Jakten på Venus – Andrea Wulf
2012-05-26 kl. 23:02 i Böcker, Recensioner
Venuspassager, när planeten Venus passerar mellan jorden och solen och Venus och jordens banplan skär varandra, inträffar alltid i par med åtta års mellanrum, men endast ungefär en gång varje århundrade. Nästa Venuspassage äger rum den sjätte juni i år, passagen innan den inträffade den åttonde juni 2004 – och de senaste passagerna dessförinnan syntes den sjätte december 1882 och den nionde december 1874. Efter den sjätte juni kommer det att dröja 105 år innan fenomenet kan ses igen. På 1700-talet trodde astronomerna att Venuspassagen kunde användas för att räkna ut hur stort solsystemet var och 1716 uppmanade astronomen Edmond Halley vetenskapsmän över hela världen att observera Venuspassagen 1761. Att bara observera passagen från Europa skulle inte vara tillräckligt, utan så många astronomer som möjligt skulle behöva observera passagen från så många olika platser på jorden som möjligt – endast så skulle man kunna räkna ut avståndet mellan jorden och solen och kanske lösa gåtan med solsystemets storlek.
Endast ett år före den första passagen anmodade den franska marinastronomen Joseph-Nicolas Delisle sina kollegor i den franska vetenskapsakademin att anta Halleys utmaning. Lite i senaste laget, skulle det visa sig, då flera resultat var oanvändbara: någon hann inte fram i tid, flera stördes av dåligt väder och de observationer som lyckats någorlunda komplicerades av den svarta droppfenomenet, en optisk effekt som förvränger planetens form och försvårar beräkningen av de exakta tidpunkterna för in- och utträde. Att de deltagande länderna dessutom befann sig i det Europeiska sjuårskriget var ytterligare en försvårande omständighet. Nu satte man sitt hopp till den Venuspassage som skulle inträffa åtta år senare, i juni år 1769. Med upplysningstidens ideal ökade makthavarnas vilja att gynna vetenskapen och när Sjuårskriget tog slut 1763 förändrades världskartan och det politiska klimatet, även om de tidigare stridande parterna fortfarande hade en ansträngd relation till varandra. Den här gången var det vetenskapliga samfundet ute i god tid och fast beslutet om att dra lärdom av de misstag som begåtts vid passagen 1761. De bästa instrumenten köptes in, observatorier byggdes och astronomer reste till jordens mest avlägsna platser. Några kom till och med att offra sina liv för vetenskapen.
Det är många namn och platser att hålla reda på, men Andrea Wulf har dykt djupt i arkiven och verkligen lyckats skriva en riktig spänningsroman – som dessutom är sann. Jakten på Venus är textintensiv men ändå pedagogiskt upplagd och berättelsen kompletteras med förklarande bilder varav flera av dem är samtida med 1700-talets Venuspassager. Som läsare får jag även en mycket intressant inblick i liv, politik och resande på 1700-talet. Drygt 90 sidor – lite mer än en fjärdedel av boken – utgörs av listor med namn på observatörer som deltog och på vilka platser de befann sig, källförteckningar och förslag på mer läsning. Här finns även en omfattande notapparat, men bortsett från några enstaka asterisker som får sin förklaring i fotnoter längst ned på sidorna, finns det inga noter utsatta i den löpande texten, vilket är lite synd.
Andrea Wulf föddes i Indien, växte upp i Tyskland och är idag bosatt i Storbritannien. Hon har en examen i designhistoria och är numera författare på heltid och verksam som föreläsare. Jakten på Venus är hennes fjärde bok, men den första som översatts till svenska (utgiven av Leopard förlag) och den har även översatts till flera andra språk inför 2012 års Venuspassage. På Andreas hemsida kan man följa hennes författarskap.
