90talet.se – Fredrik Söder, Christian Albinsson och Niclas Wikström
2012-02-04 kl. 15:31 i Böcker, Recensioner
Mycket har sagts om oss 80-talister: Elaka tungor säger att vi är bekräftelsekåta narcissister och lata egoister som tror att kändisskap är ett yrke; andra menar att vi är ironiska, dubbelironiska och post-ironiska. De flesta är nog överens om att 80-talisterna är den uppkopplade, självförverkligande, individualistiska generationen. Om våra föräldrar och äldre syskon uppmanades att skaffa sig ett yrke som var bra att ha, så vill 80-talister jobba med sådant som är roligt. Vi är njutningsorienterade, karriärplanerande och för oss behöver ett nätverk inte nödvändigtvis koppla samman datorer. Att vi blev som vi blev beror mycket på sådant som skedde under 90-talet och i den här boken har tre snubbar som är lite äldre än jag gjort en djupdykning i det årtionde som gjorde att vi 80-talister blev som vi blev och inte som vi skulle. Bland annat avhandlar de fotbolls-VM 1994, Hustlers utvik av Christer Pettersson, Lasermannen, Nirvana, MacGyver och – naturligtvis – humorns paradigmskifte: när Galenskaparna och After Shave, Sven Melander och Åke Cato och revyer och all jävla buskis fintades av planen av Killinggänget och deras NileCity och Hassan (med Fredrik Lindström!) – något som jag tror att många i vår föräldrageneration ännu inte har kommit över. Det var den ironiska generationen som visade vägen för det som skulle bli version 2.0.
”Vi är en generation som har tappat greppet”, skriver författarna i bokens slutord, och när jag betraktar alla dessa bloggare och dokusåpadeltagare som vill bli stora och kända och synas och höras på bästa sändningstid bara för att de bloggar om dagens outfit eller super sig dyngfulla i Big Brother (fast det är ju mest 90-talister som håller på så), och förvuxna bortskämda kids som kräver och kräver och kräver utan någon som helst vilja att jobba för sin sak och det obildningsideal med efterföljande brain drain som jag tycker brer ut sig över landet, ja, då håller jag med dem. Men så betraktar jag i stället jag mig själv och en massa andra 80-talister jag känner som gör det vi vill göra (pluggar och doktorerar) och befinner oss där vi vill vara och kommer så långt medan vi har roligt – trots att vi valde att göra det vi ville och inte det vi borde – och då blir jag så stolt: vi blev ju faktiskt helt okej, trots att vi växte upp med Svullo, Ronny och Ragge och lavemang-SM på bästa sändningstid.
I retrospekt kan jag konstatera att det som sägs om 80-talisterna – och 90-talisterna (”dagens ungdom!”) – även har sagts om 70-, 60-, 50-, och 40-talisterna och att även dessa generationer gick sin egen väg och gjorde vad de ville, men i sammanhanget är det skit samma: 90talet.se är en vansinnigt rolig bok!
