Bara du finns – Jenny Holmberg
2012-02-20 kl. 01:22 i Böcker, Recensioner
Anna befinner sig, tillsammans med sonen Benjamin, på flykt från minnena av en traumatisk händelse tio år tidigare. Efter ständiga flyttar har hon nu kommit hem till sin hemstad för att stanna. 16-åriga Nike är skolgårdens kung, en värsting vars hårda framtoning är hans sätt att hantera bristen på trygghet: Nikes mamma är gravt alkoholiserad och Nike åker regelbundet på stryk. Oftast sover han utomhus eller på någons soffa; hemma kan han inte vara. Deras vägar möts när Anna får jobb som engelsklärare på Nikes skola. Båda är trasiga och har svårt att släppa människor inpå livet, men Nike blir kär och Anna ser en elev som har potential men gömmer sig bakom ett hårt skal. En vänskap börjar växa och i varandra finner de stöd och kraft att fortsätta kämpa – men när allt äntligen verkar ordna sig slår tragedin till igen. I bakgrunden befinner sig Olle som brottas med sitt mörka sinne och hoppas att Evelyn – hans vackra, gudfruktiga fästmö – ska kunna rädda honom; hon är den ende han har efter att hans familj har vänt honom ryggen.
Bara du finns är Jenny Holmbergs debutroman – och vilket debut sedan! Trots att Jenny inledningsvis tassar som en katt kring het gröt och formulerar sig väldigt vagt – men vackert! – tvekar hon inte att behandla stora och svåra ämnen. Framåt slutet blir språket mer konkret, mer direkt, vilket ger en effekt som känns. Det här är en stark berättelse om hemska familjehemligheter bakom vackra fasader, men även om vikten av att våga släppa in människor och våga tro på dem trots att de har taggarna utåt.
Året var 2000 och Girlfriend in a Coma av Douglas Coupland hade, under några månaders tid, stått i hyllan på Åhléns och ”retat” mig; den var den där boken som man ser, men aldrig tar upp, varje gång man går in i bokhandeln. I skolan skulle vi läsa skönlitteratur på engelska och vår engelsklärare hade tagit med sig en bunt böcker vi kunde välja från – men bara förkortade utgåvor av kända verk. Han lade ifrån sig bunten med böcker på ett bord och uppmanade mina klasskamrater att välja böcker, men till mig sade han: ”Du är så bra på engelska, så jag vill att du går till biblioteket och väljer något själv.” Det här var på den tiden när jag var så extremt omotiverad i skolan och helst inte läste något alls – kravlöst läsande och uppriktigt beröm och uppmuntran från lärare var sällsynt. Så jag gick till biblioteket och som ovan biblioteksbesökare blev jag överväldigad av mängden böcker – och gissa elva gånger vilken bok som stod i ögonhöjd med framsidan utåt? Att låna kostar ju inget och jag hittade inget som tilltalade mig mer, så jag resignerade, vilket ju var alldeles rätt, för så himla bra den var! Jag vågar inte läsa om den av rädsla för att bli besviken om det visar sig att den inte alls var så bra som jag minns den.
