..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: För en tid sedan ställde Bokhora frågan om det är finare att läsa på originalspråk. Jag deltog inte själv i debatten, men för att spinna vidare på frågan skulle jag gärna vilja veta om ni alltid försöker att läsa de böcker ni kan på originalspråket eller om ni hellre väntar på de svenska översättningarna?

Ett tag hade jag inställningen att jag skulle läsa all engelskspråkig litteratur på originalspråket, men det blev en på många sätt inte särskilt hållbar inställning: engelskspråkiga böcker är dyrare, de tar längre tid att läsa och vad gör jag om jag spontanhandlar böcker och hittar en bok jag gärna vill läsa men som råkar vara översatt? Köper översättningen och bryter min princip eller avstår från att köpa och köper boken på originalspråk senare i stället? Idag håller jag någon sorts medelväg: är det rimligt att anta att språket utgör en särskilt viktig del av läsupplevelsen så läser jag på originalspråk, annars går det precis lika bra på svenska. I praktiken har detta lett till att jag alltid läser vissa författare på engelska och att jag varje år köper en del engelskspråkiga böcker som verkar intressanta men vars svenska översättning antagligen kommer att dröja eller inte komma alls. Vad gäller diskussionen kring fint eller fult så tror jag inte ens på en sådan dikotomi så den lämnar jag därhän.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Finns det någon bok som du på eller annat sätt alltid återvänder till?

Jag läser i regel inte om böcker, men A Better Pencil av Dennis Baron, professor i engelska och lingvistik vid University of Illinois, är ett av få undantag. Boken handlar om skrivmediets utveckling, från lertavlor till datorer, och hur olika skrivmedier har påverkat språket och samhället. Mycket intressant – och professor Baron är både lättsam och trevlig (och interpunktionen är underbar). Jag återvänder ständigt till den här boken genom att jag ofta refererar till den även i vardagliga samtal, berättar om den i största allmänhet och tipsar vitt skilda mottagare om den – den passar in nästan överallt.

Då och då hör jag talas om böcker som intresserar mig men som inte längre finns tillgängliga via nätbokhandlarna och jag har inte riktigt tid att springa och leta på alla Lunds antikvariat (det finns minst sju stycken) – så jag handlar på internet och hittills har jag alltid hittat vad jag sökt efter. Det är inte rättvist att jag sitter och håller dessa guldgruvor för mig själv, så här följer mina favorittjänster för förmedling av begagnade böcker:

Antikvariat.net är en databas som samlar nästan två miljoner titlar så att man kan söka hos nästan 100 antikvariat samtidigt!

Bokbörsen.se är en marknadsplats på nätet där både företag och privatpersoner kan sälja begagnade böcker utan mellanhänder.

Inte sällan dyker det upp böcker på universitetets litteraturlistor som har gått ur tryck för länge sedan, eller kurslitteratur som visserligen finns hos nätbokhandlarna men med ett så högt nypris att jag hellre köper begagnat. Ibland hittar jag dessa böcker på Antikvariat.net eller Bokbörsen.se, men ofta är det enklare att vända sig till särskilda sidor för kurslitteratur:

Andrahandsbokhandeln.nu är en liten bokhandel i Lund som säljer begagnad kurslitteratur. De har även en filial i Göteborg, men om du inte bor i närheten av någon av städerna så kan de skicka boken till dig. Fördelen med Andrahandsbokhandeln är att de har lite koll på kurslitteraturlistor, främst i Lund men även en del i Malmö och Göteborg.

Begagnadeskolböcker.se låter studenter annonsera ut sin kurslitteratur kostnadsfritt.

Om du fortfarande inte hittar boken du söker så finns tjänsten Finndinbok.se som söker efter boken åt dig, dock har jag ännu inte behövt använda mig av den själv.

Engelskspråkiga böcker är i regel inte särskilt svåra att få tag på i Sverige, men har de några år på nacken kan det bli lite svårare. Amazon UK säljer både nytt och begagnat och är min första – och i regel enda – anhalt när jag söker lite äldre böcker på engelska. Vid ett tillfälle hittade jag via Amazon till och med en svensk bok som sedan länge slutat tryckas här – den hade gallrats från ett bibliotek i Nya Zeeland.

Moderskapet är en helig ko och att kritisera detta heliga tillstånd är förbjudet, rentav tabu. Kvinnor som inte vill ha barn betraktas som lite konstiga och att tala illa om, eller rentav göra slut med, sin egen mor uppfattas som lite skamligt – bara dåliga barn gör så, för mödrar kan inte vara dåliga. Eller kan de det? Karyl kände att något saknades. Hon läste om bandet mellan mor och dotter och kände bara tomhet och sorg. Ingenstans kunde hon läsa om upplevelser som liknade hennes egna, men pusselbitarna föll på plats när hon hörde talas om narcissism och hur narcissistiska mödrar behandlar sina barn (och främst sina döttrar). Will I Ever Be Good Enough? kom till efter flera års efterforskningar och som ett led i hennes egen läkning. Boken är indelad i tre delar. Den första handlar om narcissistiska mödrar i allmänhet och hur deras narcissism ger sig uttryck; del två handlar om de konsekvenser som drabbar de narcissistiska mödrarnas döttrar och bokens sista del handlar om hur man, som dotter till en narcissistisk mor, frigör sig, sätter gränser och sätter stopp för det narcissistiska arvet.

Narcissism är ett komplext tillstånd, men kort sammanfattat innebär det att den narcissistiska föräldern uppfostrar sitt barn till att enbart vara en förlängning av föräldern själv: ord som ”gränser” och ”integritet” finns inte i den narcissistiske förälderns vokabulär och alla försök till frigörelse leder till konflikt. En välputsad fasad är viktigt och denna fasad upprätthålls genom att barnet värderas för vad det gör snarare än för vad det är och tvingas att undertrycka sina egna känslor, åsikter, intressen, upplevelser och allt annat som inte faller den narcissistiske föräldern i smaken. Narcissisten använder sig av en mängd olika metoder för att bryta ned sitt offer och drivs av avundsjuka och och rädsla – för egentligen är det små och svaga människor vi talar om, människor som har så låg självkänsla att de endast känner sig värda något om de trycker ner andra och helst av allt sina egna barn.

Karyl McBride, som sedan mer än 30 år är verksam som psykolog och familjerådgivare, presenterar pedagogiskt hur narcissism hos mödrar ger sig uttryck och följer upp sina teoretiska resonemang med konkreta exempel. Texten är formulerad som ett tilltal till läsaren och kompletteras ofta med frågor som läsaren kan ställa sig själv. Bokens första del, som handlar om narcissistiska mödrar i allmänhet, uppfattar jag som mest givande och genomarbetat; de efterföljande delarna uppfattar jag ofta som en aning förhastade, att författaren inte dröjer sig kvar och förklarar djupare. Hon återvänder ofta till sig själv och de egna upplevelserna och stundvis kan jag uppleva att det kanske hade gett mer om hon hade haft mer distans till sin egen uppväxt och mor, att hennes upplevelser kanske inte är helt färdigbearbetade. Med det sagt så är det ändå en bra bok som är lättbegriplig och lätt att hänga med i. Boken väcker även den viktiga frågan om förlåtelse. Måste man förlåta? McBride talar om vikten att förlåta och hur hon var tvungen att förlåta sin egen mor och mot slutet av boken kommer hon in på vad förlåtelse innebär för henne, men jag vet inte om jag vill hålla med. Jag tycker nog att man inte alls måste förlåta – varför skulle man ens vilja förlåta någon som gjort en så ont? En sådan person gör sig väl ändå bäst väl nedpackad i en väl försluten låda långt, långt inne i medvetandets vindsförråd? Är kanske vikten av förlåtelse kanske främst en kulturell grej?

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Läser du helst svenska böcker (eller böcker i svensk översättning) eller läser du gärna böcker på andra språk. Vilka i så fall?

Nu är jag sen igen. Jag har – jobbat. En sådan överraskning! En gång i tiden närde jag en (fix) idé om att jag bara skulle läsa engelskspråkiga författare på originalspråket (engelska är det enda språket jag kan utöver svenska), men av tidsmässiga och ekonomiska skäl var den inställningen inte särskilt hållbar. Sedan är jag även lite lat: det är enklare och bekvämare att läsa på svenska, så det blir mest svenska böcker och böcker översatta till svenska, men en och annan engelskspråkig bok brukar det ändå bli varje år och jag håller ännu hårt på att vissa författare ska läsas på engelska. Nu har vi bestämt oss för att lära oss tyska, så om det bara går vägen ser jag fram emot att läsa en och annan bok på tyska också – i bokhyllan väntar redan Anne Franks dagbok på tyska.

Det här är i lika delar en självbiografi och ett feministiskt manifest, som tar sin början i den 13-åriga Caitlins flykt från kvarterets pojkar. Hon är ensam, överviktig och mobbad. I 16 kapitel får vi följa hennes uppväxt och liv i nutid och varje kapitel behandlar även viktiga kvinnofrågor: vikt, sexism, kärlek, äktenskap, barn, abort och feminism i stort; varför Katie Price är en dålig förebild och Lady Gaga är en god dito; varför skor, kläder och handväskor är så viktigt – eller antas vara det (detta var en av de punkter vi inte är överens på) – för kvinnor. Alla kapitel tar sin utgångspunkt i någon aspekt av Caitlins eget liv som tonåring, journalist, vuxen kvinna, fru eller mamma. Hennes budskap är att vi alla bara borde komma överens, vara en del av ”gänget” och få vara de vi är. Hon menar att man kan komma långt med att vara trevlig och hövlig, varför frågor som ”är det artigt?” och ”måste killarna göra det?” kan vara bra ledord. Jag uppfattar Caitlin som en jordnära person som jag tror att många kan identifiera sig med. Jag vet i alla fall att jag hittade massor av gemensamma beröringspunkter och massor av saker som jag höll med om – och en och annan liten detalj som vi inte var överens om. I alla händelser är hon förbannat rolig och ibland lite arg. Och fyndig! I kapitel tre, på sidan 62, kommer hon in på vad man ska kalla fittan, något som ju även diskuteras här i Sverige:

I, personally, have a cunt. … Cunt is a proper, old, historic, strong word. I like that my fire escape also doubles up as the most potent swearword in the English language. … If I tell you what I’ve got down there, old ladies and clerics might faint. I like how shocked people are when you say ”cunt”. It’s like I have a nuclear bomb in my pants, or a mad tiger, or a gun.

… In a culture where nearly anything female is still seen as squeam-inducing, and/or weak …  I love that ”cunt” stands, on its own, as the supreme, unvanquishable word. It has almost mystic resonance. It is a cunt – we all know it’s a cunt – but we can’t call it a cunt. We can’t say the actual word. It’s too powerful.

Jag satt på tåget mellan Göteborg och Lund när jag läste det kapitlet och jublade tyst för mig själv, eftersom jag är en ihärdig försvarare av ordet ”fitta”. Det funkar inte i alla lägen, nej, men är ändå betydligt bättre än en del andra alternativ.

Hur som helst: Caitlins styrka, utöver det att hon är trevlig och hövlig – om än lite spetsig ibland, är att hon talar ett språk som alla kan förstå. Det är intelligent, men innehållande ett minimum av ”akademiska” och ”teoretiska” (dock tydlig brittisk engelska), utan att det för den sakens skull blir banalt eller dumt.

Caitlin Moran är i hemlandet Storbritannien känd som journalist, kolumnist och TV-personlighet. How To Be a Woman är hennes andra bok. Den första – The Chronicles of Narmo – gavs ut när hon bara var 16 år gammal. Caitlin har en hemsida här och syns även på Twitter.

Uppdatering: Hos Ett hem utan böcker läser jag att boken kommer i svensk översättning i höst, med titeln Konsten att vara kvinna.

Annika Koldenius funderar på varför böcker väcker hennes habegär (det engelska ordet – acquisitiveness – är för övrigt mycket finare), när kläder eller husgeråd inte gör det. Hon kommer fram till att det nog är för att läsupplevelsen är något bestående medan kläder blir omoderna och husgeråd slits och går sönder:

Jag tror att det kan vara så. Konsumtion av läsning, av litteratur, av böcker är rimligare är slit-och-slänget av jeans och tishor. Jag blir inte lyckligare av ännu ett par jeans, men jag blir en bättre människa av att läsa.

Hon konstaterar även att det är något särskilt med att äga sina läsupplevelser, att ha dem hemma i bokhyllan för att titta och känna på, varför det inte är lika roligt att låna böcker.

Jag kan bara konstatera att Annikas funderingar träffar mitt i prick.

I kläd- och husgerådsväg har jag det som behövs, men böcker kan jag inte ha för många av – känslan av att se de fulla bokhyllorna och smeka bokryggarna! Böcker är för mig något annat, något större, något mer varaktigt än sådant jag behöver för vardagslivets funktion. Känslan när man kan plocka fram just det där som någon annan efterfrågar:

- Jag hörde talas om en bok … Jag tror den hette något i stil med Vä…
- Välfärdsmyter av Daniel Ankarloo? Ja, här är den!

Det är nog en av anledningarna till att jag vill bli bibliotekarie.

Jag har inga barn, men i händelse av att jag skaffar sådana vill jag att de ska växa upp i ett hem med många böcker och mycket kunskap – jag vill inte att de ska vara hänvisade till Google och Wikipedia.

Detta innebär inte att jag köper böcker urskiljningslöst eller förstör min ekonomi på grund av mitt intresse. Tvärtom: varenda bok jag någonsin har köpt, har jag köpt därför att jag vid någon punkt i mitt liv har funnit ett intresse i den, och jag sätter en stolthet i att ha en välordnad, välplanerad ekonomi.

Och så dagens bikt: Ibland tittar jag på Lyxfällan och förfasar mig över slit-och-slängkulturen, konsumtionshetsen och hur människor så fullständigt kan tappa greppet om ekonomi och rimlighet och rentav kan bli ”kära” i döda ting. Verkligt döda ting.

Hej, hemliga bokvän! Jag deltog nyligen i Pocket & Prassel 6.0 och svarade då på bokbytesfrågor – här finns svaren på dem! Jag hittade även frågor från ett gammalt julklappsbyte hos En bok om dagen … (och även några nya); de flesta är samma som pocketprasslare svarar på, men några var helt nya och två var särskilt julbetonade, så här kommer svaret på dem:

Läser du på andra språk än svenska? Ja, engelska. Behärskar även danska och norska, även om det mest blir kurslitteratur på dessa språk.
Lyssnar du på böcker? Nej.
Vad är du ute efter, då du läser? Jag läser nog mest för att lära mig nya saker och för att få nya perspektiv och infallsvinklar på sådant jag redan är engagerad i. Ibland läser jag bara för avkoppling och tidsfördriv.
Vad gör du helst på fritiden? Jag läser, slösurfar och – nu när jag skaffat ViaPlay – tittar på massor av film.
TV-serier som du uppskattar? Bored to Death, How I Met Your Mother, The Big Bang Theory.
Något som du verkligen skulle avsky att få i ett paket till jul? Marsipangodis. Jag avskyr marsipan. Är inte särskilt glad i likörgodis heller.
Något som du verkligen skulle bli glad över att få i ett paket till jul? Utöver böcker, tycker jag om att få sådant jag behöver.
Eventuella allergier eller födoämnesval? Jag äter inte fisk eller skaldjur, men inga allergier.

För att kommentera på bloggen måste du ange en e-postadress, men det finns ingen funktion som validerar lämnade e-postadresser, varför det fungerar utmärkt med vad som helst som liknar en riktig e-postadress.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Vilken är din absoluta favoritbok av de som du har läst på ett annat språk än svenska?

Året var 2000 och Girlfriend in a Coma av Douglas Coupland hade, under några månaders tid, stått i hyllan på Åhléns och ”retat” mig; den var den där boken som man ser, men aldrig tar upp, varje gång man går in i bokhandeln. I skolan skulle vi läsa skönlitteratur på engelska och vår engelsklärare hade tagit med sig en bunt böcker vi kunde välja från – men bara förkortade utgåvor av kända verk. Han lade ifrån sig bunten med böcker på ett bord och uppmanade mina klasskamrater att välja böcker, men till mig sade han: ”Du är så bra på engelska, så jag vill att du går till biblioteket och väljer något själv.” Det här var på den tiden när jag var så extremt omotiverad i skolan och helst inte läste något alls – kravlöst läsande och uppriktigt beröm och uppmuntran från lärare var sällsynt. Så jag gick till biblioteket och som ovan biblioteksbesökare blev jag överväldigad av mängden böcker – och gissa elva gånger vilken bok som stod i ögonhöjd med framsidan utåt? Att låna kostar ju inget och jag hittade inget som tilltalade mig mer, så jag resignerade, vilket ju var alldeles rätt, för så himla bra den var! Jag vågar inte läsa om den av rädsla för att bli besviken om det visar sig att den inte alls var så bra som jag minns den.

Aibileen jobbar som hemhjälp och barnsköterska åt familjen Leefolt i det tidiga 1960-talets Jackson, Mississippi. Elizabeth Leefolt vill knappt se åt sin dotter, Mae Mobley, som därför tyr sig allt mer till sin afroamerikanska sköterska. Aibileens bästa väninna, Minny, jobbar hos den hemska Hilly Holbrook, stadens populäraste (och elakaste) kvinna, men blir uppsagd på oklara grunder. Hilly roar sig dessutom med att sprida ut att Minny har stulit från henne; en lögn som hindrar henne att hitta ett nytt jobb. Utom hos Celia Foote, en litet tokig kvinna som är gift med Hillys ex-pojkvän och därför anses vara paria. Inte blir det bättre av att den kurviga Celia har en förkärlek för det snäva och färgglada – vilket är minst sagt opassande i det konservativa Jackson! Elizabeths och Hillys gemensamma väninna Eugenia Phelan, som aldrig kallas för Eugenia utan bara ”Skeeter”, har nyss kommit tillbaka efter sina studier på college och bor hemma hos sina föräldrar. Skeeter vill skriva, men allt hennes mamma tjatar om är att hon ska hitta sig en man och gifta sig. Efter hemkomsten återgår Skeeter snabbt till det som stadens vita kvinnor ägnar sig åt mest – bridge, tennis och förbundsmöten – men hon kan inte undgå att se de orättvisor som stadens afroamerikanska befolkning utsätts för och rasismen som genomsyrar hela samhället. När hon får jobb på Jackson Journal som hushållskrönikör ber hon Aibileen om hjälp och snart vågar hon fråga Aibileen om hon kan tänka sig att ställa upp på ett projekt: Skeeter vill skriva en bok om hur det är att vara svart jobba hos vita. Hon möter motstånd först, men till slut bestämmer sig Aibileen för att ställa upp. Även Minny tillfrågas och är motsträvig först, men ger med sig och sedan rullar hela projektet på – i största hemlighet, naturligtvis. Projektet innebär en risk för alla inblandade: lagarna förespråkar fängelsestraff för det som Skeeter gör och vad de afroamerikanska kvinnorna hon intervjuar kan råka ut för vågar ingen riktigt tänka på. Alla namn ändras – Jackson byter namn till Niceville – men de behöver en försäkring, något som helt säkert kommer att avslöja dem men samtidigt borgar för att alla inblandade får vara fortsatt anonyma.

Det dröjde innan jag läste Niceville. Tyvärr, måste jag nästan säga – för den är underbar! Den har tagit tid att läsa, men det har jag bara varit glad för – den räckte ju längre. Niceville är helt och hållet fiktiv, men författaren berättar i efterordet att hon själv har vuxit upp i Jackson med en afroamerikansk hemhjälp. Boken känns i alla händelser trovärdig. Persongalleriet är brett och mycket levande. Kathryn upprätthåller spänningen och drivet genom hela boken och hon skriver rakt på sak, utan att överdriva, romantisera eller förlora sig i långa miljö- eller personskildringar.

Direkt efter att jag läst ut boken såg jag även filmen. Vissa händelser och detaljer har ändrats, andra har utelämnats och det är inte alltid som ordningen på saker överensstämmer med boken, men i all väsentlighet överensstämmer filmen med boken. Miljöerna och människorna har fångats väldigt bra; det ser helt enkelt ut ungefär som jag tänkte mig när jag läste boken. Dock tror jag att det kan vara svårt att hänga med i handlingen om man inte har läst boken.

Det är bara en sak jag undrar över: Bokens ursprungstitel är The Help. Varför byter man ut den engelska ursprungstiteln mot en annan titel som också klingar engelskt? Det sker då och då med filmer – Spread blev LA Gigolo; Breast Men blev Big Tits (båda titlarna kan verka avskräckande, men filmen är faktiskt jättebra!); Miss Congeniality blev Miss Secret Agent; Equilibrium blev Cubic – och antar att syftet är att göra filmen mer kommersiellt gångbar, men det är inte utan att jag tycker att det är lite dumt. Om man översätter ett verk är det väl ändå lika bra att löpa hela linan ut?

Hur som helst så vill jag se en uppföljare. Jag vill veta hur det gick för Aibileen, Minny och Skeeter!