..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Artonåriga Louise kallar sin mamma Alice för ”mamma” när hon pratar om henne, men ”Alice” när hon talar till henne i syfte att ”låta henne förstå hur illa den rollen passar henne, eller övergår hennes förmåga” (s. 21). För vem är egentligen mamma till vem? kan man fråga sig. Ofta får Louise vara den vuxna och förståndiga – som tur är kan hon ta sin tillflykt till sin far, även om han i perioder saknar fast bostad (och också är ganska självupptagen, men på ett annat sätt än Alice). Hur som helst så sitter nu Louise på ett café i Paris. Alice har, i ett meddelande på telefonsvararen, bestämt tid och plats, men hon är sen. Mycket sen. Timmarna går och Louises cafénota växer. Under tiden hon väntar blickar hon tillbaka på sin uppväxt som varit full av brutna löften, missbruk och impulsivitet från den oberäkneliga Alices sida, men även enstaka ljusa och bra stunder – tvära, oberäkneliga kast som naturligtvis är en källa till otrygghet och förvirring, särskilt som drömmen om vad som kunnat vara och hoppet om förändring är ständigt närvarande.

Detta är en lätt- och snabbläst bok, som dock tog tid för mig eftersom jag har huvudet fullt av masteruppsatsen. Kärleksfull och samtidigt smärtsam. Jag blir arg på Alice som beter sig som en snorunge och på Louise som låter sig själv dansa efter Alices pipa, trots att jag förstår att det är en lång process att en gång för alla sluta hoppas och bryta sig loss. Trots den misär som Alice periodvis vältrar sig i är denna uppväxtskildring, för den är nämligen baserad på Justines eget liv, ändå förvånansvärt nykter och klarsynt.

Att Paris får utgöra fonden mot vilken berättelsen utspelar sig gör att jag, som med alla andra romaner som utspelar sig i denna underbara stad, nu genast vill åka till dit. Jag vill också sitta hela dagen på ett café (men slipper helst vänta på någon)!

Justine Lévy bor i Paris och är verksam som redaktör. Vi ses på Place de la Sorbonne är hennes debutroman som följts av ytterligare två romaner: Inget allvarligt och En ovärdig dotter. Den senare har även filmatiserats.

Ella, en karaktär som baseras på författarens dagböcker från gymnasietiden, bor i lilla Laholm men går på gymnasiet, på en teaterlinje, i Halmstad. Hon drömmer om att bli skådespelare, är hemligt kär i Jonas Malmsjö och har Henrik Berggren (Broder Daniel) och Courtney Love som förebilder. I bokens inledning lovar hon sig själv att bli ”en söt pojkes flickvän” och sluta ”vara så jävla tonårsdeppig”, men inget av det går särskilt bra. Efter första pojkvännen Olof följer ett mängd killar som inte alls är särskilt intresserade av Ella (och vissa av dem är Ella inte heller intresserad av – egentligen), även om de inledningsvis ger sken av motsatsen (det är detta som titeln anspelar på), och Ella har svårt att komma underfund med sig själv – å ena sidan glad och sprudlande, å andra sidan tonårsdeppig; å ena sidan fri och självständig, å andra sidan behövande och sökande efter bekräftelse; å ena sidan en fot kvar i ungdomen, å andra sidan en vilja att framstå som vuxen – vilket leder till konflikter med familj och vänner.

När Söta pojkar är bara på låtsas kom ut och jag läste om den, tolkade jag den som ytterligare ett uttryck för föreställningen att tjejer visst får knulla men att de inte ska tro att de kan göra det ostraffat. Jag blev glad när jag insåg att jag haft fel. Det är sant att Ella kanske egentligen söker något annat än bara sex medan killarna hon träffar bara vill ha sex, men det är inte sådär problematiskt som det kan vara ibland. Ella tillåts vara sexig och testa gränser. Det gillar jag. I det stora hela har jag dock svårt att se mitt eget tonårsjag i Ella, eftersom mitt liv som 17-åring såg helt annorlunda ut än Ellas, men jag tror ändå att de allra flesta i någon utsträckning kan identifiera sig/sina tonårsjag i Ella. Boken är snabbläst och trovärdig men en aning spretig: många karaktärer, många händelser, mycket tankar. Trots detta är det ändå en fin skildring av tonårsliv.

Moa Eriksson Sandberg föddes i Växjö men växte upp i Rydöbruk och Laholm. Som 16-åring blev hon ungdomskrönikör i Hallandsposten och efter studenten pluggade hon kulturvetenskap i Lund, men idag bor hon i Stockholm. Söta pojkar är bara på låtsas var hennes debut och nu är hon aktuell med Den första flickan skogen möter. Moa bloggar här.

I april gjorde det lilla bokförlaget Sekwa många bokbloggare, bibliofiler med flera mycket glada när de gav ut Drömbokhandeln av Laurence Cossé. Redan då hörde jag skvaller om ”en bok om en bibliotekarie” – kan man som blivande dito göra annat än att vänta, längta och tugga på mattfransarna? Och nu är den här! En medelålders landsortsbibliotekarie kommer till jobbet och hittar där en besökare som varit inlåst över natten. I en monolog som osar av cynism, bitterhet och frustration mot såväl samhället som biblioteksledningen och bibliotekets besökare, riktar hon sig mot denna övernattare och berättar om allsköns grubblerier som hon bär på: det hela är egentligen en lång föreläsning om klassifikationssystemet Dewey (i vilken hon även problematiserar systemets etnocentrism) och när hon vandrar genom systemets vindlingar gör hon här och var avstickare och flikar in sina funderingar kring allehanda ämnen, till exempel franska revolutionen och betydelsefulla fransmän som, enligt bibliotekarien, inte får det erkännande de förtjänar. Särskilt upprörd blir hon när klass 400 kommer på tal: Dewey har tio huvudklasser, där 400 (till 499) inrymmer språk och språkvetenskap. I den Universella decimalklassifikationen (UDK), som bygger på Dewey, har klass 400 helt försvunnit och i stället inlemmats i klass 800 – något som retar denna bibliotekarie något otroligt! Men allt är inte hopplöst, för här och där finns även gnistor av hopp och framför allt hyser bibliotekarien en stor kärlek till böcker – och till en viss besökare som hon beundrar på avstånd.

Även om jag är både trevligare och gladare än Sophie Divrys landsortsbibliotekarie så finns det glimtar av igenkänning här och där, eller så är det bara lätt att tänka sig hur det hade kunnat vara – eller är det rentav så att detta är ett porträtt av en bibliotekarie så som hon uppfattas av utomstående? Jag börjar hur som helst att sympatisera med hennes frustration, trots att jag kanske inte vill. Bakom cynismen skymtar humor och hon är dessutom smart, fyndig och spetsig. Med huvudet på skaft. Och ibland säger hon emot sig själv. En helt underbar liten kortroman som jag redan tipsat alla mina kurskamrater om!

Sophie Divry är journalist, bor i Lyon och är verksam som redaktionssekreterare på månadsmagasinet La Décroissance. Debutromanen Kod 400 var först avsedd att bli teater, men det blev en bok som så småningom sattes upp som en teaterpjäs ändå.

Vi befinner oss i ett högljutt mediebrus där det krävs en allt större chockeffekt för att sticka ut och synas och det vi serveras är inte sällan billigt, sjaskigt och lättuggat. Detta i ett land som gärna slår sig för bröstet och tycker sig vara lite finare, lite bättre, lite rättvisare och lite mer rättrådigt än alla andra. Och så finns Niklas Orrenius, journalisten som avskalat och nedtonat skildrar det som skulle kunna anses vara extremt och sensationellt, men utan att det blir lättuggat eller sensationslystet. I Här är allt så perfekt, som är hans debutbok, har Niklas samlat 23 reportage som tidigare publicerats i Sydsvenskan mellan åren 2002 och 2008. Vi får bland annat läsa om de fem barnen Gülec, mellan sex och 15 år gamla, som Migrationsverket ville utvisa till Tyskland – utan deras föräldrar; om MS-sjuka Birgitta som söker bot genom healing; om Richard Jomshof, läraren som gång på gång får sparken och har svårt att få jobb på grund av sitt engagemang i Sverigedemokraterna; om Faik Rustemi som förespråkar sharialagstiftning; om Erik, en homosexuell präst som förespråkar celibat och mycket mer.

Niklas styrka är hans objektivitet: Han presenterar argumenten men levererar inga färdiga svar och lyckas ofta utmana sin läsare. Påfallande ofta finns det inte ens ett rätt svar, eller ens något färdigt svar alls. Komplexa frågeställningar presenteras på ett lättillgängligt vis, utan att det blir banalt eller fördummat.

Niklas Orrenius var tidigare politisk reporter på Sydsvenskan och kollega med Olle Lönnaeus, men sedan i februari i år är han i stället verksam som reporter för Expressen där han förhoppningsvis når ut till fler läsare med sina starka reportage. Han har nominerats för flera journalistiska priser och twittrar sporadiskt om sitt arbete. Här är allt så perfekt följdes av Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. och förra året kom Sverige forever in my heart.

Diana är en ung, rik, snygg och mycket känd arvtagerska till en internationell hotellkedja och Rio de Janeiros mest prestigefyllda hotell. Hon är dyrkad för sin stil och beundrad av falska vänner som egentligen inte känner henne utan endast bryr sig om hennes frisyr, kläder och dyra bil. Dianas dröm var att bli författare, men eftersom endast det bästa är gott nog valde hon i stället att bli advokat – när boken börjar har hon precis erbjudits jobb på de två bästa advokatfirmorna i hela staden – i stället för att riskera att inte bli något mer än en högst medelmåttig författare. När hennes mor avlider får Diana reda på att hon har en tvillingsyster – Maria – som hennes far försvann med när Diana och Maria bara var ett år gamla. I hela sitt liv har Diana trott att hennes far var död – hennes mor hade till och med låtit resa en gravsten. Nu måste Diana ge sig ut på jakt efter Maria – och det är bråttom, eftersom Maria har hotat att begå självmord om hon inte får tag på sin mor, som nu alltså är död. I sitt sökande träffar hon en synsk tiggare och en pretentiös gatukonstnär innan hon hastar iväg till Istanbul där hon måste lära sig tala med rosor.

Bokens budskap är fint – man ska hitta sin identitet i sig själv, vara sann mot sig själv och inte förlita sig på dyra, ytliga prylar och falsk beundran från människor som lockas av sådant – men utförandet är det desto värre ställt med: karaktärerna är stereotypa, överdrivet dramatiska och saknar nyanser; språket är styltigt och klyschigt och författaren litar inte på sin läsare överhuvudtaget. Bortsett från Dianas snobbiga attityd och emotionella vågspel och den pretentiösa gatukonstnärens tendens att överanalysera allt så händer det inte särskilt mycket: det är först efter halva boken som Diana skrider till handling och inte ens då förflyttar sig dramatiken från Dianas tankevärld till verkligheten. Slöseri med tid i pappersform – tur att den i alla fall gick snabbt att läsa.

Serdar Özkan kommer från Istanbul i Turkiet men har pluggat företagsadministration och psykologi i USA. Han är författare på heltid sedan 2002 och skriver romaner som handlar om att finna meningen med livet. Debutromanen Rosens röst har översatts till 43 språk, hamnat på topplistor över hela världen och liknats vid Alkemisten av Paulo Coelho.

I det slitna höghuskomplexet på Via Stalingrado i den italienska kuststaden Piombino är miljön är hård och patriarkal: männen sliter och riskerar livet på stålverket, förtrycker sina fruar och vaktar på sina systar och döttrar men är oförmögna att se hyckleriet i att de samtidigt spanar lystet efter minderåriga flickor och roar sig med strippor och prostituerade; flickorna testar ständigt gränser – många får barn tidigt och blir hemmafruar. Historien upprepar sig – för den som växer upp på Via Stalingrado finns inget att göra och ingen framtid att se fram emot och ungdomarna fördriver tiden med narkotika, kriminalitet, slagsmål och sex. Här bor Anna och Francesca som är 13 år gamla och bästa vänner. De är provokativa, de vet att de är snyggast och vet hur man utnyttjar det, men ingen får dem, inget och ingen får komma mellan dem. De drömmer om dagen då de kan fly från betonghelvetet och starta nya liv. Sommaren 2001 är de på toppen av sin popularitet, men innan sommaren är slut har vännerna glidit isär.

Stål är på samma gång väldigt händelserik och inte särskilt händelserik alls; den är fullständigt oförutsägbar – och upptrappningen till den enda händelse jag kan förutse är så ohygglig att den nästan är lika hemsk som händelsen i sig. Romanen handlar om det som sker under ytan och bakom fasaden, om människor som försöker bryta sig loss och om de som blir kvar och trots att intrigen är ganska enkel så fastnar jag direkt och har svårt att lägga ifrån mig boken. Inledningsvis tyckte jag att karaktärerna var en aning stereotypa, men de djupnar allteftersom berättelsen fortskrider och de stereotypa karaktärerna kan vara ett sätt att visa att människor inte växer om de inte får möjligheten och att det är svårt att frigöra sig från den världsbild och de föreställningar som ett helt samhälle delar och reproducerar.

Silvia Avallone är född i Biella i nordvästra Italien och bor idag i Bologna. Stål (på italienska: Acciaio) är hennes prisbelönade debutroman som även har filmatiserats och kommer att ha premiär i Italien senare i år. I hemlandet har hon även kommit ut med diktsamlingen Il libro dei vent’anni som kom 2007.

Det är fredag kväll och Josefin ska just börja med maten när telefonen ringer. Det är Mika, hennes bästa vän, som talar om att hon sett Ola, Josefins make, med en annan kvinna. När Ola kommer hem vet han att Josefin vet, men konfrontationen blir ett andra svek, eftersom han inte kan stå för det han gjort och tycker att det som nu sker ska ske på hans villkor. Otroheten har dessutom pågått i flera år och under tiden som Josefin och Ola gått i parterapi. Josefin ser ingen annan möjlighet än att bege sig hemifrån och efter en kort vistelse hos Mika drar hon vidare till Gotland, där hon fyller sina dagar med att jobba som postkassörska och städa och renovera den hyrda bostaden. Under månaderna som går uppstår konfrontationer med Ola som, trots att han påstår sig älska Josefin, har svårt att släppa älskarinnan Disa och dessutom anser att Josefin bär skulden till det inträffade. Parallellt med Josefins berättelse får vi även lära känna Ella, som är älskarinna till en gift man som kommer och går som han vill och ibland även visar samma ynkliga beteende som Ola. Ella vet att hon borde avsluta affären, men hon trillar ändå tillbaka varje gång hon försöker. Hennes vägar korsas med Josefins flera gånger även om de aldrig riktigt möts.

Efter en tids lässvacka blev jag sittande med den här boken i helgen, efter att inledningsvis ha läst lite i taget. Jag pausade för att inte falla i lässvackan igen och för att Olas agerande gjorde mig så arg, men sedan fick jag upp flytet och då var den i stället svårt att lägga ifrån sig. Jag imponeras av Josefins klarsynthet och handlingskraft lika mycket som jag blir förbannad på Olas feghet, handlingsförlamning och idiotbeteende: när jag tror att nu, nu har han väl ändå sjunkit så lågt som det går – då sjunker han lite till! Ellas perspektiv är också intressant om än lite pratigt – långa kursiverade avsnitt försvårar läsningen – men där pendlar jag mellan att tycka synd om henne, för att hon blir så manipulerad, och bli lite arg för att hon låter sig bli manipulerad. Det här är en bok full av känslor, pricksäkert gestaltade och vackert formulerade av Suzanna!

Suzanna Dilber är till vardags skådespelare, översättare och dubbningsregissör. Dubbelexponering är hennes debutroman och vill man lära känna henne närmare så bloggar hon här och här.

Ludvig var sladdbarnet som skulle lappa ihop Rolfs och Berits äktenskap men som i stället blev dödsstöten. För att fundera över situationen, utan man och barn, reste Berit till Italien – och tröstade sig med en tillfällig förbindelse: Giovanni. Efter att hon kommit hem igen och avslutat äktenskapet med Rolf upptäckte Berit att hon var gravid. Var barnet Giovannis? Eller var det Rolfs ändå? ”Mitt, bara mitt”, beslutade sig Berit för, och födde en dotter som fick namnet Amanda. Det är Amanda som i boken, med utgångspunkt från sina dagböcker, berättar om det som händer sedan. Ludvig och Amanda växer upp som bästa vänner, men att ha ett syskon är inte alltid friktionsfritt: Amanda är beskyddande mot sin bror – som ingen kille i världen kan mäta sig med – och vill leva här och nu, ha Ludvig för sig själv och inte tänka på framtiden. Även Ludvig är beskyddande och ibland svartsjuk, till exempel när Amandas frireligiösa pojkvän Johan kommer på tal. Ändå blir det chockartat när Amanda förstår att hon är kär i Ludvig, något hon försöker hantera genom att ta avstånd. Men det går inte – och känslorna är dessutom besvarade.

Syskonkärlek kom 1991 och är Katarina von Bredows imponerande debut. Incest är nog alltid ett svårt ämne att närma sig, för det finns så mycket föreställningar och fördomar kring det, men Katarina lyckas ändå göra det så fint och värdigt. Jag dras in i boken och kan inte sluta läsa; jag slås av ungdomarnas sinnesnärvaro och klokhet och vill så gärna att allt ska lösa sig till det bästa, vilket det å ena sidan gör och å ena sidan inte. Deras livs bästa sommar får ett vidrigt och ovärdigt slut och jag ifrågasätter huruvida de som ska föreställa vuxna människor alltid är de som vet bäst.

Jag gillar litteratur som tänjer och spränger gränser och det här är en bok som gör just det.

Jag har även recenserat Syskonkärlek på LitteraturMagazinet.

I en tid som inte verkar alltför avlägsen vår, har samhället som vi känner det upphört att existera. Världens länder och gränserna mellan dem finns inte längre och världen befolkas av Levande, Döda och Benrangel. Zombien R bor på en övergiven flygplats tillsammans med otaliga andra zombier i varierande stadier av förruttnelse. R är välbevarad för att vara Död och dessutom hyfsat välklädd, men han minns inget från livet som Levande. Han tänker mycket och har ett brett ordförråd för att vara en zombie, men han kan inte läsa och pratar inte så bra även om viljan finns. Livet som Död är tråkigt och känslolöst – det går mest ut på att vandra omkring i korridorerna på flygplatsen och då och då ge sig av in mot stan för att hitta mat: Levande, det fåtal som fortfarande rör sig utanför de stora superarenor som har förvandlats till hårdbevakade miniatyrvärldar. Deras hjärnor erbjuder en högst tillfällig inblick i hur det var att vara människa och det är under en sådan jakt som R träffar Julie – och blir kär. Han har just spräckt skallen på hennes före detta pojkvän Perry, ätit upp delar av hans hjärna och via hans minnen lärt känna henne. Och R börjar förändras. Han smugglar in Julie på flygplatsen och så inleds något som påminner om Romeo och Julia – dock inte alls lika sötsliskigt – men som så småningom visar sig vara början på något nytt. R är trött på de Dödas meningslösa tillvaro och Julie är trött på de Levandes nästan lika meningslösa överlevnad och tillsammans beslutar de sig för att förändra världen.

Det här är den första zombieromanen jag läser och jo, jag medger att jag var skeptisk: jag funderade i en vecka innan jag tackade ja till erbjudandet om ett recensionsexemplar från Mix Förlag. Därför är jag glatt överraskad, även om jag kanske inte har fastnat för zombiegenren som sådan. Isaac Marion beskriver zombietillvarons känslo-, menings- och innehållslöshet utan att texten blir vare sig känslo-, menings- eller innehållslös. Isaacs humor och fyndigheter drar in mig i boken och får mig att fortsätta läsa: ”Jag är Död, men det är inte så farligt. Jag har lärt mig att leva med det.”

Isaac Marion är född 1981, har bott hela livet i och omkring Seattle och bloggar här. Varma kroppar är hans debutroman som även har filmatiseras och har premiär i början av nästa år.