..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Jag har inga tatueringar – än. När jag tar min masterexamen nästa år tänkte jag tatuera in ”MMXI” och ”MMXIII” – mina examensår – någonstans på kroppen, men bara romerska siffror känns lite tråkigt, så jag funderar på att kombinera dem med mitt favoritcitat som pryder både bloggen och mina visitkort: ”She is too fond of books, and it has turned her brain” från Work: A Story of Experience av Louisa May Alcott (som jag inte har läst).

Om någon känner sig manad får vederbörande gärna designa en citat- och examenstatuering till mig.

Under rubriken ”Bokplock” finns i senaste numret av Svensk Bokhandel (nr. 4/2012) en ruta om just litterära tatueringar: I en intervju med TT sade Björn Ranelid följande:

Dessutom är mina meningar intatuerade på sex-sju kvinnor nu. Tror du någon annan har skrivit en mening som är intatuerad i en kropp?

Ja, konstaterar Svensk Bokhandel – det finns ju flera sidor på nätet som är tillägnade just litterära tatueringar, till exempel Contrariwise och The Word Made Flesh.

Tanja Suhinina hoppade av sin utbildning på KTH och bestämde sig, efter en tid, för att bli psykolog i stället. För att komma in på psykologprogrammet krävdes på den tiden – utöver full pott på högskoleprovet och MVG i alla ämnen från gymnasiet – ett års arbetslivserfarenhet. Tanjas brist på sådan, den snåriga arbetsmarknaden och det faktum att hon var tvungen att börja jobba inom sex veckor för att kunna komma in på psykologprogrammet våren 2007 innebar att det brann i knutarna. En vän föreslog lite lagom oseriöst att Tanja kunde börja jobba som telefonsexförsäljare – men varför inte? Boken Phonephucker är baserad på den blogg med samma namn som Tanja skrev anonymt under sin tid som telefonsexförsäljare. Här får läsaren en inblick bakom kulisserna: hur Tanja arbetar och en hel del om de olika typerna av telefontorskar hon träffat på. Ibland påminns jag om idioterna i Sexpuckona anfaller (Sofia Albertsson) och känner att irritationen smyger sig på, men desto oftare skrattar jag rakt ut: Tanja är fyndig och rolig och hennes hennes text förstärks av Elin Jonssons träffsäkra illustrationer. Så hur gick det då? Jodå, Tanja kom in på psykologprogrammet och tog examen i september förra året. Här kan man läsa hennes blogg.

Just nu cirkulerar en enkät på nätet som bland annat ställer frågan om vad man gjorde för tio år sedan. Enligt O har lagt till några bokfrågor:

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: När insåg du att läsning var din passion och en otroligt viktig del av ditt liv?

Jag har smygkikat på andra deltagares svar på veckans fråga och konstaterat att jag avviker från mönstret. De senaste sju åren har jag aktivt samlat på mig böcker och mängden böcker per år tycks öka exponentiellt: när jag var 20-21 klarade jag mig fortfarande med ett hyllutrymme motsvarande två BILLY-hyllor – som dessutom delades med allt annat jag ägde och hade – och idag har jag så många dubbla rader med pocketar att jag nog med lätthet skulle fylla två BILLY till utöver alla de hyllor jag redan har (som det numera bara står böcker i). Just det är kanske inte så konstigt. Jag kan även, i likhet med några andra bokbloggare, konstatera att bokintresset verkar ha hoppat över en generation – min farfar var typograf, men som jag konstaterade i blogginlägget om mäns läsning så läser inte pappa särskilt mycket böcker. Det som gör att jag ”avviker” är att jag först på senare år har insett att läsning är mitt stora intresse – näst efter böcker. Jag var 25 när jag hittade den utbildning som jag sedermera kom att ta examen i och det var först då som jag insåg att böcker faktiskt är något man kan jobba med, och det var i samband med det som jag började läsa mer och se läsningen som ett intresse. Innan dess var det lite si och så med läsningen. Jag lärde mig läsa och skriva tidigt, vid 3,5 eller möjligen fyra års ålder, och sökte efter texter att läsa, men min omgivning var inte särskilt bra på att guida och förmedla. De böcker jag hade hemma och tyckte om läste jag om och om igen – Bertböckerna (Anders Jacobsson och Sören Olsson) och Sofies värld (Jostein Gaarder) – och jag vet att jag besökte biblioteket en hel del när jag var yngre, men i högstadiet slutade jag läsa och kan inte minnas att jag läste några böcker alls på några år (fast jag rimligen måste ha läst sådant som jag var nödd och tvungen att läsa). Anledningen till det var skolans försök till läsfrämjande åtgärder: Varje bok vi läste skulle plockas sönder i sina minsta beståndsdelar. Det skulle mindmappas och refereras och recenseras och läsloggas och bokloggas till förbannelse och utöver det bestämde sig min svensklärare för att de böcker jag läste på fritiden inte var fina nog och att allt jag gjorde var dåligt. Så jag slutade läsa, eftersom det inte var det minsta trevligt att läsa en bok när jag visste att jag efteråt var tvungen att analysera den och mitt läsande sönder och samman – bara för att få höra av min lärare att jag gjorde fel, tolkade boken fel (för hennes tolkning var den enda rätta) och hur dålig jag var. Den där olustkänslan satt kvar länge och jag vet att jag vid några tillfällen faktiskt sagt att ”jag hatar böcker” – fast jag menade det nog inte. Dock dröjde det tills jag var 20-någonting innan jag kom över den där olustkänslan och kunde börja läsa bara för min egen skull. Och nu bloggar jag ju till och med om böckerna jag läser – och jobbar med böcker, har en fil. kand. med böcker som huvudämne och ska bli bibliotekarie. Jag skulle vilja se min svensklärares min nu!

Nu kan jag titulera mig ”kulturvetare”. Igår kom antagningsbeskedet också, så nu är jag officiellt antagen på masterprogrammet i biblioteks- och informationsvetenskap. Jag kom även in på grundkurs i litteraturvetenskap på distans. Yes!

Israel Armstrong lämnar sitt jobb i en lågprisbokhandel för att arbeta som bibliotekarie i en liten håla på Nordirland, detta för att bevisa för sin omgivning att han med sin examen kan bättre. Han anläder till Tumdrum efter en lång resa bara för att upptäcka att biblioteket han ska jobba på är igenbommat och nedlagt; hans tjänst har omvandlats till ”uppsökande resursperson”, en förskönande omskrivning av ”bokbusschaufför”. Inom kort finner Israel att Tundrum är helvetet på jorden och otrevliga invånare och förvecklingar avlöser varandra. Inte nog med att han ska köra bokbuss (eller skrotbuss, snarare) – böckerna är dessutom stulna! Puts väck! Och det faller på Israels lott att återfinna dem. Fallet med de försvunna böckerna är på sätt och vis en deckare, den har till och med en oväntad twist, men ändå inte riktigt. Den är rolig, men inte komedi-rolig. Några bokbloggare kallar den för ”mysdeckare” men jag tycker inte att den är direkt mysig; Israel råkar ut för alldeles för mycket omysiga saker: regn, kycklingskit, käftsmällar och en knäckt näsa. Hur som helst ges boken ut på Massolit Förlag och är den första, och än så länge enda, översatta boken i en serie av fyra (hittills). Huvudrollsinnehavaren är lite stereotyp – en kulturvetare/bibliotekarie med manchesterkavaj och brogueskor! – men att han porträtteras så tror jag är viktigt för handlingen. Som person är han en ömklig, bortkommen typ som jag har svårt att sympatisera med. Överhuvudtaget består persongalleriet av en samling osympatiska typer, men det vore konstigt annars – det är ju inte för inte som Tumdrum är helvetet på jorden. Nu låter det kanske som om jag sågar boken – det gör jag inte! Den är bra, trevlig och ganska snabbläst. Framför allt är den annorlunda. Persongalleriet är kanske lite tunt, men det utvecklas sannolikt framöver eftersom det är en serie.

Jag har blivit antagen till en internetbaserad kurs i litterärt skapande; 15 hp. på halvfart. Jag har världens sämsta studiedisciplin och har hittills i mitt liv bara slutfört en distanskurs på högskolenivå, men jag vill verkligen, verkligen gå den här kursen och den passar perfekt med mitt huvudämne (som innebär 30 hp. på helfart i två terminer till), så jag ska ta mig i kragen. Givet att jag slutför den här kursen och sedan kommer in på övriga kurser som jag tänkt, så kan jag ta ut min examen efter vårterminen 2012. Egentligen tidigare, men jag vill ju ha en examen med relevanta kurser och inte en examen ”bara för att”.