Komma rätt, komma fel och komma till punkt – Eva Halldinger
2010-07-05 kl. 22:45 i Böcker, Recensioner, Språk
Jag anger här översättaren som författare: i förordet framgår att boken är en omarbetning efter engelskspråkig förlaga (Eats, Shoots & Leaves, Lynne Truss). Det här är en mycket arg och elak liten bok, en liten vallhund som biter läsaren i vaderna – hårt! En guldgruva för den som önskar titulera sig språkväktare eller språkpolis (jag!). Eva Halldinger, förlagsredaktör, går i tur och ordning (om det finns någon sådan) igenom alla våra svenska skiljetecken och förklarar – med en stor portion humor kryddad med lite ilska – hur och varför de ska användas. Och hur de inte ska användas. Vi svenskar är och ska vara lyckliga och tacksamma över att vi inte behöver oroa oss för särskilt mycket för accenter, apostrofer och tildor. Vårt språk är – i jämförelse med spanska och franska – lätthanterligt och jag finner det därför lite tragiskt att så många, trots att vårt språk är så enkelt, inte ids visa sina läsare lite respekt. Framför allt så minskar en korrekt interpunkterad text risken för missförstånd.
Språket utvecklas och det ska det naturligtvis få göra, men Eva oroar sig över den försämring som skett sedan internet kom. Hon skyller inte på internet, för internet gör ingenting. Internet tvingar ingen att slarva och fela; det är ett val skribenten gör själv. Och jag håller med henne; jag läser mycket på olika internetforum och förfäras lika ofta över språkmisshandeln som sker där. I förra veckan läste jag en lång diskussionstråd där en användare envisades med att skriva ”nt” stup i ett. Det tog mig halva tråden att förstå att skribenten menade ”inte”. Eva ondgör sig även över användandet av smileys: i stället för att skriva rätt och fundera på vår interpunktion, lägger vi till en smiley för att ange tonen. Lättja! En del av skulden placerar författaren på skolväsendet: det fanns en tid då elevers texter inte fick korrigeras alls, det ansågs hämma kreativitet och skrivlust. Därefter kom en tid då skiljetecknen (särskilt semikolonet) behandlades mycket styvmoderligt. Från min egen skoltid minns jag punkt, komma, utropstecken och frågetecken. Kolon användes endast före uppräkning, tankstreck användes endast före replik och semikolon förekom inte alls i svenskan. Allt enligt mina svensklärare. Det undermåliga skolväsendet sammanfaller lite olyckligt med det demokratiska internet och den tillhörande rätten till självpublicering; jag citerar (s. 222):
Sålunda uppmuntras nu människor som inte kan skilja en apostrof från sin egen armbåge att dela sitt skrivande med vem som helst på denna planet som är korkad nog att förbehållslöst dubbelklicka och scrolla.
Motsatsen – ett odemokratiskt internet – skulle naturligtvis vara otänkbar (tänk ”Nordkorea”), men med frihet kommer ansvar och för varje rättighet finns (minst) en skyldighet.
Eva och jag är inte helt överens om interrobangen. Nog är den både onödig och löjlig – man ska inte ens göra så många nedslag som jag gjorde i mitt exempel – men den är rolig och jag tycker att den kan få finnas till om den används sparsamt. Mycket sparsamt. Och helt apropå språkliga företeelsers (icke-)existens: Eva, existerar verkligen ordet ”hörhöll” i svenska språket (s. 233)?
Nästa vecka är det bloggmaraton och då tänkte jag ägna lite tid åt att förbättra interpunktionen i min blogg och städa bort pilar (vid länkar) och smileys.
