..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Diana är en ung, rik, snygg och mycket känd arvtagerska till en internationell hotellkedja och Rio de Janeiros mest prestigefyllda hotell. Hon är dyrkad för sin stil och beundrad av falska vänner som egentligen inte känner henne utan endast bryr sig om hennes frisyr, kläder och dyra bil. Dianas dröm var att bli författare, men eftersom endast det bästa är gott nog valde hon i stället att bli advokat – när boken börjar har hon precis erbjudits jobb på de två bästa advokatfirmorna i hela staden – i stället för att riskera att inte bli något mer än en högst medelmåttig författare. När hennes mor avlider får Diana reda på att hon har en tvillingsyster – Maria – som hennes far försvann med när Diana och Maria bara var ett år gamla. I hela sitt liv har Diana trott att hennes far var död – hennes mor hade till och med låtit resa en gravsten. Nu måste Diana ge sig ut på jakt efter Maria – och det är bråttom, eftersom Maria har hotat att begå självmord om hon inte får tag på sin mor, som nu alltså är död. I sitt sökande träffar hon en synsk tiggare och en pretentiös gatukonstnär innan hon hastar iväg till Istanbul där hon måste lära sig tala med rosor.

Bokens budskap är fint – man ska hitta sin identitet i sig själv, vara sann mot sig själv och inte förlita sig på dyra, ytliga prylar och falsk beundran från människor som lockas av sådant – men utförandet är det desto värre ställt med: karaktärerna är stereotypa, överdrivet dramatiska och saknar nyanser; språket är styltigt och klyschigt och författaren litar inte på sin läsare överhuvudtaget. Bortsett från Dianas snobbiga attityd och emotionella vågspel och den pretentiösa gatukonstnärens tendens att överanalysera allt så händer det inte särskilt mycket: det är först efter halva boken som Diana skrider till handling och inte ens då förflyttar sig dramatiken från Dianas tankevärld till verkligheten. Slöseri med tid i pappersform – tur att den i alla fall gick snabbt att läsa.

Serdar Özkan kommer från Istanbul i Turkiet men har pluggat företagsadministration och psykologi i USA. Han är författare på heltid sedan 2002 och skriver romaner som handlar om att finna meningen med livet. Debutromanen Rosens röst har översatts till 43 språk, hamnat på topplistor över hela världen och liknats vid Alkemisten av Paulo Coelho.

Ivan (som även kallas ”Van”) – mångsysslare, vagabond och erfaren bokhandlare – har till slut hamnat på skidorten Méribel, där han innehar en anställning som expedit och bokansvarig i en liten bok- och pappershandel. Där har han försökt göra verklighet av sin dröm om en bokhandel med goda romaner och hans initiativ uppskattas av en liten skara besökare, men hans chef upptäcker att försäljningen sjunker: på en liten semesterort söker folk i allmänhet efter annan läsning en den som Ivan vill erbjuda och Ivan förlorar det förtroende han haft i flera års tid. Dock finner han en själsfrände i Francesca, som har besökt bokhandeln några gånger och sett hur Ivans idéer går stick i stäv med hans chefs. Även hon när en dröm om en bokhandel med bara kvalitetslitteratur. Hon har startkapitalet och vet vad bokhandeln ska heta – nu fattas bara bokhandlaren: Ivan! På mindre än en vecka hinner Ivan och Francesca rita upp ramverket för sin bokhandel: Au Bon Roman ska öppnas i Paris och ska saluföra alla de romaner som ingen talar om och sortimentet utses av åtta hemliga lektörer, alla verksamma som författare.

Efter intensiva förberedelser slår Au Bon Roman upp portarna – och blir en succé! Men alla är inte glada. En del av de författare och förlag som inte ingår i Au Bon Romans sortiment blir vansinnigt provocerade – trots att specialbokhandlar med nischade sortiment inte är något nytt under solen – och snart angrips bokhandeln anonymt på internet och i dags-, kvälls- och veckopress. Angreppen eskalerar dessutom och kulminerar i hot, sabotage och potentiellt dödliga angrepp mot fyra av urvalskommitténs medlemmar.

Drömbokhandeln inleds med de tre allvarligaste angreppen mot kommittémedlemmar och utgörs därefter till större delen av det samtal som äger rum mellan Ivan, Francesca och Heffner, utredare vid polisen. Cossé växlar mellan olika tids- och berättarperspektiv: en episod återberättas, en annan får läsaren uppleva i nutid; vissa saker berättas av Van eller Francesca, andra av den berättarröst som då och då skymtar i berättelsen (och får sin förklaring i slutet, även om jag hade mina aningar ganska länge). I mitt tycke ett kreativt grepp som förstärker berättelsens liv och spänning.

Jag brukar försöka låta bli att ha alltför stora förväntningar på saker – man landar mjukare då – men när jag fick höra talas om Drömbokhandeln kunde jag inte låta bli: en bok om två bibliofiler och en bokhandel med goda romaner som affärsidé – kan man som bokbloggare, bibliofil etc. förhålla sig neutral till något sådant? Nej. Mina förväntningar var således skyhöga. När boken blev försenad stillade jag min nyfikenhet något med recensioner av amerikanska bokbloggare, varav vissa var svalt inställda – det var det icke-linjära upplägget som vållade bryderier – vilket inledningvis väckte en oro i mig som dock visade sig vara obefogad. Boken är helt enkelt underbar! De bibliofila karaktärerna ger en känsla av samhörighet, idén om en mysig bokhandel med goda romaner är inspirerande och intrigen är spännande. När slutet närmade sig uppstod en känsla av vemod: å ena sidan ville jag veta hur romanen slutade, å andra sidan ville jag att Drömbokhandeln aldrig skulle ta slut.

Jag har även recenserat Drömbokhandeln på LitteraturMagazinet.

I det slitna höghuskomplexet på Via Stalingrado i den italienska kuststaden Piombino är miljön är hård och patriarkal: männen sliter och riskerar livet på stålverket, förtrycker sina fruar och vaktar på sina systar och döttrar men är oförmögna att se hyckleriet i att de samtidigt spanar lystet efter minderåriga flickor och roar sig med strippor och prostituerade; flickorna testar ständigt gränser – många får barn tidigt och blir hemmafruar. Historien upprepar sig – för den som växer upp på Via Stalingrado finns inget att göra och ingen framtid att se fram emot och ungdomarna fördriver tiden med narkotika, kriminalitet, slagsmål och sex. Här bor Anna och Francesca som är 13 år gamla och bästa vänner. De är provokativa, de vet att de är snyggast och vet hur man utnyttjar det, men ingen får dem, inget och ingen får komma mellan dem. De drömmer om dagen då de kan fly från betonghelvetet och starta nya liv. Sommaren 2001 är de på toppen av sin popularitet, men innan sommaren är slut har vännerna glidit isär.

Stål är på samma gång väldigt händelserik och inte särskilt händelserik alls; den är fullständigt oförutsägbar – och upptrappningen till den enda händelse jag kan förutse är så ohygglig att den nästan är lika hemsk som händelsen i sig. Romanen handlar om det som sker under ytan och bakom fasaden, om människor som försöker bryta sig loss och om de som blir kvar och trots att intrigen är ganska enkel så fastnar jag direkt och har svårt att lägga ifrån mig boken. Inledningsvis tyckte jag att karaktärerna var en aning stereotypa, men de djupnar allteftersom berättelsen fortskrider och de stereotypa karaktärerna kan vara ett sätt att visa att människor inte växer om de inte får möjligheten och att det är svårt att frigöra sig från den världsbild och de föreställningar som ett helt samhälle delar och reproducerar.

Silvia Avallone är född i Biella i nordvästra Italien och bor idag i Bologna. Stål (på italienska: Acciaio) är hennes prisbelönade debutroman som även har filmatiserats och kommer att ha premiär i Italien senare i år. I hemlandet har hon även kommit ut med diktsamlingen Il libro dei vent’anni som kom 2007.

Dag 18: Planer, drömmar och mål som du har.

Först och främst ska jag ta min kandidatexamen, vilket jag gör till sommaren, om allt går som det ska. För snart två veckor sedan blev det klart med praktikplats till våren, så det är ett steg på vägen. Därefter är det ju dags att söka jobb och jag är ju redo att jobba med vad som helst bara jag får pilla på böcker. Får jag inte jobb vill jag läsa en masterexamen i biblioteks- och informationsvetenskap. Jag skulle även vilja ta en kandidatexamen med litteraturvetenskap som huvudämne … distansstudier, kanske?