..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Ludvig var sladdbarnet som skulle lappa ihop Rolfs och Berits äktenskap men som i stället blev dödsstöten. För att fundera över situationen, utan man och barn, reste Berit till Italien – och tröstade sig med en tillfällig förbindelse: Giovanni. Efter att hon kommit hem igen och avslutat äktenskapet med Rolf upptäckte Berit att hon var gravid. Var barnet Giovannis? Eller var det Rolfs ändå? ”Mitt, bara mitt”, beslutade sig Berit för, och födde en dotter som fick namnet Amanda. Det är Amanda som i boken, med utgångspunkt från sina dagböcker, berättar om det som händer sedan. Ludvig och Amanda växer upp som bästa vänner, men att ha ett syskon är inte alltid friktionsfritt: Amanda är beskyddande mot sin bror – som ingen kille i världen kan mäta sig med – och vill leva här och nu, ha Ludvig för sig själv och inte tänka på framtiden. Även Ludvig är beskyddande och ibland svartsjuk, till exempel när Amandas frireligiösa pojkvän Johan kommer på tal. Ändå blir det chockartat när Amanda förstår att hon är kär i Ludvig, något hon försöker hantera genom att ta avstånd. Men det går inte – och känslorna är dessutom besvarade.

Syskonkärlek kom 1991 och är Katarina von Bredows imponerande debut. Incest är nog alltid ett svårt ämne att närma sig, för det finns så mycket föreställningar och fördomar kring det, men Katarina lyckas ändå göra det så fint och värdigt. Jag dras in i boken och kan inte sluta läsa; jag slås av ungdomarnas sinnesnärvaro och klokhet och vill så gärna att allt ska lösa sig till det bästa, vilket det å ena sidan gör och å ena sidan inte. Deras livs bästa sommar får ett vidrigt och ovärdigt slut och jag ifrågasätter huruvida de som ska föreställa vuxna människor alltid är de som vet bäst.

Jag gillar litteratur som tänjer och spränger gränser och det här är en bok som gör just det.

Jag har även recenserat Syskonkärlek på LitteraturMagazinet.

I Tusen strålande solar var det Mariam som fick bära skammen för hennes fars utomäktenskapliga förbindelse. I äktenskapet med Rashid tvingades hon bära burqa och Rashid ansåg att den man vars fru inte bar burqa var slapp och hade tappat kontrollen över sin kvinna. De föreställningar som denna fiktiva roman tar upp resonerar Chahdortt Djavann kring, och bekräftar, i Ner med slöjan! Hon föddes i Iran 1967 och under tio år av sitt liv, efter den islamiska revolutionen 1979, tvingades hon bära slöja. Hon menar att mannens identitet och heder är mycket starkt förknippad med, rentav helt beroende av, kvinnans (moderns, systerns, fruns, dotterns) kropp och sexualitet som därför måste skyddas av slöjan, och ansvaret för mannens identitet och heder vilar helt och hållet på kvinnan. Detta faktum, menar Chahdortt, bekräftas och förstärks av att pojkar har alla rättigheter och friheter och kvinnor inte har vare sig friheter eller rättigheter. En pojke är allt. En flicka är en stor sorg för familjen – om hon inte är anständig och väldigt skamfylld, för då bekräftar hon männens heder. Chahdortt för en arg och tillspetsad argumentation och jämställer slöjan med sexuella övergrepp och våld mot kvinnor och unga flickor. Absolut ett intressant perspektiv! Detta sägs vara den skrift som vände slöjdebatten i Frankrike, där det ju numera är förbjudet med religiösa symboler i offentliga skolor då sådana anses vara i strid med den i grundlagen fastslagna separationen mellan stat och kyrka.

Mariam är Jalils illegitima dotter, resultatet av Jalils utomäktenskapliga förbindelse med en av sina hushållerskor, Nana. När graviditeten upptäcks blir Nana av med sitt jobb, förskjuten av sin far och Jalil låter bygga en hydda åt henne i en glänta utanför staden Herat. En gång i veckan kommer han sedan på besök och berättar för Mariam om livet i staden och sin egen storhet; han är mycket förmögen och generös – mot andra. Hyddan och tårpilarna som omger den är det enda Mariam ser under sina första 15 år, tills den dag hon vill gå till Herat och söka upp Jalil. När hon återvänder har Nana tagit livet av sig. Jalil och hans tre fruar tar sig an henne, men bara för ett kort tag: hastigt gifts Mariam bort med Rashid som är 30 år äldre och bor i Kabul, 65 mil bort. Tillräckligt långt för att Jalils snedsteg, och hans fruars skam, ska kunna glömmas och begravas för alltid. Rashid är traditionell och våldsam och att Mariam inte lyckas ge honom några barn, och särskilt en son, ser han som ett oerhört svek!

Tjugo år senare får hon sällskap i det kärlekslösa äktenskapet av Laila. Hennes far prioriterade hennes utbildning och tänkte inte gifta bort henne, men i ett bombanfall dödas båda hennes föräldrar och Rashid och Mariam tar sig an henne. Kort efteråt får hon även veta att hennes ungdomskärlek Tariq, som kort innan bombanfallet flydde till Pakistan, har dött. Laila har inget annat val än att säga ja när Rashid vill gifta sig med henne. Parallellt med de två kvinnorna får vi även följa en bit av Afghanistans nutidshistoria: sovjettiden, inbördeskrigen, talibanregimen, USA:s närvaro, återuppbyggnaden av Kabul. Även kvinnornas situation lyfts fram. Boken är kanske lite för happy ending, men den är ändå bra och läsvärd, rentav svår att lägga ifrån sig.

Det här är den första av fyra böcker i Isportenserien (sista boken kommer senare i år), en fantasyserie för barn i mellanstadieåldern och uppåt. Mads är nyinflyttad till Frillesås från Köpenhamn och har lite svårt att komma in i klassen. Han blir vän med Johanna som går i samma skola och som alltid vetat att hon inte är som andra, även om hon inte riktigt förstår hur, eller varför. Svaret får hon när de träffar klassmorfar Ingvar, som visar sig vara den enda kvarlevande Väktaren av Isporten; Isaaffik. Porten leder till Islandet och nu hänger förbindelsens överlevnad på Johanna och Mads! Jättespännande, tycker jag, trots att jag är vuxen och trots att första boken tar slut precis när äventyret börjar; boken har också gjort mig lite mer positiv till fantasygenren än jag var tidigare. Jonna är bra på att utveckla sina karaktärer och miljöerna de verkar i; tempot är bra och handlingen är väl sammanhållen. Det är också trevligt att se att karaktären Johanna har fått en så framträdande, aktiv och självständig roll – flickor har ju annars en tendens att porträtteras som passiva och behövande – och att det finns så många närvarande och engagerade män: Mads lärare Per, klassmorfar/Väktaren Ingvar och Johannas närvarande far. Skoj!