..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: För en tid sedan ställde Bokhora frågan om det är finare att läsa på originalspråk. Jag deltog inte själv i debatten, men för att spinna vidare på frågan skulle jag gärna vilja veta om ni alltid försöker att läsa de böcker ni kan på originalspråket eller om ni hellre väntar på de svenska översättningarna?

Ett tag hade jag inställningen att jag skulle läsa all engelskspråkig litteratur på originalspråket, men det blev en på många sätt inte särskilt hållbar inställning: engelskspråkiga böcker är dyrare, de tar längre tid att läsa och vad gör jag om jag spontanhandlar böcker och hittar en bok jag gärna vill läsa men som råkar vara översatt? Köper översättningen och bryter min princip eller avstår från att köpa och köper boken på originalspråk senare i stället? Idag håller jag någon sorts medelväg: är det rimligt att anta att språket utgör en särskilt viktig del av läsupplevelsen så läser jag på originalspråk, annars går det precis lika bra på svenska. I praktiken har detta lett till att jag alltid läser vissa författare på engelska och att jag varje år köper en del engelskspråkiga böcker som verkar intressanta men vars svenska översättning antagligen kommer att dröja eller inte komma alls. Vad gäller diskussionen kring fint eller fult så tror jag inte ens på en sådan dikotomi så den lämnar jag därhän.

Efter att ha tillbringat torsdagskvällen på mingel med Bokhora så drog några av oss vidare till Park där jag av en händelse träffade mina arbetsgivare, så det blev ganska sent. Och jag var ganska vansinnigt seg morgonen efter.

Jag har varit dålig på att blogga, upptagen med att springa på mässan och inte särskilt benägen att blogga när jag allt jag försöker göra med min dator innebär krig. Torsdagen ägnades mest åt att lära sig orientera sig inne på mässan och känna lite på seminarierna. Fredagen var desto bättre. Under morgondagen ska jag försöka skriva i alla fall några blogginlägg om fredagen.

Nu ska jag sova, för kl. 10:00 är det dags för bokbloggsmingel i R3!

När Johanna och Daniel väntade sitt första barn så var ”vänta bara!” något de fick höra ofta och mycket. Alla var experter på föräldraskap och alla ansåg sig veta bäst – vad Johanna och Daniel själva tyckte och planerade var lite mindre viktigt, för, som de skriver i inledningen: ”Det mesta skulle vi vänta på och, det var underförstått, så småningom också ändra uppfattning om så att det stämde in med hur de själva såg på föräldrarollen.” Som om det bara finns ett sätt att vara förälder på. Så de gjorde på sitt eget sätt och så gott de kunde – och skrev en bok om sina upplevelser. Och det började inte alls som de hade tänkt sig: Johanna hade helt och hållet ställt in sig på att föda naturligt, men kroppen ville annorlunda och Tage föddes med kejsarsnitt fem veckor för tidigt. Och tro nu inte att bara ett barn räcker för att som förälder har något att säga till om. Alls icke. Minst två ska man ha. Flerbarnsföräldrarna vet bäst. Men Daniel och Johanna (och lille Tage) redde sig ganska bra ändå.

När 2 blev 3, i vilken Johanna och Daniel har turats om och skrivit vartannat kapitel, handlar inte så mycket om just barn, men desto mer om livet som förälder. Daniel tog all föräldraledighet och vittnar om omgivningens syn på honom som duktig men lite inkompetent – och Johanna berättar om de negativa attityder hon mötte i och med att hon inte var föräldraledig. Här avhandlas även lagens och de sociala myndigheternas syn på fäder, förhållandet till andras barn, umgänget med barnfria vänner, relationen till de egna föräldrarna och mycket mer.

Jag har inga barn, men uppskattar ändå När 2 blev 3 – flera av de frågor som tas upp i boken har jag själv funderat kring. Författarna är personliga och de delar med sig av både det positiva och det negativa och jag känner igen mig i en del trots att jag är barnfri. En varm bok, full av känslor, som jag tror att de allra flesta, med eller utan barn, kan hämta något ur och ta med sig. En passage jag uppskattade var den där Daniel sätter fingret på pedofilskräck och diskussionsklimat. Han inleder på sidan 115:

Jag läste nyligen att det finns pappor som helst inte byter blöja på sina döttrar, de har fått för sig att det inte är tillåtet för dem att röra vid döttrarnas könsorgan, något som är svårt att undvika när man ska avlägsna resterna av en riktigt smaskig bajsblöja. Jag vet inte om det verkligen stämmer och om det i sådant fall beror på genuin rädsla eller bara ett osmakligt sätt att slippa byta blöjor, men faktumet att det faktiskt inte låter helt osannolikt att det skulle kunna vara verklighet tycker jag räcker.

Jag säger bara ett ord: Familjeliv. Jag läser där ibland bara för att få förfasa mig lite. Nåväl, på sidan 116 sätter Daniel fingret på de funderingar kring diskussionsklimatet i stort som jag har haft länge:

Men min son sover inte ett dugg tryggare om natten bara för att vi driver samhällsklimatet i en riktning där vi moraliserar kring nakenhet, dömer översättare till fängelse för innehav av japanska mangaserier och misstänkliggör hipsterpappor på Södermalm som redan från början är ängsliga för sitt eget bästa i hur de ska hantera sina barn.

Daniel Åberg är kultur- och teknikjournalist samt författare med två romaner i bagaget. Han bloggar här och twittrar här och är gift med Johanna Ögren som är kommunikationskonsult och grundare av bokbloggen Bokhora, tekniksajten Lilla gumman, teknikmagazinet Gadgette samt en av författarna till Lilla gummans gör-det-själv-guide. Hon bloggar om teknik och hemmafix här och lite mer personligt här och är även mycket aktiv på Twitter. Tillsammans har de sonen Tage, född i mars 2010, som trots sin ringa ålder redan har en bildblogg och ett eget konto på Twitter.

Nu har jag äntligen sammanställt någon sorts planering för Bokmässan. Detta är första året jag är på mässan alla fyra dagarna och som vanligt har jag fullspäckat schema så där krockar uppstår beslutar jag på plats vilken programpunkt jag känner för. Så här ser torsdagens schema ut:

10:00-10:20 Folkbiblioteket – ett störtat pelarhelgon? i seminarierum J1.

11:00-11:45 En rosa pedagogik i seminarierum H1.

12:00-12:20 Hur roligt får det bli? i seminarierum F4.

12:30-12:50 Radikalhögerns Europa i seminarierum F4.

13:00-13:45 Bibliotekariernas kompetens i framtidens bibliotek i seminarierum G4.

14:00-14:45 Är extremisten också människa? i seminarierum K2.

(14:50 Hämta nyckeln till boendet.)

15:00-15:30 Författare och bibliotekarie -  en omöjlig kombo? på Litteraturscenen, A01:60.

15:30-15:50 Hur pratar man sex med elvaåringar? i seminarierum F5.

16:00-16:45 Sociala medier och bokens framtid i seminarierum G4.

17:00-17:20 Erotik för unga på Ung Scen, Barnens Torg.

17:00-19:00 Mingel med Sekwa i monter B09:10.

20:00 Bokhoramingel på Scandic Rubinen.

För andra året i rad delar Forma Books ut sitt bokbloggspris till ”den bokblogg som på bästa sätt uppmärksammar litteraturen och skapar ett alldeles eget rum för den bokintresserade att vistas i”. Förra året vann Bokhora, men i år kommer prissumman på 25 000 kr. att delas mellan två bloggar: en som enbart skriver om barn- och ungdomslitteratur och en som har större fokus på vuxenlitteratur. Fram till den 18:e juni kan man nominera bokbloggare och prisutdelningen äger rum den 29:e september i Formas monter på Bokmässan.

Kajsa Ekis Ekman har skrivit en angelägen bok om prostitution och surrogatmödraskap och om hur dessa praktiker har gått från att vara avskydda till att bli hyllade; om hur prostitution blev sexarbete och den prostituerade blev entreprenör. Hon lyfter fram de prostituerade kvinnornas levnadsförhållanden och beskriver det hårda livet som surrogatmamma i Indien. Avsikten är att syna argumentationen från de som påstås förespråka prostitution och surrogatmödraskap, men det större syftet är något oklart: det finns ingen hejd på hur förbannad Kajsa är, men ingenstans ser jag att hon försöker komma med egna lösningar trots att allt som alla andra gör är fel. Hon har en och annan viktig poäng, men dessa drunknar i en argumentation som närmast kan beskrivas som ett raljant, avancerat ordvrängeri: Kajsa anklagar sina motståndare för att försöka göra om diskussionen till ”en diskurs … en språklig fråga” (s. 103), men ägnar själv en stor del av boken åt att vända och vrida på ord och förvandla något som är så problematiskt till en fråga om språk. Så här skriver hon, på sidan 41, om bokbloggen Bokhora:

Hyllandet av sexarbetaren har sin kulturella motsvarighet i kulten av horan. Horan har blivit på modet i kulturella kretsar. Hon är fashionabel. Ordet kan piffa upp den mest segdragna bok eller den mest utslätade tillställning; det andas exotism och spänning. Det talas om att ”ta tillbaka” ordet. … Fem kvinnor som bloggar om böcker kallar sig ”Bokhora”. När PRIS, Prostituerades Revansch i Samhället, frågar bloggarna varför de valt detta namn, svarar de att hora helt enkelt betyder ”den som åtrår” och att ”hora” i betydelsen prostituerad inte är något annat än en överförd betydelse, en ”dysfemism”. Men om det bara vore åtrå till böcker de ville signalera kunde de ha valt namnet ”Bokälskarna” vilket inte riskerar att förvirra någon. Ordet hora kittlar – och när de fem litteraturälskande kvinnorna kallar sig för ”bokhororna” och trycker upp tröjor med ordet bokhora är det just laddningen i ordet hora de söker.

Det sägs vara en hyllning: horan har varit föraktad – nu lyfter vi upp henne! Men när … litteraturbloggarna kallar sig för bokhoror är det ju just därför att de inte är prostituerade, vilket alla begriper. Det är därför de kan dekorera sig med ordet – eftersom det inte berör dem, eftersom det inte hotar deras mänsklighet. Denna gest är i själva verket ett sätt att ta avstånd från prostituerade. Horan bärs som ett smycke runt halsen: jag bär henne som en dekoration, därmed visar jag att jag inte är hon.

Kajsa Ekis Ekmans urval är snävt och selektivt och eventuella motståndare röjs ur vägen genom nödargument och överdrifter – inte sällan drar Kajsa snabba, tvärsäkra slutsatser där åtskilliga steg i argumentationen hoppas över och hennes ton är ofta nedlåtande. Ekman vet redan vilka resultat hon vill ha och dessa ska hon även nå, till varje pris, även om det innebär att hon måste förvanska sina källor. Redan i bokens inledning går hon i polemik med åsiktsmotståndarna Susanne Dodillet och Petra Östergren, dels genom att direkt kritisera dem och dels genom att ta citat ur sina sammanhang och skapa halmdockor; stundvis tror jag rentav att Ekmans egentliga syfte med att skriva Varat och varan var att få en möjlighet att attackera Dodillet och Östergren. Detta påverkar trovärdigheten avsevärt och jag ägnar resten av läsningen åt att undra om alla andra källor också är lika ovarsamt – rentav ohederligt – hanterade. Och medan Kajsa gärna går i polemik med sina meningsmotståndare, är hon högst ovillig att problematisera de källor som talar för hennes sak: hon lutar sig mer än gärna mot forskning som på annat håll kritiserats mycket hårt.

Prostitution och surrogatmödraskap är stora och problematiska frågor som måste diskuteras, men jag tror att Kajsa Ekis Ekman gör alla en otjänst när hon försöker göra det på det här viset.

Jag har tidigare skrivit om skönlitteratur och ”annan läsning” och om synen på deckare och facklitteratur. Igår återkom Mats Olsson till ämnet i och med en artikel på DN. Det börjar redan i ingressen:

När män väljer läsning ska det gärna handla om brott, krig och framgångsrika män. Trots att läsintresset är uselt jämfört med kvinnors, finns det förlag som nischar sin utgivning för en manlig publik.

Personligen tycker jag ju att det finns betydligt bättre sätt att uttrycka sig på än med ord som ”uselt”. En bok eller en film kan vara usel; intressen är inte lika lämpliga att värdera på det sättet. Och det blir inte mycket bättre: Först konstateras det att män inte läser (”[n]ästan en fjärdedel av alla män läser aldrig böcker”), sedan att de, när de väl läser, läser ”fel” saker (”ointresse av skönlitteratur”) och när förlag ger ut böcker som kanske lockar män mer än kvinnor så är det också fel (”[t]rots att läsintresset är uselt … finns det förlag som nischar sin utgivning för en manlig publik”). På det sättet lockar man definitivt inte män (eller andra målgrupper vars läsintresse är ”uselt”) att läsa fler böcker med större variation: Hur de än gör är det ju redan åt helvete, alltså kan de lika gärna låta bli.

I stället för att vara så väldigt nedlåtande kan man ju, som artikelförfattare, faktiskt anlägga ett lite positivare perspektiv:

När män väljer läsning ska det gärna handla om kriminal- och krigshistoria och framgångsrika män – identifikationen är viktig för den som läser: kvinnor läser gärna om andra kvinnor, men inte gärna om manligt kodade ämnen. Det finns många förlag som tycks rikta sig till en publik av kvinnligt kön, men det finns även de som riktar sig till män.

Drygt 75 procent av alla män läser böcker ibland. Hela 28 procent läser varje vecka. Förlagen är i högsta grad medvetna om att män i regel är intresserade av annan litteratur än skönlitteratur, men ändå är det få förlag som nischar sig mot en publik av manligt kön – men de finns!

Och genast blev det lite positivare, lite mer jämställt och inte lika (ned)värderande. Visst är det bra att det finns förlag som nischar sig! Det hade ju varit väldigt tråkigt om det inte funnits några förlag som nischar sin utgivning för ”en manlig publik” (… en publik av barn, personer intresserade av matlagning etc.) – det hade ju inneburit att vi hade haft en bokmarknad bestående av enbart en viss typ av skönlitteratur, nämligen den som säljer mycket. Himmel så tråkigt …

Så här säger förresten artikelförfattaren Tove Leffler i Bokhoras måndagsmöte:

Jag läser ju mest kvinnliga författare faktiskt. Det är inte ett medvetet val, men det har blivit så. Kanske för att jag kan relatera till det.

Det är alltså helt okej för kvinnor att läsa sådant de kan relatera till, men när män gör det ska det problematiseras och ses ned på?

Sedan finns det naturligtvis anledning att titta närmare på den statistik som nämns. Vad innebär det ”att läsa”? Vad är det som räknas – och vad räknas bort? Hur mycket ska man läsa för att det ska räknas?

Själv blev jag eld och lågor över Ordfronts och Historiska Medias höstutgivning. Raoul Wallenberg i Budapest (Paul A. Levine) kommer nästa vecka, några av titlarna kommer i september (Fallet Thomas Quick av Hannes Råstam och 1939 – nedräkning till andra världskriget av Richard Overy) – kanske i tid till Bokmässan – men Göring: Förhören 1945 (Niclas Sennerteg) kommer först i oktober.

Jag kan inte, hur jag än försöker, föreställa mig männen i min omgivning läsa böcker som Utrensning (Sofi Oksanen) och Purple Hibiscus (Chimamanda Ngozi Adichie). De läser andra saker (Jan Guillou, David Eberhard, Ann Heberlein) och de klarar sig bra ändå. Med undantag för Nationalencyklopedin kan jag inte minnas att jag någonsin sett min pappa läsa en bok – men han har skrivit en själv (den finns på två av Lunds universitets bibliotek!) och har läst oerhörda mängder texter i annan form än bokform och han jobbade framgångsrikt med något han älskade ända tills han gick i pension (och lite efteråt också). Och det är okej.

Hos Bokhora hittade jag en bokifierad 30-dagarsutmaning. Jag har tagit mig friheten att översätta utmaningarna till svenska, och de lyder som följer …

Dag 1: Den bästa bok du läste förra året.
Dag 2: En bok som du har läst mer än tre gånger.
Dag 3: Din favoritserie.
Dag 4: Din favoritbok i din favoritserie.
Dag 5: En bok som gör dig glad.
Dag 6: En bok som gör dig ledsen.
Dag 7: Den mest underskattade boken.
Dag 8: Den mest överskattade boken.
Dag 9: En bok som du trodde att du inte skulle gilla men som du kom att älska.
Dag 10: Din favorit bland de klassiska böckerna.
Dag 11: En bok du hatade.
Dag 12: En bok som du älskade men inte älskar längre.
Dag 13: Din favoritförfattare.
Dag 14: Din favoritbok av din favoritförfattare.
Dag 15: Favoritkaraktär av manligt kön.
Dag 16: Favoritkaraktär av kvinnligt kön.
Dag 17: Favoritcitat från din favoritbok.
Dag 18: En bok som gjorde dig besviken.
Dag 19: Din favorit bland de böcker som blivit film.
Dag 20: Vilken är din romantikfavorit?
Dag 21: Din barndoms älsklingsbok.
Dag 22: Av de böcker du äger, vilken är din favorit?
Dag 23: En bok du velat läsa länge men fortfarande inte har läst.
Dag 24: En bok du önskar att fler människor skulle läsa.
Dag 25: Vilken karaktär känner du igen dig i mest?
Dag 26: En bok som ändrade din åsikt om något.
Dag 27: Den mest överraskande skruven eller det mest oväntade slutet.
Dag 28: Vilken är din favorittitel?
Dag 29: Nämn en bok som du älskade men som alla andra hatade.
Dag 30: Tidernas favoritbok.