..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Finns det någon bok som har fått översvallande recensioner men som du själv absolut inte tyckte om?

Nu senast var det Varat och varan av Kajsa Ekis Ekman. ”Det här måste vara en av årets viktigaste böcker”, skrev Maria Sveland i Dagens Nyheter; ”Ekis Ekman äger den sällsynta förmågan att disciplinera sitt raseri och låta det landa i en prosa som är klar och precis”, tyckte Cecilia Verdinelli i Göteborgs-Posten; Therese Bergman konstaterade, i Tidningen Kulturen, att ”den här suveräna boken” behandlar debatten på ett ”nyktert och distinkt vis” med ”renodlade fakta” och ”konkreta argument”. Och jag håller inte alls med. Jag medger, i min egen recension, att det är ”en angelägen bok” såtillvida att ämnena som sådana behöver diskuteras – men jag gillar inte sättet det görs på:

Kajsa Ekis Ekmans urval är snävt och selektivt och eventuella motståndare röjs ur vägen genom nödargument och överdrifter – inte sällan drar Kajsa snabba, tvärsäkra slutsatser där åtskilliga steg i argumentationen hoppas över och hennes ton är ofta nedlåtande. Ekman vet redan vilka resultat hon vill ha och dessa ska hon även nå, till varje pris, även om det innebär att hon måste förvanska sina källor. Redan i bokens inledning går hon i polemik med åsiktsmotståndarna Susanne Dodillet och Petra Östergren, dels genom att direkt kritisera dem och dels genom att ta citat ur sina sammanhang och skapa halmdockor; stundvis tror jag rentav att Ekmans egentliga syfte med att skriva Varat och varan var att få en möjlighet att attackera Dodillet och Östergren. Detta påverkar trovärdigheten avsevärt och jag ägnar resten av läsningen åt att undra om alla andra källor också är lika ovarsamt – rentav ohederligt – hanterade. Och medan Kajsa gärna går i polemik med sina meningsmotståndare, är hon högst ovillig att problematisera de källor som talar för hennes sak: hon lutar sig mer än gärna mot forskning som på annat håll kritiserats mycket hårt.

Debatterna om prostitution och surrogatmödraskap är jätteviktiga – därför förtjänar de att behandlas sakligt – men Kajsa Ekis Ekman gör snarare debatten en otjänst när hon skriver ett debattinlägg som är så osakligt och raljant.

Kajsa Ekis Ekman har skrivit en angelägen bok om prostitution och surrogatmödraskap och om hur dessa praktiker har gått från att vara avskydda till att bli hyllade; om hur prostitution blev sexarbete och den prostituerade blev entreprenör. Hon lyfter fram de prostituerade kvinnornas levnadsförhållanden och beskriver det hårda livet som surrogatmamma i Indien. Avsikten är att syna argumentationen från de som påstås förespråka prostitution och surrogatmödraskap, men det större syftet är något oklart: det finns ingen hejd på hur förbannad Kajsa är, men ingenstans ser jag att hon försöker komma med egna lösningar trots att allt som alla andra gör är fel. Hon har en och annan viktig poäng, men dessa drunknar i en argumentation som närmast kan beskrivas som ett raljant, avancerat ordvrängeri: Kajsa anklagar sina motståndare för att försöka göra om diskussionen till ”en diskurs … en språklig fråga” (s. 103), men ägnar själv en stor del av boken åt att vända och vrida på ord och förvandla något som är så problematiskt till en fråga om språk. Så här skriver hon, på sidan 41, om bokbloggen Bokhora:

Hyllandet av sexarbetaren har sin kulturella motsvarighet i kulten av horan. Horan har blivit på modet i kulturella kretsar. Hon är fashionabel. Ordet kan piffa upp den mest segdragna bok eller den mest utslätade tillställning; det andas exotism och spänning. Det talas om att ”ta tillbaka” ordet. … Fem kvinnor som bloggar om böcker kallar sig ”Bokhora”. När PRIS, Prostituerades Revansch i Samhället, frågar bloggarna varför de valt detta namn, svarar de att hora helt enkelt betyder ”den som åtrår” och att ”hora” i betydelsen prostituerad inte är något annat än en överförd betydelse, en ”dysfemism”. Men om det bara vore åtrå till böcker de ville signalera kunde de ha valt namnet ”Bokälskarna” vilket inte riskerar att förvirra någon. Ordet hora kittlar – och när de fem litteraturälskande kvinnorna kallar sig för ”bokhororna” och trycker upp tröjor med ordet bokhora är det just laddningen i ordet hora de söker.

Det sägs vara en hyllning: horan har varit föraktad – nu lyfter vi upp henne! Men när … litteraturbloggarna kallar sig för bokhoror är det ju just därför att de inte är prostituerade, vilket alla begriper. Det är därför de kan dekorera sig med ordet – eftersom det inte berör dem, eftersom det inte hotar deras mänsklighet. Denna gest är i själva verket ett sätt att ta avstånd från prostituerade. Horan bärs som ett smycke runt halsen: jag bär henne som en dekoration, därmed visar jag att jag inte är hon.

Kajsa Ekis Ekmans urval är snävt och selektivt och eventuella motståndare röjs ur vägen genom nödargument och överdrifter – inte sällan drar Kajsa snabba, tvärsäkra slutsatser där åtskilliga steg i argumentationen hoppas över och hennes ton är ofta nedlåtande. Ekman vet redan vilka resultat hon vill ha och dessa ska hon även nå, till varje pris, även om det innebär att hon måste förvanska sina källor. Redan i bokens inledning går hon i polemik med åsiktsmotståndarna Susanne Dodillet och Petra Östergren, dels genom att direkt kritisera dem och dels genom att ta citat ur sina sammanhang och skapa halmdockor; stundvis tror jag rentav att Ekmans egentliga syfte med att skriva Varat och varan var att få en möjlighet att attackera Dodillet och Östergren. Detta påverkar trovärdigheten avsevärt och jag ägnar resten av läsningen åt att undra om alla andra källor också är lika ovarsamt – rentav ohederligt – hanterade. Och medan Kajsa gärna går i polemik med sina meningsmotståndare, är hon högst ovillig att problematisera de källor som talar för hennes sak: hon lutar sig mer än gärna mot forskning som på annat håll kritiserats mycket hårt.

Prostitution och surrogatmödraskap är stora och problematiska frågor som måste diskuteras, men jag tror att Kajsa Ekis Ekman gör alla en otjänst när hon försöker göra det på det här viset.

För närvarande läser jag en delkurs om projektledning och arbete i projekt och i den ingick en föreläsning om och en praktisk övning i retorik. Övningen gick ut på att vi skulle hålla ett kort anförande, uppbyggt i enlighet med retoriska regler, och jag blev så nöjd med mitt tal att jag vill återge det i text.

Talet handlar om vikten av att vårda yttrandefriheten och är tänkt att hållas vid ett seminarum på Bokmässan av en bibliotekare, för bibliotekarier och andra intresserade. Syftet är att varande och blivande bibliotekarier ska fundera över sin roll. För argumentationens skull har vissa argument spetsats till något.

Hej och välkomna till detta seminarium! Det är så passande att jag ska prata om yttrandefrihet just idag, för på vägen upp hit gick jag förbi Jimmie Åkesson och igår ringde en god vän till mig. Hon har alldeles nyss fått sitt första jobb som bibliotekarie och under gårdagen hade hon strosat runt i biblioteket och då, i hyllorna, hittat några böcker som väckte hennes uppmärksamhet, bland annat Mein Kampf, Berättelsen om O och några verk av Markis de Sade.

Hon var en aning förfärad över att biblioteket hade sådana böcker i sitt bestånd och oroade sig för vad det kunde leda till, varför jag sade till henne att vi bibliotekarier måste fundera på vår roll.

Ska vi förbjuda eller tillgängliggöra? Fostra eller vägleda? Domdera eller diskutera?

Man skulle kunna likna yttrandefriheten vid en rosenbuske: den är mycket vacker, men den måste skötas om. För att vi ska kunna skydda och sköta vår rosenbuske på bästa sätt, måste vi veta vilka hot den står inför. På samma vis måste vi veta vad som hotar yttrandefriheten för att kunna skydda den.

Ibland ska vi bara hålla oss i bakgrunden och passivt bevaka vår rosenbuske, redo att gripa in om det behövs, liksom poliser bevakar demonstrationer, skyddar den mötes- och demonstrationsfrihet som utgör en viktig byggsten i yttrandefriheten och är beredda att ingripa vid oroligheter. Andra gånger måste vi mer aktivt sköta vår rosenbuske med ogräsmedel eller med beskärning, på samma sätt som det finns lagstiftning om förtal och hets mot folkgrupp som beskär yttrandefriheten.

Är vi slarviga i skötseln av vår rosenbuske kommer den att dö – och detsamma gäller yttrandefriheten. Vi får aldrig någonsin ta den för given!

Det är därför vi måste fria hellre än att fälla när vi gör våra inköp: när vi tar in böcker som kan uppfattas som kontroversiella, gör vi det för att våra användare ska kunna bilda sig en uppfattning om vad som hotar yttrandefriheten och för att biblioteken ska vara en arena för diskussion.

Om vi börjar rensa – censurera – och bara tillåta snäll litteratur, bidrar vi även till en ökad historielöshet och det obildningsideal som breder ut sig i vårt samhälle. Vi kan inte heller låta bli att ta in viss litteratur baserat enbart på föreställningar om den. Vi måste ta reda på fakta, för gör vi inte det så kommer vi alltid att ligga steget efter de element som vi verkligen borde oroa oss för.

Vår roll är att tillgängliggöra, vägleda och diskutera!

Petra var tidigare verksam som självförsvarsinstruktör och aktiv inom olika delar av kvinnorörelsen, till exempel kvinnojourerna. I och med sitt instruktörsuppdrag kom hon i kontakt med kvinnor som blivit utsatta för övergrepp och misshandel av andra kvinnor, något som gick stick i stäv med de föreställningar om våld, och då främst mäns våld mot kvinnor, som var allenarådande inom dessa miljöer. Till en början negligerade hon den skillnad mellan teori och praktik som hon uppmärksammat och ibland fick hon dåligt samvete, men till slut gick det inte längre. Petra försökte diskutera kvinnors våld och samkönat partnervåld med ledarna inom kvinnojourerna och på seminarier och hon ifrågasatte även andra föreställningar om våld och pornografi som florerade inom de miljöer hon befann sig i, men utan gehör. Hon tyckte även att det var konstigt att alla tyckte och visste så mycket om prostitution, men att sexsäljarna sjävla aldrig fick komma till tals. Hennes funderingar kulminerade i en artikel som kom till efter att hon ombetts recensera en bok om mäns våld mot kvinnor. Artikeln väckte ett väldigt rabalder och resulterade i att Petra uteslöts ur gemenskapen – det gick till och med så långt att bekanta, kollegor och tidigare uppdragsgivare kontaktades och uppmanades avsluta bekantskapen med henne. I artikeln hade hon uttryckt sitt missnöje med att det kommit ut ytterligare en bok som ensidigt beskrev mäns våld mot kvinnor, men hon undrade även varför kvinnor som säljer sex aldrig fick uttala sig och varför det alltid ansågs som kontroversiellt att ha andra sorters sex än de som ansågs vara fina, bra och korrekta. I brist på svar tänkte hon försöka besvara frågorna själv och så kom Porr, horor och feminister till. Boken är uppdelad i två delar – pornografi och prostitution – och bygger på gedigen forskning: Petra gick tillbaka till universitetet och studerade socialantropologi och sexologi; hon undersökte tidigare rörelsers arbete och argument mot porr och prostitution och läste feministiska och sexualpolitiska texter från andra länder, samt att hon även träffade en del av författarna bakom dessa texter; hon nätverkade med människor i Sverige som har kunskap om de frågor som diskuterades, samt att hon studerade mängder med pornografi och intervjuade kvinnor som var eller hade varit aktiva prostituerade. Syftet med boken är att skapa förutsättningar för en nyanserad och djuplodande debatt om pornografi och prostitution, en debatt som idag, enligt Petra, är alltför styrd av känsloargument och slagord i stället för fakta och logiska resonemang. Som exempel på sådana argument citerar hon ur en pamflett från Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) som lånar argument från Andrea Dworkin; de menar att pornografi är:

kvinnor … hängda från taklampan, torterade, stympade, blödande, med uppskurna magar dödade [och] saxar som riktas mot vagina eller saker som stuckits in i vagina

Som den aktiva porrmotståndare Petra varit sedan tonåren var det således ganska skrämmande att, för forskningens skull, börja titta på porr. Hon upptäckte dock att det fanns en väldigt stor diskrepans mellan porrmotståndarnas argument och det hon själv såg i porrfilmerna, något som hon fann både överraskande och upprörande. Hon fortsatte att undersöka porr och fann att utbudet, tvärtemot vad hon hade trott, var mycket varierat.

Petra anknyter genomgående till relevant forskning, bland annat till socialantropologen Gayle Rubins sexaxiom: tankemönster som sätter käppar i hjulet för möjligheterna att utveckla nya teorier och föra öppna diskussioner kring sex. Det är omöjligt att i denna recension redogöra för all tidigare forskning, men just sexaxiomen vill jag ta upp, därför att de ständigt återkommer i debatter och diskussioner om sex:

1. Sexnegativitet: Sex uppfattas alltid som något farligt och destruktivt som därför behandlas med misstänksamhet och betraktas som något dåligt tills motsatsen bevisats, samt att sexuella handlingar alltid bedöms utifrån värsta möjliga uttryck.
2. Sexualitetens överdrivna betydelse: Eftersom sex betraktas som något farligt och destruktivt innebär detta att sex alltid betraktas som ett specialfall och bedöms på helt andra premisser än annat mänskligt handlande.
3. Sexhierarki: Sexuella handlingar som befinner sig högt upp i hierarkin och de människor som utövar dessa handlingar beskyddas; handlingar som befinner sig långt ned bestraffas och fördöms, liksom personerna som utövar dessa handlingar.
4. Sexuell essentialism: Sexualitet betraktas som en inneboende, oföränderlig naturkraft som inte kan påverkas av till exempel egna erfarenheter.
5. Dominoteorin: Även ofarliga saker måste ibland förbjudas eftersom de eventuellt, kanske, möjligen kan leda till något farligt.
6. Sexnormen: Sex antas vara samma sak för alla människor och det finns en sexuell standard som alla antas följa; de egna sexuella preferenserna antas vara något som gäller för alla andra alltid.

När Petra så övergår till att titta närmare på prostitution finner hon att dessa axiom är ständigt närvarande. Hon intervjuar flera kvinnor som säljer eller har sålt sexuella tjänster i varierande utsträckning och finner då att ingen har varit särskilt intresserad av att lyssna på vad sexsäljarna har att säga tidigare. Dessa vittnar bland annat om hur illa de behandlas av samhället i stort och om sexköpslagens konsekvenser: den lag som politikerna påstod skulle hjälpa dem, men som de själva inte blev tillfrågade om, har i stället försvårat för dem. ”Om alla kvinnor har rätt att bestämma över sitt liv och sin kropp, måste det väl även gälla en kvinna som säljer sex?” anser Petra. Därmed inte sagt att pornografi och prostitution aldrig är problematiskt, men det är heller inte enbart negativt. I sin bok har Petra valt att lyfta fram de sexsäljare som har upplevt prostitutionen som något positivt, eftersom de får komma till tals så sällan. Negativa erfarenheter finns redan dokumenterade, menar hon.

Petra Östergren utmanar sig själv och de egna föreställningarna och lämnar inga lösa trådar efter sig. Resultatet är en mycket intressant och tänkvärd bok, i vilken hon utmanar många allmänt vedertagna och djupt rotade föreställningar och sanningar. Med stor noggrannhet lutar hon sig mot relevant forskning och hon uppvisar ett imponerande lugn i en diskussionsmiljö som annars tenderar att bli hetsig och överdriven. Vidare visar hon även på inkonsekvenser i hur pornografi och sexarbete betraktas och diskuteras. Kritiker hävdar att Petra saknar maktanalys, när en sådan i själva verket är närvarande hela tiden och anknyts till tidigare forskning – dock drar hon andra slutsatser än kritikerna. Läsningen går stundvis lite segt på grund av korrekturfel och misstag i sättningen, men boken är absolut läsvärd!

Jag var ju hos hudkliniken i våras där jag blev satt på den andra kuren Tetralysal och lovad en kallelse till återbesök till hösten. Men Tetralysalen tog slut och ingen kallelse kom, så jag fick ta kontakt med hudkliniken själv för att få en tid, så där var jag i måndags. Eftersom Tetralysalen inte fungerar tillfredsställande och det ur resistenssynpunkt är orimligt att stoppa i sig en massa antibiotika hur länge som helst ville jag, liksom i våras, ha Roaccutan, men det fick jag inte den här gången heller. Det hade jag accepterat om alla läkare hade nekat att skriva ut Roaccutan av samma orsak och med stöd av sanna argument, men oviljan att skriva ut Roaccutan är så stor att det tydligen anses vara acceptabelt att ljuga och komma med löjliga bortförklaringar för att slippa (eller möjligen för att dölja det faktum att man vet mindre än sin patient). Argumenten den här gången var:

• Tetralysal är det enda vi har, det finns inget som är bättre.
• Roaccutan hjälper inte mot den typ av finnar jag får.
• Roaccutan ska inte kombineras med andra läkemedel.
• Socialstyrelsen skulle aldrig medge förskrivning av Roaccutan på ”de premisser som föreligger” (utan närmare specifikation vilka premisser det är som föreligger).

Och så det obligatoriska nödargumentet:

• Det finns vuxna män som har acne i nacken och tar Tetralysal två gånger i veckan och blir hjälpta av det.

Så jag blev satt på en tredje omgång Tetralysal, trots att Tetralysal bevisligen inte gör vad den ska – dessutom lindrar den bara, medan Roaccutan kan bota. Jag ska börja med två kapslar om dagen för att sedan minska till en kapsel om dagen, en varannan dag, en var tredje dag o.s.v. Eftersom jag uppenbarligen är mer påläst på Roaccutan än vad de läkare jag träffat vill medge (och möjligen även mer påläst än vad de är) ger jag mig inte utan strid, varför jag via e-post konsulterade en av Sveriges främsta acnespecialister vars svar jag använde i kontakt med högre instans inom hudkliniken här i Lund. Så det ska bli spännande att se hur det går.

Internet kryllar av dem. Argumenten som rättfärdigar Anders Behring Breiviks terrordåd och vill placera ansvaret för det utanför Anders själv och utanför de egna leden.

Så här står det på en främlingsfientlig blogg:

Rimlig antagelse: Utan islamisering och massinvandring hade kanske Breivik inte triggats. Hemskt att säga så? Men det kan väl ses som en fullt rimlig antagelse att utan mångkulturen hade galningen fått leta efter något annat att reta sig på?

Så här säger en sverigedemokratisk kommunpolitiker:

Om det inte funnits någon islamisering eller massinvandring hade det inte funnits något som triggade Behring Breivik att göra som han gjorde.

Och så här säger en annan sverigedemokratisk kommunpolitiker:

Det är i mångkulturella samhällen som sådana här monster skapas, som med berått mod finner det som sin rätt att ta livet av andra människor. Mångkulturella och andra splittrade samhällen erbjuder en utmärkt jordmån för framväxten av alla sorters terrorister, alltifrån Breivik till islamister.

Att hävda att det är ”invandrare” och ”det mångkulturella samhället” som bär skulden för Anders Behring Breiviks dåd är som att säga att ”vissa” flickor får skylla sig själva. Resonemanget är detsamma. Se själva:

Rimlig antagelse: Utan hennes flirtiga beteende hade kanske våldtäktsmannen inte triggats. Hemskt att säga så? Men det kan väl ses som en fullt rimlig antagelse att utan dessa inviter hade han fått leta efter något annat att våldta?

Om det inte funnits någon stringtrosa eller snäv kjol hade det inte funnits något som triggade våldtäktsmannen att göra som han gjorde.

Det är genom beteendet hos vissa tjejer som sådana här monster skapas, som med berått mod finner det som sin rätt att våldta andra människor. Tjejer som inte håller på sig och tror att de kan ha sex hur de vill erbjuder en utmärkt jordmån för framväxten av alla sorters sexbrottslingar, alltifrån blottare till sexualsadister.

Resonemangen kan även användas av människor som är mindre lämpliga som föräldrar:

Rimlig antagelse: Utan hennes trotsiga beteende hade kanske mammans vrede inte triggats. Hemskt att säga så? Men det kan väl ses som en fullt rimlig antagelse att utan detta beteende hade hon fått leta efter något annat att ta ut sin ilska på?

Om det inte funnits någon trots eller uppkäftighet hade det inte funnits något som triggade pappan att göra som han gjorde.

Det är genom beteendet hos vissa barn som sådana här monster skapas, som med berått mod finner det som sin rätt att ge sig på försvarslösa barn. Barn som gör på det ena eller andra sättet erbjuder en utmärkt jordmån för framväxten av alla sorters uppfostringsmetoder, alltifrån hot till dödsmisshandel.

Jag tänker inte länka. De kan ju få för sig att det är okej att resonera på det sättet.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Hur viktigt är det för dig att böckernas intrig/karaktärer är realistiska? Ge exempel på böcker som anser sakna realism och varför du tycker som du gör.

För mig är det viktigt med realism (det är nog för realismens skull jag läser så mycket facklitteratur och faktion) men framför allt är det nog viktigast att författaren tror på sin egen berättelse och kan ”argumentera” för realismen i den. Häst häst tiger tiger av Anita Ahrens artade sig till slut, men jag minns att jag störde mig lite på att alla karaktärer var så insyltade med varandra. Det är de i Vredens tid och Nirvanaprojektet också, men Stefan Tegenfalk uppfattar jag som mer säker på sin sak och han lyckas sylta ihop karaktärerna på ett mer trovärdigt sätt. The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy svävar ut ganska omgående, men Douglas Adams kommer undan för att han är rolig och ironisk. Taming the Beast av Emily Maguire är bra men tappar i trovärdighet eftersom alla karaktärer är så extrema: extrem skötsamhet eller extrem misär, extremt karmakonto eller extremt våldsam sexualsadist och så vidare.

Jag blev ju remitterad till hudkliniken eftersom jag ville ha Roaccutan. Jag var där i förrgår, men fick Tetralysal (igen!) i stället för Roaccutan. Argumenten var ungefär samma som den remitterande läkaren hade. Nu ska jag testa Tetralysal över sommaren och så kan kanske Roaccutan komma på fråga framåt hösten. Jag fick även en kräm som jag skulle smörja med, men jag tål den uppenbarligen inte för hela ansiktet svullnade upp och blev illrött. Tur att det är sommar, sol och pollensäsong så att jag har en ursäkt för att gå omkring och se ut om en bifftomat. Nu kan jag i alla fall hålla ögonen öppna utan att det tar emot och är obekvämt, det kunde jag inte i morse, men jag är fortfarande röd, fnasig och så svider det vansinnigt mycket.

I Tusen strålande solar var det Mariam som fick bära skammen för hennes fars utomäktenskapliga förbindelse. I äktenskapet med Rashid tvingades hon bära burqa och Rashid ansåg att den man vars fru inte bar burqa var slapp och hade tappat kontrollen över sin kvinna. De föreställningar som denna fiktiva roman tar upp resonerar Chahdortt Djavann kring, och bekräftar, i Ner med slöjan! Hon föddes i Iran 1967 och under tio år av sitt liv, efter den islamiska revolutionen 1979, tvingades hon bära slöja. Hon menar att mannens identitet och heder är mycket starkt förknippad med, rentav helt beroende av, kvinnans (moderns, systerns, fruns, dotterns) kropp och sexualitet som därför måste skyddas av slöjan, och ansvaret för mannens identitet och heder vilar helt och hållet på kvinnan. Detta faktum, menar Chahdortt, bekräftas och förstärks av att pojkar har alla rättigheter och friheter och kvinnor inte har vare sig friheter eller rättigheter. En pojke är allt. En flicka är en stor sorg för familjen – om hon inte är anständig och väldigt skamfylld, för då bekräftar hon männens heder. Chahdortt för en arg och tillspetsad argumentation och jämställer slöjan med sexuella övergrepp och våld mot kvinnor och unga flickor. Absolut ett intressant perspektiv! Detta sägs vara den skrift som vände slöjdebatten i Frankrike, där det ju numera är förbjudet med religiösa symboler i offentliga skolor då sådana anses vara i strid med den i grundlagen fastslagna separationen mellan stat och kyrka.

Den ser inte mycket ut för världen, men innanför pärmarna gömmer sig en riktig liten guldgruva för den politik- och statistikintresserade: en djuplodande analys av Sverigedemokraternas politik. Bit för bit, i korta kapitel (uppdelade i genomgång, sammanfattning och kommentarer) och med noggranna referenser betar författarna av partiprogram, uttalanden och blogginlägg och svarar med verifierbara fakta. Genomgången visar inte bara att Sverigedemokraterna har fel – eller rentav sprider rena lögner – men avslöjar även partiets ovilja att föra djupare, mer underbyggda resonemang. Framför allt ses en oförmåga (ovilja?) att definiera de uttryck som används: SD slänger sig gärna med begrepp som ”nationalism”, ”svensk” och ”invandrare” men kan inte specificera närmare vad som konstituerar svenskhet; vad de menar med nationalism (som ju är ett väldigt luddigt begrepp); vem som är – och vem som inte är – att betrakta som invandrare o.s.v. Lodenius och Wingborg visar även hur SD:s resonemang dessutom haltar betänkligt och ofta går stick i stäv med andra uttalanden som de gjort. Det som skiljer den här boken från många andra böcker om SD är att författarna, mer än bara i förbigående, även tar upp och resonerar kring SD:s illasmakande kvinnosyn och vilja att odla skillnader mellan könen samt deras familjepolitik och HBT-motstånd. Även kulturpolitiken tas upp. Det som är mindre bra är att författarna inte alltid utvecklar sitt resonemang fullt ut, samt att det finns gott om korrekturfel – även en del ganska allvarliga sådana. Ibland kan språket bli väl banalt. Vidare har författarna en förkärlek för kursiv och det är inte alltid helt tydligt om ett kursiverat stycke är ett citat eller ”något annat”. Även tankstreck används för att visa på uttalanden och det enklaste hade naturligtvis varit att skippa både pratminus och kursiv till förmån för blockcitat (eller citationstecken för kortare citat). Boken gör inga anspråk på att leverera färdiga svar utan tanken är snarare att den ska vara en språngbräda för vidare diskussion.

Jag har under den gångna sommaren diskuterat med åtskilliga SD-anhängare. En sak som slår mig, vilket även kan anas i boken, är deras ovilja att diskutera sakfrågor. Partiledningen är, vilket är förståeligt men förmodligen mer taktiskt än något annat, ganska vårdade mot journalister, men gräsrötterna är det sämre ställt med, något som även bokens författare lagt märke till. Min egen erfarenhet är att sakliga, verifierbara argument mot deras påståenden, och frågor om vem som är svensk, vad som är svenskt och vad man ska göra med svenskar som begår brott resulterar inte sällan i en spärreld av personangrepp i stället för sakliga svar: bidragssnyltare, vänsterpack, obildad och åsiktsförtryckare är bara några av de saker jag har kallats för och gärna i kombinationer. Jag har anklagats för att vara politiskt korrekt, d.v.s. att jag inte tycker som jag gör egentligen utan bara för att det låter bra, och det finns de som anser att Efterlyst på TV3 och diverse tveksamma forum och bloggar på internet visar ”sanningen” bättre än Brottsförebyggande rådet, Statistiska centralbyrån m.fl. som antas ingå i den världsomspännande politiskt korrekta konspirationen. Man blir alldeles matt.