..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Storstadstjejen Emilia, en 25-årig neofeminist och inkarnation av sin generation, står i begrepp att resa till Gotland med Klemens, en 40-årig kalsongmodell, som hon har en odefinierad relation med. På Gotland ska de träffa Klemens föräldrar och syster, men de hinner knappt dit innan han måste flygas akut till sjukhus i Stockholm (hans föräldrar litar inte på Visby lasarett). Emilia blir ensam kvar med den exakt lika gamla Odette, Klemens lillasyster, men trots åldern har de inte särskilt mycket gemensamt. Odette är lite lillgammal och trivs utmärkt bra på Gotland, medan Emilia föredrar storstaden och tacklar livet med humor, ironi och sarkasm som vapen – ja, på alla sätt är hon en inkarnation av sin generation: 80-talisterna som slutade tycka att Madonna var ball och straffades med att bli utan generationsikon och därför får titta på när 90-talisterna fostras av Lady Gaga. Generationen som slår bakut och sätter stopp så snart de möter minsta krav.

Till soundtracket av Business Time av Flight of the Conchords (vars ena halva heter Jemaine Clement, apropå Klemens namn) lägger Josefin Palmgren ut berättelsen om vår generation, om att finna vänskap hos någon man egentligen inte har något gemensamt med och om uppgörelsen med osunda fixeringar vid snubbar som det kanske inte var så bra att fixera sig vid. Den är egentligen ganska tragikomisk och jag nickar ofta igenkännande – och ser flera gemensamma beröringspunkter med Naiv. Super. av Erlend Loe: både Naiv. Super. och Etikett kan betraktas som generationsromaner, karaktärerna är lika gamla (men det skiljer 16 år mellan böckerna) och ältar lite för mycket; båda känner en ovilja inför vuxenvärldens krav och umgås över generationsgränserna och en resa blir behjälplig i sökandet efter sig själv.

Josefin Palmgren debuterade 2010 med Engångsligg. I samband med Etikett släpptes även boken Mina engångsligg – båda på Mix Förlag – som är en fyll-i-bok i stil med Mina vänner (finns de kvar, eller är dessa böcker en generationsgrej?) men för vuxna.

Mycket har sagts om oss 80-talister: Elaka tungor säger att vi är bekräftelsekåta narcissister och lata egoister som tror att kändisskap är ett yrke; andra menar att vi är ironiska, dubbelironiska och post-ironiska. De flesta är nog överens om att 80-talisterna är den uppkopplade, självförverkligande, individualistiska generationen. Om våra föräldrar och äldre syskon uppmanades att skaffa sig ett yrke som var bra att ha, så vill 80-talister jobba med sådant som är roligt. Vi är njutningsorienterade, karriärplanerande och för oss behöver ett nätverk inte nödvändigtvis koppla samman datorer. Att vi blev som vi blev beror mycket på sådant som skedde under 90-talet och i den här boken har tre snubbar som är lite äldre än jag gjort en djupdykning i det årtionde som gjorde att vi 80-talister blev som vi blev och inte som vi skulle. Bland annat avhandlar de fotbolls-VM 1994, Hustlers utvik av Christer Pettersson, Lasermannen, Nirvana, MacGyver och – naturligtvis – humorns paradigmskifte: när Galenskaparna och After Shave, Sven Melander och Åke Cato och revyer och all jävla buskis fintades av planen av Killinggänget och deras NileCity och Hassan (med Fredrik Lindström!) – något som jag tror att många i vår föräldrageneration ännu inte har kommit över. Det var den ironiska generationen som visade vägen för det som skulle bli version 2.0.

”Vi är en generation som har tappat greppet”, skriver författarna i bokens slutord, och när jag betraktar alla dessa bloggare och dokusåpadeltagare som vill bli stora och kända och synas och höras på bästa sändningstid bara för att de bloggar om dagens outfit eller super sig dyngfulla i Big Brother (fast det är ju mest 90-talister som håller på så), och förvuxna bortskämda kids som kräver och kräver och kräver utan någon som helst vilja att jobba för sin sak och det obildningsideal med efterföljande brain drain som jag tycker brer ut sig över landet, ja, då håller jag med dem. Men så betraktar jag i stället jag mig själv och en massa andra 80-talister jag känner som gör det vi vill göra (pluggar och doktorerar) och befinner oss där vi vill vara och kommer så långt medan vi har roligt – trots att vi valde att göra det vi ville och inte det vi borde – och då blir jag så stolt: vi blev ju faktiskt helt okej, trots att vi växte upp med Svullo, Ronny och Ragge och lavemang-SM på bästa sändningstid.

I retrospekt kan jag konstatera att det som sägs om 80-talisterna – och 90-talisterna (”dagens ungdom!”) – även har sagts om 70-, 60-, 50-, och 40-talisterna och att även dessa generationer gick sin egen väg och gjorde vad de ville, men i sammanhanget är det skit samma: 90talet.se är en vansinnigt rolig bok!

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Favorit i repris: Berätta om boken/böckerna du läser just nu!

Jag läste alldeles nyss ut Naiv. Super. (Erlend Loe) som handlar om en ålderskrisande 25-åring som ifrågasätter hela sin existens, varför han säljer allt han äger och isolerar sig i en lånad lägenhet där han bankar på en bultbräda och funderar på tiden och universum. Trots att detta är en kultförklarad generationsroman blir jag bara frustrerad på snubbens ständiga ältande, å andra sidan har den några år på nacken, så det kanske förklarar en hel del. Boken kom 1996 och de som var 25 år då – och såldes är 40 år idag – hade och har ju upplevt flera viktiga historiska skeenden (Kalla kriget, Tjernobyl, Sovjetunionens fall) och tekniska framsteg (den digitala revolutionen) och det är inte svårt att föreställa sig att det kanske var lite svårt att finna sin plats då. Själv känner jag ju inte till något annat än ett öppet Europa (även om jag minns Berlinmurens och Sovjetunionens fall) och ständig teknisk utveckling, varför jag har lite svårt att identifiera mig med berättarjagets livskris, även om jag kan sympatisera med känslan av att inte veta vad man ska ”bli”.

Nu ska jag börja läsa Rosa – den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson, en socialantropologisk och kulturvetenskaplig studie av samtidens förhållningssätt till en färg som anses vara provokativ. Jag läste om boken i Ordfront tidigare i år (nr. 4, 2011) och provocerades av att Fanny använde en scen ur Våra vänners liv (en fiktiv TV-serie om människor ur den ironiska generationen) som utgångspunkt för sin diskussion om färgen rosas betydelse i dagens samhälle. Det ska bli intressant. I övrigt läser jag mest kurslitteratur om retorik och projektledning, vilket är intressant, men jag är alltid trögstartad i början av en delkurs så det går lite segt.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas Mr. Linky som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i Mr. Linky. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Vilken bok/vilka böcker önskar du att du kunde lägga vantarna på här och nu?

I webbläsaren har jag alltid ett 20-tal flikar med sidor på Adlibris öppna: böcker som jag har läst om eller sett omnämnas och som jag är nyfiken på. När webbläsaren blir slö av de många flikarna lägger jag in böckerna i önskelistan på Adlibris hemsida för eventuellt inköp senare, men det tar inte många timmar innan jag har börjat öppna flikar igen. Alla dessa böcker är böcker som jag velat ha omgående, men de senaste är som följer:

Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa. Inte för att han fick årets Nobelpris i litteratur, utan mest för hur hans, eh, ”skildringar” framställs av högläsningen i Babel. Lite ironiska skäl bakom det önskemålet alltså.

Svensk, svenskare … av Annika Hamrud och Elisabet Qvarford. Under hösten har jag ju läst flera böcker som granskar Sverigedemokraterna och deras väljare och det här är, vad jag vet, den första som skrivits om SD efter deras inträde i riksdagen. Den utkommer i slutet av oktober och det känns givet att jag ska läsa den också, eftersom jag läst alla tidigare böcker om SD (och även har några olästa i kö).

Genustrubbel av Judith Butler. Vi diskuterar feminism, jämställdhet, genus och poststrukturalism en hel del här hemma och Judith Butler dyker upp här och var – jag hört mycket om henne men aldrig läst, så det vore kanske på sin plats. När jag ändå är inne på ämnet rekommenderar jag detta blogginlägg: genustänk är inte helt okomplicerat men ibland lite roligt.