..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: För en tid sedan ställde Bokhora frågan om det är finare att läsa på originalspråk. Jag deltog inte själv i debatten, men för att spinna vidare på frågan skulle jag gärna vilja veta om ni alltid försöker att läsa de böcker ni kan på originalspråket eller om ni hellre väntar på de svenska översättningarna?

Ett tag hade jag inställningen att jag skulle läsa all engelskspråkig litteratur på originalspråket, men det blev en på många sätt inte särskilt hållbar inställning: engelskspråkiga böcker är dyrare, de tar längre tid att läsa och vad gör jag om jag spontanhandlar böcker och hittar en bok jag gärna vill läsa men som råkar vara översatt? Köper översättningen och bryter min princip eller avstår från att köpa och köper boken på originalspråk senare i stället? Idag håller jag någon sorts medelväg: är det rimligt att anta att språket utgör en särskilt viktig del av läsupplevelsen så läser jag på originalspråk, annars går det precis lika bra på svenska. I praktiken har detta lett till att jag alltid läser vissa författare på engelska och att jag varje år köper en del engelskspråkiga böcker som verkar intressanta men vars svenska översättning antagligen kommer att dröja eller inte komma alls. Vad gäller diskussionen kring fint eller fult så tror jag inte ens på en sådan dikotomi så den lämnar jag därhän.

På Bokmässan erbjöds en kortprenumeration på det nya läsmagasinet Books & Dreams. Jag fick första numret med mig direkt och det recenserades här på bloggen i början av oktober. Recensionen avslutades med konstaterandet att det behövdes en rejäl uppryckning. Nummer två dök upp i förra veckan. Blev det någon uppryckning? Det korta svaret är ”nej”. Det långa svaret följer nedan.

Förordet består i princip av konstaterandet att tusen personer tecknade en prenumeration under Bokmässan (= en procent av Bokmässans besökare) samt tre citat från läsare. En av dem undrar varför tidningen heter Books & Dreams, ”måste verkligen allt heta något engelskt nuförtiden?” – en berättigad fråga, som besvaras med att tidningen ”är ett magasin och ett varumärke som vill sträcka sig utanför Sveriges gränser”. Inte för att leta problem, men resten av tidningen är på svenska? Förordet föregås av fyra helsidesannonser, efterföljs av sex sidor som på olika sätt handlar om Books & Dreams – prenumerationserbjudande, inbjudan till event samt fotokollage från Bokmässan och ett tidigare Books & Dreams-event – och därefter ytterligare en helsidesannons. Jag blir inte av med reklambladskänslan. Först på sidan 18 börjar tidningen ”på riktigt” med några korta notiser, varav en gör antagandet att succén för Femtio nyanser av honom (E. L. James) antas bero på ”discreetly digital-trenden, läsplattans förmåga att dölja pinsamma bokinköp …” Än en gång väcks misstanken att jag nog inte tillhör målgruppen. Dock vill jag ge ett litet pluspoäng för notisen på sidan 19: Mando Diao ska tonsätta Gustaf Fröding och denna notis gör i alla fall en ansats till att frångå det ytliga koketterande som jag kritiserar så hårt. Glädjen blir dock kortvarig. Jag vänder blad och möts av – koketterande: en notis om Karl Lagerfelds nya parfym Paper Passion. Den är ju i sig helt okontroversiell, men i den här kontexten – att litteratur är något som är ”lyx”, något att kokettera med – blir det något jag stör mig på. Irritationen förstärks av detta citat från notisen intill: ”Vem slog fast att kvinnor skulle älska omslag med treords-meningar (sic!) i blandade mjuka typsnitt och pastellfärger mot enkel vit bakgrund, helst tillsammans med någon form av grönsak?”

Apropå koketterande: Läs om ”snygg belysning” för lässtunden på sidan 57; på sidan 65 får jag veta att ”böcker som gör skillnad” är en ”växande trend i  bokhyllan” och så två sidor med coffeetable-böcker (det där med kontext – igen). Att ”Syrade grönsaker är det nya svarta” (citat, s. 61) har visserligen inget alls med böcker att göra, men mat äter man väl för att det är gott och inte för att vara trendig? På sidan 75 kan vi läsa om ”skräcktrenden”.

Att det går trender i både det ena och det andra är ett tämligen okontroversiellt påstående. Det som skaver är allting ska reduceras till något trendigt, en accessoar, något att bära som en snygg handväska, något att – förlåt upprepningen – kokettera med. Att äga vissa böcker är trendigt (läsa dem gör man i undantagsfall?), att läsa snuskiga böcker på läsplatta är trendigt, böcker är en inredningspryl; ät viss mat för att den är trendig. Vad hände med att göra något eget? Något meningsfullt?

Tidningens första intervju är den med Jojo Moyes och även om jag känner igen mig själv i henne så är intervjun spretig, hoppig, ytlig: elva rubriker avhandlas som hastigast. Mönstret upprepas sedan, mer eller mindre, i övriga intervjuer och formulär 1a-känslan kvarstår från förra numret. Louise Boije af Gennäs säger intressanta saker om föräldraskap och politik men får aldrig utveckla sina tankegångar och när jag läser intervjun med John Irving ekar den av frågorna som aldrig ställdes.

Trots att detta nummer av Books & Dreams kom ut ungefär samtidigt som boksmällan efter Bokmässan börjat släppa sitt grepp finns det inte ett endaste litet reportage om Bokmässan. Däremot ett om Frankfurtmässan, där Sofi Oksanens ”lilaslingade dreads lyser upp lokalen” där hon ”avspänd … står och snurrar ett drinkglas (whisky sour är favoritdrinken … tidigare var det cosmopolitan)”. Om hennes författarskap sägs endast att nya boken När duvorna försvann har sålts till 43 länder och att Sofi vill skriva tills hon dör.

Över en kopp ”stark cappuccino” pratar Books & Dreams representant på mässan med författaren Linda Olsson. Hon är besviken på Nya Zeelands mässprestation: ”De har tagit hit 70 nya zeeländska författare, men så får de knappt synas”, säger hon och tipsar om den mycket produktiva nya zeeländska författaren Janet Frame, utan att denne med ett ord presenteras för läsaren. Stolpe ut och snabbt vidare till nästa punkt. Detta är återkommande – fokus ligger på namedropping, försäljningssiffror och ett och annat snabbt citat.

Efter att ha läst förra numret undrade jag var läsaren fanns. Med undantag för citaten i förordet dröjer det till sidan 45 innan vi får en hastig skymt av den vanliga läsaren, i form av den bokcirkelpresentation som känns igen från första numret, och efter detta återkommer hen aldrig mer igen.

Jag får känslan att precis allt ska pressas in på strax under 100 sidor – bok-, mat- och resemagasin i ett – och därför blir resultatet snabbt, ytligt och rumphugget. Jag hade gärna sett att man valt ett – eller maximalt två – ämnesområden: böcker och resor eller böcker och mat. Helt plötsligt uppstår oanade möjligheter och utrymme till fördjupning.

Jag tror att Books & Dreams och jag har nått vägs ände.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Finns det någon bok/författare/karaktär som har inspirerat dig så pass mycket att du har bytt yrke, skaffat dig en ny hobby eller tagit ett kliv ut i det okända på annat sätt?

Som jag skrev på LitteraturMagazinet tidigare idag så reste jag till Spanien i fredags, så jag är lite sent på bollen. Jag åkte på förmiddagen, kort efter att veckans bokbloggsjerka offentliggjorts, och kom hem sent i måndags natt. Jag har å andra sidan haft tid att fundera på svaret. Nej, böcker, författare eller karaktärer får mig sällan att göra drastiska förändringar, däremot så finns det gott om böcker, författare och kanske en och annan karaktär som på olika sätt fördjupat befintliga kunskaper, engagemang och ställningstaganden – eller mig och den person jag är!

Kim Jong Il, Nordkoreas diktator 1994-2011, var en filmentusiast av rang. 1978 lät han kidnappa den sydkoreanska skådespelerskan Choi Eun-hee och hennes ex-make, regissören Shin Sang-ok, i syfte att använda deras expertis i diktaturens tjänst. De lyckades fly 1986, under en vistelse i Wien där de befann sig för att närvara vid en filmfestival. Shin avled 2006, men året därefter träffade författarna Choi Eun-hee i Sydkoreas huvudstad Seoul. Detta möte, parets öde och Koreahalvöns filmhistoria utgör så en fond till författarduons resereportage från Nordkorea, ett land som i sig kan betraktas som en enda stor teaterkuliss med 24 miljoner statister som svälter och lever i misär medan eliten vältrar sig i lyx, utvecklar kärnvapenprogram och bygger överdådiga minnesplatser till Kim Il Sungs minne. Regissören hette fram tills nyligen Kim Jong Il, som nu efterträtts av sin son, Kim Jong-un. Även turisternas vistelse i landet är välregisserad och hårt övervakad för att säkerställa att de endast får se rätt platser, träffa rätt personer, höra rätt berättelser och myter och bara tar av regimen godkända fotografier. De blir aktörer i propagandamaskineriet, något som träffande illustreras av följande scen (s. 67-68):

Enligt den officiella statslegenden föddes Kim Jong Il i en liten timrad stuga nedanför [det heliga berget Baekdu] … Den kvinnliga guiden i brun uniform och skärmmössa talar till oss genom megafon. Hon sveper med armen och säger att bergstopparna på det heliga revolutionära berget alltid är snötäckta. När vi pekar på bergen och säger till guiden att de faktiskt inte är snötäckta, tittar hon snett förbi oss och upprepar orden: Bergstopparna på det heliga revolutionära berget är alltid snötäckta. Våra simpla intryck ska inte smutsa bilden av en nationalklenod med ett fastställt utseende som för alltid skrivits in i historien.

På senare tid har jag blivit alltmer intresserad av Asien och då i synnerhet vissa länder, till exempel Nordkorea. Hur lyckas man stänga ett helt land? Hur lyckas man tygla 24 miljoner invånare? Hur ser livet ut i ett land som är så förslutet? Jag är inte ensam om min fascination, men trots det finns det inte jättemycket att läsa om Nordkorea så Alla monster måste dö var ett välkommet tillskott, trots att jag kommer på mig själv med att skumma vissa av de avsnitt som behandlar filmhistoria, vilket främst beror på att jag inte är särskilt intresserad av österländsk film. Dessa avsnitt är dock inte särskilt långa. Merparten av boken kretsar kring författarnas besök i Nordkorea och detta är desto mer intressant, stundvis oerhört fascinerande, och läsaren får även en översiktlig genomgång av Nordkoreas politiska historia och konflikten med Sydkorea. Framställningen är rak och ärlig utan att vara sensationslysten – det behövs inte, det är spännande nog ändå – och stundvis bryter humorn in. I slutet finns en lång lista med böcker, dokumentärer och annat material om och kring Nordkorea och den ska jag nog studera lite djupare när tid finns.

Magnus Bärtås är författare, konstnär och professor på Konstfack, hans arbete kan man följa på hans hemsida. Fredrik Ekman är författare och musikdramatiker.

På Bokmässan erbjöds en kortprenumeration på det nya läsmagasinet Books & Dreams: två nummer för priset av ett och första numret med direkt. Jag gillar böcker och jag gillar tidningar om böcker, så jag hakade på, trots att tidningen gav mig lite reklambladskänsla, men man ska ju inte vara fördomsfull. Dock började jag misstänka att jag kanske inte tillhör målgruppen när jag läste förordet: Chefredaktören påstår att ”läsa är lyx”, men för mig är ju läsning en självklarhet, rentav en nödvändighet – inget att diskutera. Litteratur är inget jag koketterar med. Jag ger ändå tidningen ett ärligt försök, men jag kommer aldrig in i den. Den är ytlig, spretig, banal. Innan jag ens kan börja läsa tidningen måste jag bläddra förbi fem helsidesannonser, avdelningen ”81 böcker som fängslar” känns som klippt och klistrad från utgivningskatalogen och intervjuerna har svårt att komma förbi formulär 1a: ”Var sitter du och skriver någonstans?”, ”Beskriv en vanlig skrivdag i ditt liv”, ”Vem har inspirerat dig att skriva?”, ”Varför tror du att folk vill läsa om ditt liv?” – och olika varianter på dessa frågor. Sedan tar koketterandet fart på allvar: ”En väl inredd bokhylla kan göra ett helt rum” inleder tidningens andra kapitel, på bild en Stringhylla med allt annat än böcker i för Stringhyllan har ”tagit steget in i den internationella modevärlden”. Därefter ett reportage med Emma Hamberg som får prata om sin inredning i stället för sitt författarskap och avslutningsvis en sida med boktapeter. Budskapet är tydligt: Boken är en accessoar, en inredningsdetalj, en modepryl.

Spretigheten kommer av att litteraturkoketterandet blandas upp med avdelningar om mat, träning och resor. Reklambladskänslan förstärks av att tidningen inleds med ”reklam” för Books & Dreams-event med ”mat, vin, mingel, boksignering och goodiebag”. Caitlin Moran, Michael Nyqvist och Gilla Böcker-grundaren Ada Wester får tala ganska fritt, men drunknar tyvärr fullständigt i det korta, snabba, enkla.

Bristen på tvåvägskommunikation är påtaglig. Var finns läsaren? Bortsett från en kort formulärintervju med en bokcirkel så hittar jag inte så mycket som ett Twittercitat någonstans. Jämför med senaste numret av Vi Läser: Twittercitat och korta insändare med läsarnas åsikt om tidningen på sidan sju, kort intervju med en läsare på sidan 14 och på sidorna 42-47 ett bildreportage om sajten Underground New York Public Library som samlar bilder på vanliga människor som läser i New Yorks tunnebana. Att det ännu bara finns ett nummer av Books & Dreams är ingen ursäkt: ragga upp en bokbloggare, besök ett bibliotek eller en bokhandel, släng ut krokar på Twitter.

Nästa nummer kommer i december och blir det inte en rejäl uppryckning då så blir det tyvärr inte fler nummer av Books & Dreams för min del.

Kortprenumerationen kostade 69 kr. och på köpet fick jag en hudkräm från Burt’s Bees och tack vare den är pengarna inte helt och hållet slängda i sjön. Krämen är dryg, luktar gott, är fri från silikoner och mineraloljor och återfuktar hur bra som helst! Dagen efter att jag provat den första gången var mina annars så torra och ömtåliga ben fortfarande mjuka och lena, så det här märket kommer jag absolut att fortsätta köpa.

När Johanna och Daniel väntade sitt första barn så var ”vänta bara!” något de fick höra ofta och mycket. Alla var experter på föräldraskap och alla ansåg sig veta bäst – vad Johanna och Daniel själva tyckte och planerade var lite mindre viktigt, för, som de skriver i inledningen: ”Det mesta skulle vi vänta på och, det var underförstått, så småningom också ändra uppfattning om så att det stämde in med hur de själva såg på föräldrarollen.” Som om det bara finns ett sätt att vara förälder på. Så de gjorde på sitt eget sätt och så gott de kunde – och skrev en bok om sina upplevelser. Och det började inte alls som de hade tänkt sig: Johanna hade helt och hållet ställt in sig på att föda naturligt, men kroppen ville annorlunda och Tage föddes med kejsarsnitt fem veckor för tidigt. Och tro nu inte att bara ett barn räcker för att som förälder har något att säga till om. Alls icke. Minst två ska man ha. Flerbarnsföräldrarna vet bäst. Men Daniel och Johanna (och lille Tage) redde sig ganska bra ändå.

När 2 blev 3, i vilken Johanna och Daniel har turats om och skrivit vartannat kapitel, handlar inte så mycket om just barn, men desto mer om livet som förälder. Daniel tog all föräldraledighet och vittnar om omgivningens syn på honom som duktig men lite inkompetent – och Johanna berättar om de negativa attityder hon mötte i och med att hon inte var föräldraledig. Här avhandlas även lagens och de sociala myndigheternas syn på fäder, förhållandet till andras barn, umgänget med barnfria vänner, relationen till de egna föräldrarna och mycket mer.

Jag har inga barn, men uppskattar ändå När 2 blev 3 – flera av de frågor som tas upp i boken har jag själv funderat kring. Författarna är personliga och de delar med sig av både det positiva och det negativa och jag känner igen mig i en del trots att jag är barnfri. En varm bok, full av känslor, som jag tror att de allra flesta, med eller utan barn, kan hämta något ur och ta med sig. En passage jag uppskattade var den där Daniel sätter fingret på pedofilskräck och diskussionsklimat. Han inleder på sidan 115:

Jag läste nyligen att det finns pappor som helst inte byter blöja på sina döttrar, de har fått för sig att det inte är tillåtet för dem att röra vid döttrarnas könsorgan, något som är svårt att undvika när man ska avlägsna resterna av en riktigt smaskig bajsblöja. Jag vet inte om det verkligen stämmer och om det i sådant fall beror på genuin rädsla eller bara ett osmakligt sätt att slippa byta blöjor, men faktumet att det faktiskt inte låter helt osannolikt att det skulle kunna vara verklighet tycker jag räcker.

Jag säger bara ett ord: Familjeliv. Jag läser där ibland bara för att få förfasa mig lite. Nåväl, på sidan 116 sätter Daniel fingret på de funderingar kring diskussionsklimatet i stort som jag har haft länge:

Men min son sover inte ett dugg tryggare om natten bara för att vi driver samhällsklimatet i en riktning där vi moraliserar kring nakenhet, dömer översättare till fängelse för innehav av japanska mangaserier och misstänkliggör hipsterpappor på Södermalm som redan från början är ängsliga för sitt eget bästa i hur de ska hantera sina barn.

Daniel Åberg är kultur- och teknikjournalist samt författare med två romaner i bagaget. Han bloggar här och twittrar här och är gift med Johanna Ögren som är kommunikationskonsult och grundare av bokbloggen Bokhora, tekniksajten Lilla gumman, teknikmagazinet Gadgette samt en av författarna till Lilla gummans gör-det-själv-guide. Hon bloggar om teknik och hemmafix här och lite mer personligt här och är även mycket aktiv på Twitter. Tillsammans har de sonen Tage, född i mars 2010, som trots sin ringa ålder redan har en bildblogg och ett eget konto på Twitter.

Jag har tidigare sammanställt torsdagens schema. Så här ser fredagens schema ut:

09:30-09:50 Facklitteraturen och det offentliga samtalet i seminarierum F5.

09:45-09:55 Vi är väl redan jämställda på Biblioteks- och Berättarscenen, E-hallen.

10:00-10:10 Bibliotekens digitala kanaler på Biblioteks- och Berättarscenen, E-hallen.

10:00-10:30 Rumsvakt (preliminärt).

10:30-10:50 Felicia försvann i seminarierum F5.

11:00-11:45 Hon han hen – barnböcker utan kön i seminarierum K2.

12:00-12:45 Lust och läsning i seminarierum K2.

13:00-13:20 Narcissism – jag, mig och mitt i monter C04:32.

13:30-14:00 Torka aldrig tårar utan handskar på Litteraturscenen, A01:60.

14:00-14:20 Maten och mansrollen i seminarierum J2.

15:00-18:00 Ambassadörsmingel.

19:30 Middag med min (ena) arbetsgivare (preliminärt).

Nu har jag äntligen sammanställt någon sorts planering för Bokmässan. Detta är första året jag är på mässan alla fyra dagarna och som vanligt har jag fullspäckat schema så där krockar uppstår beslutar jag på plats vilken programpunkt jag känner för. Så här ser torsdagens schema ut:

10:00-10:20 Folkbiblioteket – ett störtat pelarhelgon? i seminarierum J1.

11:00-11:45 En rosa pedagogik i seminarierum H1.

12:00-12:20 Hur roligt får det bli? i seminarierum F4.

12:30-12:50 Radikalhögerns Europa i seminarierum F4.

13:00-13:45 Bibliotekariernas kompetens i framtidens bibliotek i seminarierum G4.

14:00-14:45 Är extremisten också människa? i seminarierum K2.

(14:50 Hämta nyckeln till boendet.)

15:00-15:30 Författare och bibliotekarie -  en omöjlig kombo? på Litteraturscenen, A01:60.

15:30-15:50 Hur pratar man sex med elvaåringar? i seminarierum F5.

16:00-16:45 Sociala medier och bokens framtid i seminarierum G4.

17:00-17:20 Erotik för unga på Ung Scen, Barnens Torg.

17:00-19:00 Mingel med Sekwa i monter B09:10.

20:00 Bokhoramingel på Scandic Rubinen.

Innan jag påbörjar recensionen av Hello Kitty måste dö vill jag göra ett litet avslöjande: Mödomshinnan existerar inte. Just det. Fick du, liksom jag, i skolan (eller genom Kamratposten) lära dig att kvinnan har en mödomshinna som spricker när hon knullar första gången – eller när hon idrottar eller stoppar in en tampong – så har du blivit grundlurad. Den där så kallade hinnan som hela familjers heder kan stå eller falla med finns inte. Näpp. Det som finns är en slidkrans, vilket är precis vad det låter som: en slemhinnekrans. Hos vissa flickor kan den vara sammanväxt och i värsta fall behöva öppnas kirurgiskt, men det är extremt ovanligt. Ändå har dessa fåtal fall gett upphov till mödomshinnemyten som hela världen har gått på – så till den milda grad att man här och var i världen kräver nedblodade lakan på bröllopsnatten (och hårda straff för kvinnor som inte blöder). Här är dagens sanning: Blod betyder inget annat än att slemhinnor är ömtåliga saker och att det kanske var lite för torrt. Man kan blöda första gången och man kan blöda den hundrade gången – oavsett vilket så betyder det inte ett djävla skit.

Jag gillar inte heller begreppet ”oskuld” eftersom jag inte betraktar sex som skamligt, fult, äckligt eller något att känna skuld inför. Man har haft sex eller man har inte haft det, man har sex eller man har det inte, man har knullat med några få, några fler eller flera hundra – och inget är bättre än det andra.

Anledningen till att jag inleder recensionen med sexualundervisning är att Hello Kitty måste dö inleds med att bokens huvudperson, den 28-åriga juristen Fiona Yu, beslutar sig för att ta sin egen oskuld medelst en grov, lila dildo. För om hon tar sin egen oskuld så är hon sin egen, ett ställningstagande mot de traditionella, patriarkala traditioner och föreställningar hon är uppväxt i och mot hennes familj som inte kan sluta tjata om att det är dags för Fiona att gifta sig – helst med försoffade, mammiga söner till familjens bekanta som alla verkar inom en kultur där en gift kvinna ska sluta jobba för att i stället stå vid spisen och föda barn, något som inte alls lockar Fiona som är uppväxt i det fria USA och varken gillar barn eller kan laga mat. Hon har inte heller tid, eftersom hon jobbar 80 timmar i veckan och gärna tillbringar sin lediga tid på dyra uteställen eller i shoppinggallerian. Hello Kitty är symbolen för detta kvinnoideal och Fiona hatar Hello Kitty:

Jag hatar henne för att hon varken har mun eller vassa tänder, som riktiga katter. Hon kan inte äta, inte bita av någons bröstvårta eller finger, inte suga av någon, inte be någon dra åt helvete och inte slicka sig. Inte har hon några ögonbryn heller, så hon kan inte se arg ut. … Hon är mjäkig, viljelös och stum – och så den där skära rosetten ovanpå hennes fromma, intetsägande ansiktsuttryck.

Stackars Hello Kitty. Som tvingas gå omkring okliad, oslickad och osjälvständig. Som låter sig kuvas.

Som min mamma.

Dock upptäcker Fiona att hon inte har någon mödomshinna att spräcka, varför hon tar kontakt med en plastikkirurg som är specialiserad på att rekonstruera mödomshinnor. Det visar sig dock att plastikkirurgen, Sean Killroy, är en gammal barndomsvän som bytt efternamn. Sean övertalar Fiona att hoppa över rekonstruktionen och lär henne i stället hur man gör sig av med personer som är lite jobbiga – till exempel ovälkomna friare.

Om vi bortser från att det är en dålig idé att ta livet av alla som är lite jobbiga, så är Fiona Yu en härlig romanhjältinna som – när hon väl börjar ifrågasätta de invanda föreställningarna om vad som är rätt, fel, lämpligt, olämpligt, fint och fult och skaffar sig klor och tänder – vägrar be om vare sig tillåtelse eller ursäkt. Resultatet blir ett skruvat äventyr. Hello Kitty måste dö är tämligen morbid men samtidigt fantastiskt rolig!

Som läsare kan jag naturligtvis betrakta det som oerhört problematiskt att Fiona väljer att bo hemma hos sina föräldrar – en far som styr med järnhand och en mor som fortfarande måste be om tillåtelse för att få handla mat – trots att hon är nästan 30 år gammal och tjänar mer pengar än en annan någonsin kan drömma om, men jag kan också se det som ett resultat av starka, traditionella bojor. Frigörelse får ta den tid det tar helt enkelt, en sak i taget. Från det perspektivet blir det förståeligt att hon tar lärdom av Sean: som varande en vit man i 30-årsåldern betraktas han antagligen som friheten förkroppsligad. Det är också detta som gör Hello Kitty måste dö till var den är – en roman om att slå sig fri och få definiera sig själv:

Det enda man behöver göra är att kamma håret och klä sig i kostym så kan man vara hur galen som helst utan att det får några konsekvenser.

FBI:s gärningsmannaprofiler ser nästan alltid likadana ut: vit man, ålder tjugofem till fyrtio. Av USA:s alls seriemördare är bara åtta procent kvinnor. Och de är också vita.

Det är bara vita som får ha kul.

En enda gång skulle jag vilja höra: ”Den misstänkta är troligen en kvinna. Asiatisk. Ålder tjugofem till fyrtio.”

Angela S. Choi, som i december 2011 bytte namn till Kate Kamen, har mycket gemensamt med sin romankaraktär: hon har rötter i Kina, bor i San Francisco och har en juristexamen från Yale. Hon avslutade sin karriär som företagsjurist för att bli författare och utbildar sig nu till sjuksköterska. Följ hennes vardag och arbete på hennes hemsida, blogg eller på Twitter.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Finns det några berättartekniska detaljer som författarna använder sig av som du kan störa dig på? Var specifik och ge exempel om du kan!

Så här sen har jag aldrig varit. Jobb, sjuk hund (han är hemma igen och mår bra), datorkrångel och ungefär allt annat också på en gång (till exempel akut tandläkarbesök och lite ont i ryggen – ajaj!). Pust! Men jo, det finns massor av saker jag kan störa mig på. Mest stör jag mig nog på prat: detaljerade beskrivningar, ovidkommande detaljer, utsvävningar och så vidare. Författare, lita på din läsare! Långa kursiveringar är ingen höjdare heller – de är tunglästa och jag blir trött i ögonen. Dålig korrekturläsning – stavfel, språkfel och knepig eller rentav helt felaktig interpunktion – kan irritera mig något vansinnigt.