kan jag i alla fall hålla ögonen öppna utan att det tar emot och är obekvämt, det kunde jag inte i morse, men jag är fortfarande röd, fnasig och så svider det vansinnigt mycket.

Mina arbetskamrater har utsett mig till kommunikationsbärare (d.v.s. ansvarig för kallpratet under arbetstid). ”Prata”, säger de stup i ett. ”Vi har inte setts på två veckor, något måste du ha att prata om!” Här kan man ju tycka att arbetskamraterna borde initiera diskussion om de nu är så pratglada, men de gör de alltså inte. I alla fall inte med mig, men gärna med varandra.

Nu kan man ju tro att jag är ointresserad, snorkig, otrevlig, elitistisk eller kanske rentav autistisk. Jag är inget av det. Tvärtom, faktiskt. Jag är bara jättedåligt på kallprat (särskilt när jag jobbar så tidigt på helgmorgnarna att alla fortfarande sover när jag kommer hem). Jag förstår liksom inte riktigt vitsen. Att prata om vädret känns ju lika givande som ”dagens outfit”; det har knappast undgått mina arbetskamrater att det är vårvärme på dagen och minusgrader på natten eftersom vi bor i samma stad allihop, men jag försökte mig ändå på att påtala det fina vädret. Vidare förklarade jag att jag inte har gjort så jättemycket under de två veckor som har gått, att jag mest har korrekturläst och att jag nu ska skriva C-uppsats. Detta resulterade i – ingenting.

Här är mer bits and pieces från de gångna veckorna:

Jag träffade en läkare som menade att lite acne väl inte är så farligt. ”Det är en alldeles rimlig invändning – om patienten är 17 år!” sade jag. ”Du vet väl att Roaccutan har vissa biverkningar?”  förklarade han pedagogiskt. ”Ja”, sade jag. ”Jag har full koll och det mesta känns faktiskt mer lockande än acne vid nästan 30 års ålder.” Så är ju Roaccutan licensbelagt, så nu väntar jag på en remiss till hudkliniken.

Jag väntar även på en remiss till röntgen eftersom jag tänkte fixa mina tänder.

Apropå att fixa saker så är jag lite road av att det anses mer okej att fixa acne och sneda tänder än andra saker som kan vara kosmetiska men inte nödvändigtvis behöver vara enbart det – precis som acne och sneda tänder kan vara problematiskt ur en mer praktisk synvinkel.

I fredags satt jag och var snygg på Rauhrackel. Måste ju fira att det var löning. Jag åt ryggbiff och så såg vi Ted Mosbys doppelganger.

Jag bytte till sommardäck i förrgår, handbromsen måste justeras och jag har 200 mil kvar till kamremsbyte.

Gårdagens outfit: arbetskläder.

Senaste bokinköp: Undersökningen av Kristina Hultman.

Flygresor.ses kräkreklam är min favorit just nu, men den här reklamfilmen tycker jag inte alls om.

Jag upptäckte nyss att Rex har varit med på Cuteoverload.com. För jättelänge sedan. Enligt YouTube är klippet mer populärt i Norge och USA än i Sverige. Klippet har även lagts upp på Dogasaur och har till och med nått Japan. För två år sedan blev jag faktiskt kontaktad av produktionsbolaget Formulation Inc. som gör ett underhållningsprogram för Nippon Television Network (NTV) som heter Shimura Zoo. De ville visa videoklippet i programmet, vilket jag gav tillåtelse till.

Det är oroande, ur jämställd- och jämlikhetssynpunkt bland annat, att Rozas misshandel av Rodney (i Big Brother) försvaras, skämtas bort och slätas över av bland annat programledaren Gry Forssell.