..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Är du en ”samlare” av saker som kan kopplas till litteraturen (böcker, bokmärken, muggar med litteraturmotiv, etc)?

Jag har, säkert i likhet med alla andra bokbloggare, länge hyst en viss förkärlek för saker med bokmotiv, men någon samlare i egentlig mening är jag inte än, vilket bland annat beror på att porslinsfigurer och ”prylar” inte är min grej. Jag gillar funktion. En och annan grej har jag dock hunnit plocka på mig, bland annat två stycken Ethan och ett stigande antal bokmärken i olika utföranden där det mest använda är det som avbildas till vänster här. För ekonomins skull håller jag mig undan från The Literary Gift Company eftersom jag gillar deras kaffemuggar (jag älskar ju kaffe!) och tygkassar. Ja, böcker samlar jag naturligtvis på mig i massor, men det är sällan jag jagar efter särskilda utgåvor – i regel får priset styra.

För bara 30 år sedan var Kina ett slutet land, jämförbart med dagens Nordkorea och dessutom illa medfaret efter 27 år (1949-1976) i Maos våld. Hans efterträdare, Deng Xiaoping som i praktiken tillträdde som Kinas nya ledare 1978, var desto mer positivt inställd till reformer, välfärd och tillväxt och förde ”den öppna dörrens politik” vilken ledde till ökad ekonomisk tillväxt och ökad kontakt med omvärlden, men han anses även bära störst ansvar för massakern på Himmelska fridens torg 1989 (den korrekta översättningen av 天安門廣場 [Tiān'ānmén Guǎngchǎng] är i själva verket ”Torget vid Himmelska fridens port”). Demonstranterna, de flesta av dem studenter, krävde mer demokrati och mindre korruption, krav som kan ses i ljuset av att den öppna dörrens politik ökade människors politiska medvetenhet. Sedan dess har Kina tagit nya tag och fortsatt arbeta för öppenhet och välfärd, men de har långt kvar: Kina är fortfarande en diktatur med enorma sociala klyftor, men samtidigt har landet bara under min livstid gjort stora och snabba framsteg. Kina är idag mer lättillgängligt och transparent än det någonsin varit och är dessutom världens snabbast växande ekonomi. Kinesiska företag investerar i västvärlden och västvärlden investerar i Kina: skor, kläder, mobiltelefoner, datorer, TV-apparater, bilar – det mesta är helt eller delvis ”Made in China” men trots detta är kunskaperna om landet små och myterna frodas. Kina enligt Cho ger en introduktion till landet och slår hål på de vanligaste myterna.

Den här boken riktar sig kanske främst till den som gör eller är på väg att göra affärer med kinesiska företag, men även vi andra har definitivt nytta av den. På ett lättsamt, tillgängligt och begripligt sätt förklaras Kinas historia, politik, näringsliv och ekonomi och läsaren introduceras landets företagskultur och vad man som västerlänning bör tänka på i kontakten med kinesiska företag. Frédéric Cho avhandlar även de problem och utmaningar som Kina står inför och som kan göra västerlänningar tveksamma, till exempel sociala klyftor, brott mot mänskliga rättigheter, censur, miljöproblem och korruption. Hur förhåller man sig till en diktatur som torterar och avrättar meningsmotståndare? Cho menar, men understryker att det är hans högst personliga åsikt (men jag håller med), att det är bättre att vara delaktig och påverka inifrån än att bojkotta helt: Utveckling tar tid och det måste det få göra – det tog 200 år för västvärlden att komma dit vi är idag.

Det jag saknar är en förklaring av vissa begrepp. Att en konvertibel valuta är ”fullt växlingsbar [och] fritt [kan] användas för betalningar ställda i annan valuta” läste mig till hos Nationalencyklopedin på nätet men det hade lika gärna kunnat framgå i en fotnot eller ordlista. Denna synpunkt ska dock sättas i förhållande till att jag inte tillhör målgruppen. I alla händelser säger jag ”tummen upp!” då jag nu känner mig betydligt mer påläst än jag var tidigare!

Frédéric Cho – fransk mor och koreansk far som föddes i nordöstra Kina – är i grunden humanist: 1982 bosatte han sig i Beijing för att läsa språk och kulturhistoria och sedan dess har han aldrig riktigt lämnat landet. 1985 påbörjades en doktorandutbildning i sinologi som dock avbröts 1986 när han erbjöds jobb som tolk för Astra. Idag arbetar med utvecklingen av Handelsbankens affärer med Asien i allmänhet och Kina i synnerhet. Allt han vet om ekonomi har han lärt sig genom sina arbetsgivare. Kerstin Danasten är ekonomijournalist och kommunikationkonsult.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Vad har du lärt dig av deckare (eller den genre du annars helst läser)?

Svaret pendlar mellan ”jag vet inte” och ”allt”. På rak arm kan jag inte nämna något specifikt som jag lärt mig av det jag läser, vilket främst är faktion och facklitteratur, men å andra sidan använder jag mig hela tiden av sådant jag läst mig till: jag diskuterar ekonomi och politik med herr Spetsig och lyfter fram sådant jag läst om i Mao och den stora svälten (Frank Dikötter); vi pratar om konvergenskultur och användargenererat innehåll på utbildningen och jag nickar igenkännande eftersom jag har skrivit två uppsatser i ämnet och därför läst både det ena och det andra; jag hamnar i en samhällsdebatt och refererar till David Eberhard och så vidare.

På Lyckostigen 3 i en liten, sliten landsortshåla bor Johanna med sina två tonårsdöttrar. Livet är ett slitgöra: hon jobbar som behandlingsassistent och sedan skilsmässan flera år tidigare är ekonomin ett stort gissel. Hon hankar sig fram och klarar sig nätt och jämnt tack vare extrapengar från barnens far, Kalle, som drog till Stockholm och skapade sig ett nytt liv. I Stockholm bytte han ut Kalle mot Calle (denna ändring från K till C är på något sätt hela grejen i ett nötskal) och träffade Fanny, som han precis blivit sambo med på en av stadens finare adresser. Sina barn träffar han var tredje helg, men relationen är ansträngd och han lär aldrig riktigt känna dem, något han kompenserar med att överösa dem med dyra märkeskläder. På grund av sin klassresa vill Calle inte längre kännas vid sin bakgrund överhuvudtaget: i hans nya liv, som till stor del definieras av dyra kläder och fina bilar, finns det inte plats för någon landsortshåla. Fanny, å andra sidan, är uppväxt i den övre medelklassen och rör sig vant i dessa miljöer. Hennes vänner märker att Calle inte riktigt hör hemma där och hon måste konstant försvara honom och deras relation, samtidigt som hon själv ifrågasätter den – hon vet ingenting om Calles liv före henne, vilket hon sörjer.

Nådastöten inträffar när Calle drar in de extrapengar som han sedan skilsmässan betalat ut till Johanna, men som en skänk från ovan vinner hon tjugo miljoner på Joker. Först har hon inte en tanke på att flytta, men yngsta dottern har det jobbigt i skolan och så hittar hon en vindsvåning i samma hus som Calle bor i – så varför inte? Så kan barnen få en nystart och träffa sin far lite oftare. Omställningen blir jobbig för Calle, som helst av allt vill att Johanna ska isolera sig i sin vindsvåning och inte prata med någon, och alla inblandade blir tvungna att fundera på sin syn på sig själva och andra.

Hur får man en bonusfamilj att fungera? Hur viktig är ens ursprung och bakgrund? Handlar samhällsklass bara om statusprylar? Kan man någonsin göra en klassresa och till fullo passa in i sitt nya sociala sammanhang? Anna Fredrikssons bladvändare väcker en mängd känslor och mycket intressanta frågeställningar. Hon skriver lättillgängligt och karaktärerna är trovärdiga: jag kan så väl identifiera mig med Sara, Johannas yngsta dotter; jag förstår att Fanny känner sig vilsen inför Calles bakgrund och jag förstår varför Calle så gärna vill glömma allt. Att varken Johanna eller Calle beter sig riktigt okej väcker ytterligare funderingar: det känns inte riktigt bra att Johanna flyttar in i samma fastighet som Calle – det hade ju fungerat alldeles utmärkt med ett boende en bit därifrån – men Calle försöker å andra sidan hantera situationen genom att förmana Johanna att hålla en låg profil och inte bli kompis med deras gemensamma grannar. Fanny hamnar lite i kläm men hanterar situationen med bravur – en så fin person med ett stort hjärta, en karaktär som bara växer i takt med läsningen. Det enda som skaver lite är att slutet inbjuder till en fortsättning!

Anna Fredriksson har varit verksam som manusförfattare sedan 1992 och på hennes meritlista finns bland annat TV-serierna Rederiet och OP7 (två av mina favoritserier när det begav sig) och filmen Sprängaren, baserad på Liza Marklunds roman med samma namn. 2011 debuterade hon som romanförfattare med Sommarhuset. Anna har en hemsida här men hon är främst aktiv på Twitter.

Annika Koldenius funderar på varför böcker väcker hennes habegär (det engelska ordet – acquisitiveness – är för övrigt mycket finare), när kläder eller husgeråd inte gör det. Hon kommer fram till att det nog är för att läsupplevelsen är något bestående medan kläder blir omoderna och husgeråd slits och går sönder:

Jag tror att det kan vara så. Konsumtion av läsning, av litteratur, av böcker är rimligare är slit-och-slänget av jeans och tishor. Jag blir inte lyckligare av ännu ett par jeans, men jag blir en bättre människa av att läsa.

Hon konstaterar även att det är något särskilt med att äga sina läsupplevelser, att ha dem hemma i bokhyllan för att titta och känna på, varför det inte är lika roligt att låna böcker.

Jag kan bara konstatera att Annikas funderingar träffar mitt i prick.

I kläd- och husgerådsväg har jag det som behövs, men böcker kan jag inte ha för många av – känslan av att se de fulla bokhyllorna och smeka bokryggarna! Böcker är för mig något annat, något större, något mer varaktigt än sådant jag behöver för vardagslivets funktion. Känslan när man kan plocka fram just det där som någon annan efterfrågar:

- Jag hörde talas om en bok … Jag tror den hette något i stil med Vä…
- Välfärdsmyter av Daniel Ankarloo? Ja, här är den!

Det är nog en av anledningarna till att jag vill bli bibliotekarie.

Jag har inga barn, men i händelse av att jag skaffar sådana vill jag att de ska växa upp i ett hem med många böcker och mycket kunskap – jag vill inte att de ska vara hänvisade till Google och Wikipedia.

Detta innebär inte att jag köper böcker urskiljningslöst eller förstör min ekonomi på grund av mitt intresse. Tvärtom: varenda bok jag någonsin har köpt, har jag köpt därför att jag vid någon punkt i mitt liv har funnit ett intresse i den, och jag sätter en stolthet i att ha en välordnad, välplanerad ekonomi.

Och så dagens bikt: Ibland tittar jag på Lyxfällan och förfasar mig över slit-och-slängkulturen, konsumtionshetsen och hur människor så fullständigt kan tappa greppet om ekonomi och rimlighet och rentav kan bli ”kära” i döda ting. Verkligt döda ting.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Vilken är den sämsta bok som du faktiskt har läst ut och varför var den så dålig?

Den frågan har flera svar beroende på vad som är definitionen av ”dålig”. Jag har läst flera dåliga böcker, som har varit dåliga på olika sätt, och den första jag kommer att tänka på är En shopaholics bekännelser av Sophie Kinsella. Författaren, som egentligen heter Madeleine Wickham, kan absolut skriva: språket flyter bra och hon är påhittig, men boken suger därför att dess huvudkaraktär, Rebecca Bloomwood, är ytlig och puckad och för att det lyfts fram som något bra. Rebecca råkar ibland illa ut på grund av sina vanor, men detta följs alltid av en ödets nyck som belönar hennes beteende i stället för att få henne att förstå konsekvenserna av att handla som hon gör. Tänk dig ett avsnitt av Lyxfällan där deltagarna får sju rätt på Lotto två dagar innan Kronofogden knackar på dörren, löser sina skulder, kör ekonomin i botten igen (eftersom de inte lärde sig av misstaget första gången) och vinner storkovan på Triss dagarna innan Kronofogden gör nästa utryckning. Det är En shopaholics bekännelser i ett nötskal. Nästa bok är den mycket överskattade Fear of Flying av Erica Jong – ytterligare en författare som slösar bort sin talang på att skriva skräp. Isadora Wing får för sig att knulla ska vara som på film och lämnar sin make för en impotent (!) mupp. Hela boken är ett enda långt känna-efter-och-älta. Mycket psykoanalys – och jag avskyr Sigmund Freud och psykoanalys. Av vissa kallas den för ”en feministisk bibel” men jag kan inte för mitt liv förstå vad som är feministiskt med att hänga upp sig på misogyna hittepåteorier och rymma med otrevliga snubbar. Slutligen i kategorin dåliga böcker som egentligen är bra skrivna är Vänd ditt timglas av Niklas Rådström. Niklas kan skriva och det ser man även på hans CV, men denna bok är lång, pratig och spretig. Så som jag minns den hade det nog gått att plocka bort de mittersta 150 sidorna utan att själva intrigen påverkas. Samma lika men dåligt skriven är Till alla människor på jorden och i himlen av Björn Ranelid. Björn skriver som han pratar: om sig själv i långa meningar med mycket utsvävningar och lite interpunktion, utan att egentligen få något sagt. Jag står inte ut! Snubben har dessutom en facklitterär motsvarighet i Mikael Parkwall som ägnar hela Lagom finns bara i Sverige åt att framhäva sin egen förträfflighet och rikta tjuvnyp och pikar mot språkvetare som blivit mer kända än honom. Ska jag välja en dåligt bok? Nej, det finns för många för att bara välja en, men ska jag välja en dålig bok som irriterar mig väldigt mycket så blir det nog En shopaholics bekännelser som är ett kräkmedel i bokform.

Amerikanerna demonstrerar mot ekonomiska och sociala orättvisor. Denna ledarlösa motståndsrörelse är inspirerad av den arabiska våren och budskapet är att 99 procent av befolkningen inte ska tolerera eller foga sig efter den övriga enda procentens girighet och korruption. Rörelsen började i New York men har nu spritt sig över hela USA och på Tumblr delar amerikaner med sig av sina livsöden. Bild från Skyltat.se.

Jag funderar på att byta webbhotell. Det jag har nu är segt som sirap av och till och minst en gång i veckan ligger sidan nere på grund av ”Internal Server Error”. Jag vet inte vad som har hänt, för de var jättebra förr – det här är min fjärde eller femte domän på samma webbhotell – men den senaste tiden har det varit, i brist på bättre ord: skit.

Jag vet bara inte vad jag ska byta till. Mitt nuvarande är billigt och jag har ingen lust att betala mer. Blä!

Efter att jag läst En shopaholics bekännelser ondgjorde jag mig över att ”sådan jävla skit prånglas ut”, att det är en ”förolämpning mot det kvinnliga könet att marknadsföra sådant skräp till dem, som om de inte hade högre krav än så” och så vidare. Jag lugnade mig snart och insåg att sådana böcker finns för att det finns en marknad och kanske viktigast av allt: jag tycker inte så egentligen.

En del människor har kanske inte högre krav än så, men vem är jag att sätta mig till doms över det? Om Sophie Kinsella är det enda andningshålet i en i övrigt mycket stressad och pressad vardag så vore det enbart omänskligt att göra så.

För egen del tycker jag att en sådan bok är något av en förolämpning mot mig, men i själva verket är ju ”hellre än bra” mitt honnörsord. Hellre Sophie Kinsella än ingen läsning alls. I ett större perspektiv anser jag att kultur ska ha högt i tak, låga trösklar och vida ramar. Ramarna bör rimligen stipuleras av lagen snarare än av marknaden och de ska absolut inte stipuleras av kulturfientliga element. Med andra ord: Hellre en och annan gränsöverskridare (t.ex. Anna Odell) och lättuggad författare än en uteslutande likriktad, snäll och förflackad kultur vars existensberättigande är lika med dess ekonomi. Jag tycker att kultur ska få kosta skattepengar. Så mycket skattepengar som krävs för att den lilla, smala, osynliga kulturen ska kunna leva kvar.

Att litteratur delas in i ”bättre” och ”sämre” har jag ingenting emot alls, men jag tycker att all läsning ska räknas och att en läsare inte nödvändigtvis behöver vara ”bättre” eller ”sämre” bara för att vederbörande väljer litteratur ur det ena eller det andra facket.

Därför blir jag ledsen i ögat när jag inser att all läsning inte alls räknas. Mats Olsson har varit inne på det här ämnet tidigare och det är något jag känner igen från min egen skoltid och från samtal jag haft med människor i min omgivning. Vissa saker räknas inte och dessa saker är i regel ”manligt kodade”.

Nina Hemmingsson, Liv Strömquist och Sara Granér figurerar i bokrecensioner, på bokbloggar och frontas i nätbokhandlar. Kalle Anka-pocketar och Fantomen gör det inte. Sophie Kinsella räknas, men inte fackböcker. Kitty – ja; Bert – nej. Och så heter det att ”pojkar inte läser”. Fast de läser ju visst – de läser bara andra saker och konsumerar berättelser i andra format. Och det går naturligtvis att applicera analyser på varför det är så och jag tror absolut på att uppmana och utmana pojkar (och flickor) att söka sig utanför sina egna ramar – och att läsa hellre än bra – men att vara nedlåtande och kritisk är fel väg att gå, men jag har förstått att det inte är ovanligt att en del vuxna reagerar just så inför barns och ungdomars läsande, trots att ansvaret för barns och yngre ungdomars läsande inte helt och hållet kan vila på dem själva. För den som behöver inspiration till ett bra bemötande: Enligt O berättar om hur hon utmanade en elev som vägrade läsa.

Men jag kan även se att det finns annan läsning som ”inte räknas”. Annika uppmärksammar att det finns en lite nedlåtande syn på deckare och barn- och ungdomslitteratur verkar inte vara helt okej att läsa om man är vuxen (Nilsson, Ulrika. [2010]. Vuxnas läsning av ungdomslitteratur: En påse med godis, en trettioårskris eller som vilken litteratur som helst? Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap, Högskolan i Borås). Faktion, som jag själv läser mycket, känns inte heller som ”läsning på riktigt”.

Dessa observationer bekräftas till viss del av att Statistiska centralbyrån som, enligt Kristina Ahlinder, definierar ”läsning” som ”läsning av skönlitteratur”. Jag sökte upp den senaste ULF-undersökningen och konstaterade att SCB räknar med alla sorters läsning men att de skiljer på skönlitteratur och annan litteratur (”skönlitteratur” och ”bokläsning”) och att den ”andra litteraturen” tillskrivs en allt mindre betydelse allteftersom redovisningen av undersökningsresultaten fortgår. Detta styrks av att ”annan litteratur” endast räknas om den lästs på fritiden och saknar relevans för yrkeslivet:

… det kan vara svårt att urskilja om den facklitteratur man läser på fritiden egentligen inte främst är arbetsrelaterad …

Men jag vill inte göra det här till en könsfråga. På ett närliggande tema kan jag nämligen konstatera att viss textproduktion inte räknas. Skönlitterära texter räknas, men inte bloggar. Att helt självständigt skapande uppmuntras och att fanfiction ses som plagiat och ”inte på riktigt” är en föreställning jag träffade på under arbetet med B- och C-uppsatsen. ”Män dominerar internet” hörde jag någon påstå en gång, vilket kanske är sant i vissa avseenden, men vilka är det som bloggar? En och annan man, ja, men mest tjejer och kvinnor. Fast det är ett helt annat blogginlägg …

Den där nedlåtande attityden som min svensklärare hade ledde så småningom, kombinerat med hennes föreställningar om att hennes tolkningar var de enda rätta, till att jag inte läste några böcker alls på flera år: jag gjorde ju bara fel ändå och det var ju inte fråga om att man kunde läsa för sin egen skull. Förhoppningsvis var det inte hennes avsikt, men det är så det kan bli om man far ovarsamt fram och anser att lärar-/föräldra-/vuxenrollen ska vara dömande snarare än vägledande. Den läsning jag ägnade mig åt innan min lärares framfart gjorde sannolikt betydligt mindre skada i längden än konsekvenserna av det hon gjorde och sade.

Ingen har väl undgått att höra talas om Svenskt Näringslivs rapport Konsten att strula till ett liv? I rapporten omtalas en kurs om Harry Potter som en ”hobbykurs” vars ”[nytta] för framtiden kan diskuteras”.

Industrin kring Harry Potter har omsatt flera miljarder – i dollar räknat. Författaren bakom denna karaktär, J. K. Rowling, har egenhändigt skapat åtskilliga arbetstillfällen och många forskare (inom humaniora) har ägnat sin tid åt att undersköka fenomenet Harry Potter. När det kommer till marknadsföring och kommunikation är Harry Potter ett ständigt återkommande exempel.

Och vad vore Per Morberg, Marcus Aujalay, Tina Nordström, Niklas Ekstedt, Leif Mannerström, Marcus Samuelsson och andra mästerkockar (och vanliga kockar också, för den delen) utan sina svampkunskaper och sin kreativa matlagning?

Entreprenörskap och företagande handlar om så mycket mer än teknik, ekonomi, siffror och kvantifierbar kunskap och det är inte för inte som humaniora ansågs vara mycket viktigt – även för blivande ingenjörer – i en tid och verklighet före den som rapportens författare lever i. Humaniora ansågs nämligen vara grunden till all vetenskap – för vad är människan utan kultur, historia, psykologi, språk och kunskap om samhället hon lever i? Ingenting!