Inlägg taggade med ‘författare’

Uppror i skärt och svart – Beata Arnborg

2014-02-12 kl. 22:19 i Böcker, Recensioner

uppror”Vem blir man om man inte borde ha fötts?” är frågeställningen för Beata Arnborgs biografi över Kerstin Thorvall. Vem blir man om man växer upp med en strängt kristen mor, en psykiskt sjuk far och får lära sig att glädje och njutning är farligt? Den frågan kunde Kerstin Thorvall svara på. Under uppväxten var hon lillgammal och tråkig, rentav pryd. Sådan får man naturligtvis vara, men i Kerstins fall var det, snarare än av egen vilja, resultatet av sträng uppfostran och moderns rädsla för minsta utspel – det kunde ju vara ”arvet” som gjorde sig påmint, det vill säga faderns psykiska sjukdom. Kerstin försökte foga sig, men det gick inte särskilt bra. Flera av hennes böcker byggde på hennes eget liv och i en av dem, Det mest förbjudna, sammanfattar hon sig själv: ”Stygg dotter. Otrogen hustru. Dålig mor.” Tonårsrevolten kom sent, inte förrän i medelåldern: hon rymde hemifrån, var otrogen, jobbade. Hade inte tid eller lust med barnen. Ångesten var för stark och den blev värre med åren; den dövades med dans, teckning, resor och unga älskare, ämnen som även gick igen i hennes böcker. Inför denna självbiografi har Beata Arnborg gått till källorna: Kerstins brev och böcker; recensionerna och debatterna; älskare och före detta äkta män; sönerna och vännerna.

Jag vill minnas att jag upptäckte Kerstin Thorvall tidigt. Hon skrev så lättillgängligt och tog plats på ett så självklart sätt – jag uppskattade hennes frispråkighet och upprördes av hur hennes karaktärer, som ju ofta byggde på författarens egna upplevelser, behandlades och bemöttes enbart för att de var kvinnor, något som jag om fann viss identifikation i och kände sympati för. Arnborgs biografi erbjuder ytterligare dimensioner: här blir det klart hur stor plats ångesten tog i Kerstins liv och hur hon ställde sig till sitt eget föräldraskap. Någon omtalade henne faktiskt som ”narcissistisk”, men till Thorvalls försvar vill jag säga att hon faktiskt var medveten om sina brister och fel om än oförmögen att åtgärda dem. Tyvärr känner jag ändå att jag tappar lite respekt för henne: Thorvall var visserligen en färgstark person som inte var rädd för att synas och ta plats, men ofta skedde det i alltför stor utsträckning på andras bekostnad. Ibland framstår hon till och med som outhärdlig. Det är å andra sidan ett gott betyg för biografin som är mycket detaljerad.

Beata Arnborg är journalist och författare. Hon har tidigare skrivit biografier över journalisten Barbro ”Bang” Alving och botanisten Vivi Laurent-Täckholm.

Några ord om PISA och pojkdiskursen

2013-12-08 kl. 20:56 i Aktuellt, Blogg, Ego, Studier

Svenska 15-åringars läsförståelse och kunskaper i matematik och naturvetenskap skenar åt helt fel håll och den svenska skolan tycks befinna sig i fritt fall – ni vet allt det där, ni har läst rubrikerna och analyserna i dagspressen så jag behöver inte upprepa mig. För mig – en bibliotekarie vars masteruppsats handlade om hur vi pratar om pojkars läsning – är det naturligtvis den sjunkande läsförståelsen som är mest alarmerande.

Johanna Lindbäck, läsambassadör, författare och lärare, diskuterade saken i ett inlägg på SvD Kultur. Läs, ta in och agera, för hon har många goda idéer som dessutom har stöd i den forskning jag tog del av under tiden jag skrev min uppsats. Om pojkars läsning säger hon:

I skolan är det svensklärarna, ofta kvinnor, som tjatar om vikten av att läsa. Hemma är det mammorna. Vad gör papporna? Inte läser de. Att läsa är alltså något som enbart är viktigt i skolan, och då på ungefär tre lektioner i veckan.

Men om mer än var femte elev inte klarar minimikraven i läsförståelse är det lätt att se vilka följder det kommer att få för deras resultat i alla andra skolämnen och under resten av livet. Hur får man killarna att inse det?

Genom att föregå med gott exempel. Du som är man och vill att dina barn ska lyckas – lägg lite fritid på att inte bara skjutsa dem till träningar, utan plocka upp en bok också. Läs högt för dem, och läs själv så det syns. Vi måste komma bort från det rådande aldrig-tillståndet. ”Läser ni böcker? Nej, aldrig, fy fan.” Både killar och tjejer har mycket att vinna på att kunna läsa och skriva bra. Tänk om både killar och tjejer kunde inse det.

Detta uttalande har misstolkats lite här och var: ”Som vanligt så är det männens/pappornas fel att det ser så dåligt ut … påstår Johanna Lindbäck” skriver bloggen Toklandet och får medhåll av bloggen Ekvalist som tolkar Lindbäcks uttalande som att ”det framför allt är pappornas ansvar att skolbarnen är så dåliga på läsfärdighet”. Toklandet fortsätter:

Så här ser det ut med allt som rör skolan och pojkar, man skyller alla problem på dem själva eller på andra män/pappor i deras närhet istället för att sluta göra skolan fientlig mot killar.

Hej Ekvalist och Toklandet! Läste ni statsvetare Katarina Barrlings ledarkrönika i Dalarnas Tidningar i början av november? Om inte, så citerar jag här de mest relevanta delarna av den:

Inom vetenskapsteorin finns en idé som brukar gå under benämningen generositetsprincipen. … Syftet är … att främja så väl tänkta tankar som möjligt.

När vi till exempel läser tänkare från andra tider så ska vi läsa dem på vårt mest välvilliga sätt, det vill säga inte börja med att haka upp oss på att de företräder ett synsätt som är främmande för den tid vi lever i.

Vi är alltså generösa i vår tolkning, inte för att vara bussiga, utan för att inte i onödan sortera bort sådant som kan säga oss något även i dag.

Genom att inte ta fram storsläggan utan gräva försiktigt kan vi på detta sätt rädda värdefulla tankar till eftervärlden.

Dagens offentliga debattklimat präglas i stor utsträckning av motsatsen, vad vi här skulle kunna kalla ogenerositetsprincipen.

Den lyfter – eller snarare sänker – nivån från ”går något att missförstå så ska det missförstås” till ”med litet träning kan allt missförstås”.

Vad jag vill säga är alltså följande: Koppla på er snällaste och sammetslenaste inre röst och läs Johanna Lindbäcks debattinlägg igen. Jag är nämligen ganska säker på att hon inte alls menar det ni tror att hon menar.

All läsforskning visar att barn gör som deras könsföräldrar gör, det vill säga: läsande mödrar ger läsande döttrar och läsande fäder ger läsande söner. Läsforskningen visar även att högläsning, gemensam läsning och diskussion kring läsning och böcker gynnar läsfärdigheten.

I den bästa av världar kan skolan kompensera för hem som inte läser, men vi lever inte i den bästa av världar – forskning visar att barn med akademikerföräldrar presterar bäst i skolan. Det bästa man kan göra för sina barn, när skolan brister, är alltså att vara en aktiv, närvarande förebild.

För skolan brister uppenbarligen. För detta ska inte den enskilda läraren lastas – de gör så gott de kan medan klasserna blir större och det administrativa arbetet ökar. Problemet beror snarare på privatiseringar, besparingar och politiker som bryr sig mer om betyg än verklig kunskap.

I min masteruppsats, Pojkars problematiska läsning, argumenterar jag för att vi måste vidga definitionerna för vad som är ”text” och ”läsning”, släppa in pojkars intressen i klassrummet samt att vi måste bryta både litteratur- och pojkdiskursen. Med det sista menar jag att vi måste uppvärdera andra litteraturgenrer, utmana synen på skönlitteraturen som allena saliggörande och släppa in fler sätt att läsa på samt att vi måste sluta prata om pojkar och läsning på ett sätt som antyder att de bär ansvar för sina egna skolresultat (t.ex. med begrepp som ”antipluggkultur” och ”pojkkris”). Mina personliga ståndpunkter sammanfattas i min artikel Sju punkter för att få pojkar att läsa! som publicerades på LitteraturMagazinet i våras.

Om man inte pallar traggla sig igenom 78 sidor akademisk text, inklusive litteraturförteckning och bilagor, går det att utläsa en hel del ur mitt abstract:

When it comes to reading, there are rather large differences between boys and girls in skill and frequency, and these differences have persisted for decades. For the last few years I have sensed an increasingly negative image of boys and men in the ”public conversation”. What to read is a matter of personal choice, yet this personal choice is, in this conversation, connected to war, men’s violence against women and misogyny in general. In contemporary research, boys’ declining school results has been described as being a “boy problem”, and the answer has been to question “boy culture” (and using girls’ school performance as the good example).

But I don’t want to ”sense”. I would like to ”know”. Therefore I set out to examine the discourse on boys and men and their reading within a limited context. The recently published government report The Culture of Reading (SOU 2012:65) offered, together with the media reactions to it and the comments submitted to it, such a context. With Carol Lee Bacchi’s What is the Problem Represented to be-analysis (WPR) I examine what is said and assumed about boys and boys’ reading, what is left unproblematic and what the consequences are, but also how the problem representation has been defended and questioned.

In my study I revealed two discourses: “the literature discourse” and “the boy discourse”. In the former, ”quality literature” is lifted above other genres; in the latter, boys are constructed as being problematic, resistant and unwilling. Also, the boy discourse leaves no room for other ways of being a boy. These two discourses are intertwined, as one of the solutions to “the boy problem” is not a broadening of the definitions of ”reading” and ”literature” to make place for genres generally appreciated by boys (such as non-fiction, science fiction and fantasy), but rather a prompting of boys to read “quality fiction”. In other words: Intimately connected with the discourse on boys’ reading are notions of quality, fine literature and the value of fiction. Thus, the view on boys and their reading is rather negative, and the view is not limited to this government report.

Så tror jag att vi i alla fall kan komma på god väg mot en lösning av skolkrisen, även om litteraturpolitik bara är en liten, liten del av ett stort och till synes totalt haveri.

Jag har förresten skrivit om män och mäns läsning flera gånger tidigare. Inläggen återfinns under taggen ”mansfrågor”.

Allting finns – Göran Grip

2013-09-08 kl. 16:58 i Böcker, Recensioner

alltingfinnsGöran Grips mycket omfattande självbiografi tar sin början någonstans i Polen under andra världskriget. Tillsammans med en grupp människor är han på flykt undan nazisterna, men Göran är svårt skadad och för att stoppa efterföljarna och vinna tid beslutar han sig för att ge sitt liv för gruppens skull. Gruppen lämnar honom kvar och fortsätter sin flykt och är långt borta när Göran hinns ifatt av nazisterna. För att sinka dem offrar han sig själv och kastar sig in mellan hjulen på deras fordon. Han dör och återföds. På ungefär 500 sidor får vi följa hans uppväxt, arbetsliv och patientmöten och det som man skulle kunna kalla för hans ”andliga sökande” och de insikter han förvärvat under tiden – Göran är övertygad om existensen av nära döden-upplevelser men tror inte på vare sig Gud eller, om jag förstått saken rätt, reinkarnation. Om jag tolkar honom rätt, är hans budskap att vi måste sluta jaga efter ständig bekräftelse och framgång och sluta följa dogmer i försök att vara fromma eller korrekta och i stället bara vara och existera här och nu i vår egen rätt.

Efter att under hela våren mest fokuserat på litteratur som hade med min uppsats att göra, ville jag läsa ”något annat”, men i kombination med bristande läslust har det tagit mig mer eller mindre hela sommaren att ta mig igenom denna tegelsten – det här är en bok som verkligen kräver sin läsare. Göran och jag har en del (kritiska) åsikter kring till exempel religion gemensamt och det finns ett och annat guldkorn att ”ta med sig”, men tråden hade gärna fått vara lite rödare. Det är uppväxtskildringar, erfarenheter från arbetslivet och andligt sökande i en salig röra, uppblandat med insprängda citat från andra skrifter, redogörelser av drömmar och patientmöten. Stundvis uppfattar jag boken snarast som ett sätt för Göran att slå sig själv för bröstet och framhäva sin egen storhet, men detta kan även tolkas som ett sätt att visa på hur han gav upp ”kampen om Världsmästerskapet I Allting” (s. 431). Här och var finns dock viktiga insikter om mötet mellan patient och vård och dessa borde läsas av alla som arbetar med människor. Boken hade dock, med sina drygt 500 sidor, med lätthet kunnat delas upp i två böcker: en bok som i huvudsak behandlar den personliga sfären och en som i huvudsak behandlar den yrkesmässiga. På så sätt hade tråden blivit betydligt rödare och budskapen tydligare.

Göran Grip är anestesiläkare, författare, föreläsare och översättare. Självbiografin Allting finns är hans debut som senare följdes av Dem jag älskade, författad tillsammans med ex-sambon Lena-Maria Broman. Han är även medförfattare till ett läromedel om etik i vården. Sedan 1980-talet har han varit verksam som översättare och har då i huvudsak översatt böcker om nära döden-upplevelser, ett ämne som han även föreläser om.

Bokbloggsjerka 10/5-13/5

2013-05-12 kl. 12:38 i Blogg, Böcker, Ego

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

  1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
  2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
  3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
  4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: För en tid sedan ställde Bokhora frågan om det är finare att läsa på originalspråk. Jag deltog inte själv i debatten, men för att spinna vidare på frågan skulle jag gärna vilja veta om ni alltid försöker att läsa de böcker ni kan på originalspråket eller om ni hellre väntar på de svenska översättningarna?

jerka1Ett tag hade jag inställningen att jag skulle läsa all engelskspråkig litteratur på originalspråket, men det blev en på många sätt inte särskilt hållbar inställning: engelskspråkiga böcker är dyrare, de tar längre tid att läsa och vad gör jag om jag spontanhandlar böcker och hittar en bok jag gärna vill läsa men som råkar vara översatt? Köper översättningen och bryter min princip eller avstår från att köpa och köper boken på originalspråk senare i stället? Idag håller jag någon sorts medelväg: är det rimligt att anta att språket utgör en särskilt viktig del av läsupplevelsen så läser jag på originalspråk, annars går det precis lika bra på svenska. I praktiken har detta lett till att jag alltid läser vissa författare på engelska och att jag varje år köper en del engelskspråkiga böcker som verkar intressanta men vars svenska översättning antagligen kommer att dröja eller inte komma alls. Vad gäller diskussionen kring fint eller fult så tror jag inte ens på en sådan dikotomi så den lämnar jag därhän.

Tidningsrecension: Books & Dreams #2

2012-12-11 kl. 18:07 i Aktuellt, Blogg, Böcker, Recensioner

På Bokmässan erbjöds en kortprenumeration på det nya läsmagasinet Books & Dreams. Jag fick första numret med mig direkt och det recenserades här på bloggen i början av oktober. Recensionen avslutades med konstaterandet att det behövdes en rejäl uppryckning. Nummer två dök upp i förra veckan. Blev det någon uppryckning? Det korta svaret är ”nej”. Det långa svaret följer nedan.

Förordet består i princip av konstaterandet att tusen personer tecknade en prenumeration under Bokmässan (= en procent av Bokmässans besökare) samt tre citat från läsare. En av dem undrar varför tidningen heter Books & Dreams, ”måste verkligen allt heta något engelskt nuförtiden?” – en berättigad fråga, som besvaras med att tidningen ”är ett magasin och ett varumärke som vill sträcka sig utanför Sveriges gränser”. Inte för att leta problem, men resten av tidningen är på svenska? Förordet föregås av fyra helsidesannonser, efterföljs av sex sidor som på olika sätt handlar om Books & Dreams – prenumerationserbjudande, inbjudan till event samt fotokollage från Bokmässan och ett tidigare Books & Dreams-event – och därefter ytterligare en helsidesannons. Jag blir inte av med reklambladskänslan. Först på sidan 18 börjar tidningen ”på riktigt” med några korta notiser, varav en gör antagandet att succén för Femtio nyanser av honom (E. L. James) antas bero på ”discreetly digital-trenden, läsplattans förmåga att dölja pinsamma bokinköp …” Än en gång väcks misstanken att jag nog inte tillhör målgruppen. Dock vill jag ge ett litet pluspoäng för notisen på sidan 19: Mando Diao ska tonsätta Gustaf Fröding och denna notis gör i alla fall en ansats till att frångå det ytliga koketterande som jag kritiserar så hårt. Glädjen blir dock kortvarig. Jag vänder blad och möts av – koketterande: en notis om Karl Lagerfelds nya parfym Paper Passion. Den är ju i sig helt okontroversiell, men i den här kontexten – att litteratur är något som är ”lyx”, något att kokettera med – blir det något jag stör mig på. Irritationen förstärks av detta citat från notisen intill: ”Vem slog fast att kvinnor skulle älska omslag med treords-meningar (sic!) i blandade mjuka typsnitt och pastellfärger mot enkel vit bakgrund, helst tillsammans med någon form av grönsak?”

Apropå koketterande: Läs om ”snygg belysning” för lässtunden på sidan 57; på sidan 65 får jag veta att ”böcker som gör skillnad” är en ”växande trend i  bokhyllan” och så två sidor med coffeetable-böcker (det där med kontext – igen). Att ”Syrade grönsaker är det nya svarta” (citat, s. 61) har visserligen inget alls med böcker att göra, men mat äter man väl för att det är gott och inte för att vara trendig? På sidan 75 kan vi läsa om ”skräcktrenden”.

Att det går trender i både det ena och det andra är ett tämligen okontroversiellt påstående. Det som skaver är allting ska reduceras till något trendigt, en accessoar, något att bära som en snygg handväska, något att – förlåt upprepningen – kokettera med. Att äga vissa böcker är trendigt (läsa dem gör man i undantagsfall?), att läsa snuskiga böcker på läsplatta är trendigt, böcker är en inredningspryl; ät viss mat för att den är trendig. Vad hände med att göra något eget? Något meningsfullt?

Tidningens första intervju är den med Jojo Moyes och även om jag känner igen mig själv i henne så är intervjun spretig, hoppig, ytlig: elva rubriker avhandlas som hastigast. Mönstret upprepas sedan, mer eller mindre, i övriga intervjuer och formulär 1a-känslan kvarstår från förra numret. Louise Boije af Gennäs säger intressanta saker om föräldraskap och politik men får aldrig utveckla sina tankegångar och när jag läser intervjun med John Irving ekar den av frågorna som aldrig ställdes.

Trots att detta nummer av Books & Dreams kom ut ungefär samtidigt som boksmällan efter Bokmässan börjat släppa sitt grepp finns det inte ett endaste litet reportage om Bokmässan. Däremot ett om Frankfurtmässan, där Sofi Oksanens ”lilaslingade dreads lyser upp lokalen” där hon ”avspänd … står och snurrar ett drinkglas (whisky sour är favoritdrinken … tidigare var det cosmopolitan)”. Om hennes författarskap sägs endast att nya boken När duvorna försvann har sålts till 43 länder och att Sofi vill skriva tills hon dör.

Över en kopp ”stark cappuccino” pratar Books & Dreams representant på mässan med författaren Linda Olsson. Hon är besviken på Nya Zeelands mässprestation: ”De har tagit hit 70 nya zeeländska författare, men så får de knappt synas”, säger hon och tipsar om den mycket produktiva nya zeeländska författaren Janet Frame, utan att denne med ett ord presenteras för läsaren. Stolpe ut och snabbt vidare till nästa punkt. Detta är återkommande – fokus ligger på namedropping, försäljningssiffror och ett och annat snabbt citat.

Efter att ha läst förra numret undrade jag var läsaren fanns. Med undantag för citaten i förordet dröjer det till sidan 45 innan vi får en hastig skymt av den vanliga läsaren, i form av den bokcirkelpresentation som känns igen från första numret, och efter detta återkommer hen aldrig mer igen.

Jag får känslan att precis allt ska pressas in på strax under 100 sidor – bok-, mat- och resemagasin i ett – och därför blir resultatet snabbt, ytligt och rumphugget. Jag hade gärna sett att man valt ett – eller maximalt två – ämnesområden: böcker och resor eller böcker och mat. Helt plötsligt uppstår oanade möjligheter och utrymme till fördjupning.

Jag tror att Books & Dreams och jag har nått vägs ände.

Bokbloggsjerka 19/10-22/10

2012-10-24 kl. 22:53 i Blogg, Böcker, Ego

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

  1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
  2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
  3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
  4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Finns det någon bok/författare/karaktär som har inspirerat dig så pass mycket att du har bytt yrke, skaffat dig en ny hobby eller tagit ett kliv ut i det okända på annat sätt?

Som jag skrev på LitteraturMagazinet tidigare idag så reste jag till Spanien i fredags, så jag är lite sent på bollen. Jag åkte på förmiddagen, kort efter att veckans bokbloggsjerka offentliggjorts, och kom hem sent i måndags natt. Jag har å andra sidan haft tid att fundera på svaret. Nej, böcker, författare eller karaktärer får mig sällan att göra drastiska förändringar, däremot så finns det gott om böcker, författare och kanske en och annan karaktär som på olika sätt fördjupat befintliga kunskaper, engagemang och ställningstaganden – eller mig och den person jag är!

Alla monster måste dö – Magnus Bärtås och Fredrik Ekman

2012-10-13 kl. 16:03 i Böcker, Recensioner

Kim Jong Il, Nordkoreas diktator 1994-2011, var en filmentusiast av rang. 1978 lät han kidnappa den sydkoreanska skådespelerskan Choi Eun-hee och hennes ex-make, regissören Shin Sang-ok, i syfte att använda deras expertis i diktaturens tjänst. De lyckades fly 1986, under en vistelse i Wien där de befann sig för att närvara vid en filmfestival. Shin avled 2006, men året därefter träffade författarna Choi Eun-hee i Sydkoreas huvudstad Seoul. Detta möte, parets öde och Koreahalvöns filmhistoria utgör så en fond till författarduons resereportage från Nordkorea, ett land som i sig kan betraktas som en enda stor teaterkuliss med 24 miljoner statister som svälter och lever i misär medan eliten vältrar sig i lyx, utvecklar kärnvapenprogram och bygger överdådiga minnesplatser till Kim Il Sungs minne. Regissören hette fram tills nyligen Kim Jong Il, som nu efterträtts av sin son, Kim Jong-un. Även turisternas vistelse i landet är välregisserad och hårt övervakad för att säkerställa att de endast får se rätt platser, träffa rätt personer, höra rätt berättelser och myter och bara tar av regimen godkända fotografier. De blir aktörer i propagandamaskineriet, något som träffande illustreras av följande scen (s. 67-68):

Enligt den officiella statslegenden föddes Kim Jong Il i en liten timrad stuga nedanför [det heliga berget Baekdu] … Den kvinnliga guiden i brun uniform och skärmmössa talar till oss genom megafon. Hon sveper med armen och säger att bergstopparna på det heliga revolutionära berget alltid är snötäckta. När vi pekar på bergen och säger till guiden att de faktiskt inte är snötäckta, tittar hon snett förbi oss och upprepar orden: Bergstopparna på det heliga revolutionära berget är alltid snötäckta. Våra simpla intryck ska inte smutsa bilden av en nationalklenod med ett fastställt utseende som för alltid skrivits in i historien.

På senare tid har jag blivit alltmer intresserad av Asien och då i synnerhet vissa länder, till exempel Nordkorea. Hur lyckas man stänga ett helt land? Hur lyckas man tygla 24 miljoner invånare? Hur ser livet ut i ett land som är så förslutet? Jag är inte ensam om min fascination, men trots det finns det inte jättemycket att läsa om Nordkorea så Alla monster måste dö var ett välkommet tillskott, trots att jag kommer på mig själv med att skumma vissa av de avsnitt som behandlar filmhistoria, vilket främst beror på att jag inte är särskilt intresserad av österländsk film. Dessa avsnitt är dock inte särskilt långa. Merparten av boken kretsar kring författarnas besök i Nordkorea och detta är desto mer intressant, stundvis oerhört fascinerande, och läsaren får även en översiktlig genomgång av Nordkoreas politiska historia och konflikten med Sydkorea. Framställningen är rak och ärlig utan att vara sensationslysten – det behövs inte, det är spännande nog ändå – och stundvis bryter humorn in. I slutet finns en lång lista med böcker, dokumentärer och annat material om och kring Nordkorea och den ska jag nog studera lite djupare när tid finns.

Magnus Bärtås är författare, konstnär och professor på Konstfack, hans arbete kan man följa på hans hemsida. Fredrik Ekman är författare och musikdramatiker.

Tidningsrecension: Books & Dreams #1

2012-10-02 kl. 21:19 i Aktuellt, Blogg, Böcker, Recensioner

På Bokmässan erbjöds en kortprenumeration på det nya läsmagasinet Books & Dreams: två nummer för priset av ett och första numret med direkt. Jag gillar böcker och jag gillar tidningar om böcker, så jag hakade på, trots att tidningen gav mig lite reklambladskänsla, men man ska ju inte vara fördomsfull. Dock började jag misstänka att jag kanske inte tillhör målgruppen när jag läste förordet: Chefredaktören påstår att ”läsa är lyx”, men för mig är ju läsning en självklarhet, rentav en nödvändighet – inget att diskutera. Litteratur är inget jag koketterar med. Jag ger ändå tidningen ett ärligt försök, men jag kommer aldrig in i den. Den är ytlig, spretig, banal. Innan jag ens kan börja läsa tidningen måste jag bläddra förbi fem helsidesannonser, avdelningen ”81 böcker som fängslar” känns som klippt och klistrad från utgivningskatalogen och intervjuerna har svårt att komma förbi formulär 1a: ”Var sitter du och skriver någonstans?”, ”Beskriv en vanlig skrivdag i ditt liv”, ”Vem har inspirerat dig att skriva?”, ”Varför tror du att folk vill läsa om ditt liv?” – och olika varianter på dessa frågor. Sedan tar koketterandet fart på allvar: ”En väl inredd bokhylla kan göra ett helt rum” inleder tidningens andra kapitel, på bild en Stringhylla med allt annat än böcker i för Stringhyllan har ”tagit steget in i den internationella modevärlden”. Därefter ett reportage med Emma Hamberg som får prata om sin inredning i stället för sitt författarskap och avslutningsvis en sida med boktapeter. Budskapet är tydligt: Boken är en accessoar, en inredningsdetalj, en modepryl.

Spretigheten kommer av att litteraturkoketterandet blandas upp med avdelningar om mat, träning och resor. Reklambladskänslan förstärks av att tidningen inleds med ”reklam” för Books & Dreams-event med ”mat, vin, mingel, boksignering och goodiebag”. Caitlin Moran, Michael Nyqvist och Gilla Böcker-grundaren Ada Wester får tala ganska fritt, men drunknar tyvärr fullständigt i det korta, snabba, enkla.

Bristen på tvåvägskommunikation är påtaglig. Var finns läsaren? Bortsett från en kort formulärintervju med en bokcirkel så hittar jag inte så mycket som ett Twittercitat någonstans. Jämför med senaste numret av Vi Läser: Twittercitat och korta insändare med läsarnas åsikt om tidningen på sidan sju, kort intervju med en läsare på sidan 14 och på sidorna 42-47 ett bildreportage om sajten Underground New York Public Library som samlar bilder på vanliga människor som läser i New Yorks tunnebana. Att det ännu bara finns ett nummer av Books & Dreams är ingen ursäkt: ragga upp en bokbloggare, besök ett bibliotek eller en bokhandel, släng ut krokar på Twitter.

Nästa nummer kommer i december och blir det inte en rejäl uppryckning då så blir det tyvärr inte fler nummer av Books & Dreams för min del.

Kortprenumerationen kostade 69 kr. och på köpet fick jag en hudkräm från Burt’s Bees och tack vare den är pengarna inte helt och hållet slängda i sjön. Krämen är dryg, luktar gott, är fri från silikoner och mineraloljor och återfuktar hur bra som helst! Dagen efter att jag provat den första gången var mina annars så torra och ömtåliga ben fortfarande mjuka och lena, så det här märket kommer jag absolut att fortsätta köpa.

När 2 blev 3 – Daniel Åberg och Johanna Ögren

2012-09-19 kl. 22:35 i Böcker, Recensioner

När Johanna och Daniel väntade sitt första barn så var ”vänta bara!” något de fick höra ofta och mycket. Alla var experter på föräldraskap och alla ansåg sig veta bäst – vad Johanna och Daniel själva tyckte och planerade var lite mindre viktigt, för, som de skriver i inledningen: ”Det mesta skulle vi vänta på och, det var underförstått, så småningom också ändra uppfattning om så att det stämde in med hur de själva såg på föräldrarollen.” Som om det bara finns ett sätt att vara förälder på. Så de gjorde på sitt eget sätt och så gott de kunde – och skrev en bok om sina upplevelser. Och det började inte alls som de hade tänkt sig: Johanna hade helt och hållet ställt in sig på att föda naturligt, men kroppen ville annorlunda och Tage föddes med kejsarsnitt fem veckor för tidigt. Och tro nu inte att bara ett barn räcker för att som förälder har något att säga till om. Alls icke. Minst två ska man ha. Flerbarnsföräldrarna vet bäst. Men Daniel och Johanna (och lille Tage) redde sig ganska bra ändå.

När 2 blev 3, i vilken Johanna och Daniel har turats om och skrivit vartannat kapitel, handlar inte så mycket om just barn, men desto mer om livet som förälder. Daniel tog all föräldraledighet och vittnar om omgivningens syn på honom som duktig men lite inkompetent – och Johanna berättar om de negativa attityder hon mötte i och med att hon inte var föräldraledig. Här avhandlas även lagens och de sociala myndigheternas syn på fäder, förhållandet till andras barn, umgänget med barnfria vänner, relationen till de egna föräldrarna och mycket mer.

Jag har inga barn, men uppskattar ändå När 2 blev 3 – flera av de frågor som tas upp i boken har jag själv funderat kring. Författarna är personliga och de delar med sig av både det positiva och det negativa och jag känner igen mig i en del trots att jag är barnfri. En varm bok, full av känslor, som jag tror att de allra flesta, med eller utan barn, kan hämta något ur och ta med sig. En passage jag uppskattade var den där Daniel sätter fingret på pedofilskräck och diskussionsklimat. Han inleder på sidan 115:

Jag läste nyligen att det finns pappor som helst inte byter blöja på sina döttrar, de har fått för sig att det inte är tillåtet för dem att röra vid döttrarnas könsorgan, något som är svårt att undvika när man ska avlägsna resterna av en riktigt smaskig bajsblöja. Jag vet inte om det verkligen stämmer och om det i sådant fall beror på genuin rädsla eller bara ett osmakligt sätt att slippa byta blöjor, men faktumet att det faktiskt inte låter helt osannolikt att det skulle kunna vara verklighet tycker jag räcker.

Jag säger bara ett ord: Familjeliv. Jag läser där ibland bara för att få förfasa mig lite. Nåväl, på sidan 116 sätter Daniel fingret på de funderingar kring diskussionsklimatet i stort som jag har haft länge:

Men min son sover inte ett dugg tryggare om natten bara för att vi driver samhällsklimatet i en riktning där vi moraliserar kring nakenhet, dömer översättare till fängelse för innehav av japanska mangaserier och misstänkliggör hipsterpappor på Södermalm som redan från början är ängsliga för sitt eget bästa i hur de ska hantera sina barn.

Daniel Åberg är kultur- och teknikjournalist samt författare med två romaner i bagaget. Han bloggar här och twittrar här och är gift med Johanna Ögren som är kommunikationskonsult och grundare av bokbloggen Bokhora, tekniksajten Lilla gumman, teknikmagazinet Gadgette samt en av författarna till Lilla gummans gör-det-själv-guide. Hon bloggar om teknik och hemmafix här och lite mer personligt här och är även mycket aktiv på Twitter. Tillsammans har de sonen Tage, född i mars 2010, som trots sin ringa ålder redan har en bildblogg och ett eget konto på Twitter.

Min bokmässa – fredag 28/9

2012-09-16 kl. 17:00 i Aktuellt, Blogg, Böcker, Ego, Resor

Jag har tidigare sammanställt torsdagens schema. Så här ser fredagens schema ut:

09:30-09:50 Facklitteraturen och det offentliga samtalet i seminarierum F5.

09:45-09:55 Vi är väl redan jämställda på Biblioteks- och Berättarscenen, E-hallen.

10:00-10:10 Bibliotekens digitala kanaler på Biblioteks- och Berättarscenen, E-hallen.

10:00-10:30 Rumsvakt (preliminärt).

10:30-10:50 Felicia försvann i seminarierum F5.

11:00-11:45 Hon han hen – barnböcker utan kön i seminarierum K2.

12:00-12:45 Lust och läsning i seminarierum K2.

13:00-13:20 Narcissism – jag, mig och mitt i monter C04:32.

13:30-14:00 Torka aldrig tårar utan handskar på Litteraturscenen, A01:60.

14:00-14:20 Maten och mansrollen i seminarierum J2.

15:00-18:00 Ambassadörsmingel.

19:30 Middag med min (ena) arbetsgivare (preliminärt).