..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Det är tidigt 1980-tal. Efter studenten lämnar Rasmus den lilla värmländska orten Koppom för Stockholm. Han vill bort från den sömniga orten, bort från mobbarna, bort från en tillvaro han aldrig passat in i. Bort från en plats där det inte finns plats för homosexuella. I hela sitt liv har han dolt för alla vem han är, men i Stockholm, möjligheternas stad, ska han äntligen få vara sig själv! Nyinflyttad och vilsen gör han sitt bästa för att knyta nya kontakter i stadens gayvärld. I Stockholm finns även Benjamin som är djupt troende och aktiv i Jehovas Vittnen. I sekten finns hela hans identitet och han begraver sig i missionsarbete för att slippa ta tag i och hantera det faktum att han är homosexuell – en stor synd! Båda träffar på Paul – Rasmus på Klara norra kyrkogata och Benjamin när han knackar på hos Paul  i tjänsten – och bjuds in till dennes julfest. Så möts deras vägar och kärlek uppstår. Men i bakgrunden lurar något stort och hemskt. Från USA kommer rapporter om vissa ovanliga sjukdomar – bland annat Kaposis sarkom och Penumocystis – som helt plötsligt börjat drabba homosexuella män och rapporter om hur dessa män tynar bort och dör. I massor.

Jag väntade hur länge som helst med att läsa Torka aldrig tårar utan handskar (inköpt – och signerad – på Bokmässan) eftersom jag inväntade rätt tillfälle och rätt sinnesstämning, men igår tröttnade jag på att vänta och sträckläste boken, vilket visade sig vara ett helt korrekt beslut. Nu återstår bara frågan om hur man i en recension gör en sådan bok rättvisa? Jag tror inte att det går, eller: Jag finner inte orden att göra den här boken rättvisa.

Med referenser till och citat från tidens nyhetsrapportering ges historien liv och bakom orden och Gardells karaktäristiska stil lurar ilskan och sorgen, dock stundvis blandat med hopp och framtidstro. Hoppet och framtidstron innan HIV på allvar slog till, vill säga. Trilogin ger en möjlighet att fördjupa berättelsen: i den här första delen byggs persongalleriet upp – Rasmus och Benjamin får vi lära känna redan som barn – och läsaren introduceras till Stockholms gayvärld. Del ett är som ett crescendo, eller som känslan när man utan återvändo dras upp, upp, upp i en berg- och dalbana och snart ska kastas utför stupet.

På Bokmässan erbjöds en kortprenumeration på det nya läsmagasinet Books & Dreams. Jag fick första numret med mig direkt och det recenserades här på bloggen i början av oktober. Recensionen avslutades med konstaterandet att det behövdes en rejäl uppryckning. Nummer två dök upp i förra veckan. Blev det någon uppryckning? Det korta svaret är ”nej”. Det långa svaret följer nedan.

Förordet består i princip av konstaterandet att tusen personer tecknade en prenumeration under Bokmässan (= en procent av Bokmässans besökare) samt tre citat från läsare. En av dem undrar varför tidningen heter Books & Dreams, ”måste verkligen allt heta något engelskt nuförtiden?” – en berättigad fråga, som besvaras med att tidningen ”är ett magasin och ett varumärke som vill sträcka sig utanför Sveriges gränser”. Inte för att leta problem, men resten av tidningen är på svenska? Förordet föregås av fyra helsidesannonser, efterföljs av sex sidor som på olika sätt handlar om Books & Dreams – prenumerationserbjudande, inbjudan till event samt fotokollage från Bokmässan och ett tidigare Books & Dreams-event – och därefter ytterligare en helsidesannons. Jag blir inte av med reklambladskänslan. Först på sidan 18 börjar tidningen ”på riktigt” med några korta notiser, varav en gör antagandet att succén för Femtio nyanser av honom (E. L. James) antas bero på ”discreetly digital-trenden, läsplattans förmåga att dölja pinsamma bokinköp …” Än en gång väcks misstanken att jag nog inte tillhör målgruppen. Dock vill jag ge ett litet pluspoäng för notisen på sidan 19: Mando Diao ska tonsätta Gustaf Fröding och denna notis gör i alla fall en ansats till att frångå det ytliga koketterande som jag kritiserar så hårt. Glädjen blir dock kortvarig. Jag vänder blad och möts av – koketterande: en notis om Karl Lagerfelds nya parfym Paper Passion. Den är ju i sig helt okontroversiell, men i den här kontexten – att litteratur är något som är ”lyx”, något att kokettera med – blir det något jag stör mig på. Irritationen förstärks av detta citat från notisen intill: ”Vem slog fast att kvinnor skulle älska omslag med treords-meningar (sic!) i blandade mjuka typsnitt och pastellfärger mot enkel vit bakgrund, helst tillsammans med någon form av grönsak?”

Apropå koketterande: Läs om ”snygg belysning” för lässtunden på sidan 57; på sidan 65 får jag veta att ”böcker som gör skillnad” är en ”växande trend i  bokhyllan” och så två sidor med coffeetable-böcker (det där med kontext – igen). Att ”Syrade grönsaker är det nya svarta” (citat, s. 61) har visserligen inget alls med böcker att göra, men mat äter man väl för att det är gott och inte för att vara trendig? På sidan 75 kan vi läsa om ”skräcktrenden”.

Att det går trender i både det ena och det andra är ett tämligen okontroversiellt påstående. Det som skaver är allting ska reduceras till något trendigt, en accessoar, något att bära som en snygg handväska, något att – förlåt upprepningen – kokettera med. Att äga vissa böcker är trendigt (läsa dem gör man i undantagsfall?), att läsa snuskiga böcker på läsplatta är trendigt, böcker är en inredningspryl; ät viss mat för att den är trendig. Vad hände med att göra något eget? Något meningsfullt?

Tidningens första intervju är den med Jojo Moyes och även om jag känner igen mig själv i henne så är intervjun spretig, hoppig, ytlig: elva rubriker avhandlas som hastigast. Mönstret upprepas sedan, mer eller mindre, i övriga intervjuer och formulär 1a-känslan kvarstår från förra numret. Louise Boije af Gennäs säger intressanta saker om föräldraskap och politik men får aldrig utveckla sina tankegångar och när jag läser intervjun med John Irving ekar den av frågorna som aldrig ställdes.

Trots att detta nummer av Books & Dreams kom ut ungefär samtidigt som boksmällan efter Bokmässan börjat släppa sitt grepp finns det inte ett endaste litet reportage om Bokmässan. Däremot ett om Frankfurtmässan, där Sofi Oksanens ”lilaslingade dreads lyser upp lokalen” där hon ”avspänd … står och snurrar ett drinkglas (whisky sour är favoritdrinken … tidigare var det cosmopolitan)”. Om hennes författarskap sägs endast att nya boken När duvorna försvann har sålts till 43 länder och att Sofi vill skriva tills hon dör.

Över en kopp ”stark cappuccino” pratar Books & Dreams representant på mässan med författaren Linda Olsson. Hon är besviken på Nya Zeelands mässprestation: ”De har tagit hit 70 nya zeeländska författare, men så får de knappt synas”, säger hon och tipsar om den mycket produktiva nya zeeländska författaren Janet Frame, utan att denne med ett ord presenteras för läsaren. Stolpe ut och snabbt vidare till nästa punkt. Detta är återkommande – fokus ligger på namedropping, försäljningssiffror och ett och annat snabbt citat.

Efter att ha läst förra numret undrade jag var läsaren fanns. Med undantag för citaten i förordet dröjer det till sidan 45 innan vi får en hastig skymt av den vanliga läsaren, i form av den bokcirkelpresentation som känns igen från första numret, och efter detta återkommer hen aldrig mer igen.

Jag får känslan att precis allt ska pressas in på strax under 100 sidor – bok-, mat- och resemagasin i ett – och därför blir resultatet snabbt, ytligt och rumphugget. Jag hade gärna sett att man valt ett – eller maximalt två – ämnesområden: böcker och resor eller böcker och mat. Helt plötsligt uppstår oanade möjligheter och utrymme till fördjupning.

Jag tror att Books & Dreams och jag har nått vägs ände.

Igår överlämnade 2012 års bokbloggsambassadörer, som var 20 till antalet, uppdraget till tolv nya bokbloggare! Från Bokbloggsmaffian Syd kommer The Book Pond och Västmanländskan och de får sällskap av Läsa och lyssna, TidningsIda, Boktjuven, Fabulerat, Nobelprisprojektet, Marcusbiblioteket, Ordförrådet, Socialistsimon, Suzann Sexeducator och Bokugglan. Grattis! Ni har ett jätteroligt år framför er!

Idag är det ett år sedan jag sålde min bil! En koll mot bilregistret avslöjar att köparen fortfarande har kvar den och att den gick igenom besiktningen den tolfte november med drygt 20 000 mil på mätaren.

I princip har jag bara saknat att ha bil de där gångerna när jag måste hinna med skola, jobb och tjugo ärenden på en och samma dag samt de gånger vi åkt iväg någonstans och haft Rex med oss. I övrigt går det för det mesta utmärkt att förflytta sig på andra sätt, även om Skånetrafiken ofta testar mitt tålamod.

Den stora fördelen med att vara utan bil syns i plånboken. Under det gångna året har jag – i stället för att tanka i några tusen i bilen varje månad – köpt en väldig massa böcker, en bokhylla och länge efterlängtad MacBook, varit på Bokmässan och på semester i Spanien i tre dagar vardera, samt bokat och betalat två hotellrum i München nästa år (Oktoberfest).

Nej, inte Mackan Edlund utan den här:

Efter 22 år som inbiten Windowsanvändare och flera års funderingar på att testa Mac så har jag nu gjort slag i saken. Det är min första helt egna dator på flera år (netbook:en jag hade på Bokmässan räknas inte eftersom den knappt klarar mer än en miniräknare), vilket är skönt. Tidigare har jag använt vår gemensamma Windowsdator till allt, men nu övergår den till att bli det den var tänkt som: ett komplement till våra bärbara (och min primära arbetsdator).

Jag har ju velat ha en EXPEDIT-hylla länge, men jag har skjutit på det och skjutit på det lite till. Det är mycket pengar och jag har ju klarat mig med dubbla rader i BILLY-hyllorna, men efter Bokmässan blev läget akut. Jag har fem papperskassar med böcker i sovrummet och tre staplar på TV-bänken. Så nu har jag äntligen beställt en EXPEDIT. Den största. Och dyrt blev det. Preliminärt leveransdatum är den 20:e november. Åh, så kul jag ska ha!

Det var ett tag sedan vi bokbloggare drog ihop något, men igår, med bara några dagars varsel, träffades vi några stycken på restaurang Gattostretto på Kattesund i centrala Lund. Trots att det var snabbt påkommet blev vi ändå några stycken: Boktycke, Schitzo-Cookie, Unga böcker, Juliadagbok (ny), Bokföring enligt Monika (äntligen!) och Västmanländskan (ny). Samtalet kom att handla om fula bokomslag, hur man får med sig 90 böcker (eller egentligen drygt 70, några gick ju med post) från Göteborg till Lund och så den stora bristen på event för bokbloggare i södra Sverige.

Nästa gång tänkte vi försöka arrangera något mot slutet av november, så om vi flaggar lite redan nu kanske vi blir fler?

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Det har väl knappast gått någon förbi vem det var som vann Nobelpriset i litteratur, och en av veckans frågor är naturligtvis om det var rätt person som kammade hem priset?

Jag ska först och främst erkänna två saker: Den första är att jag fram tills väldigt nyligen var totalt ointresserad av Nobelpriset; mitt intresse ökade lite i och med att Peter Englund tog över efter Horace Engdahl som ständig sekreterare för Svenska Akademien, men har kanske främst ökat i och med att jag blivit insyltad i bokbranschen och bibliotekssfären och även börjat ta mitt bokbloggande på större allvar. Man vill ju inte begå tjänstefel, men för den sakens skull är jag fortfarande inte jätteintresserad. Den andra är att jag har jättedålig koll på Mo Yan, även om jag tycker att det är roligt att litteratur från länder utanför det vi kallar ”västvärlden” lyfts fram. Dock ställer jag mig lite undrande till att endast tolv av 108 nobelpristagare (elva procent) har varit kvinnor. Därmed inte menat att priset ska kvoteras, för jag är i övrigt ingen anhängare av kvotering, men att det onekligen är en aning knepigt att så få kvinnor har belönats trots att det finns så många goda kvinnliga författarskap. Här vill jag dock slå ett slag för Orangepriset, även om jag tycker att finansieringen av det är en aning problematisk.

Den här veckan ställs även en bonusfråga: Hur många böcker finns just nu i din att-läsa-hög?

Jag har tidigare inte haft någon att-läsa-hög utan bara en inofficiell icke nedskriven kölista, men den senaste tidens våg (med mina mått mätt) av recensionsexemplar och besöket på Bokmässan har tvingat mig till att faktiskt ha någon sorts tydlig läsplanering, varför jag i dagsläget har 10-15 böcker som jag anser att jag bör läsa inom den närmsta framtiden. Om man ska tro på aNobii så kan antalet dock räknas i hundratal.

Jonas Gardell och hans nya bok Torka aldrig tårar utan handskar hade flera programpunkter under Bokmässan, bland annat ett framträdande på Litteraturscenen på fredagen och ett seminarium på lördagen. Jag närvarade vid båda dessa mycket starka framträdanden där Jonas öppenhjärtigt berättade om hur polis, journalister och hela samhället behandlade homosexuella och HIV-smittade på 1980-talet. Han inledde med att berätta att han inte grät en endaste liten tår under det flera år långa arbetet med romansviten, men desto mer när det var dags att börja prata om den. ”Som en dammlucka av sorg”, säger han och förvarnar om att han kommer att gråta under framträdandet också.

Och så berättade han om den där gången när han och Mark hade varit på IKEA och köpt en bokhylla, blev jagade med kniv och polisen tyckte att de skulle visa förståelse för att homosexuella par kunde uppfattas som ”provocerande”; om hantverkarna som sprejade ”bögjävlar” över en hel vägg i deras lägenhet och att de lät bli att anmäla för det var så det var och om den där gången när han var på restaurang och en annan besökare fimpade i hans mat.

Han berättade om den unge mannen som låg isolerad på infektionsavdelningen på Roslagstull sjukhus. På grund av skammen hade han dömt sig själv att dö i ensamhet och nu låg han apatisk i outhärdliga smärtor och grät. Ett ungt sjukvårdsbiträde – iklädd föreskriven skyddsutrustning: munskydd, handskar och skyddsrock – skulle byta handskar och utan att tänka sig för sträckte hon fram sin nakna hand och torkade bort tårar från den unge mannens kind. När hon kom ut från isoleringen fick hon en utskällning av den äldre sköterskan: ”Torka aldrig tårar utan handskar!”

Jonas grät, hela publiken grät. På lördagens seminarium grät och skrattade vi om vartannat.

Allt som står i böckerna är sant och ikväll kl. 21:00 på SVT1 sänds första delen av TV-serien.

På LitteraturMagazinet har jag publicerat ett kort referat från det mycket intressanta seminarium om bibliotekariens kompetens som ägde rum på Bokmässan.