..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Nämn en titel som du ”går igång på”, på ett antingen positivt eller negativt sätt.

Jag gillar korta titlar som samtidigt är lite fyndiga. De är lätta att komma ihåg, bloggrubrikerna radbryts inte när jag bloggar om dem och är de samtidigt lite geniala (eller genitala, som Fittor av Juan Manuel de Prada eller Qkar av Ylva Maria Thompson) blir jag riktigt glad. Kod 400 (Sophie Divry) är en (icke-genital) favorittitel, inte bara för att den är kort utan även för att den handlar om en bibliotekarie och helt och hållet utspelar sig i ett bibliotek. Titeln syftar på klassen ”Språk” i klassifikationssystemet Dewey och motsvarande klass i den Universella decimalklassifikationen som dock, till bibliotekariens stora förtret, är tom – och däri ligger även titelns fyndighet.

I april gjorde det lilla bokförlaget Sekwa många bokbloggare, bibliofiler med flera mycket glada när de gav ut Drömbokhandeln av Laurence Cossé. Redan då hörde jag skvaller om ”en bok om en bibliotekarie” – kan man som blivande dito göra annat än att vänta, längta och tugga på mattfransarna? Och nu är den här! En medelålders landsortsbibliotekarie kommer till jobbet och hittar där en besökare som varit inlåst över natten. I en monolog som osar av cynism, bitterhet och frustration mot såväl samhället som biblioteksledningen och bibliotekets besökare, riktar hon sig mot denna övernattare och berättar om allsköns grubblerier som hon bär på: det hela är egentligen en lång föreläsning om klassifikationssystemet Dewey (i vilken hon även problematiserar systemets etnocentrism) och när hon vandrar genom systemets vindlingar gör hon här och var avstickare och flikar in sina funderingar kring allehanda ämnen, till exempel franska revolutionen och betydelsefulla fransmän som, enligt bibliotekarien, inte får det erkännande de förtjänar. Särskilt upprörd blir hon när klass 400 kommer på tal: Dewey har tio huvudklasser, där 400 (till 499) inrymmer språk och språkvetenskap. I den Universella decimalklassifikationen (UDK), som bygger på Dewey, har klass 400 helt försvunnit och i stället inlemmats i klass 800 – något som retar denna bibliotekarie något otroligt! Men allt är inte hopplöst, för här och där finns även gnistor av hopp och framför allt hyser bibliotekarien en stor kärlek till böcker – och till en viss besökare som hon beundrar på avstånd.

Även om jag är både trevligare och gladare än Sophie Divrys landsortsbibliotekarie så finns det glimtar av igenkänning här och där, eller så är det bara lätt att tänka sig hur det hade kunnat vara – eller är det rentav så att detta är ett porträtt av en bibliotekarie så som hon uppfattas av utomstående? Jag börjar hur som helst att sympatisera med hennes frustration, trots att jag kanske inte vill. Bakom cynismen skymtar humor och hon är dessutom smart, fyndig och spetsig. Med huvudet på skaft. Och ibland säger hon emot sig själv. En helt underbar liten kortroman som jag redan tipsat alla mina kurskamrater om!

Sophie Divry är journalist, bor i Lyon och är verksam som redaktionssekreterare på månadsmagasinet La Décroissance. Debutromanen Kod 400 var först avsedd att bli teater, men det blev en bok som så småningom sattes upp som en teaterpjäs ändå.

Mika brukar tillbringa sin lunchrast på biblioteket och träffar där bibliotekarien Elli. Deras relation inleds trevande och något senare försöker Mika avsluta den lika trevande – Elli sörjer sin far, en sorg som Mika har lite svårt att hantera, kanske för att han också sörjer sin far – men det finns något som binder dem samman: en röd tråd som tar sin början i Långmyrliden i Västerbotten vintern 1942 eller kanske till och med ännu tidigare, långt innan Mika och Elli fanns till, och löper genom historien till gruvorten Blaenafon i Wales, vidare till seglaren William som är skeppsbruten utanför Irlands västra kust och nära galenskapen fäster sina sista tankar på papper som han kastar i havet i hopp om att de ska flyta till Portsmouth där hans familj väntar, men breven flyter i stället i land på en ö i Bohuslän – vars enfaldiga och trångsynta invånare betraktar breven som en Guds gåva och blir omvända och inleder något som närmast liknar en kärlekskult.

Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig när jag blev erbjuden att läsa Brev från en bruten horisont för att sedan bokcirkla om den – och jag vet inte alls vad jag ska tycka om den. Intrigen är fyndig, språket är fint och karaktärerna är intressanta – men boken lyfter inte. Först efter att ha läst ungefär halva boken fattade jag grejen – det är en del sidospår som stjäl onödigt mycket uppmärksamhet – och det var först framåt slutet som jag kände att detta var en historia jag eventuellt skulle vilja läsa en fortsättning av. Dock ser jag fram emot bokpratet (som kommer att äga rum på Boktipset), då sådana ofta har en tendens att vidga vyerna och tillföra ytterligare dimensioner till boken man läst.

Det här är i lika delar en självbiografi och ett feministiskt manifest, som tar sin början i den 13-åriga Caitlins flykt från kvarterets pojkar. Hon är ensam, överviktig och mobbad. I 16 kapitel får vi följa hennes uppväxt och liv i nutid och varje kapitel behandlar även viktiga kvinnofrågor: vikt, sexism, kärlek, äktenskap, barn, abort och feminism i stort; varför Katie Price är en dålig förebild och Lady Gaga är en god dito; varför skor, kläder och handväskor är så viktigt – eller antas vara det (detta var en av de punkter vi inte är överens på) – för kvinnor. Alla kapitel tar sin utgångspunkt i någon aspekt av Caitlins eget liv som tonåring, journalist, vuxen kvinna, fru eller mamma. Hennes budskap är att vi alla bara borde komma överens, vara en del av ”gänget” och få vara de vi är. Hon menar att man kan komma långt med att vara trevlig och hövlig, varför frågor som ”är det artigt?” och ”måste killarna göra det?” kan vara bra ledord. Jag uppfattar Caitlin som en jordnära person som jag tror att många kan identifiera sig med. Jag vet i alla fall att jag hittade massor av gemensamma beröringspunkter och massor av saker som jag höll med om – och en och annan liten detalj som vi inte var överens om. I alla händelser är hon förbannat rolig och ibland lite arg. Och fyndig! I kapitel tre, på sidan 62, kommer hon in på vad man ska kalla fittan, något som ju även diskuteras här i Sverige:

I, personally, have a cunt. … Cunt is a proper, old, historic, strong word. I like that my fire escape also doubles up as the most potent swearword in the English language. … If I tell you what I’ve got down there, old ladies and clerics might faint. I like how shocked people are when you say ”cunt”. It’s like I have a nuclear bomb in my pants, or a mad tiger, or a gun.

… In a culture where nearly anything female is still seen as squeam-inducing, and/or weak …  I love that ”cunt” stands, on its own, as the supreme, unvanquishable word. It has almost mystic resonance. It is a cunt – we all know it’s a cunt – but we can’t call it a cunt. We can’t say the actual word. It’s too powerful.

Jag satt på tåget mellan Göteborg och Lund när jag läste det kapitlet och jublade tyst för mig själv, eftersom jag är en ihärdig försvarare av ordet ”fitta”. Det funkar inte i alla lägen, nej, men är ändå betydligt bättre än en del andra alternativ.

Hur som helst: Caitlins styrka, utöver det att hon är trevlig och hövlig – om än lite spetsig ibland, är att hon talar ett språk som alla kan förstå. Det är intelligent, men innehållande ett minimum av ”akademiska” och ”teoretiska” (dock tydlig brittisk engelska), utan att det för den sakens skull blir banalt eller dumt.

Caitlin Moran är i hemlandet Storbritannien känd som journalist, kolumnist och TV-personlighet. How To Be a Woman är hennes andra bok. Den första – The Chronicles of Narmo – gavs ut när hon bara var 16 år gammal. Caitlin har en hemsida här och syns även på Twitter.

Uppdatering: Hos Ett hem utan böcker läser jag att boken kommer i svensk översättning i höst, med titeln Konsten att vara kvinna.

I en tid som inte verkar alltför avlägsen vår, har samhället som vi känner det upphört att existera. Världens länder och gränserna mellan dem finns inte längre och världen befolkas av Levande, Döda och Benrangel. Zombien R bor på en övergiven flygplats tillsammans med otaliga andra zombier i varierande stadier av förruttnelse. R är välbevarad för att vara Död och dessutom hyfsat välklädd, men han minns inget från livet som Levande. Han tänker mycket och har ett brett ordförråd för att vara en zombie, men han kan inte läsa och pratar inte så bra även om viljan finns. Livet som Död är tråkigt och känslolöst – det går mest ut på att vandra omkring i korridorerna på flygplatsen och då och då ge sig av in mot stan för att hitta mat: Levande, det fåtal som fortfarande rör sig utanför de stora superarenor som har förvandlats till hårdbevakade miniatyrvärldar. Deras hjärnor erbjuder en högst tillfällig inblick i hur det var att vara människa och det är under en sådan jakt som R träffar Julie – och blir kär. Han har just spräckt skallen på hennes före detta pojkvän Perry, ätit upp delar av hans hjärna och via hans minnen lärt känna henne. Och R börjar förändras. Han smugglar in Julie på flygplatsen och så inleds något som påminner om Romeo och Julia – dock inte alls lika sötsliskigt – men som så småningom visar sig vara början på något nytt. R är trött på de Dödas meningslösa tillvaro och Julie är trött på de Levandes nästan lika meningslösa överlevnad och tillsammans beslutar de sig för att förändra världen.

Det här är den första zombieromanen jag läser och jo, jag medger att jag var skeptisk: jag funderade i en vecka innan jag tackade ja till erbjudandet om ett recensionsexemplar från Mix Förlag. Därför är jag glatt överraskad, även om jag kanske inte har fastnat för zombiegenren som sådan. Isaac Marion beskriver zombietillvarons känslo-, menings- och innehållslöshet utan att texten blir vare sig känslo-, menings- eller innehållslös. Isaacs humor och fyndigheter drar in mig i boken och får mig att fortsätta läsa: ”Jag är Död, men det är inte så farligt. Jag har lärt mig att leva med det.”

Isaac Marion är född 1981, har bott hela livet i och omkring Seattle och bloggar här. Varma kroppar är hans debutroman som även har filmatiseras och har premiär i början av nästa år.