..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Sioma – eller Semyon som han heter egentligen – föddes 1926 i en cirkusfamilj. Hela världen var deras arbetsfält och det var en självklarhet att även barnen skulle läras upp och delta i föreställningarna. Enligt hans far, Boris, skulle Sioma bli akrobat – en rejäl missbedömning då Sioma var både ovig och höjdrädd, men däremot visade sig att han hade en dold talang som xylofonist och det var detta som kom att bli hans levebröd.  När de inte reste över hela världen bodde familjen i Berlin och ett tag såg det ut som om Sioma skulle få börja skolan trots allt – men så kom Hitler. Tyskland jäste, men Siomas familj undkom inledningsvis förföljelse: de såg inte ”judiska” ut (och var för den delen inte religiösa). För säkerhets skull lämnade de ändå Tyskland för Tjeckoslovakien 1933 och den blott åtta år unge Siomas karriär blomstrade, men snart fick de flytta igen: 1938 tecknades Münchenavtalet enligt vilket Tyskland kunde annektera Sudetenland, men ett halvår senare ockuperades hela Tjeckoslovakien i strid mot nämnda avtal. Endast en månad före ockupationen anlände familjen Zubicky till Schweiz där de fick arbetstillstånd, men endast sex månader senare flyttade de igen. Den här gången till Paris. Målet var USA – på grund av pappersarbete skulle de bli tvungna att stanna i Frankrike i en månad – men dagen efter deras ankomst gick Tyskland in i Polen och därmed blev den statslösa familjen fast i landet. I juni 1940 marscherade tyska soldater in i Paris. Inte heller den här gången förföljdes familjen: de passade inte in i mallen och nekade dessutom till att vara judar, men hölls under bevakning och kallades till ett flertal förhör. Trots detta fick de såväl uppehålls- som arbetstillstånd och anlitades till och med för att uppträda för soldaterna ute på fältet. Sioma och Boris gick med i den franska kommunistiska motståndsrörelsen (FTP) och det var den som blev deras fall. Sioma, hans mor Annie och hans lillebror Victor hämtades av Gestapo för ytterligare ett förhör och Annie, som inte kände till deras engagemang, försvarade dem enligt principen att erkänna ett mindre brott – att de var judar – för att undkomma straff för ett större: motståndsmän arkebuserades. Det hade hunnit bli juli 1943 och familjen, utom Boris som lyckats rymma från Gestapo dagen innan, fördes till det franska transitlägret Drancy för vidare transport till Auschwitz med fångtransport 59 som avgick från Paris i början av september. Drancy var knappast ett trevligt ställe – men ingenting mot det helvete på jorden som komma skulle. I drygt ett och ett halvt år fick nu Sioma, fånge 146021, genomlida förnedring, misshandel, svält och död – först i Auschwitz och sedan i Dachau.

Först och främst vill jag be om ursäkt ifall jag har avslöjat för mycket av handlingen, men å andra sidan så tänker jag att det här är en bok, en ungdomsbok som utkom första gången 1997 och nu har utgivits på nytt, att läsa för bildningen och inte för spänningen. Med ett rakt, ärligt och sakligt språk berättar Sioma om sina erfarenheter av Förintelsen i denna mycket korta men ändå så innehållsrika bok, men den är även ett debattinlägg: Frankrike kritiseras för sin flathet under kriget och den efterföljande myten om landets motstånd mot nazimen; Sverige kritiseras för att vi på olika sätt hjälpte Nazityskland, något som vi ännu inte har gjort upp med och Sioma säger ett sanningens ord om historierevisionism och uppmanar sina läsare att bli politiskt aktiva och kämpa för demokratin. Sioma engagerar och berör och det är nästan så att jag känner hans hungersmärtor och utmattning när han berättar om svälten, sömnbristen och det hårda arbete de utsattes för.

Sioma kom till Sverige 1947 och blev för första gången medborgare i ett land. Han träffade Nina, som han gifte sig med, men de upplevelser han hade i bagaget var alltför svåra att bära och de gick skilda vägar. En tid senare träffade han Inger, som han fortfarande lever med idag, och började läsa på Komvux för att därefter utbilda sig till journalist. Efter pensionen har han ägnat sig åt att resa runt i Sverige och berätta om sina upplevelser.

Diana är en ung, rik, snygg och mycket känd arvtagerska till en internationell hotellkedja och Rio de Janeiros mest prestigefyllda hotell. Hon är dyrkad för sin stil och beundrad av falska vänner som egentligen inte känner henne utan endast bryr sig om hennes frisyr, kläder och dyra bil. Dianas dröm var att bli författare, men eftersom endast det bästa är gott nog valde hon i stället att bli advokat – när boken börjar har hon precis erbjudits jobb på de två bästa advokatfirmorna i hela staden – i stället för att riskera att inte bli något mer än en högst medelmåttig författare. När hennes mor avlider får Diana reda på att hon har en tvillingsyster – Maria – som hennes far försvann med när Diana och Maria bara var ett år gamla. I hela sitt liv har Diana trott att hennes far var död – hennes mor hade till och med låtit resa en gravsten. Nu måste Diana ge sig ut på jakt efter Maria – och det är bråttom, eftersom Maria har hotat att begå självmord om hon inte får tag på sin mor, som nu alltså är död. I sitt sökande träffar hon en synsk tiggare och en pretentiös gatukonstnär innan hon hastar iväg till Istanbul där hon måste lära sig tala med rosor.

Bokens budskap är fint – man ska hitta sin identitet i sig själv, vara sann mot sig själv och inte förlita sig på dyra, ytliga prylar och falsk beundran från människor som lockas av sådant – men utförandet är det desto värre ställt med: karaktärerna är stereotypa, överdrivet dramatiska och saknar nyanser; språket är styltigt och klyschigt och författaren litar inte på sin läsare överhuvudtaget. Bortsett från Dianas snobbiga attityd och emotionella vågspel och den pretentiösa gatukonstnärens tendens att överanalysera allt så händer det inte särskilt mycket: det är först efter halva boken som Diana skrider till handling och inte ens då förflyttar sig dramatiken från Dianas tankevärld till verkligheten. Slöseri med tid i pappersform – tur att den i alla fall gick snabbt att läsa.

Serdar Özkan kommer från Istanbul i Turkiet men har pluggat företagsadministration och psykologi i USA. Han är författare på heltid sedan 2002 och skriver romaner som handlar om att finna meningen med livet. Debutromanen Rosens röst har översatts till 43 språk, hamnat på topplistor över hela världen och liknats vid Alkemisten av Paulo Coelho.

Jessica har varit smygkär i Arvid ett tag och det verkar som om känslorna är besvarade. Ikväll är det fest och han kommer att vara där – han hoppar över fotbollsträningen för hennes skull, och det är stort för Arvid missar aldrig en träning. Jessicas förberedelser är minutiösa och hon får hjälp av bästa kompisen Louise – ingenting får gå fel och ingenting får bli pinsamt, därför gömmer Jessica kondomerna som mamma Siv ger henne i skrivbordslådan. När Jessica och Louise kommer till festen är Arvid och hans kompisar redan där, de hänger i ett hörn av rummet; tjejerna värmer upp med alkohol (trots att Louise avråder: Arvid gillar kanske inte tjejer som dricker) och dans innan de vågar visa att de är där. Och så händer det. Arvid kommer fram och allt känns så rätt! De dansar och dricker och hamnar så småningom i ett sovrum. De fnissar och fumlar men Jessica jublar inombords, även om hon hade velat vara lite mer nykter. Efteråt somnar hon och vaknar av att någon ropar på henne att hon måste hjälpa Louise, som har druckit alldeles för mycket och ligger och spyr ute i trädgården. De går hem tillsammans och då avslöjar Jessica vad som hänt under kvällen, men i stället för att bli glad blir Louise irriterad – alla vet ju att man inte ska släppa till första kvällen! – något som väcker tvivel hos Jessica, en oro som sitter i tills hon träffar Arvid i skolan efter helgen. Louises farhågor besannas inte, men snart får Jessica något annat att oroa sig för. Vem som helst kan väl bli vrålförkyld, men förkylningen följs raskt av ett illamående som inte vill släppa, en trötthet som bara blir värre och värre och visst är mensen sen? Hon vet inte säkert, men det är nog ingen fara. För säkerhets skull köper hon ändå ett graviditetstest, som hon är helt säker på ska visa att hon inte är med barn och därmed bekräfta att det bara är ett virus eller kanske möjligen resultatet av stress.

Testet visar ett plus nästan direkt. För mamma Siv och alla andra är det självklart att Jessica ska göra abort, men själv är Jessica inte lika säker. Hon tycker att det handlar om vem man vill vara. Vill man vara en sådan som dödar sitt eget barn? När jag ser vilken riktning berättelsen tar, i och med att Jessica funderar på hur hon vill vara, blir jag först lite orolig: Jessica är 15 år gammal, naturligtvis borde abort vara det rätta valet, men sedan inser jag att det är ju det här jag gillar med Katarina von Bredows böcker (i alla fall i de två jag hittills hunnit läsa): hennes unga karaktärer gör inte alltid de val som läsaren eller bokens vuxna tycker är korrekta, bra, konventionella och rationella – men de resonerar, funderar och problematiserar kring sina val. Jessica blir mycket hårt ansatt av såväl sin mor som Arvids föräldrar, och mer eller mindre alla vuxna i sin närhet, som talar om för henne vad som väntar och hur mycket hon förstör både sitt eget och Arvids liv, så det är verkligen inte fråga om någon romantisering av (ungdoms)graviditeter. Att Katarina vid ett tillfälle låter Jessica konstatera att hon ”plötsligt har blivit meningsfull” och ”finns till för [att] bära ett barn in i livet” (s. 154), ser jag snarare som en konsekvens av den osäkra 15-åriga karaktärens ganska begränsade världsbild och livserfarenhet snarare än den anti-abortpropaganda som von Bredow har anklagats för i andra recensioner.

Sammantaget är Som jag vill vara en välskriven bok som engagerar – flera gånger ville jag sitta kvar och läsa i stället för att stiga av bussen eller tåget – även om slutet är lite väl lyckligt och tillrättalagt.

I februari 1951 fick den då 30 år gamla Henrietta Lacks diagnosen livmoderhalscancer, vilken hon sedan levde med i åtta månader innan hon dog i svåra plågor på grund av de otaliga metastaser som cancern gett upphov till. I samband med hennes första radiumbehandling, som gjordes kort efter diagnosen, togs vävnadsprover från tumören och från frisk livmoderhalsvävnad. Syftet med proverna var dels att jämföra Henriettas cancertyp med andra typer av livmoderhalscancer, dels att försöka odla cellerna och skapa en odödlig cellinje. På John Hopkins-sjukhuset i Baltimore, Maryland, arbetade vid den här tiden en av landets främsta experter på den här cancerformen – Richard Wesley TeLinde – såväl som den mycket envise forskaren George Gey som ägnat 30 år av sitt liv på att försöka odla och hålla liv i cancerceller, dock utan framgång. På den här tiden fanns ännu inga lagar eller etiska riktlinjer som reglerade samtycke till forskning på levande människor och deras vävnader, så Henrietta och hennes familj var ovetande om att proverna togs och vad som sedan hände med dem – för cellerna levde och delade sig med en rasande fart. Gey hade för första gången lyckats hålla liv i en den cellinje som fick namnet HeLa, efter Henriettas initialer, och snart skickades Henriettas celler land och rike runt och utsattes för alla möjliga experiment – utan att hennes efterlevande, maken David och fem barn (de två yngsta födda så sent som 1949 och 1950), hade fått reda på någonting. Inte förrän 1973 fick de, genom en tillfällighet, reda på hur det låg till: att Henriettas celler fortfarande levde och i över 20 års tid hade använts till det mesta, från utvecklingen av poliovaccin till att undersöka hur mänskliga celler påverkas av tyngdlöshet och rymdstrålning. Vid det här laget hade forskare även lyckats odla andra sorters celler, men råkat ut för att de mycket livskraftiga HeLa-cellerna kontaminerat andra kulturer – och nu såg framstående genetiker möjligheten att använda sig av blodprover från Henriettas anhöriga för att kartlägga Henriettas gener och på så sätt skilja dem från de kulturer som kontaminerats.

Det finns sannolikt ingen forskare eller vetenskapsman inom de naturvetenskapsliga disciplinerna som inte känner till HeLa-cellerna. De har gett upphov till tusentals patent, tiotusentals vetenskapliga artiklar och reproducerats i storleksordningen flera ton – men vem Henrietta Lacks var är det få som vet. Den odödliga Henrietta Lacks är en biografi över den fattiga, svarta kvinna som ovetande bidrog till – och rentav varit förutsättningen för – några av världens viktigaste medicinska framsteg, men den är även så mycket annat: en berättelse om de efterlevandes kamp för upprättelse och erkännande och livet som fattig amerikan; en redogörelse för framväxten av etiska riktlinjer inom forskning; en tillbakablick på hur forskning kommunicerades till allmänheten i mitten av förra århundradet – parallellerna till dagens kvällstidningsrubriker är slående – och en demonstration av hur lätt vetenskapliga resultat och ett akademiskt språk kan missförstås när mottagaren inte har verktygen som krävs för att tolka det som kommuniceras.

Rebecca Skloot, som har undervisat i vetenskapsjournalistik och är verksam som vetenskapsjournalist och frilansredaktör, har – med den djupaste respekt för Henriettas familj – skrivit det som mycket väl kan bli årets bästa bok. På ett högst imponerande vis fångar hon tidsandan och förmedlar familjen Lacks känslor kring, och sökande efter kunskap om, det som hände Henrietta efter hennes död. När Rebecca inledde sitt arbete bemötte familjen Lacks hennes kontaktförsök med skepsis och fientlighet på grund av det som andra vita människor – vetenskapsmän och journalister – utsatt dem för på grund av HeLa, varför hon var tvungen att bevisa att hon menade väl och inte hade några dolda avsikter, men med tiden utvecklade hon en varm och nära relation till familjemedlemmarna. Några av dem – bland annat Henriettas dotter Deborah som har en framträdande plats i boken – är idag döda, men de dog med vetskapen att familjen har fått ett erkännande och 59 år efter sin död fick Henriettas grav äntligen en gravsten.

På Rebecca Skloots hemsida finns extramaterial och handledningar till, och fortlöpande rapportering om och kring, boken. Man kan även följa Rebecca på Twitter. Den odödliga Henrietta Lacks kommer att filmatiseras och en del av intäkterna från boken går till en fond som hjälper till att bekosta vård och utbildning för de som inte själva har råd.

Med start idag och fyra veckor framåt pågår läsmaraton hos ALKB.se, där syftet är att läsa så många böcker man bara hinner och orkar för att på så sätt minska högen med olästa böcker.

Den åttonde mars firar Enligt O internationella kvinnodagen med en bloggstafett. En gång i halvtimmen under hela dygnet kommer det någonstans i bloggsfären att postas ett inlägg om betydelsefulla kvinnor.

I Svensk Bokhandel pågår en debatt om bokreans vara eller inte vara och i förlängningen synen på böcker, bokhandlaryrket och böckers pris. Som bokkonsument tycker jag att bokrean absolut måste finnas kvar, men som förlagsvetare är jag inte riktigt lika säker. Förläggaren Per I. Gedin förklarar bra varför bokrean kanske har passerat sitt bäst-före-datum och Kajsa Kallio, från underbara lilla Bjäre Bokhandel i Båstad, sätter fingret på vad yrkesstolthet innebär och varför bristen på sådan kan leda till bokhandelns död.

Det andra stora samtalsämnet bakom bokreakulisserna måste ju vara Akademibokhandels ”litteraturpris”, som i själva verket bara var en PR-kupp. Ett sådant tilltag riskerar ju att påverka synen på litterära priser negativt och skadar framför allt KF Medias (Norstedts, Akademibokhandeln, Bokus) trovärdighet. Tråkigt.

Om några veckor släpper Sekwa Drömbokhandeln av Laurence Cossé och därför letar de nu efter just din drömbokhandel. Nominera på hemsidan eller på Facebook; nomineringarna utgör underlag för intervjuer med utvalda boklådor.

I en tid som inte verkar alltför avlägsen vår, har samhället som vi känner det upphört att existera. Världens länder och gränserna mellan dem finns inte längre och världen befolkas av Levande, Döda och Benrangel. Zombien R bor på en övergiven flygplats tillsammans med otaliga andra zombier i varierande stadier av förruttnelse. R är välbevarad för att vara Död och dessutom hyfsat välklädd, men han minns inget från livet som Levande. Han tänker mycket och har ett brett ordförråd för att vara en zombie, men han kan inte läsa och pratar inte så bra även om viljan finns. Livet som Död är tråkigt och känslolöst – det går mest ut på att vandra omkring i korridorerna på flygplatsen och då och då ge sig av in mot stan för att hitta mat: Levande, det fåtal som fortfarande rör sig utanför de stora superarenor som har förvandlats till hårdbevakade miniatyrvärldar. Deras hjärnor erbjuder en högst tillfällig inblick i hur det var att vara människa och det är under en sådan jakt som R träffar Julie – och blir kär. Han har just spräckt skallen på hennes före detta pojkvän Perry, ätit upp delar av hans hjärna och via hans minnen lärt känna henne. Och R börjar förändras. Han smugglar in Julie på flygplatsen och så inleds något som påminner om Romeo och Julia – dock inte alls lika sötsliskigt – men som så småningom visar sig vara början på något nytt. R är trött på de Dödas meningslösa tillvaro och Julie är trött på de Levandes nästan lika meningslösa överlevnad och tillsammans beslutar de sig för att förändra världen.

Det här är den första zombieromanen jag läser och jo, jag medger att jag var skeptisk: jag funderade i en vecka innan jag tackade ja till erbjudandet om ett recensionsexemplar från Mix Förlag. Därför är jag glatt överraskad, även om jag kanske inte har fastnat för zombiegenren som sådan. Isaac Marion beskriver zombietillvarons känslo-, menings- och innehållslöshet utan att texten blir vare sig känslo-, menings- eller innehållslös. Isaacs humor och fyndigheter drar in mig i boken och får mig att fortsätta läsa: ”Jag är Död, men det är inte så farligt. Jag har lärt mig att leva med det.”

Isaac Marion är född 1981, har bott hela livet i och omkring Seattle och bloggar här. Varma kroppar är hans debutroman som även har filmatiseras och har premiär i början av nästa år.

För närvarande läser jag en delkurs om projektledning och arbete i projekt och i den ingick en föreläsning om och en praktisk övning i retorik. Övningen gick ut på att vi skulle hålla ett kort anförande, uppbyggt i enlighet med retoriska regler, och jag blev så nöjd med mitt tal att jag vill återge det i text.

Talet handlar om vikten av att vårda yttrandefriheten och är tänkt att hållas vid ett seminarum på Bokmässan av en bibliotekare, för bibliotekarier och andra intresserade. Syftet är att varande och blivande bibliotekarier ska fundera över sin roll. För argumentationens skull har vissa argument spetsats till något.

Hej och välkomna till detta seminarium! Det är så passande att jag ska prata om yttrandefrihet just idag, för på vägen upp hit gick jag förbi Jimmie Åkesson och igår ringde en god vän till mig. Hon har alldeles nyss fått sitt första jobb som bibliotekarie och under gårdagen hade hon strosat runt i biblioteket och då, i hyllorna, hittat några böcker som väckte hennes uppmärksamhet, bland annat Mein Kampf, Berättelsen om O och några verk av Markis de Sade.

Hon var en aning förfärad över att biblioteket hade sådana böcker i sitt bestånd och oroade sig för vad det kunde leda till, varför jag sade till henne att vi bibliotekarier måste fundera på vår roll.

Ska vi förbjuda eller tillgängliggöra? Fostra eller vägleda? Domdera eller diskutera?

Man skulle kunna likna yttrandefriheten vid en rosenbuske: den är mycket vacker, men den måste skötas om. För att vi ska kunna skydda och sköta vår rosenbuske på bästa sätt, måste vi veta vilka hot den står inför. På samma vis måste vi veta vad som hotar yttrandefriheten för att kunna skydda den.

Ibland ska vi bara hålla oss i bakgrunden och passivt bevaka vår rosenbuske, redo att gripa in om det behövs, liksom poliser bevakar demonstrationer, skyddar den mötes- och demonstrationsfrihet som utgör en viktig byggsten i yttrandefriheten och är beredda att ingripa vid oroligheter. Andra gånger måste vi mer aktivt sköta vår rosenbuske med ogräsmedel eller med beskärning, på samma sätt som det finns lagstiftning om förtal och hets mot folkgrupp som beskär yttrandefriheten.

Är vi slarviga i skötseln av vår rosenbuske kommer den att dö – och detsamma gäller yttrandefriheten. Vi får aldrig någonsin ta den för given!

Det är därför vi måste fria hellre än att fälla när vi gör våra inköp: när vi tar in böcker som kan uppfattas som kontroversiella, gör vi det för att våra användare ska kunna bilda sig en uppfattning om vad som hotar yttrandefriheten och för att biblioteken ska vara en arena för diskussion.

Om vi börjar rensa – censurera – och bara tillåta snäll litteratur, bidrar vi även till en ökad historielöshet och det obildningsideal som breder ut sig i vårt samhälle. Vi kan inte heller låta bli att ta in viss litteratur baserat enbart på föreställningar om den. Vi måste ta reda på fakta, för gör vi inte det så kommer vi alltid att ligga steget efter de element som vi verkligen borde oroa oss för.

Vår roll är att tillgängliggöra, vägleda och diskutera!

Petra var tidigare verksam som självförsvarsinstruktör och aktiv inom olika delar av kvinnorörelsen, till exempel kvinnojourerna. I och med sitt instruktörsuppdrag kom hon i kontakt med kvinnor som blivit utsatta för övergrepp och misshandel av andra kvinnor, något som gick stick i stäv med de föreställningar om våld, och då främst mäns våld mot kvinnor, som var allenarådande inom dessa miljöer. Till en början negligerade hon den skillnad mellan teori och praktik som hon uppmärksammat och ibland fick hon dåligt samvete, men till slut gick det inte längre. Petra försökte diskutera kvinnors våld och samkönat partnervåld med ledarna inom kvinnojourerna och på seminarier och hon ifrågasatte även andra föreställningar om våld och pornografi som florerade inom de miljöer hon befann sig i, men utan gehör. Hon tyckte även att det var konstigt att alla tyckte och visste så mycket om prostitution, men att sexsäljarna sjävla aldrig fick komma till tals. Hennes funderingar kulminerade i en artikel som kom till efter att hon ombetts recensera en bok om mäns våld mot kvinnor. Artikeln väckte ett väldigt rabalder och resulterade i att Petra uteslöts ur gemenskapen – det gick till och med så långt att bekanta, kollegor och tidigare uppdragsgivare kontaktades och uppmanades avsluta bekantskapen med henne. I artikeln hade hon uttryckt sitt missnöje med att det kommit ut ytterligare en bok som ensidigt beskrev mäns våld mot kvinnor, men hon undrade även varför kvinnor som säljer sex aldrig fick uttala sig och varför det alltid ansågs som kontroversiellt att ha andra sorters sex än de som ansågs vara fina, bra och korrekta. I brist på svar tänkte hon försöka besvara frågorna själv och så kom Porr, horor och feminister till. Boken är uppdelad i två delar – pornografi och prostitution – och bygger på gedigen forskning: Petra gick tillbaka till universitetet och studerade socialantropologi och sexologi; hon undersökte tidigare rörelsers arbete och argument mot porr och prostitution och läste feministiska och sexualpolitiska texter från andra länder, samt att hon även träffade en del av författarna bakom dessa texter; hon nätverkade med människor i Sverige som har kunskap om de frågor som diskuterades, samt att hon studerade mängder med pornografi och intervjuade kvinnor som var eller hade varit aktiva prostituerade. Syftet med boken är att skapa förutsättningar för en nyanserad och djuplodande debatt om pornografi och prostitution, en debatt som idag, enligt Petra, är alltför styrd av känsloargument och slagord i stället för fakta och logiska resonemang. Som exempel på sådana argument citerar hon ur en pamflett från Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) som lånar argument från Andrea Dworkin; de menar att pornografi är:

kvinnor … hängda från taklampan, torterade, stympade, blödande, med uppskurna magar dödade [och] saxar som riktas mot vagina eller saker som stuckits in i vagina

Som den aktiva porrmotståndare Petra varit sedan tonåren var det således ganska skrämmande att, för forskningens skull, börja titta på porr. Hon upptäckte dock att det fanns en väldigt stor diskrepans mellan porrmotståndarnas argument och det hon själv såg i porrfilmerna, något som hon fann både överraskande och upprörande. Hon fortsatte att undersöka porr och fann att utbudet, tvärtemot vad hon hade trott, var mycket varierat.

Petra anknyter genomgående till relevant forskning, bland annat till socialantropologen Gayle Rubins sexaxiom: tankemönster som sätter käppar i hjulet för möjligheterna att utveckla nya teorier och föra öppna diskussioner kring sex. Det är omöjligt att i denna recension redogöra för all tidigare forskning, men just sexaxiomen vill jag ta upp, därför att de ständigt återkommer i debatter och diskussioner om sex:

1. Sexnegativitet: Sex uppfattas alltid som något farligt och destruktivt som därför behandlas med misstänksamhet och betraktas som något dåligt tills motsatsen bevisats, samt att sexuella handlingar alltid bedöms utifrån värsta möjliga uttryck.
2. Sexualitetens överdrivna betydelse: Eftersom sex betraktas som något farligt och destruktivt innebär detta att sex alltid betraktas som ett specialfall och bedöms på helt andra premisser än annat mänskligt handlande.
3. Sexhierarki: Sexuella handlingar som befinner sig högt upp i hierarkin och de människor som utövar dessa handlingar beskyddas; handlingar som befinner sig långt ned bestraffas och fördöms, liksom personerna som utövar dessa handlingar.
4. Sexuell essentialism: Sexualitet betraktas som en inneboende, oföränderlig naturkraft som inte kan påverkas av till exempel egna erfarenheter.
5. Dominoteorin: Även ofarliga saker måste ibland förbjudas eftersom de eventuellt, kanske, möjligen kan leda till något farligt.
6. Sexnormen: Sex antas vara samma sak för alla människor och det finns en sexuell standard som alla antas följa; de egna sexuella preferenserna antas vara något som gäller för alla andra alltid.

När Petra så övergår till att titta närmare på prostitution finner hon att dessa axiom är ständigt närvarande. Hon intervjuar flera kvinnor som säljer eller har sålt sexuella tjänster i varierande utsträckning och finner då att ingen har varit särskilt intresserad av att lyssna på vad sexsäljarna har att säga tidigare. Dessa vittnar bland annat om hur illa de behandlas av samhället i stort och om sexköpslagens konsekvenser: den lag som politikerna påstod skulle hjälpa dem, men som de själva inte blev tillfrågade om, har i stället försvårat för dem. ”Om alla kvinnor har rätt att bestämma över sitt liv och sin kropp, måste det väl även gälla en kvinna som säljer sex?” anser Petra. Därmed inte sagt att pornografi och prostitution aldrig är problematiskt, men det är heller inte enbart negativt. I sin bok har Petra valt att lyfta fram de sexsäljare som har upplevt prostitutionen som något positivt, eftersom de får komma till tals så sällan. Negativa erfarenheter finns redan dokumenterade, menar hon.

Petra Östergren utmanar sig själv och de egna föreställningarna och lämnar inga lösa trådar efter sig. Resultatet är en mycket intressant och tänkvärd bok, i vilken hon utmanar många allmänt vedertagna och djupt rotade föreställningar och sanningar. Med stor noggrannhet lutar hon sig mot relevant forskning och hon uppvisar ett imponerande lugn i en diskussionsmiljö som annars tenderar att bli hetsig och överdriven. Vidare visar hon även på inkonsekvenser i hur pornografi och sexarbete betraktas och diskuteras. Kritiker hävdar att Petra saknar maktanalys, när en sådan i själva verket är närvarande hela tiden och anknyts till tidigare forskning – dock drar hon andra slutsatser än kritikerna. Läsningen går stundvis lite segt på grund av korrekturfel och misstag i sättningen, men boken är absolut läsvärd!

Några jägare har kommit ifrån sitt jaktsällskap i Cholistaöknen i Pakistan. De hittar en liten by och beslutar sig för att stanna där över natten. Alla bybor är nyfikna; Zubaida har smugit ut för att titta, trots att hon inte får. Hon blir nyfiken på sällskapets jaktfalk och när hon vill ta sig en titt blir hon upptäckt och inledd i tältet där jägarna bor. När hon smyger in i sitt eget hem en stund senare vaknar hennes äldre bror, Ahmed, och i och med att Zubaida har varit ute själv, när det finns främlingar i byn, anses hon ha begått äktenskapsbrott. Hon är kali och måste dö för att familjens heder ska återupprättas. Nu väntar bara familjen på att äldsta sonen, Mumtaz, ska återvända så att de kan visa en enad front. Mumtaz jobbar som chaufför i Dubai och det är tack vare hans jobb som hans familj klarar sig. I Sharjah, ett emirat i Förenade arabemiraten, arbetar filippinskan Shayne som hushållerska hos ett indiskt par. Mannen i familjen, hennes arbetsgivare eller ”sponsor”, behandlar henne fruktansvärt illa – men med sitt jobb försörjer hon familjen hemma i Manilla. Nu väntar hon sponsorns barn. Shaynes syster Jhasmine jobbar också som hushållerska, hos en snäll svensk familj i Dubai – familjen Elg: Ellen och Björn och deras barn Nisse och Nadja. Björn jobbar på ett läkemedelsföretag och Ellen försöker få tiden att gå så gott hon kan. Familjen Elg åker på utflykt i öknen och Ellen tänker stanna ensam kvar och övernatta, men på natten hör hon skottlossning och blir vittne till hur en man torteras. Hon lyckas filma litegrann innan hon får order av sin chaufför – Mumtaz, bror till Zubaida – att hon måste packa ihop för att de måste ge sig av innan de också råkar illa ut. Hon gör som hon blir tillsagd, men råkar tappa sitt linsetui vid lägerplatsen i öknen, något som kommer att ge vissa konsekvenser. Mumtaz och Ellen färdas i hög fart genom öknen i Dubai när Mumtaz får telefonsamtalet från sin familj i Pakistan. Snart får Ellen mer att tänka på än vad hon kanske önskat från början, men det är inte bara trassel – hon får även möjlighet att använda sina yrkeskunskaper och kontakter i Sverige för att hjälpa Shayne och andra kvinnor som råkat illa ut. Mumtaz reser hem till Pakistan men mellanlandar i Lahore för att tänka och jobba ihop lite mer pengar. Kommer han att lyda sin familj, eller göra det som egentligen är rätt?

Karin Alfredsson skriver snabbläst och bra om gästarbetares situation i Förenade arabemiraten och kvinnors situation i Pakistan. Efterordet ägnar Karin åt att berätta om förebilderna till karaktärerna i boken och om videoklippet med den torterade mannen som faktiskt finns. Boken avslutas med en kort faktasamling med information om Dubai och Pakistan.

Den felande länken avslutar trilogin om kriminalkommissarie Walter Gröhn och utredare Jonna de Brugge. Nirvanaprojektet avslutades med att Colette Rousseau promenerade upp mot familjen Rousseaus hus och Den felande länken tar vid på samma plats. Leo Brageler är död, Tor Hedman sitter i säkert förvar på häktet och Walter ger sig hastigt och lustigt iväg till Frankrike för att leta efter nämnda Colette Rousseau som är inblandad i Gunter Himmelmanns forskning kring kloningen av människors själar. I Frankrike träffar han även en ny kärlek! Jonna de Brugge å andra sidan har det rejält struligt med Alexander och har dessutom dragit på sig en internutredning på grund av de felaktiga beslut hon tog under tillslaget mot Hedman. Det blir inte bättre av de inte helt lagliga kontakter hon har med journalisten Jörgen och hackern Serge; hon är fast besluten om att hitta personen som mördade Leo Brageler, något som visar sig ha ett högt pris. Tegenfalk lyckas påminna läsaren om vad som hänt i de tidigare delarna och samtidigt föra berättelsen framåt i denna rafflande sidvändare vars upplösning är inte så lite överraskande.