..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Artonåriga Louise kallar sin mamma Alice för ”mamma” när hon pratar om henne, men ”Alice” när hon talar till henne i syfte att ”låta henne förstå hur illa den rollen passar henne, eller övergår hennes förmåga” (s. 21). För vem är egentligen mamma till vem? kan man fråga sig. Ofta får Louise vara den vuxna och förståndiga – som tur är kan hon ta sin tillflykt till sin far, även om han i perioder saknar fast bostad (och också är ganska självupptagen, men på ett annat sätt än Alice). Hur som helst så sitter nu Louise på ett café i Paris. Alice har, i ett meddelande på telefonsvararen, bestämt tid och plats, men hon är sen. Mycket sen. Timmarna går och Louises cafénota växer. Under tiden hon väntar blickar hon tillbaka på sin uppväxt som varit full av brutna löften, missbruk och impulsivitet från den oberäkneliga Alices sida, men även enstaka ljusa och bra stunder – tvära, oberäkneliga kast som naturligtvis är en källa till otrygghet och förvirring, särskilt som drömmen om vad som kunnat vara och hoppet om förändring är ständigt närvarande.

Detta är en lätt- och snabbläst bok, som dock tog tid för mig eftersom jag har huvudet fullt av masteruppsatsen. Kärleksfull och samtidigt smärtsam. Jag blir arg på Alice som beter sig som en snorunge och på Louise som låter sig själv dansa efter Alices pipa, trots att jag förstår att det är en lång process att en gång för alla sluta hoppas och bryta sig loss. Trots den misär som Alice periodvis vältrar sig i är denna uppväxtskildring, för den är nämligen baserad på Justines eget liv, ändå förvånansvärt nykter och klarsynt.

Att Paris får utgöra fonden mot vilken berättelsen utspelar sig gör att jag, som med alla andra romaner som utspelar sig i denna underbara stad, nu genast vill åka till dit. Jag vill också sitta hela dagen på ett café (men slipper helst vänta på någon)!

Justine Lévy bor i Paris och är verksam som redaktör. Vi ses på Place de la Sorbonne är hennes debutroman som följts av ytterligare två romaner: Inget allvarligt och En ovärdig dotter. Den senare har även filmatiserats.

Amys far- och morföräldrar föddes i Kina, liksom hennes mor, men emigrerade till Filippinerna eftersom möjligheterna ansåg vara bättre där på den tiden (1920- och 30-talen). Amys föräldrar valde dock att så småningom emigrera till USA och där föddes Amy. Hon är gift med en amerikan av judisk börd – och fast besluten om att det kinesiska sättet är det bästa sättet att fostra barn på: västerländska föräldrar är alltför slapphänta och alldeles för oroliga för barnens självkänsla. Boken inleds med en lång lista över vad Amys barn, Sophia och Louisa, aldrig fick göra när de växte upp: gå hem till och leka eller sova över hos kompisar, vara med i skolpjäser eller klaga över att de inte fick vara med i skolpjäser, se på TV eller spela datorspel, själva välja sina fritidsaktiviteter eller vilka instrument de ville spela, spela något annat än piano eller fiol eller slippa spela piano eller fiol, samt få lägre betyg än A eller vara något annat än bäst i klassen (med undantag för drama och idrott). Denna metod att utöva sitt föräldraskap fungerade utmärkt på äldsta dottern Sophia, men desto sämre på Lulu som redan som litet barn bjöd på tufft motstånd.

I det stora hela är detta en ganska hemsk bok. Amy skyr inga medel för att fostra sina döttrar till att bli bäst: skrik, bråk, hot, tvång och nedvärderande kommentarer hörde till de nu vuxna flickornas vardag. Inte sällan säger hon dessutom emot sig själv i sin argumentation för barnuppfostran på kinesiskt vis. Mot slutet av boken får sig Amy flera tankeställare, men från mitt västerländska perspektiv är ju skadan redan skedd då (men flickorna verkar må bra och har en god kontakt med sina föräldrar). För den sakens skull är den rolig. Amy ironiserar och bjuder på sig själv och inser att hon mött sin överman i yngsta dottern Lulu – efter att ha drillats hårt för att bli en violinist i världsklass sade hon vid 13 års ålder stopp och belägg och gick sin egen väg och som läsare jublar jag nästan högt. Som betraktelse av västerländskt föräldraskap och i egenskap av svaret på frågan hur det kommer sig att så många underbarn har rötter i Asien är den definitivt värd sin läsning.

Som icke-förälder förespråkar jag helt och hållet att man som förälder ställer krav, men jag förespråkar även en frihet under ansvar, en tillåtande attityd gentemot barnens egna val. Och jag förespråkar definitivt betraktandet av barn som sina egna individer i stället för som en förlängning av sina föräldrar!

Amy Chua är, liksom maken Jed, juridikprofessor på Yale. Deras döttrar, Sophia och Louisa, är idag 20 respektive 17 år gamla. Amy har en hemsida här och syns även på Twitter. Även Sophia och Louisa twittrar och Sophia, som numera läser vid Harvard, har också en egen blogg som man hittar här.

Förtidspensionären och änkemannen Jacob Niller lever ett lugnt och välordnat liv. Han bor ensam i en trerummare i Gamla stan i Stockholm och utöver en golfresa då och då och den lottorad han lämnat in varje vecka i fem års tid gör han inga större utsvävningar. En vårmorgon ringer hans telefon och uppringaren presenterar sig som vinstambassadör på Svenska Spel: Jacob Niller har vunnit Drömvinsten! Den största någonsin – nästan en kvarts miljard kronor. Jacob är tydlig med att han vill förbli anonym, men han hinner knappt lägga på luren förrän kvällspressen och alla andra får nys om saken och Jacob får fullt sjå med att försöka hålla sig undan. Han beslutar sig tidigt för att skänka en större summa pengar, ett ”tionde”, till välgörenhetsorganisationen Vita Stjärnan, men alla andra som kontaktar honom och ber om ”ett litet bidrag” – och det är det en hel del som gör, både organisationer och privatpersoner – avfärdar han. Alla utom en. En viss Karl Elfenben dyker plötsligt upp och påstår sig vara Jacobs okände lillebror.

Jag blev kontaktad av en kommunikationsbyrå som undrade om jag ville läsa en bok där jag så att säga skulle få känslan av att vara huvudperson genom att jag skulle få en specialutgåva som var anpassad till mig. Jag tackade ja och boken landade i brevlådan inom kort med ett annat omslag än det som avbildas ovan (och mellan sidorna satt en Trisslott instucken – som det var en liten vinst på). På ”mitt” omslag finns, i stället för kollaget ovan, ett brev från Svenska Spels vinstambassadör där det meddelas att jag ”fått chansen att bli Sveriges nya Rekordvinnare”. Även i baksidestexten förekommer mitt namn. En tid senare fick jag även ett brev från ”Vita Stjärnan” i vilket de hoppas att jag ska göra en donation (detta brev var väntat – en och annan bokbloggare hade skvallrat). Då hade jag ännu inte börjat läsa boken än – jag har haft en del att stå i, så den har helt enkelt fått vänta till nu.

Så kände jag mig som huvudpersonen? Nej. Ärligt talat kändes det mest konstigt att se mitt namn i tryck så där – det står dessutom ”K. Olsen”, som jag i regel undertecknar e-post med, i stället för hela namnet – och det var svårt för mig att finna identifikation med Jacob Niller: han är 58 år, ensamstående och spelar golf och jag är exakt hälften så gammal, gift och totalt ointresserad av golf.

Efter att ha läst ungefär en tredjedel bestämmer jag mig för att lägga boken åt sidan. Den lyfter inte riktigt, det saknas spänning och driv, och det finns en del saker som bidrar till det: bokens fiktiva tidningstexter känns inte trovärdiga och det gör inte heller det faktum att Jacob helt plötsligt sänker garden så mycket som han gör när Karl Elfenben dyker upp, karaktärerna är ganska platta och stereotypa och även om boken är ganska snabbläst som sådan så är den inget litterärt under.

Pieter Tham är journalist, finansman och författare. Rekordvinnaren, som tog tre år att skriva, är hans andra roman.

Minou har blivit dumpad av sin pojkvän Isak. Han har träffat en annan, flytt fältet och lämnat ett kassettband efter sig, för han ville ”tala till punkt”. Livet är i största allmänhet ganska knackigt: inte nog med att Isak har gjort slut efter fyra år tillsammans – vännerna är inte vad de en gång var, relationerna till den biologiska familjen är svajigare än någonsin och studierna i litteraturvetenskap är på väg åt helvete. Minou försöker festa bort smärtan, utan framgång. Hon känner det som att hon har ett hål i huvudet där förnuft och impulskontroll läcker ut och ondskefulla tankar tar sig in. För att komma över Isak, hitta sig själv och fly verkligheten drar hon till San Sebastián i Spanien på obestämd tid. Där träffar hon grönsakshandlaren Owen (även känd som ”Satan”) som får ge tröst och agera språngbräda innan hon återförenas med sin bror Karl som skolkar från en jobbresa i Madrid för att resa upp och träffa sin syster i San Sebastián. Minou, livet och allting är misär, men långsamt hittar hon sig själv, den hon är utan Isak, och reser sig ur askan.

Enligt en citerad recension på baksidan är boken ”som gjord att läsas i en sittning”, men det klarade jag inte av. Misären är stundvis överväldigande, vilket var jobbigt men egentligen bra. Jenny Jägerfeld skriver mycket inlevelsefullt, så jag var helt enkelt tvungen att läsa lite i taget. Boken är bra men lite pratig och lyfter inte riktigt, å andra sidan så kommer ju den där tunga känslan av att den är så inlevelsefullt skriven. Det enda som egentligen stör mig – irritationen stannar kvar under hela läsningen som en våt filt – är detta: Minou har sex med Owen. För att få lov att ens vara sexuell måste hon betala för detta genom att leva i misär, för hade hon inte levt i misär och överanalyserat sexet så hade det blivit en porrbok – och det går ju inte för sig. Jag förklarar denna litterära sexteori närmare i den här recensionen av Puma Swedes självbiografi på LitteraturMagazinet och i Det känns konstigt att vakna i sin egen säng av Sophie Adolfsson, också recenserad på LitteraturMagazinet, ses sexteorin i praktiken. Och detta stör mig. Kan inte Minou få vara kåt och ha galet bra sex utan vare sig begränsningar eller förbehåll? Utan misär? Misären är visserligen svårt att undvika – hon har ju precis blivit dumpad och mår jättedåligt – men hon hade ju kunnat låta bli att älta sexet (”Sällan varit så här kåt. Känner jag mig kränkt? Är jag kränkt? Kränkt och kåt?” s. 137; ”Kramar jag en våldtäktsman?” s. 181). Är vi så rädda för sex? Måste sex alltid betyda något? Är det förbjudet att göra dåliga val? Måste sex alltid vara jättebra? För den som vill bilda sig en egen uppfattning kommer jag att lotta ut ett exemplar av Hål i huvudet.

Jenny Jägerfeld är psykolog till yrket men även verksam som lektörsläsare, fackgranskare och frilansskribent. Hål i huvudet är hennes debutroman som några år senare följdes av Här ligger jag och blöder som sedermera vann Augustpriset.

Jag läste Bakom den nakna huden i höstas och recenserade den här. Nu har jag flyttat den till LitteraturMagazinet.

Julfirandet hos Paul har blivit en tradition. Paul, Seppo, Bengt och Lars-Åke är på sätt och vis Rasmus och Benjamins nya familj – deras biologiska familjer har antingen fallit sönder eller förvisat dem. Fast Reine finns inte längre med dem – för honom gick det fort. Den hemska sjukdomen är inte längre något som sker ”där borta i USA”. Den har kommit hit. Den är en del av vardagen och den har även tagit sig in i familjen kring Paul: Reine är död, Lars-Åke är svårt sjuk, alla är rädda och innan 80-talet övergår i 90-tal kommer flera män i gruppen att ha fått HIV.

När tar man livet av sig? När man får diagnosen, eller när de första symtomen på AIDS kommer? Eller väljer man i stället, som Reine, att att tyna bort i skam och svåra plågor, isolerad på sjukhusets infektionsavdelning? Mediedrevet och hatet mot homosexuella och HIV-smittade är enormt. Var och varannan dag möts vännerna av krigsrubriker och en retorik värdig Nazityskland: Homosexuella män riskerar att smitta ”oskyldiga”; det finns homosexuella män som av vrede och hat medvetet försöker sprida smittan vidare; HIV-smittade ska tatueras och helst isoleras i särskilda kolonier; HIV är Guds straff …

I recensionen av del ett (Kärleken) liknade jag boken vid känslan när man dras uppför branten i en berg- och dalbana och snart ska kastas utför stupet. Och sådan är del två. Det finns ingen återvändo. Läsaren tippas över krönet och faller handlöst ned i avgrunden: om det fanns hopp och framtidstro i del ett präglas del två i stället av sorg och vrede. Mest vrede. Jag sträckläste boken och blev så jävla arg. Mitt i natten satt jag i min läsfåtölj och var så jävla arg! På Reines mor och styvfar, på Rasmus och Benjamins föräldrar, på Benjamins jävla församling, på alla jävla journalister och alla jävla människor som ska föreställa vårdpersonal! Jag förstår rädslan, men vart fan tog medmänskligheten vägen?

Det blir ju inte bättre av att så få verkar ha lärt sig av historien heller. Dels fortsätter kvällstidningarna med sina krigsrubriker och faktaförvrängningar i största allmänhet, dels är okunskapen kring HIV i synnerhet fortfarande stor – trots att det gått 30 år! I Skånskan läser jag att 23 procent av deltagarna i en stor, ännu opublicerad, studie trodde att HIV smittades via myggbett. Även Sveriges Radio har samtalat med forskaren bakom studien och i den intervjun framgår det att nästan en av fem skulle undvika nära kontakt med människor som har HIV och att hela åtta procent skulle kräva att en smittad kollega fick tillgång till en egen toalett. Skämmes ta mig fan! 30 ÅR! Det finns mängder av artiklar, böcker, filmer och webbsidor på alla nivåer från relativt lättläst till valfri avancerad akademisk utrikiska – och noll ursäkter!

Jag är född i början av 1984 och minns delar av medierapporteringen kring HIV/AIDS från sista tertialen 1986 och framåt. För 13 år sedan skrev jag ett omfattande skolarbete om HIV. Torka aldrig tårar utan handskar återuppväcker den arga och rebelliska 16-åringen i mig och jag får lust att gå ut och slå trilogin i huvudet på folk. ”Läs den!” vill jag vråla. Tredje och sista delen (Döden) kommer i höst. Jag räknar ned. Hur ska jag stå ut?

Jag fascineras av att nordkoreaner som lämnat sitt land kallas för ”avhoppare” i stället för ”flyktingar” eller ”utvandrare”. Det säger en del om världens mest isolerade land – man skulle kanske till och med kunna tala om världens största sekt? Överhuvudtaget är Nordkorea ett land som fascinerar mig. Journalisten Barbara Demick är minst lika fascinerad: 2001 bosatte hon sig i Seoul, Sydkorea, för att där arbeta som utrikeskorrespondent för Los Angeles Times. Hennes uppdrag var att rapportera från både Syd- och Nordkorea, trots att det var och är svårt – för att inte säga nästan omöjligt – för journalister (särskilt amerikanska sådana) att ta sig in i landet. I den mån de alls släpps in förses de med vakter, vilket omöjliggör en objektiv nyhetsrapportering. För en artikelserie i Los Angeles Times intervjuade Barbara avhoppare från Chongjin som är Nordkoreas tredje största stad, belägen nära den kinesiska gränsen i landets nordöstra hörn, och inte alls är så tillrättalagd som ”turiststråken” i Pyongyang. Boken bygger på sju års samtal med nordkoreaner och i boken lär vi känna några av dem närmare.

Jag bor i ett att världens friaste och rikaste länder med i princip oändliga valmöjligheter i både det stora och det lilla. Jag har svårt att föreställa mig livet i ett så slutet land med så stora begränsningar och svårt att förstå hur Nordkoreas ledare kan behandla sitt folk på det viset. Därför blir Barbara Demicks reportage så svårt att lägga ifrån sig. Med Nordkoreas historia som fond får läsaren ta del av intressanta livsöden och svårigheterna som det innebär att, efter en uppväxt i Nordkorea, anpassa sig till livet i ett så modernt och rikt land som Sydkorea.

Barbara Demick är journalist och chef för Los Angeles Times nyhetsbyrå i Kina. Hon har tidigare gett ut boken Logavina Street (nyutgiven förra året med titeln Besieged) om livet i Sarajevo under Bosnienkriget. Både Barbara och Inget att avundas har nominerats till och belönats med flera prestigefulla priser. Barbara finns på Twitter och på bokens hemsida finns extramaterial. Inget att avundas kommer även att filmatiseras.

I Svenska Dagbladet läser jag en intervju med Per Wästberg och ryser. Han har naturligtvis rätt till sin egen tolkning och upplevelse (men inte tolkningsföreträde!), men efter att ha läst hans dotters självbiografi framstår vissa uttalanden som lite läskiga:

Att skriva om en uppväxt som vilar på en avgrund, vilket är hennes tema, är konstnärligt mycket fruktbart och något jag skulle ha accepterat i en roman. Men jag tycker det är kolossalt feltolkande av en dotter, som ändå levt så nära oss, att hennes mor och jag ville dölja något under en estetiskt vacker yta.

Jag har behövt ljus och rymd för min mentala hälsa. Efter resor till kåkstädernas helveten var det viktigt att komma hem till det som inte var kaos.

Min recension av Om man håller sig i solen finns på LitteraturMagazinet.

I slutet av förra året beslutade sig Pär Ström att sluta blogga efter att ha drabbats av regelrätta hot. Tråkigt, tyckte jag. Ja, hans argumentation var kanske en aning tillspetsad och ja, han var obekväm, men det han fick utstå var lågt och ovärdigt. I stället för att diskutera sakfrågan var det många som hänföll till recensioner av hans utseende, halmdockor och guilt by association.

Men Pelle Billing fanns ju kvar … i fyra dagar till, skulle det visa sig. Som en blixt från klar himmel och helt oväntat meddelade han, bara några dagar efter att Pär Ström lämnat scenen, att även han drar sig tillbaka. Också väldigt tråkigt, men hans bok – Jämställdhetsbluffen – som kom ut i september finns ju kvar. Jag har recenserat den på LitteraturMagazinet.

Det är tidigt 1980-tal. Efter studenten lämnar Rasmus den lilla värmländska orten Koppom för Stockholm. Han vill bort från den sömniga orten, bort från mobbarna, bort från en tillvaro han aldrig passat in i. Bort från en plats där det inte finns plats för homosexuella. I hela sitt liv har han dolt för alla vem han är, men i Stockholm, möjligheternas stad, ska han äntligen få vara sig själv! Nyinflyttad och vilsen gör han sitt bästa för att knyta nya kontakter i stadens gayvärld. I Stockholm finns även Benjamin som är djupt troende och aktiv i Jehovas Vittnen. I sekten finns hela hans identitet och han begraver sig i missionsarbete för att slippa ta tag i och hantera det faktum att han är homosexuell – en stor synd! Båda träffar på Paul – Rasmus på Klara norra kyrkogata och Benjamin när han knackar på hos Paul  i tjänsten – och bjuds in till dennes julfest. Så möts deras vägar och kärlek uppstår. Men i bakgrunden lurar något stort och hemskt. Från USA kommer rapporter om vissa ovanliga sjukdomar – bland annat Kaposis sarkom och Penumocystis – som helt plötsligt börjat drabba homosexuella män och rapporter om hur dessa män tynar bort och dör. I massor.

Jag väntade hur länge som helst med att läsa Torka aldrig tårar utan handskar (inköpt – och signerad – på Bokmässan) eftersom jag inväntade rätt tillfälle och rätt sinnesstämning, men igår tröttnade jag på att vänta och sträckläste boken, vilket visade sig vara ett helt korrekt beslut. Nu återstår bara frågan om hur man i en recension gör en sådan bok rättvisa? Jag tror inte att det går, eller: Jag finner inte orden att göra den här boken rättvisa.

Med referenser till och citat från tidens nyhetsrapportering ges historien liv och bakom orden och Gardells karaktäristiska stil lurar ilskan och sorgen, dock stundvis blandat med hopp och framtidstro. Hoppet och framtidstron innan HIV på allvar slog till, vill säga. Trilogin ger en möjlighet att fördjupa berättelsen: i den här första delen byggs persongalleriet upp – Rasmus och Benjamin får vi lära känna redan som barn – och läsaren introduceras till Stockholms gayvärld. Del ett är som ett crescendo, eller som känslan när man utan återvändo dras upp, upp, upp i en berg- och dalbana och snart ska kastas utför stupet.