..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Jag har omvärldskoll, men den hade kunnat vara bättre. Framför allt hade jag kunnat vara bättre på att förmedla den.

Vi vidrörde ämnet som hastigast på bokbloggsträffen – jag är nämligen en gnutta avundsjuk på alla dessa fantastiska bokbloggare som har tid och energi att omvärldsbevaka och förmedla.

Jag tänker mig att det kommer att bli bättre den dagen jag är färdig med min utbildning och kan börja jobba heltid på bara ett jobb, i stället för att plugga heltid och ha två jobb – samtidigt.

Tidskrifter är ett jättebra sätt att omvärldsbevaka. Jag läser Svensk Bokhandel för att hålla mig uppdaterad om bokbranschen och så Biblioteksbladet och Bibliotek i samhälle för att hålla koll på bibliotekssfären. Och så Vi Läser såklart. Men det finns ju fler. Nackdelen är att tidskrifter är dyra och många och bara att göra ett urval kan ju vara ganska energi- och tidskrävande. Tid som hade kunnat användas bättre och som student jagar jag ju ständigt låga priser.

När jag sist ville skaffa mig en överblick kom jag dock att tänka på Tidningskungen (som just då körde en TV-reklam med en irriterande jingel) och upptäckte då att de ibland är lite billigare än vad det är att köpa en prenumeration direkt från utgivaren.

Språktidningen har jag varit nyfiken på sedan jag läste förlagskunskap 2010, men har avstått eftersom den är lite dyr: 479 kr./år hos utgivaren. 449 kr./år hos Tidningskungen är också dyrt men känns inte lika smärtsamt. För några månader sedan tecknade jag en helårsprenumeration på Vi Läser direkt från utgivaren: 329 kr. kostade den, för jag var så ivrig att jag helt missade att den gick att få för 299 kr. i stället. Gott mos. Priset, 329 kr./299 kr. är för övrigt samma för Skriva, en tidning som jag inte riktigt fastnade för men som jag vet att många andra älskar!

Filtreringsfunktionen är lite trubbig och det finns ju förlag som väljer att bara sälja sina tidningar i egen regi (Historisk tidskrift och Ale – jag tittar på er), men överlag slapp jag plötsligt känslan av att jaga.

För snart två veckor sedan skrev Lisa Magnusson en krönika om Fråga Olle-dokumentären, i vilken hon menar att dokumentären är ”ett sorgligt sensationalistiskt sammelsurium av jagsvaga ungdomar och exhibitionistiska medelåldringar” och att ”det egentligen inte finns någon godtagbar ursäkt till varför det här programmet överhuvudtaget existerar”. Fråga Olle-dokumentären är ”på en och samma gång både privat och opersonligt” och när hon ville diskutera ”det sjuka i detta” på Twitter, menade folk att hon bara ”är pryd” och ”sjåpar” sig. Magnusson menar att Fråga Olle är sjukt därför att ”kommersialiseringen medför tillvänjning, det krävs hela tiden mer och mer för att skaka om oss” och som bevis anför hon bland annat det viktorianska England:

I de viktorianska kioskromanerna på 1800-talet hade blotta ögonkastet en oerhörd laddning, 1950-talets romantiska filmer kretsade kring en passionerad tungkyss. I 2010-talets popkultur betyder inte ens ett samlag särskilt mycket.

Jag menar alltså att det är bra att vi blir tillvanda. Det är bra att det blir alltmer accepterat att ha sex på olika sätt, det är bra att sex kan diskuteras på bra sändningstid och det är bra att vi i allmänhet (det finns ju undantag) inte längre blir omskakade för att någon väljer att knulla på något annat sätt än under täcket när lampan är släckt. När Lisa Magnusson romantiserar det viktorianska England eller det lite pryda 1950-talet glömmer hon bort de mindre trevliga sidorna, till exempel:

• 1800-talets tro att onani ledde till blindhet, epilepsi och sinnesslöhet, samt de många plågsamma anordningar som användes för att förhindra onani, erektion och nattliga utlösningar, till exempel den här, som ändå är ganska snäll jämfört med den här taggiga saken.
• 1895 års våg av antihomosexuella attityder i England med anledning av att Oscar Wilde dömts till straffarbete för homosexualitet.
• Att homosexualitet var kriminaliserat i Sverige fram till 1944 och att det därefter var sjukdomsklassat fram till 1979.

Det finns länder som fortfarande utdömer dödsstraff för homosexualitet (till exempel Iran, Saudiarabien och Jemen), kulturer i vilka det där ögonkastet eller den där tungkyssen kan kosta någon livet (nu senast Maria Baro; läs gärna Varför mördar man sin dotter? av Nima Dervish och Emre Güngör som intervjuat Pela Atroshis och Fadime Sahindals fäder) och så sent som i januari i år skrev jag, i recensionen av Female Chauvinist Pigs av Ariel Levy, om synen på sexualundervisning i USA. På samma ämne finns även The Abstinence Teacher av Tom Perrotta.

Tyvärr är det ju fortfarande så att många använder sina egna preferenser för att döma ut och klanka ner på andra människors val, till exempel Solveig i krönikans kommentarsfält:

Jag fick veta att det fanns för det var så obehagligt så jag tog ett djupt andetag och tittade. Om detta blir normaliserat eller kanske redan är så är vi illa ute. Det ”anonyma paret” med ”fist fucking–förtjusningen”. Vilken smärta har inte denna viljelösa kvinna utstått innan hennes kropp accepterat detta bara för hennes gubbe inte kan genomföra ett samlag till fullo. Att använda en knytnäve till att kontrollera den födande öppningen istället.

Jag har sett episoden med det anonyma paret minst tre gånger (femte säsongens tredje avsnitt av Fråga Olle-dokumentären) och kvinnan är allt annat än viljelös. Hon är den som pratar och förklarar mest och hon framstår i allra högsta grad som ett medvetet, villigt och agerande subjekt. Hon säger utryckligen att fisting är ”en liten krydda i vårat sexliv” (detta säger hon minst två gånger under reportaget), att ”det är skönt” och att det dessutom blir ännu skönare med tiden. Hon säger även att det inte gör ont, ”men, det kan göra ont om man inte gör det rikigt” – och detta är ju sant för i princip allt som på något sätt kan betraktas som sexuellt. Kvinnan har pratat och förklarat både länge och väl när hennes man kommer in i samtalet och påtalar vikten av ”rena, fina naglar och händer” och ”uppvärmning”, varpå kvinnan inflikar att man måste vara säker på och känna sin partner väldigt väl och ha en kommunikation. Vad gäller mannens påstådda oförmåga att genomföra ett samlag så berättar paret att de ofta har samlag efter fistingen, när hon har ”kommit ett par gånger”. Efter reklampausen, när paret förbereder sig för att visa hur fisting går till, talar kvinnan om att de kommer att använda ”mycket olja” och att det är ”glidmedel som gäller … och förspel” utöver ”bra hygien, bra nagelvård” och ”fina, rena  händer”. Under förspelet påtalar hon igen att man ”absolut inte [ska] snåla med glidmedel”. Paret kommunicerar under akten, de tar det väldigt lugnt och Malin Gramer, Olle Wallers reporter på fältet, förklarar hur mannen ”stegvis … mjukar upp … vulvan”. När de har kommit så långt att toppen på tummen är inne (den penetrerande parten håller handen som en anknäbb) styr kvinnan själv graden av penetration och såvitt jag kan höra tycker hon att det är skönt. Hon säger även just det, att det ”är skönt” och – igen – att ”man ska vara försiktig”. När de är klara konstaterar hon att ”ja, det var skönt” och att hon fick orgasm.

Vad folk gör i sina sovrum, eller huruvida Lisa Magnusson är pryd eller inte, ger jag ärligt talat blanka fan i, men kan vi snälla sluta använda våra egna preferenser som någon sorts allmängiltig måttstock och sluta betrakta andras preferenser genom starkt etnocentriska (van)föreställningar och filter?

Här vill jag även passa på att inflika att programledaren Olle Waller ofta, ofta i dokumentärerna påpekar vikten av försiktighet, kommunikation och samtycke.

Lisa Magnusson konstaterar att dokumentärerna inte är ”porr” men ”heller inte instruktionsfilmer” – och jag kan ju tycka att det är det som är grejen. Ja, att använda begreppet ”dokumentär” är kanske att ta i, men styrkan med Fråga Olle-dokumentären är just att tittaren får möta vanliga, mindre vanliga och ovanliga människor som ägnar sig åt vanligt, mindre vanligt och ovanligt sex – lite som en modern Kinseyrapport i visuellt format – utan att det blir alltför teoretiskt, akademiskt, djupanalyserat, moraliserande eller fnittrigt. Reportern Malin Gramer är visserligen lite fnittrig, men jag tycker att det är en av hennes styrkor – hon är vad amerikanarna skulle kalla the girl next door. Hon är naturlig, frågvis, lite lagom fnittrig och alldeles vanlig och lyckas på så vis förmedla programmets innehåll samtidigt som hon tillåter den likaledes vanliga tittaren att identifiera sig med henne, något som jag tror inte skulle vara lika möjligt om reportern i stället hade hetat till exempel Johanna Jussinniemi (mer känd under artistnamnet Puma Swede – vänligen notera att jag på intet sätt lägger någon värdering alls i Johannas utseende eller yrkesval utan bara konstaterar att gemene människa förmodligen kan identifiera sig lika lite med henne som med Carl XVI Gustaf).

Till syvende och sist tycker jag att allt som syftar till att neutralisera synen på sex och ta död på seglivade sexmyter är bra, vare sig det är akademiker eller ”kommersiella krafter” som ligger bakom.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Många beställer sina böcker från Bokus eller Adlibris. Har du andra tips på internetbokhandlar eller liknande där man kan få tag på böcker till åtkomliga priser?

Hittills har jag nog fått tag i varje bok jag sökt, som inte har funnits hos Bokus eller Adlibris, tack vare Bokbörsen, Antikvariat.net eller Amazon UK. Bokbörsen är en marknadsplats där både privatpersoner och företag (antikvariat) kan sälja sina böcker och bortsett från att portot har en tendens att bli högt, så gillar jag tjänsten. Där finns nästan allt och de flesta säljare levererar snabbt. Antikvariat.net är en tjänst där man kan söka efter böcker hos ungefär 100 antikvariat runt om i Skandinavien plus Finland. Ibland är det något av ett lotteri, då titlar som sålts inte per automatik försvinner från sidan och man måste invänta besked från säljaren, samt att det ibland kan vara ganska lång leveranstid och högt porto – men nöden har ingen lag och Antikvariat.net har många gånger varit räddningen när jag inte kunnat hitta boken någon annanstans. Amazon UK vänder jag mig till när alla andra möjligheter tycks uttömda – via Amazon har jag bland annat hittat Maja Lundgrens debutbok Sprickan i ögat, eftersom de, utöver sin egen bokförsäljning, förmedlar försäljning av begagnade böcker.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Berätta om årets hittills bästa läsupplevelse.

I slutet av januari hamnade jag i en rejäl lässvacka och har sedan dess läst spretigt och inte särskilt mycket. Nu har jag återhämtat mig och kan konstatera att jag, under de två månader som har gått, ändå har haft flera trevliga läsupplevelser. En av dem var Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot handlar om kvinnan bakom cellinjen HeLa – en fascinerande historia som även handlar om den tidens syn på patientens rättigheter och hur den har utvecklats sedan dess och även ger en tankeställare kring hur vetenskap förmedlas (eller inte förmedlas, kanske). Alla kvällstidningsjournalister (och en dels dagstidningsdito) borde läsa den och ta en funderare på hur i helvete de sätter rubriker och förmedlar resultaten av futtiga förstudier som egentligen inte säger någonting alls, eller ännu värre: frågor ställda på Facebook eller Familjeliv.

I februari 1951 fick den då 30 år gamla Henrietta Lacks diagnosen livmoderhalscancer, vilken hon sedan levde med i åtta månader innan hon dog i svåra plågor på grund av de otaliga metastaser som cancern gett upphov till. I samband med hennes första radiumbehandling, som gjordes kort efter diagnosen, togs vävnadsprover från tumören och från frisk livmoderhalsvävnad. Syftet med proverna var dels att jämföra Henriettas cancertyp med andra typer av livmoderhalscancer, dels att försöka odla cellerna och skapa en odödlig cellinje. På John Hopkins-sjukhuset i Baltimore, Maryland, arbetade vid den här tiden en av landets främsta experter på den här cancerformen – Richard Wesley TeLinde – såväl som den mycket envise forskaren George Gey som ägnat 30 år av sitt liv på att försöka odla och hålla liv i cancerceller, dock utan framgång. På den här tiden fanns ännu inga lagar eller etiska riktlinjer som reglerade samtycke till forskning på levande människor och deras vävnader, så Henrietta och hennes familj var ovetande om att proverna togs och vad som sedan hände med dem – för cellerna levde och delade sig med en rasande fart. Gey hade för första gången lyckats hålla liv i en den cellinje som fick namnet HeLa, efter Henriettas initialer, och snart skickades Henriettas celler land och rike runt och utsattes för alla möjliga experiment – utan att hennes efterlevande, maken David och fem barn (de två yngsta födda så sent som 1949 och 1950), hade fått reda på någonting. Inte förrän 1973 fick de, genom en tillfällighet, reda på hur det låg till: att Henriettas celler fortfarande levde och i över 20 års tid hade använts till det mesta, från utvecklingen av poliovaccin till att undersöka hur mänskliga celler påverkas av tyngdlöshet och rymdstrålning. Vid det här laget hade forskare även lyckats odla andra sorters celler, men råkat ut för att de mycket livskraftiga HeLa-cellerna kontaminerat andra kulturer – och nu såg framstående genetiker möjligheten att använda sig av blodprover från Henriettas anhöriga för att kartlägga Henriettas gener och på så sätt skilja dem från de kulturer som kontaminerats.

Det finns sannolikt ingen forskare eller vetenskapsman inom de naturvetenskapsliga disciplinerna som inte känner till HeLa-cellerna. De har gett upphov till tusentals patent, tiotusentals vetenskapliga artiklar och reproducerats i storleksordningen flera ton – men vem Henrietta Lacks var är det få som vet. Den odödliga Henrietta Lacks är en biografi över den fattiga, svarta kvinna som ovetande bidrog till – och rentav varit förutsättningen för – några av världens viktigaste medicinska framsteg, men den är även så mycket annat: en berättelse om de efterlevandes kamp för upprättelse och erkännande och livet som fattig amerikan; en redogörelse för framväxten av etiska riktlinjer inom forskning; en tillbakablick på hur forskning kommunicerades till allmänheten i mitten av förra århundradet – parallellerna till dagens kvällstidningsrubriker är slående – och en demonstration av hur lätt vetenskapliga resultat och ett akademiskt språk kan missförstås när mottagaren inte har verktygen som krävs för att tolka det som kommuniceras.

Rebecca Skloot, som har undervisat i vetenskapsjournalistik och är verksam som vetenskapsjournalist och frilansredaktör, har – med den djupaste respekt för Henriettas familj – skrivit det som mycket väl kan bli årets bästa bok. På ett högst imponerande vis fångar hon tidsandan och förmedlar familjen Lacks känslor kring, och sökande efter kunskap om, det som hände Henrietta efter hennes död. När Rebecca inledde sitt arbete bemötte familjen Lacks hennes kontaktförsök med skepsis och fientlighet på grund av det som andra vita människor – vetenskapsmän och journalister – utsatt dem för på grund av HeLa, varför hon var tvungen att bevisa att hon menade väl och inte hade några dolda avsikter, men med tiden utvecklade hon en varm och nära relation till familjemedlemmarna. Några av dem – bland annat Henriettas dotter Deborah som har en framträdande plats i boken – är idag döda, men de dog med vetskapen att familjen har fått ett erkännande och 59 år efter sin död fick Henriettas grav äntligen en gravsten.

På Rebecca Skloots hemsida finns extramaterial och handledningar till, och fortlöpande rapportering om och kring, boken. Man kan även följa Rebecca på Twitter. Den odödliga Henrietta Lacks kommer att filmatiseras och en del av intäkterna från boken går till en fond som hjälper till att bekosta vård och utbildning för de som inte själva har råd.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: När insåg du att läsning var din passion och en otroligt viktig del av ditt liv?

Jag har smygkikat på andra deltagares svar på veckans fråga och konstaterat att jag avviker från mönstret. De senaste sju åren har jag aktivt samlat på mig böcker och mängden böcker per år tycks öka exponentiellt: när jag var 20-21 klarade jag mig fortfarande med ett hyllutrymme motsvarande två BILLY-hyllor – som dessutom delades med allt annat jag ägde och hade – och idag har jag så många dubbla rader med pocketar att jag nog med lätthet skulle fylla två BILLY till utöver alla de hyllor jag redan har (som det numera bara står böcker i). Just det är kanske inte så konstigt. Jag kan även, i likhet med några andra bokbloggare, konstatera att bokintresset verkar ha hoppat över en generation – min farfar var typograf, men som jag konstaterade i blogginlägget om mäns läsning så läser inte pappa särskilt mycket böcker. Det som gör att jag ”avviker” är att jag först på senare år har insett att läsning är mitt stora intresse – näst efter böcker. Jag var 25 när jag hittade den utbildning som jag sedermera kom att ta examen i och det var först då som jag insåg att böcker faktiskt är något man kan jobba med, och det var i samband med det som jag började läsa mer och se läsningen som ett intresse. Innan dess var det lite si och så med läsningen. Jag lärde mig läsa och skriva tidigt, vid 3,5 eller möjligen fyra års ålder, och sökte efter texter att läsa, men min omgivning var inte särskilt bra på att guida och förmedla. De böcker jag hade hemma och tyckte om läste jag om och om igen – Bertböckerna (Anders Jacobsson och Sören Olsson) och Sofies värld (Jostein Gaarder) – och jag vet att jag besökte biblioteket en hel del när jag var yngre, men i högstadiet slutade jag läsa och kan inte minnas att jag läste några böcker alls på några år (fast jag rimligen måste ha läst sådant som jag var nödd och tvungen att läsa). Anledningen till det var skolans försök till läsfrämjande åtgärder: Varje bok vi läste skulle plockas sönder i sina minsta beståndsdelar. Det skulle mindmappas och refereras och recenseras och läsloggas och bokloggas till förbannelse och utöver det bestämde sig min svensklärare för att de böcker jag läste på fritiden inte var fina nog och att allt jag gjorde var dåligt. Så jag slutade läsa, eftersom det inte var det minsta trevligt att läsa en bok när jag visste att jag efteråt var tvungen att analysera den och mitt läsande sönder och samman – bara för att få höra av min lärare att jag gjorde fel, tolkade boken fel (för hennes tolkning var den enda rätta) och hur dålig jag var. Den där olustkänslan satt kvar länge och jag vet att jag vid några tillfällen faktiskt sagt att ”jag hatar böcker” – fast jag menade det nog inte. Dock dröjde det tills jag var 20-någonting innan jag kom över den där olustkänslan och kunde börja läsa bara för min egen skull. Och nu bloggar jag ju till och med om böckerna jag läser – och jobbar med böcker, har en fil. kand. med böcker som huvudämne och ska bli bibliotekarie. Jag skulle vilja se min svensklärares min nu!