..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Vi befinner oss i ett högljutt mediebrus där det krävs en allt större chockeffekt för att sticka ut och synas och det vi serveras är inte sällan billigt, sjaskigt och lättuggat. Detta i ett land som gärna slår sig för bröstet och tycker sig vara lite finare, lite bättre, lite rättvisare och lite mer rättrådigt än alla andra. Och så finns Niklas Orrenius, journalisten som avskalat och nedtonat skildrar det som skulle kunna anses vara extremt och sensationellt, men utan att det blir lättuggat eller sensationslystet. I Här är allt så perfekt, som är hans debutbok, har Niklas samlat 23 reportage som tidigare publicerats i Sydsvenskan mellan åren 2002 och 2008. Vi får bland annat läsa om de fem barnen Gülec, mellan sex och 15 år gamla, som Migrationsverket ville utvisa till Tyskland – utan deras föräldrar; om MS-sjuka Birgitta som söker bot genom healing; om Richard Jomshof, läraren som gång på gång får sparken och har svårt att få jobb på grund av sitt engagemang i Sverigedemokraterna; om Faik Rustemi som förespråkar sharialagstiftning; om Erik, en homosexuell präst som förespråkar celibat och mycket mer.

Niklas styrka är hans objektivitet: Han presenterar argumenten men levererar inga färdiga svar och lyckas ofta utmana sin läsare. Påfallande ofta finns det inte ens ett rätt svar, eller ens något färdigt svar alls. Komplexa frågeställningar presenteras på ett lättillgängligt vis, utan att det blir banalt eller fördummat.

Niklas Orrenius var tidigare politisk reporter på Sydsvenskan och kollega med Olle Lönnaeus, men sedan i februari i år är han i stället verksam som reporter för Expressen där han förhoppningsvis når ut till fler läsare med sina starka reportage. Han har nominerats för flera journalistiska priser och twittrar sporadiskt om sitt arbete. Här är allt så perfekt följdes av Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. och förra året kom Sverige forever in my heart.

På Lyckostigen 3 i en liten, sliten landsortshåla bor Johanna med sina två tonårsdöttrar. Livet är ett slitgöra: hon jobbar som behandlingsassistent och sedan skilsmässan flera år tidigare är ekonomin ett stort gissel. Hon hankar sig fram och klarar sig nätt och jämnt tack vare extrapengar från barnens far, Kalle, som drog till Stockholm och skapade sig ett nytt liv. I Stockholm bytte han ut Kalle mot Calle (denna ändring från K till C är på något sätt hela grejen i ett nötskal) och träffade Fanny, som han precis blivit sambo med på en av stadens finare adresser. Sina barn träffar han var tredje helg, men relationen är ansträngd och han lär aldrig riktigt känna dem, något han kompenserar med att överösa dem med dyra märkeskläder. På grund av sin klassresa vill Calle inte längre kännas vid sin bakgrund överhuvudtaget: i hans nya liv, som till stor del definieras av dyra kläder och fina bilar, finns det inte plats för någon landsortshåla. Fanny, å andra sidan, är uppväxt i den övre medelklassen och rör sig vant i dessa miljöer. Hennes vänner märker att Calle inte riktigt hör hemma där och hon måste konstant försvara honom och deras relation, samtidigt som hon själv ifrågasätter den – hon vet ingenting om Calles liv före henne, vilket hon sörjer.

Nådastöten inträffar när Calle drar in de extrapengar som han sedan skilsmässan betalat ut till Johanna, men som en skänk från ovan vinner hon tjugo miljoner på Joker. Först har hon inte en tanke på att flytta, men yngsta dottern har det jobbigt i skolan och så hittar hon en vindsvåning i samma hus som Calle bor i – så varför inte? Så kan barnen få en nystart och träffa sin far lite oftare. Omställningen blir jobbig för Calle, som helst av allt vill att Johanna ska isolera sig i sin vindsvåning och inte prata med någon, och alla inblandade blir tvungna att fundera på sin syn på sig själva och andra.

Hur får man en bonusfamilj att fungera? Hur viktig är ens ursprung och bakgrund? Handlar samhällsklass bara om statusprylar? Kan man någonsin göra en klassresa och till fullo passa in i sitt nya sociala sammanhang? Anna Fredrikssons bladvändare väcker en mängd känslor och mycket intressanta frågeställningar. Hon skriver lättillgängligt och karaktärerna är trovärdiga: jag kan så väl identifiera mig med Sara, Johannas yngsta dotter; jag förstår att Fanny känner sig vilsen inför Calles bakgrund och jag förstår varför Calle så gärna vill glömma allt. Att varken Johanna eller Calle beter sig riktigt okej väcker ytterligare funderingar: det känns inte riktigt bra att Johanna flyttar in i samma fastighet som Calle – det hade ju fungerat alldeles utmärkt med ett boende en bit därifrån – men Calle försöker å andra sidan hantera situationen genom att förmana Johanna att hålla en låg profil och inte bli kompis med deras gemensamma grannar. Fanny hamnar lite i kläm men hanterar situationen med bravur – en så fin person med ett stort hjärta, en karaktär som bara växer i takt med läsningen. Det enda som skaver lite är att slutet inbjuder till en fortsättning!

Anna Fredriksson har varit verksam som manusförfattare sedan 1992 och på hennes meritlista finns bland annat TV-serierna Rederiet och OP7 (två av mina favoritserier när det begav sig) och filmen Sprängaren, baserad på Liza Marklunds roman med samma namn. 2011 debuterade hon som romanförfattare med Sommarhuset. Anna har en hemsida här men hon är främst aktiv på Twitter.