..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Ivan (som även kallas ”Van”) – mångsysslare, vagabond och erfaren bokhandlare – har till slut hamnat på skidorten Méribel, där han innehar en anställning som expedit och bokansvarig i en liten bok- och pappershandel. Där har han försökt göra verklighet av sin dröm om en bokhandel med goda romaner och hans initiativ uppskattas av en liten skara besökare, men hans chef upptäcker att försäljningen sjunker: på en liten semesterort söker folk i allmänhet efter annan läsning en den som Ivan vill erbjuda och Ivan förlorar det förtroende han haft i flera års tid. Dock finner han en själsfrände i Francesca, som har besökt bokhandeln några gånger och sett hur Ivans idéer går stick i stäv med hans chefs. Även hon när en dröm om en bokhandel med bara kvalitetslitteratur. Hon har startkapitalet och vet vad bokhandeln ska heta – nu fattas bara bokhandlaren: Ivan! På mindre än en vecka hinner Ivan och Francesca rita upp ramverket för sin bokhandel: Au Bon Roman ska öppnas i Paris och ska saluföra alla de romaner som ingen talar om och sortimentet utses av åtta hemliga lektörer, alla verksamma som författare.

Efter intensiva förberedelser slår Au Bon Roman upp portarna – och blir en succé! Men alla är inte glada. En del av de författare och förlag som inte ingår i Au Bon Romans sortiment blir vansinnigt provocerade – trots att specialbokhandlar med nischade sortiment inte är något nytt under solen – och snart angrips bokhandeln anonymt på internet och i dags-, kvälls- och veckopress. Angreppen eskalerar dessutom och kulminerar i hot, sabotage och potentiellt dödliga angrepp mot fyra av urvalskommitténs medlemmar.

Drömbokhandeln inleds med de tre allvarligaste angreppen mot kommittémedlemmar och utgörs därefter till större delen av det samtal som äger rum mellan Ivan, Francesca och Heffner, utredare vid polisen. Cossé växlar mellan olika tids- och berättarperspektiv: en episod återberättas, en annan får läsaren uppleva i nutid; vissa saker berättas av Van eller Francesca, andra av den berättarröst som då och då skymtar i berättelsen (och får sin förklaring i slutet, även om jag hade mina aningar ganska länge). I mitt tycke ett kreativt grepp som förstärker berättelsens liv och spänning.

Jag brukar försöka låta bli att ha alltför stora förväntningar på saker – man landar mjukare då – men när jag fick höra talas om Drömbokhandeln kunde jag inte låta bli: en bok om två bibliofiler och en bokhandel med goda romaner som affärsidé – kan man som bokbloggare, bibliofil etc. förhålla sig neutral till något sådant? Nej. Mina förväntningar var således skyhöga. När boken blev försenad stillade jag min nyfikenhet något med recensioner av amerikanska bokbloggare, varav vissa var svalt inställda – det var det icke-linjära upplägget som vållade bryderier – vilket inledningvis väckte en oro i mig som dock visade sig vara obefogad. Boken är helt enkelt underbar! De bibliofila karaktärerna ger en känsla av samhörighet, idén om en mysig bokhandel med goda romaner är inspirerande och intrigen är spännande. När slutet närmade sig uppstod en känsla av vemod: å ena sidan ville jag veta hur romanen slutade, å andra sidan ville jag att Drömbokhandeln aldrig skulle ta slut.

Jag har även recenserat Drömbokhandeln på LitteraturMagazinet.

Trots att Jesper Lissmark Hults resa genom Europa, i syfte att samla in pengar till Friends, egentligen ligger helt utanför min bloggenre, valde jag att ändå uppmärksamma hans resa, eftersom jag gärna puffar för roliga, goda och galna initiativ som enskilda människor gör. Jag kände inte till projektet sedan tidigare och det var Jesper själv som tog kontakt med mig. Hans e-post påminde mig dock om all den där andra e-posten jag får, från icke bokrelaterade företag …

Det här är en bokblogg. Jag bloggar om böcker och läsning och välkomnar verkligen de kontakter jag knyter med andra bokbloggare och med bokbranschen i stort. Jag vet att bokbloggarna utgör ett viktigt komplement till professionella recensenter och därför är viktiga för förlagen och läsarna – och förlagen och läsarna vet att de är viktiga för oss. Att byta recensionsexemplar mot recensioner är en rättvis transaktion som alla vinner på och vars villkor alla inblandade är överens om.

Bloggare har blivit den fjärde statsmakten och därmed något som företag naturligtvis vill använda sig av för att nå ut, något som märks på att jag tätt som oftast kontaktas av allsköns företag som inte har något med bokbranschen att göra alls: pokerföretag, vitvaruförsäljare och klädföretag bland andra. De vill att jag ska låta dem annonsera på min blogg, lotta ut presentkort eller – som det senaste företaget som kontaktade mig: låta varenda förekomst av ett visst ord länka till deras tjänster så att de därmed, helt gratis, kan ta åt sig äran för en vara som jag har köpt från ett annat företag. I nio fall av tio förväntar sig dessa företag att de ska få använda min blogg som gratis annonspelare utan någon som helst motprestation: att ”lotta ut ett presentkort” eller ”länka ord” är något jag ombeds göra utan att ens få så mycket som en liten rabatt på varorna jag förväntas göra reklam för – inte för att en sådan rabatt hade gjort mig mer benägen att tacka ja, för det hade den absolut inte gjort, men den hade i alla fall fått företagen i fråga att inte framstå som så desperata. Ibland försöker de blidka mig genom att ge intryck av att de har läst min blogg, till exempel när de hävdar att jag ”verkar ha ett ganska stort intresse för kläder och mode” (autentiskt exempel), vilket mest blir pinsamt.

Mitt intryck av att dessa företag är desperata förstärks av de dåliga betyg som en del av dem har fått på konsumentsajter på nätet. Företaget som ville ta åt sig äran för OptimalPrints visitkort – företagsnamnet börjar på ”Vista” – får på dessa webbplatser idel dåliga betyg och kommentarer som ”missvisande priser”, ”ser ut som skit”, ”lång leveranstid”, ”urdålig service” och ”svarar inte på kontaktförsök”. De måste tro att både jag och mina läsare är korkade!

Det händer att jag svarar på dessa kontaktförsök, men för det mesta låter jag bli – dygnet har bara 24 timmar. Om jag svarar är jag alltid trevlig, men egentligen tycker jag att det är ganska fräckt att dessa företag på fullaste allvar (?) tycker och tror att jag ska sätta min trovärdighet på spel för att de ska få nya kunder (utanför modebloggssfären?) och kunna sälja lite mer. Detta är alltså företag som jag aldrig har handlat av och förmodligen aldrig kommer att anlita – särskilt inte efter skamlösa försök att få gratis annonsplats (är traditionell reklam för dyrt?) på min blogg.

Jag menar alltså att den här desperata fulmarknadsföringen är något helt annat än den jag ägnar mig åt om jag lottar ut böcker, bloggar om en kampanj i en viss bokhandel eller bara i största allmänhet puffar för förlag, böcker och författare. Det här är en bokblogg, så sådana aktiviteter faller väl inom ramarna för bloggens genre; summan av delarna är bokbranschen där alla delar – författare, förlag, bokhandel, bokblogg – förutsätter varandra och slutligen så har jag ju – i egenskap av kund, förlagsvetare, förlagsarbetare, bokbloggare, blivande bibliotekarie, bokintresserad och så vidare – erfarenhet av och förståelse för dessa olika delar av bokbranschen, varför aktiviteter på bloggen kan förankras i min personliga erfarenhet och kunskap, något som inte vore möjligt om jag upplåtit min blogg till marknadsföring av pokersajter eller vitvaruföretag, eftersom jag varken spelar poker eller har någon särskild kunskap om vitvaror.

Min trovärdighet är viktig för mig och den trovärdigheten lånar jag ju ut varje gång jag puffar för något eller någon. Därför kan jag inte tänka mig att göra reklam för något jag inte tror på – inte ens om det hade varit fråga om betald marknadsföring. Det hade dessutom sett konstigt ut om jag mitt bland alla bokinlägg börjat göra reklam för vitvaror: jag vet ju själv – tyvärr – vad jag tänker när jag läser bloggar där bloggaren helt plötsligt och omotiverat skriver om ett företag eller en produkt som är odelat superduperjätteunderbartfantastisk! men, trots att den tydligen är ett sådant mirakel, aldrig har nämnts i bloggen tidigare och egentligen inte har något alls med bloggens genre att göra. Jag vill att mina läsare ska veta att jag står bakom varenda puff, rekommendation och recension jag gör och jag är övertygad om att bra företag kommer att bli omtalade utan att behöva tigga gratis annonsering utan motprestation – det är rentav ohederligt att en del företag inte drar sig för att försöka få bloggare att lura sina läsare, som fallet med företaget som ville ta åt sig äran för visitkorten. Faktum är att sådana fulfasoner spiller över på den mer uppriktiga djungeltelegrafen: för två år sedan debatterades graden av ärlighet i bokbloggarnas recensioner av recensionsexemplar; i mars i år bemöttes Flickan och kakorna med misstänksamhet efter att ha uttalat sig positivt om en tjänst hon var nöjd med (lustigt nog diskuterade vi – jag, hon och fem andra bokbloggare – just det där med ”köpta inlägg” på en bokbloggsträff i november förra året och jag vill minnas att vi var rörande överens om att det inte var något vi ville ägna oss åt) och nyligen puffade jag för en mycket efterlängtad bok – och höll sedan andan i några dagar i väntan på anstormningen av anklagelser om ”köpta inlägg” som tack och lov aldrig kom: bara det att man är rädd för att sådana anklagelser ska komma säger en del.

Så, kära bokbransch! Fortsätt låta era nyhetsbrev och erbjudanden landa i min inbox – jag blir lika glad varje gång! Men ni andra – spelföretag och allt vad ni sysslar med – borde kanske fundera på hur ni marknadsför er själva till de ni förväntar er ska marknadsföra er med sin egen trovärdighet som insats.

Annika på ALKB.se och Liz på BokLiz har utmanat mig i den elvafrågorsutmaning som cirkulerar på nätet just nu. Reglerna är enkla: Elva frågor ska besvaras och sedan ska elva personer utmanas med elva nya frågor. Eftersom utmaningen har gått flera varv och många bloggare redan har utmanats flera gånger, så kommer jag att nöja mig med att ställa elva frågor, så får den som vill haka på. Mina frågor kommer efter mina svar nedan.

Först Annikas frågor:

1. Du får 1000 kr att köpa vad du vill för. Vad kommer du att spendera tusenlappen på? Looking for Information av Donald O. Case (475 kr.) och Conducting the Reference Interview av Catherine Sheldrick Ross, Kirsti Nilsen och Marie L. Radford (580 kr.) – terminens sista kurslitteratur.
2. En dag står helt plötsligt din favoritförfattare utanför din dörr. Hur reagerar du? Jag bjuder in henne på kaffe.
3. Vilken tid på dygnet läser du helst? På kvällen.
4. Läser du böcker som är baserade på verkliga händelser och finns det i så fall någon du kan tipsa om? Ja, men jag är kräsen. 3096 dagar (Natascha Kampusch) är riktigt bra och vill man ha riktig faktion kan jag verkligen rekommendera Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot.
5. Har din bokblogg en fb-sida? Nej. Jag hade en, men inaktiverade den då jag ändå inte gjorde något med den. Jag föredrar Twitter.
6. Vad tycker du om att ägna fritiden åt (näst efter att läsa böcker då)? Jag tittar gärna på film.
7. Skriver du själv? Inte så mycket utöver akademiska texter och ett och annat utspel på LitteraturMagazinet.
8. Vilken är din högsta dröm? Bli färdig med min utbildning och få jobb som bibliotekarie.
9. Äger du en surf- eller läsplatta? Nej.
10. Hur kom du i kontakt med böcker för första gången? Mitt tydligaste och tidigaste bokminne är nyutgåvan av en gammal läsebok med verser i stil med ”mor ror och far är rar”. Det är nog mycket tack vare den som jag lärde mig läsa och skriva så tidigt.
11. Vad är det som lockar dig att läsa den genre du föredrar? Jag gillar faktion och den lockar därför att jag gillar att lära mig nya saker och för att det helt enkelt är lite mer spännande när det är verklighetsförankrat.

BokLiz’ frågor:

1. Vilken bok läser du just nu? Drömbokhandeln av Laurence Cossé.
2. Vilken genre är din favorit? Faktion.
3. Vilken är den bästa boken du någonsin har läst? Jag får alltid prestationsångest när jag får den frågan. En bra bok kan vara så himla mycket, beroende på humör, tidpunkt i livet, handling etc. Nej, jag kan inte svara!
4. Vilken är den sämsta boken du någonsin har läst? Den här kan jag däremot svara på: Vänd ditt timglas av Niklas Rådström. Den var påtvingad av min svensklärare i högstadiet och hur vi behandlade böcker och läsning kan man läsa om här. Det bidrog sannolikt till att jag avskydde boken.
5. När startade du din bokblogg? I mars 2010 om man ska tro arkivet, men första recensionen är daterad tionde maj.
6. Vad arbetar du med? Jag jobbar på timmar som assistent på ett litet bokförlag vid sidan av mina studier.
7. Hur många böcker snittar du i månaden? Fyra eller fem.
8. Vilken plats läser du helst på? I soffan i uterummet, i soffan i vardagsrummet och i sängen.
9. Vilken är din favoritförfattare? Sofi Oksanen.
10. Föredrar du inbundna böcker eller pocket? Pocket.
11. Hur håller du koll på böckerna som du har läst? Med min blogg!

Avslutningsvis följer mina frågor som vem som helst får besvara. De två första är inspirerade av Drömbokhandeln (Laurence Cossé) som handlar om två människor som älskar fin och god litteratur och därför öppnar en bokhandel som specialiserar sig på just sådan. Deras sortiment bestäms av en hemlig kommitté som består av åtta hemliga författare som, inledningsvis, har rekommenderat 600 titlar vardera. Tänk dig att någon ska öppna bokbloggarens drömbokhandel och du blir ombedd att ingå i den hemliga kommittén:

1. Vilken pseudonym hade du använt dig av?
2. Vilka tio titlar hade du rekommenderat skulle ingå i bokbloggarens drömbokhandel?

Resterande nio frågor är lite mer allmänna:

3. Det räcker inte med att bara ha en kulturminister – vi behöver en läsminister också! Om du hade blivit läsminister, vad hade varit din hjärtefråga?
4. Ägnar du dig åt någon sorts läsfrämjande arbete vid sidan av din blogg?
5. Hur ser den ultimata läsplatsen ut?
6. Finns det någon plats du inte läser på?
7. Finns det någon recension som du har tvekat inför att skriva? Varför?
8. Vilken bok hade du velat se som film?
9. Vilken bok vill du ha en uppföljare till?
10. Varför började du bokblogga?
11. Vad är det bästa med att bokblogga?

Just nu cirkulerar en enkät på nätet som bland annat ställer frågan om vad man gjorde för tio år sedan. Enligt O har lagt till några bokfrågor:

Nordisk litteratur står i fokus för Bokmässan 2012 som sker i samarbete  med Nordiska Rådet, Nordiska Ministerrådet och en mängd nordiska organisationer och förlag. Liksom flera av mina ambassadörskollegor tänkte jag således läsa in mig på litteratur av nordiska författare; min avsikt var att satsningen skulle inledas med att se över vilka författare jag redan läst, men listan blev väldigt kort: Bent Hougaard (Danmark), Arto Paasilinna och Sofi Oksanen (Finland), Jostein Gaarder och Åsne Seierstad (Norge) och så avslutningsvis en hel del svenskar, till exempel Maja Lundgren och Liv Strömquist.

Ibland överskattar jag mig själv.

”Gräv där du står”, säger Olika sidor, så jag ska följa hans råd, inventera bokhyllorna och återkomma med en lista över nordiska författare som jag ska (försöka) läsa före Bokmässan.

Jag sitter för närvarande och skriver en artikel om Dewey Decimalklassifikation men tycker att det är dags för en paus. Annika vill veta hur jag är som läsare:

snabb långsam

läser alla ord skummar en del

gillar långa beskrivningar hoppar över det som inte för historien framåt

Jag läser varje ord därför att jag är rädd att jag annars ska missa något viktigt. Det gör att jag, i alla fall stundvis och särskilt när jag läser informationsspäckade böcker, läser ganska ”långsamt” (fast när jag jämför mig med andra visar det sig ofta att jag läser ganska fort ändå) – men jag kan läsa fort och det är så jag läser ”mindre viktiga” texter. Eftersom jag inte vill missa något viktigt hoppar jag inte heller över sådant som inte för historien framåt – men jag gillar inte nödvändigtvis sådana utsvävningar bara för att jag läser dem.

kommer ihåg detaljer kommer ihåg i stora drag

undviker tjocka böcker läser gärna tegelstenar

tycker om tunna böcker tycker att tunna böcker ofta saknar något

idealboken är på mindre än 400 sidor idealboken är på mer än 400 sidor

Jag för ofta anteckningar när jag läser, just för att kunna minnas detaljer i efterhand till exempel när jag ska blogga om boken. Vad gäller tjocklek har jag inget alls emot tegelstenar och kan ibland bli lite besviken (!) när jag har beställt böcker och de visar sig vara tunnare än jag trott. De behöver inte nödvändigtvis sakna något, mer än tyngd och massa. Vad gäller idealet så har jag kommit fram till att ca. 300-350 sidor är behändigt, bra och trevligt att läsa, men jag räds absolut inte böcker som är betydligt tjockare än så.

tjuvkikar på slutet läser aldrig slutet förrän boken är just slut

Jag inleder alltid en ny bok med att titta på sista sidan för att se hur många sidor den är på. Fast det kanske inte räknas som att tjuvkika på slutet?

väljer efter omslag skiter fullständigt i ytan

läser baksidetexter undviker baksidetexter

väljer boken efter rekommendation vill helst välja själv

Jag kan lockas att läsa en baksidestext på grund av omslaget, men det är baksidestexten som avgör om jag köper eller inte. Därtill köper jag oftast böcker som jag läser om på bokbloggar eller på andra sätt blir rekommenderad, men jag väljer även en hel del själv.

rekommenderar ofta böcker till andra rekommenderar sällan böcker

Jag bokbloggar …

hör det jag läser i huvudet hör aldrig det jag läser

gillar ljudböcker gillar inte ljudböcker

Jag är formatkonservativ och gillar inte vare sig ljudböcker eller e-böcker. För egen del tycker jag inte att lyssna är att läsa, men observera att jag inte applicerar den värderingen på andras läsande/lyssnande. Jag tycker även att ljudböcker stör och förstör den röst och takt som jag har i huvudet när jag läser.

läser främst böcker i en genre gillar att variera min läsning

Jag tror jag har blivit bättre på att variera mig nu, men om jag inte aktivt går utanför mina favoritgenrer har jag en tendens att fastna.

läser alltid på svenska läser på flera språk

Då och då läser jag även böcker på engelska.

är bra på att komma ihåg böcker jag läst glömmer lätt bort både titlar och författare

skriver upp det jag läser skriver inte upp det jag läser

Att hålla reda på min läsning är den primära anledningen till att jag bokbloggar.

läser varje dag läser mer sällan

tycker att läsning är avslappnande tycker att läsning är ansträngande

Om man med läsning menar fritidsläsning, läser jag inte varje dag, men om läsning innebär all läsning, så läser jag definitivt varje dag. Då blir det ju en hel del, i och med att jag både pluggar och jobbar på förlag.

Det här är en liten och behändig guide till grunderna till att blogga och då för (blivande) bokbloggare i synnerhet. Jättebra om man känner att man vill prova på det där med bokbloggning men inte riktigt vet var man ska börja eller hur man ska göra. Bokens inleds med ett avsnitt om bloggverktyg och därefter får läsaren tips på hur man ökar antalet besökare, hur man kan använda sociala medier som Facebook och Twitter, hur man sticker ut i mängden, hur man förhåller sig till recensionsexemplar o.s.v. – och det finns till och med ett litet avsnitt om hur förlag kan arbeta mot bokbloggare. Jag är ju gammal i gemet vid det här laget men även jag hittade sådant jag kan ha användning för, till exempel hur jag kan automatisera mina uppdateringar på Twitter med Twitterfeed. Boken avslutas med en lista med länkar som kan vara användbara. Gott!

Enligt dagens besöksstatistik hade någon sökt på ”vad gör en förlagsassistent?” och trots att det är emot mina principer att blogga (detaljerat) om jobbet, så kan väl ett litet svar på den frågan knappast skada.

• Jag packar och skickar beställningar, recensionsexemplar och annat som ska skickas från oss.
• Jag fakturerar kunder och administrerar kundregister och e-postlistor.
• Jag bevakar förlagets försäljning och beräknar royalty.
• Jag skapar royaltyspecifikationer till våra författare och illustratörer och gör royaltyutbetalningar.
• Jag uppdaterar hemsidan och katalogtexterna på Förlagssystem.
• Jag och bevakar internet för att se vad bloggare och nyhetsmedier skriver om oss och för att hitta sådant som kan vara av intresse för förlaget.
• Jag gör olika sorters research.
• Jag bedömer manus och korrekturläser texter och har i samband med det viss kontakt med manusförfattare.
• Jag skickar refuseringar.

Jag är kulturvetare med inriktning förlagskunskap; datorkunskaperna har jag i princip skaffat mig på egen hand och om man bortser från en gymnasiekurs i företagsekonomi som jag läste för många år sedan saknar jag ekonomiutbildning.

Bland evenemangen på min långa lista närvarade jag endast vid två. De första missade jag (bilolycka på E6) och resterande, utom de jag närvarade vid, hoppade jag över för att hinna besöka så många förlagsmontrar som möjligt. Årets skörd blev: 36 böcker, en jättesnygg kasse från Sekwa (flera besökare frågade var jag hade fått tag på ”den snygga orangea”!) och – äntligen! – en Book Bag från Adlibris! Att välja sneakers och ryggsäck i stället för Converse och resväska på hjul var lyckat; det blev några kassar ändå, men skönt att kunna stoppa undan i ryggsäcken och jag har inte alls lika ont i fötterna nu som jag hade vid samma tidpunkt förra året.

Svärmor semestrade i Stockholm och tog med sig ett nummer av Situation Stockholm. Jan Guillou intervjuas:

Det här har undersökts så det är inte jag som spekulerar när jag säger att [Camilla Läckbergs] läsekrets består i huvudsak av kvinnor under 35 års ålder med låg utbildning. Det vill säga, de kvinnor som normalt inte skulle läsa böcker alls. … Hon når ut till läsare som annars skulle vara förlorade. … När jag skrev [Ondskan] kunde jag aldrig föreställa mig den som ungdomsbok. Jag tyckte den var för filosofiskt avancerad. Men den blev det, alla får läsa den i plugget. Den riktar sig nu i synnerhet med många svensklärares hjälp till femtonåriga killar med bakvänd keps som anser att bokläsning är till för bögar och tjejer. Majen eller fröken brukar säga till grabbarna ”läs en bok, bara den här” för de vet att sedan har vi den jäveln. Samma insats som Läckberg gör på kvinnosidan har jag gjort på pojksidan med den här boken.

Jag ögnar senaste ULF (2006-2007) och konstaterar att han sannolikt har rätt: Andelen kvinnor med endast förgymnasial utbildning som ”under en 12-månadersperiod” läst skönlitteratur (där ingår detektivromaner och spänningslitteratur) ”mer än 5 gånger” uppgår till endast lite drygt 35 procent. Andelen kvinnor som läst skönlitteratur ”mer än 5 gånger” uppgår i till drygt 30 procent i åldrarna 16-24 år och till drygt 40 procent i åldrarna 25-34 år.

Det finns mängder av författare, förlag och litteratur som riktar sig till målgruppen ”kvinnor i åldrarna 16-35″. Anledningen till att män ”inte läser”, eller läser ”fel” saker när de väl läser, kan bero på att deras urval är betydligt mindre än det som motsvarande grupp av kvinnor har tillgång till. Man kan naturligtvis spekulera i vad mäns (o)intresse beror på – biologi eller sociala konstruktioner – eller så kan man konstatera att läget är som det är och agera därefter. Jag föredrar att göra det senare.

Människor söker efter identifikation och sammanhang. Vi vill läsa böcker som vi på något sätt kan relatera till. Det är med andra ord inte konstigt att Ondskan är en bok som uppskattas av pojkar och män och att Camilla Läckberg får lågutbildade kvinnor under 35 att läsa mer: Camilla Läckberg är själv kvinna och skriver för en publik av kvinnor och använder ett språk som är lätt att ta till sig. Och när alla böcker av Läckberg är lästa så finns det hur mycket som helst att välja på i samma segment, en valmöjlighet som män uppenbarligen inte har i lika stor utsträckning. I ULF kan jag däremot konstatera att män i alla åldrar och socioekonomiska skikt läser mer tidskrifter än kvinnor – och jag har ännu inte sett någon problematisera kvinnors bristande intresse för tidskrifter (eller däckbyten, gräsklippning och motorsport).

Därtill finns det drivor av undersökningar som visar att människor kommunicerar på olika sätt med pojkar och flickor och att flickor är bättre på språk än pojkar, vilket bland annat kan bero på just att vuxna pratar med flickor och pojkar på olika sätt. Då är det kanske inte så konstigt att läsvanorna är olika. Facklitteratur, tidskrifter – och Ondskan – har ett rakare språk än skönlitteratur i gemen. Är man van vid raka puckar så blir det sannolikt ganska tråkigt och jobbigt att försöka ta till sig ”finare” skönlitteratur som ju ofta svävar iväg och lämnar många lösa trådar efter sig och dessutom är skriven med ett språk som kan uppfattas som svårt. Ännu svårare och jobbigare blir det sannolikt om det inte finns någonting i den litteratur man läser att ta fasta på och identifiera sig med.

Jag är mycket skeptisk till existensen av den så kallade ”antipluggkultur” som anses råda bland killar i skolåldern. Jag är helt säker på att det ligger närmare sanningen att de pojkar som misslyckas i skolan gör så för att skolan misslyckas med att fånga upp dem och göra dem engagerade – att skylla på en antipluggkultur är bara att skylla ifrån sig; en ovilja att ta ansvar. Motivation och vilja kommer av intresse och engagemang som i sin tur grundar sig på identifikation. Om man inte förstår och därför pekas ut som ett problem blir man omotiverad och ovillig vilket leder till frustration som i sin tur ger sig uttryck i något som säkert kan kallas för ”antipluggkultur” (men som inte är det) – självuppfyllande profetia kallas det. Om man får höra att man gör fel och är ett problem, och sedan får höra att man gör fel när man försöker göra rätt – varför ska man då göra något alls? Gör man ingenting kan man i alla fall inte göra mer fel.