..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

*** Sponsrat inlägg ***

Gästbloggaren Ella Levin, litteraturintresserad reseskribent boende i Edinburgh, är just hemkommen från London och delar med sig av sina bästa tips från staden som har mycket av det mesta, speciellt litterära sevärdheter.

Mer än till någon annan storstad har jag vad som närmast kan beskrivas som en hatkärlek till London. Efter att i många år ha bott i Brighton på den Engelska sydkusten har jag vant mig vid att använda London mestadels som en enorm tågstation där allting tar längre tid än vad jag planerat och jag ofta lämnar med en längtan efter landsbygd och lugn. Men, efter att just ha besökt staden under några dagar har jag ändrat åsikt återigen och förstår att det ofta är en fråga om attityd och planering i hur man bäst tar sig an denna metropol. Jag valde ett antal sevärdheter och besöksmål utan att stressa och lämnade mycket tid till att vandra runt och ta det lugnt.

För litterärt intresserade besökare till London tycker jag att Charing Cross Road är ett absolut måste. Denna gata, som sträcker sig mellan Oxford Street och Trafalgar Square, är hem till ett stort antal bokhandlar, både stora och små. Här finner man till exempel Foyles, den legendariska bokhandeln som öppnade 1903 och fortfarande levererar. När jag började besöka London regelbundet för tolv år sedan var affären mer en organiserad lagerlokal (vilket jag älskade) men idag är den tjusigt omgjord och erbjuder kafeteria som sig bör. Här finner man även ett antal konstbokhandlar och antikvariat, ofta i billiga källarrum. När du är i närheten, titta även in på National Portrait Gallery som med fritt inträde huserar ett stort antal författarporträtt.

De tre mest välkända litterära perioderna i Londons historia är runt 1600, 1830 och 1920. För den första av dessa är ett besök på Shakespeare’s Globe Theatre (avbildad nedan) ett måste. The Globe är en återskapad 1600-talsteater som mestadels spelar Shakespeare men även nya dramer. En biljett kostar från £15 och uppåt, beroende på plats och tidpunkt och ger en unik chans att uppleva Shakespeare så som det var tänkt från början. 1830-talets London är återgivet i Charles Dickens många böcker och för dem som är intresserade av hans författarskap är ett besök på Charles Dickens Museum ett måste. Museet är inhyst i Dickens hem och visar manuskript och personliga tillhörigheter. Man kan också ta del av guidade vandringar genom Dickens London men utgångspunkt från museet.

Inget litterärt London utan ett besök i Bloomsbury-gruppens kvarter (avbildat nedan). Ett sätt att förbereda sig inför besöket kan vara att läsa Virginia Woolf, Life and London: A Biography of Place (1988) av Jean Moorcroft Wilson och Leonard McDermid. Här får man en vacker och historisk introduktion till staden som skapar ny förståelse både för Woolfs böcker men också inför ens eget besök. Stannar man längre i London är ett besök på Virginias lantställe Monk’s House i Sussex också varmt rekommenderat! Det är en dagsutflykt till den vackra landsbygden mellan London och Engelska kanalen.

Ett sätt att stanna längre i London än enbart en weekend är att kombinera besöket med en engelsk språkkurs. Att resa på en språkresa till London som vuxen kan låta främmande men med dagens stora utbud av vuxenresor inte alls ovanligt. Välj mellan att vara borta en, två eller flera veckor och ha chansen att upptäcka London i lugn och ro medan du förbättrar din engelska och ditt språkliga självförtroende. Kurser kan man finna på kurser.se eller hos t.ex. ESL SE som erbjuder kurser i London för deltagare som är såväl 30+ som 50+. Jag kom själv till England först som språkstudent vilket öppnade många dörrar för mig och i slutändan resulterade i att jag återvände hit för mina universitetsstudier. Jag älskar att bo i Storbritannien, mycket tack vare de många kulturer som möts här och öppenheten inför olika kulturformer och utövningar.

Ett sista tips jag vill ge är mina favoritböcker som utspelar sig i London. Hanif Kureishi är en författare som skriver om 70- och 80-talens London såväl som dagens multikulturella stadsdelar. Huvudkaraktärerna är ofta av asiatiskt ursprung och med stor kärlek och mycket humor beskriver Kureishi kulturmöten och vardag i Londons förorter. Mina favoriter är The Buddha of Suburbia (1990) och Something to Tell You (2008).

/Ella

… och den tillhör jag, vilket jag är mycket stolt över.

Att människor hjälper människor är fint, bra och viktigt och detta faller inom Försvarsmaktens uppdrag (utöver att de utbildar till väpnad strid). Det innebär inte att Försvarsmaktens sätt är det enda sättet eller det viktigaste sättet och att allt annat som människor gör är meningslöst, vilket de påstår i sin annonskampanj:

Jag tycker att Försvarsmaktens annonser andas kulturförakt, förakt för människor och förakt för vanliga människors meningsskapande praktiker. Det är mycket möjligt att Försvarsmakten gör viktiga saker, men om dessa viktiga uppdrag var osynliga förr så blir det ju inte synligare av att överskuggas av förakt.

Gamla föreställningar i ny skepnad: ”Lumpen gör män av pojkar” blir ”GMU gör folk av kulturmuppar och hipsters”.

Försvarsmaktens informationsdirektör, Erik Lagersten, gick ut i Resumé och försökte försvara annonskampanjen – men spädde i stället på kampanjens föraktfulla undertoner ännu mer:

Jag kan tycka att det råder brist på självdistans och självinsikt. Vår kampanj har ett rejält humoristiskt anslag. Men ordet självdistans är inte det mest genomgående i kolumnisternas texter. De tar sig själva på väldigt stort allvar. Då blir det också svårt att ta till sig budskapet.

Budskap: Människor som kritiserar kampanjen saknar inte bara självdistans och självinsikt, de saknar även humor och är lite korkade. Det sista förstärks dessutom av följande uttalande: ”Tänkande människor kommer se igenom [påståenden om att kampanjen är kulturfientlig].”

I stället för att framhäva sin egen betydelse på andras bekostnad borde Försvarsmakten i stället försöka motivera sin existens i sin egen rätt.

På Bokmässan erbjöds en kortprenumeration på det nya läsmagasinet Books & Dreams. Jag fick första numret med mig direkt och det recenserades här på bloggen i början av oktober. Recensionen avslutades med konstaterandet att det behövdes en rejäl uppryckning. Nummer två dök upp i förra veckan. Blev det någon uppryckning? Det korta svaret är ”nej”. Det långa svaret följer nedan.

Förordet består i princip av konstaterandet att tusen personer tecknade en prenumeration under Bokmässan (= en procent av Bokmässans besökare) samt tre citat från läsare. En av dem undrar varför tidningen heter Books & Dreams, ”måste verkligen allt heta något engelskt nuförtiden?” – en berättigad fråga, som besvaras med att tidningen ”är ett magasin och ett varumärke som vill sträcka sig utanför Sveriges gränser”. Inte för att leta problem, men resten av tidningen är på svenska? Förordet föregås av fyra helsidesannonser, efterföljs av sex sidor som på olika sätt handlar om Books & Dreams – prenumerationserbjudande, inbjudan till event samt fotokollage från Bokmässan och ett tidigare Books & Dreams-event – och därefter ytterligare en helsidesannons. Jag blir inte av med reklambladskänslan. Först på sidan 18 börjar tidningen ”på riktigt” med några korta notiser, varav en gör antagandet att succén för Femtio nyanser av honom (E. L. James) antas bero på ”discreetly digital-trenden, läsplattans förmåga att dölja pinsamma bokinköp …” Än en gång väcks misstanken att jag nog inte tillhör målgruppen. Dock vill jag ge ett litet pluspoäng för notisen på sidan 19: Mando Diao ska tonsätta Gustaf Fröding och denna notis gör i alla fall en ansats till att frångå det ytliga koketterande som jag kritiserar så hårt. Glädjen blir dock kortvarig. Jag vänder blad och möts av – koketterande: en notis om Karl Lagerfelds nya parfym Paper Passion. Den är ju i sig helt okontroversiell, men i den här kontexten – att litteratur är något som är ”lyx”, något att kokettera med – blir det något jag stör mig på. Irritationen förstärks av detta citat från notisen intill: ”Vem slog fast att kvinnor skulle älska omslag med treords-meningar (sic!) i blandade mjuka typsnitt och pastellfärger mot enkel vit bakgrund, helst tillsammans med någon form av grönsak?”

Apropå koketterande: Läs om ”snygg belysning” för lässtunden på sidan 57; på sidan 65 får jag veta att ”böcker som gör skillnad” är en ”växande trend i  bokhyllan” och så två sidor med coffeetable-böcker (det där med kontext – igen). Att ”Syrade grönsaker är det nya svarta” (citat, s. 61) har visserligen inget alls med böcker att göra, men mat äter man väl för att det är gott och inte för att vara trendig? På sidan 75 kan vi läsa om ”skräcktrenden”.

Att det går trender i både det ena och det andra är ett tämligen okontroversiellt påstående. Det som skaver är allting ska reduceras till något trendigt, en accessoar, något att bära som en snygg handväska, något att – förlåt upprepningen – kokettera med. Att äga vissa böcker är trendigt (läsa dem gör man i undantagsfall?), att läsa snuskiga böcker på läsplatta är trendigt, böcker är en inredningspryl; ät viss mat för att den är trendig. Vad hände med att göra något eget? Något meningsfullt?

Tidningens första intervju är den med Jojo Moyes och även om jag känner igen mig själv i henne så är intervjun spretig, hoppig, ytlig: elva rubriker avhandlas som hastigast. Mönstret upprepas sedan, mer eller mindre, i övriga intervjuer och formulär 1a-känslan kvarstår från förra numret. Louise Boije af Gennäs säger intressanta saker om föräldraskap och politik men får aldrig utveckla sina tankegångar och när jag läser intervjun med John Irving ekar den av frågorna som aldrig ställdes.

Trots att detta nummer av Books & Dreams kom ut ungefär samtidigt som boksmällan efter Bokmässan börjat släppa sitt grepp finns det inte ett endaste litet reportage om Bokmässan. Däremot ett om Frankfurtmässan, där Sofi Oksanens ”lilaslingade dreads lyser upp lokalen” där hon ”avspänd … står och snurrar ett drinkglas (whisky sour är favoritdrinken … tidigare var det cosmopolitan)”. Om hennes författarskap sägs endast att nya boken När duvorna försvann har sålts till 43 länder och att Sofi vill skriva tills hon dör.

Över en kopp ”stark cappuccino” pratar Books & Dreams representant på mässan med författaren Linda Olsson. Hon är besviken på Nya Zeelands mässprestation: ”De har tagit hit 70 nya zeeländska författare, men så får de knappt synas”, säger hon och tipsar om den mycket produktiva nya zeeländska författaren Janet Frame, utan att denne med ett ord presenteras för läsaren. Stolpe ut och snabbt vidare till nästa punkt. Detta är återkommande – fokus ligger på namedropping, försäljningssiffror och ett och annat snabbt citat.

Efter att ha läst förra numret undrade jag var läsaren fanns. Med undantag för citaten i förordet dröjer det till sidan 45 innan vi får en hastig skymt av den vanliga läsaren, i form av den bokcirkelpresentation som känns igen från första numret, och efter detta återkommer hen aldrig mer igen.

Jag får känslan att precis allt ska pressas in på strax under 100 sidor – bok-, mat- och resemagasin i ett – och därför blir resultatet snabbt, ytligt och rumphugget. Jag hade gärna sett att man valt ett – eller maximalt två – ämnesområden: böcker och resor eller böcker och mat. Helt plötsligt uppstår oanade möjligheter och utrymme till fördjupning.

Jag tror att Books & Dreams och jag har nått vägs ände.

På Bokmässan erbjöds en kortprenumeration på det nya läsmagasinet Books & Dreams: två nummer för priset av ett och första numret med direkt. Jag gillar böcker och jag gillar tidningar om böcker, så jag hakade på, trots att tidningen gav mig lite reklambladskänsla, men man ska ju inte vara fördomsfull. Dock började jag misstänka att jag kanske inte tillhör målgruppen när jag läste förordet: Chefredaktören påstår att ”läsa är lyx”, men för mig är ju läsning en självklarhet, rentav en nödvändighet – inget att diskutera. Litteratur är inget jag koketterar med. Jag ger ändå tidningen ett ärligt försök, men jag kommer aldrig in i den. Den är ytlig, spretig, banal. Innan jag ens kan börja läsa tidningen måste jag bläddra förbi fem helsidesannonser, avdelningen ”81 böcker som fängslar” känns som klippt och klistrad från utgivningskatalogen och intervjuerna har svårt att komma förbi formulär 1a: ”Var sitter du och skriver någonstans?”, ”Beskriv en vanlig skrivdag i ditt liv”, ”Vem har inspirerat dig att skriva?”, ”Varför tror du att folk vill läsa om ditt liv?” – och olika varianter på dessa frågor. Sedan tar koketterandet fart på allvar: ”En väl inredd bokhylla kan göra ett helt rum” inleder tidningens andra kapitel, på bild en Stringhylla med allt annat än böcker i för Stringhyllan har ”tagit steget in i den internationella modevärlden”. Därefter ett reportage med Emma Hamberg som får prata om sin inredning i stället för sitt författarskap och avslutningsvis en sida med boktapeter. Budskapet är tydligt: Boken är en accessoar, en inredningsdetalj, en modepryl.

Spretigheten kommer av att litteraturkoketterandet blandas upp med avdelningar om mat, träning och resor. Reklambladskänslan förstärks av att tidningen inleds med ”reklam” för Books & Dreams-event med ”mat, vin, mingel, boksignering och goodiebag”. Caitlin Moran, Michael Nyqvist och Gilla Böcker-grundaren Ada Wester får tala ganska fritt, men drunknar tyvärr fullständigt i det korta, snabba, enkla.

Bristen på tvåvägskommunikation är påtaglig. Var finns läsaren? Bortsett från en kort formulärintervju med en bokcirkel så hittar jag inte så mycket som ett Twittercitat någonstans. Jämför med senaste numret av Vi Läser: Twittercitat och korta insändare med läsarnas åsikt om tidningen på sidan sju, kort intervju med en läsare på sidan 14 och på sidorna 42-47 ett bildreportage om sajten Underground New York Public Library som samlar bilder på vanliga människor som läser i New Yorks tunnebana. Att det ännu bara finns ett nummer av Books & Dreams är ingen ursäkt: ragga upp en bokbloggare, besök ett bibliotek eller en bokhandel, släng ut krokar på Twitter.

Nästa nummer kommer i december och blir det inte en rejäl uppryckning då så blir det tyvärr inte fler nummer av Books & Dreams för min del.

Kortprenumerationen kostade 69 kr. och på köpet fick jag en hudkräm från Burt’s Bees och tack vare den är pengarna inte helt och hållet slängda i sjön. Krämen är dryg, luktar gott, är fri från silikoner och mineraloljor och återfuktar hur bra som helst! Dagen efter att jag provat den första gången var mina annars så torra och ömtåliga ben fortfarande mjuka och lena, så det här märket kommer jag absolut att fortsätta köpa.

Trots att Jesper Lissmark Hults resa genom Europa, i syfte att samla in pengar till Friends, egentligen ligger helt utanför min bloggenre, valde jag att ändå uppmärksamma hans resa, eftersom jag gärna puffar för roliga, goda och galna initiativ som enskilda människor gör. Jag kände inte till projektet sedan tidigare och det var Jesper själv som tog kontakt med mig. Hans e-post påminde mig dock om all den där andra e-posten jag får, från icke bokrelaterade företag …

Det här är en bokblogg. Jag bloggar om böcker och läsning och välkomnar verkligen de kontakter jag knyter med andra bokbloggare och med bokbranschen i stort. Jag vet att bokbloggarna utgör ett viktigt komplement till professionella recensenter och därför är viktiga för förlagen och läsarna – och förlagen och läsarna vet att de är viktiga för oss. Att byta recensionsexemplar mot recensioner är en rättvis transaktion som alla vinner på och vars villkor alla inblandade är överens om.

Bloggare har blivit den fjärde statsmakten och därmed något som företag naturligtvis vill använda sig av för att nå ut, något som märks på att jag tätt som oftast kontaktas av allsköns företag som inte har något med bokbranschen att göra alls: pokerföretag, vitvaruförsäljare och klädföretag bland andra. De vill att jag ska låta dem annonsera på min blogg, lotta ut presentkort eller – som det senaste företaget som kontaktade mig: låta varenda förekomst av ett visst ord länka till deras tjänster så att de därmed, helt gratis, kan ta åt sig äran för en vara som jag har köpt från ett annat företag. I nio fall av tio förväntar sig dessa företag att de ska få använda min blogg som gratis annonspelare utan någon som helst motprestation: att ”lotta ut ett presentkort” eller ”länka ord” är något jag ombeds göra utan att ens få så mycket som en liten rabatt på varorna jag förväntas göra reklam för – inte för att en sådan rabatt hade gjort mig mer benägen att tacka ja, för det hade den absolut inte gjort, men den hade i alla fall fått företagen i fråga att inte framstå som så desperata. Ibland försöker de blidka mig genom att ge intryck av att de har läst min blogg, till exempel när de hävdar att jag ”verkar ha ett ganska stort intresse för kläder och mode” (autentiskt exempel), vilket mest blir pinsamt.

Mitt intryck av att dessa företag är desperata förstärks av de dåliga betyg som en del av dem har fått på konsumentsajter på nätet. Företaget som ville ta åt sig äran för OptimalPrints visitkort – företagsnamnet börjar på ”Vista” – får på dessa webbplatser idel dåliga betyg och kommentarer som ”missvisande priser”, ”ser ut som skit”, ”lång leveranstid”, ”urdålig service” och ”svarar inte på kontaktförsök”. De måste tro att både jag och mina läsare är korkade!

Det händer att jag svarar på dessa kontaktförsök, men för det mesta låter jag bli – dygnet har bara 24 timmar. Om jag svarar är jag alltid trevlig, men egentligen tycker jag att det är ganska fräckt att dessa företag på fullaste allvar (?) tycker och tror att jag ska sätta min trovärdighet på spel för att de ska få nya kunder (utanför modebloggssfären?) och kunna sälja lite mer. Detta är alltså företag som jag aldrig har handlat av och förmodligen aldrig kommer att anlita – särskilt inte efter skamlösa försök att få gratis annonsplats (är traditionell reklam för dyrt?) på min blogg.

Jag menar alltså att den här desperata fulmarknadsföringen är något helt annat än den jag ägnar mig åt om jag lottar ut böcker, bloggar om en kampanj i en viss bokhandel eller bara i största allmänhet puffar för förlag, böcker och författare. Det här är en bokblogg, så sådana aktiviteter faller väl inom ramarna för bloggens genre; summan av delarna är bokbranschen där alla delar – författare, förlag, bokhandel, bokblogg – förutsätter varandra och slutligen så har jag ju – i egenskap av kund, förlagsvetare, förlagsarbetare, bokbloggare, blivande bibliotekarie, bokintresserad och så vidare – erfarenhet av och förståelse för dessa olika delar av bokbranschen, varför aktiviteter på bloggen kan förankras i min personliga erfarenhet och kunskap, något som inte vore möjligt om jag upplåtit min blogg till marknadsföring av pokersajter eller vitvaruföretag, eftersom jag varken spelar poker eller har någon särskild kunskap om vitvaror.

Min trovärdighet är viktig för mig och den trovärdigheten lånar jag ju ut varje gång jag puffar för något eller någon. Därför kan jag inte tänka mig att göra reklam för något jag inte tror på – inte ens om det hade varit fråga om betald marknadsföring. Det hade dessutom sett konstigt ut om jag mitt bland alla bokinlägg börjat göra reklam för vitvaror: jag vet ju själv – tyvärr – vad jag tänker när jag läser bloggar där bloggaren helt plötsligt och omotiverat skriver om ett företag eller en produkt som är odelat superduperjätteunderbartfantastisk! men, trots att den tydligen är ett sådant mirakel, aldrig har nämnts i bloggen tidigare och egentligen inte har något alls med bloggens genre att göra. Jag vill att mina läsare ska veta att jag står bakom varenda puff, rekommendation och recension jag gör och jag är övertygad om att bra företag kommer att bli omtalade utan att behöva tigga gratis annonsering utan motprestation – det är rentav ohederligt att en del företag inte drar sig för att försöka få bloggare att lura sina läsare, som fallet med företaget som ville ta åt sig äran för visitkorten. Faktum är att sådana fulfasoner spiller över på den mer uppriktiga djungeltelegrafen: för två år sedan debatterades graden av ärlighet i bokbloggarnas recensioner av recensionsexemplar; i mars i år bemöttes Flickan och kakorna med misstänksamhet efter att ha uttalat sig positivt om en tjänst hon var nöjd med (lustigt nog diskuterade vi – jag, hon och fem andra bokbloggare – just det där med ”köpta inlägg” på en bokbloggsträff i november förra året och jag vill minnas att vi var rörande överens om att det inte var något vi ville ägna oss åt) och nyligen puffade jag för en mycket efterlängtad bok – och höll sedan andan i några dagar i väntan på anstormningen av anklagelser om ”köpta inlägg” som tack och lov aldrig kom: bara det att man är rädd för att sådana anklagelser ska komma säger en del.

Så, kära bokbransch! Fortsätt låta era nyhetsbrev och erbjudanden landa i min inbox – jag blir lika glad varje gång! Men ni andra – spelföretag och allt vad ni sysslar med – borde kanske fundera på hur ni marknadsför er själva till de ni förväntar er ska marknadsföra er med sin egen trovärdighet som insats.