..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Idag är det ett år sedan jag sålde min bil! En koll mot bilregistret avslöjar att köparen fortfarande har kvar den och att den gick igenom besiktningen den tolfte november med drygt 20 000 mil på mätaren.

I princip har jag bara saknat att ha bil de där gångerna när jag måste hinna med skola, jobb och tjugo ärenden på en och samma dag samt de gånger vi åkt iväg någonstans och haft Rex med oss. I övrigt går det för det mesta utmärkt att förflytta sig på andra sätt, även om Skånetrafiken ofta testar mitt tålamod.

Den stora fördelen med att vara utan bil syns i plånboken. Under det gångna året har jag – i stället för att tanka i några tusen i bilen varje månad – köpt en väldig massa böcker, en bokhylla och länge efterlängtad MacBook, varit på Bokmässan och på semester i Spanien i tre dagar vardera, samt bokat och betalat två hotellrum i München nästa år (Oktoberfest).

Diana är en ung, rik, snygg och mycket känd arvtagerska till en internationell hotellkedja och Rio de Janeiros mest prestigefyllda hotell. Hon är dyrkad för sin stil och beundrad av falska vänner som egentligen inte känner henne utan endast bryr sig om hennes frisyr, kläder och dyra bil. Dianas dröm var att bli författare, men eftersom endast det bästa är gott nog valde hon i stället att bli advokat – när boken börjar har hon precis erbjudits jobb på de två bästa advokatfirmorna i hela staden – i stället för att riskera att inte bli något mer än en högst medelmåttig författare. När hennes mor avlider får Diana reda på att hon har en tvillingsyster – Maria – som hennes far försvann med när Diana och Maria bara var ett år gamla. I hela sitt liv har Diana trott att hennes far var död – hennes mor hade till och med låtit resa en gravsten. Nu måste Diana ge sig ut på jakt efter Maria – och det är bråttom, eftersom Maria har hotat att begå självmord om hon inte får tag på sin mor, som nu alltså är död. I sitt sökande träffar hon en synsk tiggare och en pretentiös gatukonstnär innan hon hastar iväg till Istanbul där hon måste lära sig tala med rosor.

Bokens budskap är fint – man ska hitta sin identitet i sig själv, vara sann mot sig själv och inte förlita sig på dyra, ytliga prylar och falsk beundran från människor som lockas av sådant – men utförandet är det desto värre ställt med: karaktärerna är stereotypa, överdrivet dramatiska och saknar nyanser; språket är styltigt och klyschigt och författaren litar inte på sin läsare överhuvudtaget. Bortsett från Dianas snobbiga attityd och emotionella vågspel och den pretentiösa gatukonstnärens tendens att överanalysera allt så händer det inte särskilt mycket: det är först efter halva boken som Diana skrider till handling och inte ens då förflyttar sig dramatiken från Dianas tankevärld till verkligheten. Slöseri med tid i pappersform – tur att den i alla fall gick snabbt att läsa.

Serdar Özkan kommer från Istanbul i Turkiet men har pluggat företagsadministration och psykologi i USA. Han är författare på heltid sedan 2002 och skriver romaner som handlar om att finna meningen med livet. Debutromanen Rosens röst har översatts till 43 språk, hamnat på topplistor över hela världen och liknats vid Alkemisten av Paulo Coelho.

Idag fick vi träffa ännu fler medarbetare och vi har numera en mycket god inblick i livet bakom Bokmässans kulisser. Just nu, när man tror att det är som lugnast, jobbar de i själva verket för högtryck inför höstens mässa. Vi försökte förhandla oss till lite förhandsinformation, men den gubben gick inte. Desto mer pratade vi om Bokmässans community och hur det kan användas och, kanske framför allt, förbättras – och så en väldig massa siffror naturligtvis, som att det skrevs ca. 3000 blogginlägg om Bokmässan förra året och att iPhone-appen laddats ned 4700 gånger (och att det snart kommer en version för Android).

Dagens möte avslutades med bokbyte i Bokmässans lokaler och lunch på härliga Incontro. Jag har äntligen blivit av med min dubblett av Fantomerna (Klas Östergren) – jag berättar inte hur – och har en del pocketar med mig hem.

Mitt lila hotellrum på 14:e våningen. Det var betydligt större än vad bilden ger intryck av – bara sängen är ca. två meter bred.

Vy över Liseberg från 14:e våningen. Bilden gör inte staden – eller utsikten – rättvisa.

Den mycket goda medelhavsbuffé vi intog på söndagskvällen.

Liten goodiebag: Bokmässan-väska, Boken om Bokmässan av Ulf Roosvald och lite annat smått och gott, samt pocketar som har funnit ett nytt hem hos mig.

Tack, igen, alla inblandade för två jättetrevliga dagar!

Göteborg är en stad som jag tidigare inte kommit överens med. Min bild av staden är att jag anländer på ett virrvarr av dåligt skyltade vägar och kommer ut från Bokmässan från fel utgång, fullastad med böcker och med ont lite här och var måste stappla runt hela kvarteret för att hinna med bussen hem.

Idag åkte jag hit med ett Öresundståg som för en gångs skull var i tid, hoppade på tvåans spårvagn och några minuter senare stod jag utanför Gothia Towers och hade hunnit konstatera att Nordstan ligger vid centralen och att man, i den här delen av stan, har nära till precis allt. Jag bor i ett stort rum (nr. 1440) på 14:e våningen och har utsikt över Liseberg och Universeum; alla produkter i badrummet är godkända enligt balsammetoden och sängen är enorm.

Hej Göteborg, ska vi bli polare?

Om 45 minuter ska jag träffa mina ambassadörskollegor – spännande!

Det är tio månader kvar till Bokmässan men hotellen börjar redan bli fullbokade. Risken finns ju att man blir helt utan boende om man väntar för länge, så jag har redan bokat. Jag kommer att bo på Slottsskogens vandrarhem på Vegagatan 13. Det är fyra kilometer till mässan, men bara 500 meter till spårvagn 6 som stannar utanför. Jag anländer på torsdagen, förmodligen med skolans buss, och åker hem igen på söndagen. Perfekt!

I måndags åkte vi på kombinerad nytto- och semesterresa till Stockholm; vi kom hem i eftermiddags. Vi bodde på Scandic Park på Östermalm (Karlavägen) där personalen mest verkade tycka att det var jobbigt att deras fina hotell beboddes av studenter, så nästa gång blir det nog något annat hotell och boende till ordinarie pris; det var nog inte en tillfällighet att vi hade hotellets tak som enda utsikt – det är vissa bestämda rum som tilldelas studenter. Alla kan boka alla rum, men alla rum kan inte bokas av studenter. På måndagskvällen åt vi på Sjätte Tunnan (Stora Nygatan 43 i Gamla stan), en av våra favoritrestauranger. De ändrar sin meny varje år och det enda som återkommer är honungsglaserade revben. Förra året var menyn lite tråkig, men i år var det mycket bättre, bl.a. erbjöds älgfärs med rotmos och gräddsås. Mycket gott! På tisdagen, efter en förmiddag på Riksarkivet där jag assisterade som fotograf, besökte vi Historiska museet och tittade på utställningen om Sveriges historia. Tyvärr får den anses vara något av en besvikelse: vikingatiden har fått ett rejält utrymme, på bekostnad av senare epoker, liksom kyrkohistorien. Stormaktstiden, någon? Kalmarunionen? Svensk-norska unionen? Världskrigen? Nutidshistoria? Tur att vi fick gå in på studentbiljett, så känner man sig inte fullt så lurad. På vägen hem hittade vi en liten trevlig thailändsk restaurang på Nybrogatan 44 (Östermalm); Bangkok Cuisine. Fräscht och gott och inte alls dyrt. Därefter gick vi in på ICA Esplanad runt hörnet och köpte en flaska Coca Cola, så nu har jag handlat på rik-ICA också.

För den som är intresserad av kändisar så hamnade vi på samma flyg som Patrik i Boston Tea Party när vi skulle till Stockholm, och på när vi skulle ut på måndagskvällen mötte vi Zlatan utanför hotellet; han verkade trött och var inte alls intresserad av att skriva autografer åt två kids som klängde på honom – inte alls konstigt med tanke på att han var i Kina så sent som i söndags. Det visade sig att hela landslaget bodde på samma hotell som oss, så utöver Zlatan har vi siktat Christian ”Chippen” Wilhelmsson, Olof Mellberg, Mikael ”Micke” Lustig, Behrang Safari, Kim Källström, Daniel Majstorović, Marcus Berg, Marcus ”Mackan” Allbäck (spelaransvarig) och så naturligtvis Erik Hamrén (förbundskapten), samt en och annan inte så synlig och känd spelare och diverse runt-omkring-folk. Något som inte smäller lika högt är att vi såg Stakka Bo på Bromma medan vi väntade på att få checka in, dock fick jag inte helt och hållet klarhet i om han skulle med samma flyg som oss.

Jag har läst alldeles för lite under dagarna i Stockholm och inget alls i boken jag hade med mig. Dock hittade jag en intressant liten bok på Riksarkivet: En liten bok om boken. Den fick naturligtvis följa med hem!