..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Brukar du delta i bloggutmaningar och i så fall vilka? Finns det någon utmaning du saknar men som du själv inte orkar/vill/kan dra igång?

Jag brukar inte haka på läsutmaningar, eftersom min tillgång till lästid varierar och jag inte gillar att binda upp mig alltför mycket. Recensionsexemplar är prio ett och annat annat är prio två – det räcker så, det känns som om det skulle kunna bli stressat och pressat annars och sådant hade jag tillräckligt av i högstadiet. Jag inledde en satsning på nordisk litteratur, men den har ju avstannat helt eftersom jag ”inte känner för det”: två böcker av totalt åtta har jag läst. Vad gäller bloggutmaningar är bokbloggsjerkan den enda jag följer, utöver att jag då och då hakar på en och annan frågeutmaning – nu senast ”Elva frågor”. Jag har funderat på Lyrans Tematrio, men det tar emot att hoppa in i en utmaning sådär mitt i (en liten tvångstanke jag har).

Annika på ALKB.se och Liz på BokLiz har utmanat mig i den elvafrågorsutmaning som cirkulerar på nätet just nu. Reglerna är enkla: Elva frågor ska besvaras och sedan ska elva personer utmanas med elva nya frågor. Eftersom utmaningen har gått flera varv och många bloggare redan har utmanats flera gånger, så kommer jag att nöja mig med att ställa elva frågor, så får den som vill haka på. Mina frågor kommer efter mina svar nedan.

Först Annikas frågor:

1. Du får 1000 kr att köpa vad du vill för. Vad kommer du att spendera tusenlappen på? Looking for Information av Donald O. Case (475 kr.) och Conducting the Reference Interview av Catherine Sheldrick Ross, Kirsti Nilsen och Marie L. Radford (580 kr.) – terminens sista kurslitteratur.
2. En dag står helt plötsligt din favoritförfattare utanför din dörr. Hur reagerar du? Jag bjuder in henne på kaffe.
3. Vilken tid på dygnet läser du helst? På kvällen.
4. Läser du böcker som är baserade på verkliga händelser och finns det i så fall någon du kan tipsa om? Ja, men jag är kräsen. 3096 dagar (Natascha Kampusch) är riktigt bra och vill man ha riktig faktion kan jag verkligen rekommendera Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot.
5. Har din bokblogg en fb-sida? Nej. Jag hade en, men inaktiverade den då jag ändå inte gjorde något med den. Jag föredrar Twitter.
6. Vad tycker du om att ägna fritiden åt (näst efter att läsa böcker då)? Jag tittar gärna på film.
7. Skriver du själv? Inte så mycket utöver akademiska texter och ett och annat utspel på LitteraturMagazinet.
8. Vilken är din högsta dröm? Bli färdig med min utbildning och få jobb som bibliotekarie.
9. Äger du en surf- eller läsplatta? Nej.
10. Hur kom du i kontakt med böcker för första gången? Mitt tydligaste och tidigaste bokminne är nyutgåvan av en gammal läsebok med verser i stil med ”mor ror och far är rar”. Det är nog mycket tack vare den som jag lärde mig läsa och skriva så tidigt.
11. Vad är det som lockar dig att läsa den genre du föredrar? Jag gillar faktion och den lockar därför att jag gillar att lära mig nya saker och för att det helt enkelt är lite mer spännande när det är verklighetsförankrat.

BokLiz’ frågor:

1. Vilken bok läser du just nu? Drömbokhandeln av Laurence Cossé.
2. Vilken genre är din favorit? Faktion.
3. Vilken är den bästa boken du någonsin har läst? Jag får alltid prestationsångest när jag får den frågan. En bra bok kan vara så himla mycket, beroende på humör, tidpunkt i livet, handling etc. Nej, jag kan inte svara!
4. Vilken är den sämsta boken du någonsin har läst? Den här kan jag däremot svara på: Vänd ditt timglas av Niklas Rådström. Den var påtvingad av min svensklärare i högstadiet och hur vi behandlade böcker och läsning kan man läsa om här. Det bidrog sannolikt till att jag avskydde boken.
5. När startade du din bokblogg? I mars 2010 om man ska tro arkivet, men första recensionen är daterad tionde maj.
6. Vad arbetar du med? Jag jobbar på timmar som assistent på ett litet bokförlag vid sidan av mina studier.
7. Hur många böcker snittar du i månaden? Fyra eller fem.
8. Vilken plats läser du helst på? I soffan i uterummet, i soffan i vardagsrummet och i sängen.
9. Vilken är din favoritförfattare? Sofi Oksanen.
10. Föredrar du inbundna böcker eller pocket? Pocket.
11. Hur håller du koll på böckerna som du har läst? Med min blogg!

Avslutningsvis följer mina frågor som vem som helst får besvara. De två första är inspirerade av Drömbokhandeln (Laurence Cossé) som handlar om två människor som älskar fin och god litteratur och därför öppnar en bokhandel som specialiserar sig på just sådan. Deras sortiment bestäms av en hemlig kommitté som består av åtta hemliga författare som, inledningsvis, har rekommenderat 600 titlar vardera. Tänk dig att någon ska öppna bokbloggarens drömbokhandel och du blir ombedd att ingå i den hemliga kommittén:

1. Vilken pseudonym hade du använt dig av?
2. Vilka tio titlar hade du rekommenderat skulle ingå i bokbloggarens drömbokhandel?

Resterande nio frågor är lite mer allmänna:

3. Det räcker inte med att bara ha en kulturminister – vi behöver en läsminister också! Om du hade blivit läsminister, vad hade varit din hjärtefråga?
4. Ägnar du dig åt någon sorts läsfrämjande arbete vid sidan av din blogg?
5. Hur ser den ultimata läsplatsen ut?
6. Finns det någon plats du inte läser på?
7. Finns det någon recension som du har tvekat inför att skriva? Varför?
8. Vilken bok hade du velat se som film?
9. Vilken bok vill du ha en uppföljare till?
10. Varför började du bokblogga?
11. Vad är det bästa med att bokblogga?

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Välj en karaktär från en bok som du nyligen har läst och berätta lite om honom/henne.

Jag väljer att skriva om boken jag läser just nu. I Bara du finns, som är Jenny Holmbergs debutroman, korsas högstadieläraren Annas vägar med eleven Nikes. På grund av en otrevlig upplevelse i ungdomen har Anna svårt att släppa människor inpå livet, men med Nike är det annorlunda. Nike är skolans värsting, skolgårdens ledare, den som alla ser upp till och lyder, men även han har svårt att släppa in människor. Hans tuffa och hårda framtoning är hans sätt att hantera sin livssituation: han bor med sin gravt alkoholiserade mamma som misshandlar honom. På grund av sina hemförhållanden sover han utomhus eller på soffan hos det fåtal vänner som känner till hur han har det hemma. Han och Anna blir vänner och även om han inte öppnar sig direkt, så visar han ändå att han har andra sidor än den tuffhet han visar utåt.

Ikväll träffade jag Bokomaten, The Book Pond, Unga böcker, Schitzo-Cookie, Flickan och böckerna, samt Zachan the Writer för en bokbloggsträff. Mycket trevligt var det och vi hann avhandla såväl böcker vi läste i högstadiet som arga besökare och inställningen till recensionsexemplar. Vi avslutade med ett bokbyte där jag blev av med en bok (av fyra medhavda) och fick tre nya med mig hem. Tyvärr blev min bild på bokbytarhögen så mörk och suddig och någon bokbloggarkatt har jag inte, så ni får hålla till godo med en bild på västgötaspetsen Rex (=Spetsig) i stället.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: När insåg du att läsning var din passion och en otroligt viktig del av ditt liv?

Jag har smygkikat på andra deltagares svar på veckans fråga och konstaterat att jag avviker från mönstret. De senaste sju åren har jag aktivt samlat på mig böcker och mängden böcker per år tycks öka exponentiellt: när jag var 20-21 klarade jag mig fortfarande med ett hyllutrymme motsvarande två BILLY-hyllor – som dessutom delades med allt annat jag ägde och hade – och idag har jag så många dubbla rader med pocketar att jag nog med lätthet skulle fylla två BILLY till utöver alla de hyllor jag redan har (som det numera bara står böcker i). Just det är kanske inte så konstigt. Jag kan även, i likhet med några andra bokbloggare, konstatera att bokintresset verkar ha hoppat över en generation – min farfar var typograf, men som jag konstaterade i blogginlägget om mäns läsning så läser inte pappa särskilt mycket böcker. Det som gör att jag ”avviker” är att jag först på senare år har insett att läsning är mitt stora intresse – näst efter böcker. Jag var 25 när jag hittade den utbildning som jag sedermera kom att ta examen i och det var först då som jag insåg att böcker faktiskt är något man kan jobba med, och det var i samband med det som jag började läsa mer och se läsningen som ett intresse. Innan dess var det lite si och så med läsningen. Jag lärde mig läsa och skriva tidigt, vid 3,5 eller möjligen fyra års ålder, och sökte efter texter att läsa, men min omgivning var inte särskilt bra på att guida och förmedla. De böcker jag hade hemma och tyckte om läste jag om och om igen – Bertböckerna (Anders Jacobsson och Sören Olsson) och Sofies värld (Jostein Gaarder) – och jag vet att jag besökte biblioteket en hel del när jag var yngre, men i högstadiet slutade jag läsa och kan inte minnas att jag läste några böcker alls på några år (fast jag rimligen måste ha läst sådant som jag var nödd och tvungen att läsa). Anledningen till det var skolans försök till läsfrämjande åtgärder: Varje bok vi läste skulle plockas sönder i sina minsta beståndsdelar. Det skulle mindmappas och refereras och recenseras och läsloggas och bokloggas till förbannelse och utöver det bestämde sig min svensklärare för att de böcker jag läste på fritiden inte var fina nog och att allt jag gjorde var dåligt. Så jag slutade läsa, eftersom det inte var det minsta trevligt att läsa en bok när jag visste att jag efteråt var tvungen att analysera den och mitt läsande sönder och samman – bara för att få höra av min lärare att jag gjorde fel, tolkade boken fel (för hennes tolkning var den enda rätta) och hur dålig jag var. Den där olustkänslan satt kvar länge och jag vet att jag vid några tillfällen faktiskt sagt att ”jag hatar böcker” – fast jag menade det nog inte. Dock dröjde det tills jag var 20-någonting innan jag kom över den där olustkänslan och kunde börja läsa bara för min egen skull. Och nu bloggar jag ju till och med om böckerna jag läser – och jobbar med böcker, har en fil. kand. med böcker som huvudämne och ska bli bibliotekarie. Jag skulle vilja se min svensklärares min nu!

Efter att jag läst En shopaholics bekännelser ondgjorde jag mig över att ”sådan jävla skit prånglas ut”, att det är en ”förolämpning mot det kvinnliga könet att marknadsföra sådant skräp till dem, som om de inte hade högre krav än så” och så vidare. Jag lugnade mig snart och insåg att sådana böcker finns för att det finns en marknad och kanske viktigast av allt: jag tycker inte så egentligen.

En del människor har kanske inte högre krav än så, men vem är jag att sätta mig till doms över det? Om Sophie Kinsella är det enda andningshålet i en i övrigt mycket stressad och pressad vardag så vore det enbart omänskligt att göra så.

För egen del tycker jag att en sådan bok är något av en förolämpning mot mig, men i själva verket är ju ”hellre än bra” mitt honnörsord. Hellre Sophie Kinsella än ingen läsning alls. I ett större perspektiv anser jag att kultur ska ha högt i tak, låga trösklar och vida ramar. Ramarna bör rimligen stipuleras av lagen snarare än av marknaden och de ska absolut inte stipuleras av kulturfientliga element. Med andra ord: Hellre en och annan gränsöverskridare (t.ex. Anna Odell) och lättuggad författare än en uteslutande likriktad, snäll och förflackad kultur vars existensberättigande är lika med dess ekonomi. Jag tycker att kultur ska få kosta skattepengar. Så mycket skattepengar som krävs för att den lilla, smala, osynliga kulturen ska kunna leva kvar.

Att litteratur delas in i ”bättre” och ”sämre” har jag ingenting emot alls, men jag tycker att all läsning ska räknas och att en läsare inte nödvändigtvis behöver vara ”bättre” eller ”sämre” bara för att vederbörande väljer litteratur ur det ena eller det andra facket.

Därför blir jag ledsen i ögat när jag inser att all läsning inte alls räknas. Mats Olsson har varit inne på det här ämnet tidigare och det är något jag känner igen från min egen skoltid och från samtal jag haft med människor i min omgivning. Vissa saker räknas inte och dessa saker är i regel ”manligt kodade”.

Nina Hemmingsson, Liv Strömquist och Sara Granér figurerar i bokrecensioner, på bokbloggar och frontas i nätbokhandlar. Kalle Anka-pocketar och Fantomen gör det inte. Sophie Kinsella räknas, men inte fackböcker. Kitty – ja; Bert – nej. Och så heter det att ”pojkar inte läser”. Fast de läser ju visst – de läser bara andra saker och konsumerar berättelser i andra format. Och det går naturligtvis att applicera analyser på varför det är så och jag tror absolut på att uppmana och utmana pojkar (och flickor) att söka sig utanför sina egna ramar – och att läsa hellre än bra – men att vara nedlåtande och kritisk är fel väg att gå, men jag har förstått att det inte är ovanligt att en del vuxna reagerar just så inför barns och ungdomars läsande, trots att ansvaret för barns och yngre ungdomars läsande inte helt och hållet kan vila på dem själva. För den som behöver inspiration till ett bra bemötande: Enligt O berättar om hur hon utmanade en elev som vägrade läsa.

Men jag kan även se att det finns annan läsning som ”inte räknas”. Annika uppmärksammar att det finns en lite nedlåtande syn på deckare och barn- och ungdomslitteratur verkar inte vara helt okej att läsa om man är vuxen (Nilsson, Ulrika. [2010]. Vuxnas läsning av ungdomslitteratur: En påse med godis, en trettioårskris eller som vilken litteratur som helst? Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap, Högskolan i Borås). Faktion, som jag själv läser mycket, känns inte heller som ”läsning på riktigt”.

Dessa observationer bekräftas till viss del av att Statistiska centralbyrån som, enligt Kristina Ahlinder, definierar ”läsning” som ”läsning av skönlitteratur”. Jag sökte upp den senaste ULF-undersökningen och konstaterade att SCB räknar med alla sorters läsning men att de skiljer på skönlitteratur och annan litteratur (”skönlitteratur” och ”bokläsning”) och att den ”andra litteraturen” tillskrivs en allt mindre betydelse allteftersom redovisningen av undersökningsresultaten fortgår. Detta styrks av att ”annan litteratur” endast räknas om den lästs på fritiden och saknar relevans för yrkeslivet:

… det kan vara svårt att urskilja om den facklitteratur man läser på fritiden egentligen inte främst är arbetsrelaterad …

Men jag vill inte göra det här till en könsfråga. På ett närliggande tema kan jag nämligen konstatera att viss textproduktion inte räknas. Skönlitterära texter räknas, men inte bloggar. Att helt självständigt skapande uppmuntras och att fanfiction ses som plagiat och ”inte på riktigt” är en föreställning jag träffade på under arbetet med B- och C-uppsatsen. ”Män dominerar internet” hörde jag någon påstå en gång, vilket kanske är sant i vissa avseenden, men vilka är det som bloggar? En och annan man, ja, men mest tjejer och kvinnor. Fast det är ett helt annat blogginlägg …

Den där nedlåtande attityden som min svensklärare hade ledde så småningom, kombinerat med hennes föreställningar om att hennes tolkningar var de enda rätta, till att jag inte läste några böcker alls på flera år: jag gjorde ju bara fel ändå och det var ju inte fråga om att man kunde läsa för sin egen skull. Förhoppningsvis var det inte hennes avsikt, men det är så det kan bli om man far ovarsamt fram och anser att lärar-/föräldra-/vuxenrollen ska vara dömande snarare än vägledande. Den läsning jag ägnade mig åt innan min lärares framfart gjorde sannolikt betydligt mindre skada i längden än konsekvenserna av det hon gjorde och sade.

Jag har, tack vare min nya mobiltelefon, upptäckt poddradio! Av någon anledning laddade jag ned Sveriges Radios app och upptäckte där att jag kunde ladda ner mängder av radioprogram för lyssning i nedkopplat läge. Helt plötsligt blev jobbet på städfirman nästan uthärdligt (bara en dryg månad kvar innan jag går på tjänstledighet igen!). Där jag tidigare gick och städade och som enda input fick andra människors samtal på avstånd eller i bästa fall en dålig radiokanal, går jag nu och lyssnar på författarintervjuer, reportage och dokumentärer. Underbart! Underbart! Underbart!

I morse ställde jag i ordning en offentlig lokal medan jag lyssnade på ett debattprogram om surrogatmödraskap och genusvetenskap (Kosmo i P1) och en dokumentär om Pim Fortuyn (P3 Dokumentär) och efter lunch städade jag trappor och lyssnade på ett samtal om läsning (Biblioteket i P1). Jag applicerar inte gärna djupare analyser på mitt läsande (ett ställningstagande som har sitt ursprung i högstadiets svensklektioner; jag vill läsa utan tvång) men samtalet var intressant ändå; det handlade om att försjunka i böcker, olika sätt att läsa och huruvida det finns en optimal läshastighet.

Jag förstår helt plötsligt varför ljudböcker är så populärt (även om jag själv inte tänker konsumera sådana). Lika plötsligt förstår jag min fars antipatier mot moderna företeelser som MTV och Radio NRJ (som jag konsumerade intensivt när jag var yngre) – likriktad fulkultur som dessutom är långt värre idag än den var när jag var tonåring. I den där offentliga lokalen spelas just Radio NRJ och det är i princip fem olika låtar som ständigt repeteras (bland annat det totalt meningslösa kräkmedlet Loca People). En av dessa låtar (men inte Loca People!) någon gång ibland – ja! Ständig upprepning av dessa fem låtar i flera timmar – NEEEEEJ!!

Sedan i fredags jobbar jag 75 procent på nämnda städjobb. I stället för att lida i tio timmar om dagen (i undantagsfall nio) lider jag nu i åtta (och i bästa fall sju) timmar i stället. Så. Skönt. Jag har även återgått till att läsa på lunchen. Jag upphörde med det eftersom jag aldrig fick läsa i fred, men det har blivit bättre nu: det verkar vara allmänt känt att jag har varit tjänstledig för studier – ”aha, du är hon den där som pluggar”, säger nyanställda kollegor som jag aldrig träffat förr – och därför lämnas jag numera, med något enstaka undantag, i fred med mina böcker.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Har du någon du kan diskutera böcker med IRL? Berätta lite om honom/henne!

Maken får ibland stå ut med att jag pratar om böcker jag läser (och jag vet att han läser här av och till). Han konsumerar en hel del historisk litteratur men vi är intresserade av helt olika tidsperioder. I övrigt föredrar jag faktiskt att blogga om böcker snarare än att prata om dem. Den inställningen har nog sina rötter i högstadiet då min svensklärare underkände mitt val av läsning; det var första gången jag insåg att det fanns en skillnad på fin och ful litteratur, en skillnad som inte borde finnas i den åldern. Ungdomar ska läsa hellre än bra. Att prata om litteratur medför med andra ord risken för att mottagaren underkänner det jag läser och det har jag ingen större lust med, men på bloggen kan jag själv styra. På förlaget pratar vi naturligtvis en hel del om böcker, men det är ju barnböcker så det blir ju bokprat ur ett annat perspektiv.

Dag 21: Din barndoms älsklingsbok.

Jag älskade Bertböckerna av Anders Jacobsson och Sören Olsson och har läst de flesta flera gånger; jag förstår fortfarande inte varför min svensklärare i högstadiet sågade dem. För det första så är all läsning bra läsning och all läsning ska uppmuntras hos barn och ungdomar; man ska läsa hellre än bra och så mycket man kan, det finns gott om tid för finkultur senare i livet. För det andra är böckerna helt underbara och jag ångrar lite att jag gav bort alla. För det tredje är Bert i högstadieåldern själv, alltså är det alldeles utmärkta böcker för högstadieelever. Leve fulkulturen! En annan favorit var ju, som jag nog nämnt tidigare, Sofies värld av Jostein Gaarder.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Finns det en bok (eller flera böcker) som du verkligen hatade men som du ändå var tvungen att läsa på grund av att du gick i skolan och/eller läste en kurs på universitetet?

Jag gick i högstadiet och vi fick välja fritt bland tre-fyra titlar. En av dem var Vänd ditt timglas av Niklas Rådström som handlar om en massa saker, men allt leder så småningom fram till maskeradbalen där Gustav III mördades. Det hade kunnat vara en läsbar (men inte nödvändigtvis läsvärd) bok om bara författaren (eller någon annan) hade strukit ungefär halva boken (som är på drygt 300 sidor; åh, det lidandet!) för den är förbannat pratig, tjatig, malande och fullständigt innehållslös. Niklas Rådström verkar vara en sympatisk figur och han har ju ett digert CV, men jag har bara inte klarat av att ens försöka läsa någon av hans andra böcker. Jag ser bara Vänd ditt timglas framför mig och minns lidandet (mitt, alltså, ingen annans). Posttraumatiskt boksyndrom.