..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Vi befinner oss i ett högljutt mediebrus där det krävs en allt större chockeffekt för att sticka ut och synas och det vi serveras är inte sällan billigt, sjaskigt och lättuggat. Detta i ett land som gärna slår sig för bröstet och tycker sig vara lite finare, lite bättre, lite rättvisare och lite mer rättrådigt än alla andra. Och så finns Niklas Orrenius, journalisten som avskalat och nedtonat skildrar det som skulle kunna anses vara extremt och sensationellt, men utan att det blir lättuggat eller sensationslystet. I Här är allt så perfekt, som är hans debutbok, har Niklas samlat 23 reportage som tidigare publicerats i Sydsvenskan mellan åren 2002 och 2008. Vi får bland annat läsa om de fem barnen Gülec, mellan sex och 15 år gamla, som Migrationsverket ville utvisa till Tyskland – utan deras föräldrar; om MS-sjuka Birgitta som söker bot genom healing; om Richard Jomshof, läraren som gång på gång får sparken och har svårt att få jobb på grund av sitt engagemang i Sverigedemokraterna; om Faik Rustemi som förespråkar sharialagstiftning; om Erik, en homosexuell präst som förespråkar celibat och mycket mer.

Niklas styrka är hans objektivitet: Han presenterar argumenten men levererar inga färdiga svar och lyckas ofta utmana sin läsare. Påfallande ofta finns det inte ens ett rätt svar, eller ens något färdigt svar alls. Komplexa frågeställningar presenteras på ett lättillgängligt vis, utan att det blir banalt eller fördummat.

Niklas Orrenius var tidigare politisk reporter på Sydsvenskan och kollega med Olle Lönnaeus, men sedan i februari i år är han i stället verksam som reporter för Expressen där han förhoppningsvis når ut till fler läsare med sina starka reportage. Han har nominerats för flera journalistiska priser och twittrar sporadiskt om sitt arbete. Här är allt så perfekt följdes av Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. och förra året kom Sverige forever in my heart.

Det är ingen hemlighet att jag har väldigt svårt för Björn Ranelid, och eftersom det då och då cirkulerar påståenden om att människor som har svårt för Ranelid, har det för att de är ”jante” och inte gillar människor som rör sig utanför sin sfär, ville jag ägna ett inlägg åt att dementera detta och förklara min ståndpunkt lite närmare.

Jag har inga som helst problem med att Ranelid – eller någon annan – gör sin grej och förflyttar sig mellan sfärer helt utan jantehänsyn. Några av de människor jag uppskattar och respekterar mest gör just detta. Däremot har jag problem med Ranelid. Punkt.

Ronnie Sandahl skrev förrgår en krönika som sätter fingret på varför:

När Björn Ranelid skriver att han bär sina barn som den sista droppen vatten, då antas läsaren förstå att han inte bär runt på sina barn i små dricksglas. [...] Därför är det förstås märkligt när just Ranelid, en man som i trettio år utmärkt sig just för sitt bildspråk, inte ens tycks kapabel att läsa den enklaste mening utan betydande missförstånd.

Häromveckan skämtade en musikskribent på Svenska Dagbladet om att Ranelids schlagerbidrag var kalkonartat nog för att kanske slutligen lyckas ta livet av hela Melodifestivalen. Inte ens en debil nioåring skulle tolka det som att musikskribenten verkligen anklagade Ranelid för att ha tagit upp en revolver och sedan skjutit ihjäl en människa vid namn Melodifestivalen. Ranelid skrev däremot ett öppet brev i Expressen om hur ledsen han var över att ha utpekats som mördare.

Det är här den första anledningen. Att han, å ena sidan, kommunicerar på ett språk men, å  andra sidan, använder en helt annan måttstock när han lyssnar på andra människor, bäddar för otrevliga missförstånd och samarbetssvårigheter.

Den andra anledningen, som delvis framgår i citatet ovan, är att människan är både grandios och lättkränkt – en kombination som i fel händer kan bli livsfarlig och som, i Ranelids fall, kompliceras ytterligare med tanke på språkförbistringen. Ett målande exempel på detta är fejden mellan Björn Ranelid och Peter Englund, som inleddes, i samband med Let’s Dance förra året, på Ranelids initiativ:

Alla svenska människor skulle våga sig på detta. Framför allt de som sitter i Svenska Akademien tror jag skulle behöva ta sig ut från kammaren och börja dansa.

Peter Englund svarar på sin blogg:

Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.

Lite giftigt, javisst, men med glimten i ögat och inte värre än Ranelids inledande kommentar – och ingenting mot vad som komma skulle:

Det han har gjort är ett riktigt övergrepp. Tryck upp honom mot väggen. Han är inte så stor så det är rätt lätt. Jag kan trycka upp honom med vänster arm för jag orkar det. Kryp inte för denne man … I fjol gjorde jag 138 framträdanden, jag har miljoner läsare, människor har låtit tatuera in metaforer som jag har skrivit på sina armar, jag har målat omslagen till fem av mina böcker, varit fotbollsspelare på hög nivå, fått Augustpriset och mycket annat. Rent vetenskapligt sett är jag mer begåvad än han någonsin kommer att bli. Jag vet inte vad han är känd för. Han har skrivit några böcker om krig. … Han är avundsam. En liten själ. Han kommer aldrig få vara med om det jag är med om, att vara känd över hela Sverige. Att skriva autografer i Ikea-kön och på bensinmackar. Ungdomar skriver brev till mig och hälsar på mig på gator och torg. Det är ingen som vet hur Peter Englund ser ut. Är det inte bättre att vara känd än att sitta och gömma sig i Svenska Akademien?

Ett utspel med såväl hot om våld som personangrepp – som Ranelid dessutom avslutade med att kalla Englund för ”antiintellektuell” och humorbefriad.

Överlag tycker jag att herr Ranelid är obehagligt våldsfixerad: Peter Englund ska tryckas upp mot en vägg och ”vara 1,34 lång innan året är slut” och i Stjärnorna på slottet avslutade han en lång harang av personangrepp mot Linda Skugge med att ”imaginärt [knäcka] ryggraden” på henne och andra kulturpersonligheter – ett straff för hennes sågning av Kvinnan är första könet.

Med Ranelids våldsfixering landar jag i och knyter ihop påsen med anledning nummer tre till att jag har så svårt för Björn Ranelid: Denna människa som rasar mot ”sjuka människors hatiska lögner” ägnar sig själv åt att kasta hatiska och hotfulla kommentarer omkring sig tätt som oftast, inte bara mot Peter Englund och Linda Skugge – var och varannan kändis har väl med åren fått sig en släng av sleven. 2008 hoppade han på Fredrik Ljungberg med anledning av att han värvats till Seattle; här far han ut mot Kristina Lugn med anledning av ett tryckfel i Nationalencyklopedin; för några år sedan kastade han skit på Carolina Gynning med flera och i en krönika i Dagens Arbete, som även Ronnie Sandahl refererar till, kan man läsa följande:

… Magnus Hedman … har en tid på nåder varit reservmålvakt i det svenska landslaget i fotboll. Hustruns namn lär vara Magdalena Graaf och på vilket sätt hon blivit känd och berömd vet jag inte, men enligt källor har hon bland annat låtit operera in silikon i brösten och kallar sig artist.

… Magdalena Graaf har skrivit en ny bok och tidningen hade minsann ett utdrag från den. Mig veterligt har denna kvinna aldrig skrivit någon bok. Likväl anser Sveriges största tidning att hennes [bok] är av större vikt än alla andra böcker i Sverige just nu. Den handlingen av tidningen är namnet och diagnosen på en ytterst allvarlig sinnessjukdom.

Bottennapp. Ridå. Peter Englunds avslut på Let’s Dance-fejden sätter fingret på den springande punkten och sammanfattar det hela väldigt bra:

[Ranelid] bär sig åt som en typisk skolgårdsbuse, som drar runt och muckar gräl och tycker att han har rätt att smälla till vem han vill när han vill, men som sedan piper i högan sky när han själv åker på en vinge.

Björn Ranelid har naturligtvis rätt att tycka precis vad han vill, men den rätten tillhör inte endast honom. När han å ena sidan tycker att:

Magnus Hedman och Magdalena Graaf är två av alla dessa människor som tar för givet att deras namn och personer är av betydelse och vikt för allmänheten. Media borde tysta ned alla deras försök att synas och höras och förpassa dem till platsen där de hör hemma, nämligen bland parasiterna som livnär sig på dumheten, den andliga fattigdomen och bottenlösa enfalden.

… men å andra sidan tycker att Peter Englund begick ”ett riktigt övergrepp” och borde misshandlas för att han tyckte att ”[a]llt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas”, då tycker jag att det börjar bli riktigt obehagligt.

Vulkanhysterin gör oss till hedningar – Fredrik Charpentier Ljungqvist.