..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

För bara 30 år sedan var Kina ett slutet land, jämförbart med dagens Nordkorea och dessutom illa medfaret efter 27 år (1949-1976) i Maos våld. Hans efterträdare, Deng Xiaoping som i praktiken tillträdde som Kinas nya ledare 1978, var desto mer positivt inställd till reformer, välfärd och tillväxt och förde ”den öppna dörrens politik” vilken ledde till ökad ekonomisk tillväxt och ökad kontakt med omvärlden, men han anses även bära störst ansvar för massakern på Himmelska fridens torg 1989 (den korrekta översättningen av 天安門廣場 [Tiān'ānmén Guǎngchǎng] är i själva verket ”Torget vid Himmelska fridens port”). Demonstranterna, de flesta av dem studenter, krävde mer demokrati och mindre korruption, krav som kan ses i ljuset av att den öppna dörrens politik ökade människors politiska medvetenhet. Sedan dess har Kina tagit nya tag och fortsatt arbeta för öppenhet och välfärd, men de har långt kvar: Kina är fortfarande en diktatur med enorma sociala klyftor, men samtidigt har landet bara under min livstid gjort stora och snabba framsteg. Kina är idag mer lättillgängligt och transparent än det någonsin varit och är dessutom världens snabbast växande ekonomi. Kinesiska företag investerar i västvärlden och västvärlden investerar i Kina: skor, kläder, mobiltelefoner, datorer, TV-apparater, bilar – det mesta är helt eller delvis ”Made in China” men trots detta är kunskaperna om landet små och myterna frodas. Kina enligt Cho ger en introduktion till landet och slår hål på de vanligaste myterna.

Den här boken riktar sig kanske främst till den som gör eller är på väg att göra affärer med kinesiska företag, men även vi andra har definitivt nytta av den. På ett lättsamt, tillgängligt och begripligt sätt förklaras Kinas historia, politik, näringsliv och ekonomi och läsaren introduceras landets företagskultur och vad man som västerlänning bör tänka på i kontakten med kinesiska företag. Frédéric Cho avhandlar även de problem och utmaningar som Kina står inför och som kan göra västerlänningar tveksamma, till exempel sociala klyftor, brott mot mänskliga rättigheter, censur, miljöproblem och korruption. Hur förhåller man sig till en diktatur som torterar och avrättar meningsmotståndare? Cho menar, men understryker att det är hans högst personliga åsikt (men jag håller med), att det är bättre att vara delaktig och påverka inifrån än att bojkotta helt: Utveckling tar tid och det måste det få göra – det tog 200 år för västvärlden att komma dit vi är idag.

Det jag saknar är en förklaring av vissa begrepp. Att en konvertibel valuta är ”fullt växlingsbar [och] fritt [kan] användas för betalningar ställda i annan valuta” läste mig till hos Nationalencyklopedin på nätet men det hade lika gärna kunnat framgå i en fotnot eller ordlista. Denna synpunkt ska dock sättas i förhållande till att jag inte tillhör målgruppen. I alla händelser säger jag ”tummen upp!” då jag nu känner mig betydligt mer påläst än jag var tidigare!

Frédéric Cho – fransk mor och koreansk far som föddes i nordöstra Kina – är i grunden humanist: 1982 bosatte han sig i Beijing för att läsa språk och kulturhistoria och sedan dess har han aldrig riktigt lämnat landet. 1985 påbörjades en doktorandutbildning i sinologi som dock avbröts 1986 när han erbjöds jobb som tolk för Astra. Idag arbetar med utvecklingen av Handelsbankens affärer med Asien i allmänhet och Kina i synnerhet. Allt han vet om ekonomi har han lärt sig genom sina arbetsgivare. Kerstin Danasten är ekonomijournalist och kommunikationkonsult.

Trots att Jesper Lissmark Hults resa genom Europa, i syfte att samla in pengar till Friends, egentligen ligger helt utanför min bloggenre, valde jag att ändå uppmärksamma hans resa, eftersom jag gärna puffar för roliga, goda och galna initiativ som enskilda människor gör. Jag kände inte till projektet sedan tidigare och det var Jesper själv som tog kontakt med mig. Hans e-post påminde mig dock om all den där andra e-posten jag får, från icke bokrelaterade företag …

Det här är en bokblogg. Jag bloggar om böcker och läsning och välkomnar verkligen de kontakter jag knyter med andra bokbloggare och med bokbranschen i stort. Jag vet att bokbloggarna utgör ett viktigt komplement till professionella recensenter och därför är viktiga för förlagen och läsarna – och förlagen och läsarna vet att de är viktiga för oss. Att byta recensionsexemplar mot recensioner är en rättvis transaktion som alla vinner på och vars villkor alla inblandade är överens om.

Bloggare har blivit den fjärde statsmakten och därmed något som företag naturligtvis vill använda sig av för att nå ut, något som märks på att jag tätt som oftast kontaktas av allsköns företag som inte har något med bokbranschen att göra alls: pokerföretag, vitvaruförsäljare och klädföretag bland andra. De vill att jag ska låta dem annonsera på min blogg, lotta ut presentkort eller – som det senaste företaget som kontaktade mig: låta varenda förekomst av ett visst ord länka till deras tjänster så att de därmed, helt gratis, kan ta åt sig äran för en vara som jag har köpt från ett annat företag. I nio fall av tio förväntar sig dessa företag att de ska få använda min blogg som gratis annonspelare utan någon som helst motprestation: att ”lotta ut ett presentkort” eller ”länka ord” är något jag ombeds göra utan att ens få så mycket som en liten rabatt på varorna jag förväntas göra reklam för – inte för att en sådan rabatt hade gjort mig mer benägen att tacka ja, för det hade den absolut inte gjort, men den hade i alla fall fått företagen i fråga att inte framstå som så desperata. Ibland försöker de blidka mig genom att ge intryck av att de har läst min blogg, till exempel när de hävdar att jag ”verkar ha ett ganska stort intresse för kläder och mode” (autentiskt exempel), vilket mest blir pinsamt.

Mitt intryck av att dessa företag är desperata förstärks av de dåliga betyg som en del av dem har fått på konsumentsajter på nätet. Företaget som ville ta åt sig äran för OptimalPrints visitkort – företagsnamnet börjar på ”Vista” – får på dessa webbplatser idel dåliga betyg och kommentarer som ”missvisande priser”, ”ser ut som skit”, ”lång leveranstid”, ”urdålig service” och ”svarar inte på kontaktförsök”. De måste tro att både jag och mina läsare är korkade!

Det händer att jag svarar på dessa kontaktförsök, men för det mesta låter jag bli – dygnet har bara 24 timmar. Om jag svarar är jag alltid trevlig, men egentligen tycker jag att det är ganska fräckt att dessa företag på fullaste allvar (?) tycker och tror att jag ska sätta min trovärdighet på spel för att de ska få nya kunder (utanför modebloggssfären?) och kunna sälja lite mer. Detta är alltså företag som jag aldrig har handlat av och förmodligen aldrig kommer att anlita – särskilt inte efter skamlösa försök att få gratis annonsplats (är traditionell reklam för dyrt?) på min blogg.

Jag menar alltså att den här desperata fulmarknadsföringen är något helt annat än den jag ägnar mig åt om jag lottar ut böcker, bloggar om en kampanj i en viss bokhandel eller bara i största allmänhet puffar för förlag, böcker och författare. Det här är en bokblogg, så sådana aktiviteter faller väl inom ramarna för bloggens genre; summan av delarna är bokbranschen där alla delar – författare, förlag, bokhandel, bokblogg – förutsätter varandra och slutligen så har jag ju – i egenskap av kund, förlagsvetare, förlagsarbetare, bokbloggare, blivande bibliotekarie, bokintresserad och så vidare – erfarenhet av och förståelse för dessa olika delar av bokbranschen, varför aktiviteter på bloggen kan förankras i min personliga erfarenhet och kunskap, något som inte vore möjligt om jag upplåtit min blogg till marknadsföring av pokersajter eller vitvaruföretag, eftersom jag varken spelar poker eller har någon särskild kunskap om vitvaror.

Min trovärdighet är viktig för mig och den trovärdigheten lånar jag ju ut varje gång jag puffar för något eller någon. Därför kan jag inte tänka mig att göra reklam för något jag inte tror på – inte ens om det hade varit fråga om betald marknadsföring. Det hade dessutom sett konstigt ut om jag mitt bland alla bokinlägg börjat göra reklam för vitvaror: jag vet ju själv – tyvärr – vad jag tänker när jag läser bloggar där bloggaren helt plötsligt och omotiverat skriver om ett företag eller en produkt som är odelat superduperjätteunderbartfantastisk! men, trots att den tydligen är ett sådant mirakel, aldrig har nämnts i bloggen tidigare och egentligen inte har något alls med bloggens genre att göra. Jag vill att mina läsare ska veta att jag står bakom varenda puff, rekommendation och recension jag gör och jag är övertygad om att bra företag kommer att bli omtalade utan att behöva tigga gratis annonsering utan motprestation – det är rentav ohederligt att en del företag inte drar sig för att försöka få bloggare att lura sina läsare, som fallet med företaget som ville ta åt sig äran för visitkorten. Faktum är att sådana fulfasoner spiller över på den mer uppriktiga djungeltelegrafen: för två år sedan debatterades graden av ärlighet i bokbloggarnas recensioner av recensionsexemplar; i mars i år bemöttes Flickan och kakorna med misstänksamhet efter att ha uttalat sig positivt om en tjänst hon var nöjd med (lustigt nog diskuterade vi – jag, hon och fem andra bokbloggare – just det där med ”köpta inlägg” på en bokbloggsträff i november förra året och jag vill minnas att vi var rörande överens om att det inte var något vi ville ägna oss åt) och nyligen puffade jag för en mycket efterlängtad bok – och höll sedan andan i några dagar i väntan på anstormningen av anklagelser om ”köpta inlägg” som tack och lov aldrig kom: bara det att man är rädd för att sådana anklagelser ska komma säger en del.

Så, kära bokbransch! Fortsätt låta era nyhetsbrev och erbjudanden landa i min inbox – jag blir lika glad varje gång! Men ni andra – spelföretag och allt vad ni sysslar med – borde kanske fundera på hur ni marknadsför er själva till de ni förväntar er ska marknadsföra er med sin egen trovärdighet som insats.

Fick tre inplastade försändelser med dagens post. Två från Ellos och en från La Redoute (som jag inte ens är kund hos) – båda företagen ingår i företagsgruppen Redcats Nordic (där även Jotex, Josefssons och Catalog ingår) som är en del av det världsomspännande företaget Redcats som i sin tur ägs av det multinationella bolaget PPR. Det hade således varit en smal sak att bunta ihop alla tre försändelserna i en plastpåse, eller radikalt minska antalet utskick genom att göra e-postutskick i stället (vilket de redan gör – flera gånger i veckan). Redcats Nordic har tre miljoner kunder i Sverige, Norge, Danmark, Finland och Estland, vilket i och för sig ”bara” utgör ungefär 12% av den totala folkmängden i dessa länder (ca. 25 miljoner), men nio miljoner ganska onödiga utskick (jag gör antagandet att samma utskick görs till samtliga) blir ett ganska rejält sopberg. Det är en hisnande tanke att detta enorma sopberg hade kunnat bli så mycket mindre om man bara vidtagit några enkla åtgärder.

I morse fann vi oss inlåsta i lägenheten. På dörren har vi tillhållarlås och cylinderlås och inifrån låser vi cylinderlåset med vred. Jag skulle alltså ut med Rex och i den mån det gick att vrida vredet alls så gick det trögt och det gick inte att låsa upp. Av alla illa valda tillfällen måste söndag morgon vara sämst (eller, näst sämst: i morgon börjar min praktik och att utebli p.g.a. trasigt lås hade verkligen varit katastrof), i och med att hyresvärden inte är tillgänglig då, men som tur var så skulle jag i alla fall inte upp och jobba. Det var ju bara att ringa låsmästare. Först ringde jag företaget som bytte låscylinder för fem månader sedan (till följd av inbrottet hos hyresvärden), eftersom det låg närmast till hands att misstänka att det var cylindern som felade (låset fungerade felfritt före cylinderbytet), men han som svarade verkade mest vara störd över att jag ringde och störde på journumret på söndagsmorgonen, så jag ringde en lokal förmåga i stället – han var mycket trevligare! Han var här på 20 minuter och fick sedan jobba på låset i 30 minuter för att ta sig in. Det var en fjäder i låskistan som hade lossnat och fastnat i kuggarna; helt vanligt slitage. 4000 kr. landade notan på, så nu återstår bara att se vem som ska stå för den: vi, hyresvärden eller försäkringsbolaget (via hemförsäkringen).

På grund av min omtenta var jag tvungen att läsa A Better Pencil igen. Fördelen med att ha läst den en gång tidigare är att det går så mycket snabbare andra gången, utan att särskilt mycket information går förlorad; det är snarare så att förståelsen fördjupas. Den här gången upptäckte jag till exempel hur stor del av boken Baron verkligen ägnar åt att skriva om och resonera kring bloggar och vad man som bloggare kan skriva och konstaterar att en del företag och skolor (i USA) har antagit en ståndpunkt som, med svenska mått mätt, är minst sagt kontroversiell: totalförbud och nolltolerans. Andra företag är mer positiva, om än med reservationer. Inte ens Google, som äger bloggtjänsten Blogger, är odelat positiva till anställda som bloggar. Själv anser jag att man kan säga vad man vill på sin blogg lika lite som man kan göra det i verkliga livet och förvånas att bloggen som fenomen inte diskuteras mer och djupare.

Det är faktiskt inte helt sant: Sverige har ett rymdprogram, men det innebär mycket samarbete över statsgränserna (främst genom European Space Agency där vi har varit medlemmar sedan 1975) och har ett lite annat fokus än NASA. Rymdstyrelsen, som är underställt Näringsdepartementet, är den myndighet som som ansvarar för den statligt finansierade rymdforskningen; därtill har vi ett forskningsinstitut – Institutet för rymdfysik (IRF) – och ett rymdgymnasium, samt ett 30-tal företag som är verksamma inom rymdindustri; Volvo Aero, till exempel. IRF och Rymdgymnasiet ligger i Kiruna, liksom rymdbasen Esrange, men IRF har även verksamheter på andra håll i landet, bland annat i Lund. I Sverige sysselsätts ca. 200 forskare av det svenska rymdprogrammet!

Och i alla händelser har jag Sheldon Cooper och Leonard Hofstadter i min bokhylla och hade ett spontant TBBT-maraton igår natt – vi hann se nästan hela första säsongen.

These instructions are a pictographic representation of the least imaginative way to assemble these components. This right here is why Sweden has no space program.