..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

För er som tyckte att inlägget om läskiga bokomslag kanske var lite för läskigt kommer här en söt djurbild:

Jag rekommenderar även den här sökningen på Google.

Nyårsafton firade vi med nyårslounge på Grand Hotel. Kvällen var perfekt: trerättersmenyn var underbar, festen rockades av ett gäng hipsters och kryddades av otaliga dödsblickar från tjejer och ett styck snubbe som gjorde ”fiskegesten”. Mycket smickrande, men jag hoppas nämnda snubbe aldrig får ligga igen för det borde man inte få göra om man är så töntig.

Jag gör inte nyårskrönikor eller topplistor, men här kommer – illustrerat av mig iklädd nattens outfit (och de här skorna till) – lite statistik från det gångna året (2011 års siffror inom parentes):

Lästa böcker: 52 (48).
Författare av kvinnligt kön: 34 (25).
Författare av manligt kön: 26 (21).
Böcker på engelska: 3 (6).
Omläsningar: 0 (2).
Noveller: 0 (2).

Jag kan bara konstatera att jag är missnöjd med antalet lästa böcker. Siffran är visserligen snyggare än förra årets men slår inte rekordåret 2010 (64 lästa böcker). 2012 var lässvackornas år – det började redan i januari med Adonis (Jens Liljestrand). Mitt årsprojekt är inte heller klart, uppskattningsvis är det ungefär hundra böcker som ännu inte är katalogiserade, vilket nog främst beror på att jag ägnat mycket tid åt att flytta på böcker, ställa böcker i dubbla rader, ställa böcker i nyinköpt bokhylla och så vidare.

Och jag gör inte nyårslöften heller, så tyvärr kan jag inte lova att jag ska läsa mer under 2013 (men jag hoppas att jag gör det).

Detta är vårt skrivbord och det vann en bok åt mig idag: Bortom varje rimligt tvivel av Malin Persson Giolito. Det var Piratförlaget som lottade ut! Det tackar vi för!

I övrigt har jag konstaterat att november nog har varit den sämsta läsmånaden hittills. En bok har jag läst. EN! Skäms, ta mig fan!

För två veckor sedan, den 19:e oktober, drog vi på kortsemester till Mijas/Fuengirola på spanska solkusten. Dagarna innan ägnade jag åt att försöka packa, störd av en viss liten Rex som tycker att resväskor är lite jobbiga och därför hittar på allsköns hyss för att han inbillar sig att man kommer att stanna hemma då.

På fredagen lämnade jag hemmet redan före lunch. Rex skulle lämnas av hos hundvakt på vägen och jag ville vara i Göteborg med god marginal. Vi flög från Säve (Göteborg City Airport), som visade sig vara pytteliten – ett skjul och en landningsbana – så incheckning och säkerhetskontroll gick jättefort och sedan satt vi i baren (som hade det mesta, trots sin ringa storlek) tills det var dags att gå ombord.

Nästan fem timmar senare, strax före midnatt och 45 minuter försenade, landade vi i Málaga. ”En ganska liten flygplats”, hade vår vän och värd UE sagt, men jag vet inte om jag vill hålla med. Det är sant att den är mindre trafikerad än de flesta andra flygplatser jag varit på, men till storleken är den verkligen inte liten. Vi möttes av UE och tog taxi till hans bostad i Mijas, ca. 2,5 mil från flygplatsen.

Det var en aning surrealistiskt att stiga på ett flyg i typiskt svenskt oktoberväder och sedan stiga av detsamma mitt i sommaren. Vi hade fint väder hela helgen, lite som svensk högsommarvärme men utan att det var tungt, fuktigt, klibbigt eller på andra sätt jobbigt så som det kan bli här. Inget pollen heller.

I Mijas, en kommun som är sammanbyggd med Fuengirola, finns ett nybyggt polishus och en gammal brandstation:

Dagarna – och kvällarna – ägnade vi åt att promenera i Fuengirola och slå oss ned lite där vi kände för det. Priserna är riktigt låga, varför vi fick anstränga oss för att göra av med vår reskassa, trots att vi hängde på caféer på dagarna och åt ute varje kväll.

Att titta på arkitekturen är halva nöjet. Här i Sverige söker vi enhetlighet, men i Spanien ser det ut lite hur som helst. Det här huset var väldigt trevligt:

Och det här huset var jag ju bara tvungen att föreviga:

Även på stranden byggs det. Fuengirolas långa strandpromenad pryds av storartade sandslott:

Naturligtvis letade jag reda på några bokhandlare också:

Bokhandlare var dock inte en fullt lika vanlig syn som den här typen av butiker:

En av dagarna träffade vi en hund utan ägare som målmedvetet styrde sina steg mot restaurangerna i Fuengirolas hamn. Antagligen finns det någon där som ger den mat, för den såg ut att vara vid god hälsa:

Därefter gick vi och svalkade vi oss med goda drinkar:

I turistkvarteren såg jag Spy Bar!

Min uppfattning är att svenskar är populära i största allmänhet, då vi betraktas som ärliga och arbetsamma. Min uppfattning är även att Spanien (eller i varje fall den del av Spanien vi befann oss i) skiljer sig en hel del från Sverige: Det är inte så viktigt att veta exakt när bussen kommer (vill man vara i tid kommer man till busshållplatsen tidigt; missar man bussen tar man bara nästa), vilket spår tåget kommer in på (det finns bara en linje) eller att husen står i identiska, spikraka rader. Inte en enda gång såg jag någon springa, stressa eller jaga. Inte heller såg jag någon som var märkbart berusad trots att alkohol säljs lite överallt och är extremt billigt.

Hit återvänder jag gärna!

Under natten mot söndagen packade jag omsorgsfullt mina böcker och lyckades fördela dem på de tre väskor jag hade till mitt förfogande. Jag slapp med andra ord ta omvägen om postombudet på söndagsmorgonen, vilket innebar att jag kunde ta morgonens första tåg från Göteborg till Lund. Dock fick jag endast tre timmars sömn och kunde inte heller sova någon längre stund på tåget eftersom en medresenär bredde ut sig med både ben och armar så att det blev helt omöjligt att sitta bekvämt.

Igår var jag fortfarande hur trött som helst och hade bestämt mig för att gå och lägga mig tidigt. Riktigt tidigt. Men så hade ju böckerna som jag skickade till mig själv från Postens monter i fredags kommit och jag kunde inte motstå frestelsen att stapla upp dem, räkna dem och ta en bild. 90 stycken är det, vilket är ungefär dubbelt så många som jag trodde att det skulle vara. 16-17 stycken hade jag skickat per post från Postens monter, vilket innebär att jag lyckades med konststycket att släpa drygt 70 böcker från Göteborg till Lund.

Det råkade bli några dubbletter, så det blir kanske lite utlottningar framöver.

Jag tror det är ett rimligt påstående att de allra flesta vet vem Jenna Jameson är men att ytterst få verkligen känner henne. Många gånger har jag hört påstås båda det ena och det andra om henne: att hon är ett viljelöst offer eller att hon säkert hade en jobbig barndom. Det sista är sant: Jenna var bara två år gammal när hennes mamma dog och hennes pappa hanterade sorgen genom att begrava sig i arbete och kvinnor medan Jenna och hennes bror fick uppfostra sig själva. Ofta sprang de vind för våg och hittade på djävulskap. Vid 16 års ålder träffade hon den nio år äldre MC-knutten och tatueraren Jack, en känslomässigt avstängd typ, som hon kom att flytta hem till efter ett gräl med sin far – och så kom det sig att hon började strippa. Först jobbade hon i två månader som balettflicka på ett hotell, men kollegorna var otrevliga och det var det var både tungt och dåligt betalt, så Jack föreslog att hon skulle söka jobb på strippklubben Crazy Horse Too där alla de andra tatuerarnas och knuttarnas flickvänner jobbade. Sagt och gjort och väl där bestämde hon sig omgående för att bli bäst – vilket hon också blev – och inom loppet av några år gick hon först vidare till att bli nakenmodell och sedan, för att hämnas Jacks otrohet, till att bli porrskådespelerska och så småningom även porrfilmsregissör och -producent. För några år sedan slutade hon helt att arbeta framför kameran. Vägen från strippa till porrmogul dit var inte särskilt lång i år räknat, men dock desto krokigare: i boken berättar hon om narkotikamissbruk, våldtäkter, svartsjuka pojkvänner och konflikter med vänner och kollegor, men som hon säger: ”Alla de dåliga beslut jag tagit [har] lotsat mig till rätt plats” (s. 595).

Detta är verkligen inget litterärt mästerverk – men det är både intressant och roligt. Trots att Jenna har levt ett ganska hårt liv kan hon bjuda på sig själv och mer än något annat kan hon tala för sig själv och sina val (som jag inte tänker moralisera över). Hennes självbiografiska betraktelser varvas med sexscener, betraktelser över porrbranschen inklusive goda råd för den som eventuellt skulle vilja vara nyfiken på att ge sig in i den, gamla dagboksanteckningar – och massor av bilder av Jenna i alla åldrar, vinklar och olika stadier av nakenhet. Kronologin är lite otydlig och språket är å ena sidan avskalat men å andra sidan styltigt (kan vara översättningen som ”lyser igenom”), men jag gillar Jennas frispråkighet och rättframhet (även om jag undrar vilket ord hon använt på engelska där översättaren tycker att ”plinga” är ett bra ord för det kvinnliga könsorganet).

Igår var jag på releasefest på Gleerups (numera Akademibokhandeln, men för lundaborna är det ”Gleerups”). Olle Lönnaeus, journalist och författare, pratade om boken En enda sanning som nyligen kom ut på Damm förlag, om sitt författarskap, om Tomelilla och om hur man kombinerar journalistiskt och skönlitterärt skrivande. Mycket trevligt och mycket intressant! Min recension av En enda sanning dyker upp under helgen.

Efter releasefesten avrundade jag kvällen i baren på Grand Hotel. De är riktigt duktiga på drinkar och bäst i stan på att göra Sex on the Beach, så jag kostade på mig två stycken (och därför har varit en aning bakis idag).

Bokmilaskogen uppmanade bokbloggssfären att föreviga husdjur i boksituationer, så här är Rex tillsammans med Caitlin Moran.

”Trots att jag träffat ett antal bokbloggare och har koll på vad de läser så vet jag faktiskt inte hur de ser ut NÄR de läser”, twittrade Amelie. Jag har inte träffat henne, men delade ändå med mig av en bild (den översta) av hur jag ser ut när jag läser, om än uppklädd, lite onykter (nyårsafton) och utan läsglasögon (jag slarvar en hel del med dem).

Rex vill ha kuddar när han sover och bäddar med dem själv.