..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Diana är en ung, rik, snygg och mycket känd arvtagerska till en internationell hotellkedja och Rio de Janeiros mest prestigefyllda hotell. Hon är dyrkad för sin stil och beundrad av falska vänner som egentligen inte känner henne utan endast bryr sig om hennes frisyr, kläder och dyra bil. Dianas dröm var att bli författare, men eftersom endast det bästa är gott nog valde hon i stället att bli advokat – när boken börjar har hon precis erbjudits jobb på de två bästa advokatfirmorna i hela staden – i stället för att riskera att inte bli något mer än en högst medelmåttig författare. När hennes mor avlider får Diana reda på att hon har en tvillingsyster – Maria – som hennes far försvann med när Diana och Maria bara var ett år gamla. I hela sitt liv har Diana trott att hennes far var död – hennes mor hade till och med låtit resa en gravsten. Nu måste Diana ge sig ut på jakt efter Maria – och det är bråttom, eftersom Maria har hotat att begå självmord om hon inte får tag på sin mor, som nu alltså är död. I sitt sökande träffar hon en synsk tiggare och en pretentiös gatukonstnär innan hon hastar iväg till Istanbul där hon måste lära sig tala med rosor.

Bokens budskap är fint – man ska hitta sin identitet i sig själv, vara sann mot sig själv och inte förlita sig på dyra, ytliga prylar och falsk beundran från människor som lockas av sådant – men utförandet är det desto värre ställt med: karaktärerna är stereotypa, överdrivet dramatiska och saknar nyanser; språket är styltigt och klyschigt och författaren litar inte på sin läsare överhuvudtaget. Bortsett från Dianas snobbiga attityd och emotionella vågspel och den pretentiösa gatukonstnärens tendens att överanalysera allt så händer det inte särskilt mycket: det är först efter halva boken som Diana skrider till handling och inte ens då förflyttar sig dramatiken från Dianas tankevärld till verkligheten. Slöseri med tid i pappersform – tur att den i alla fall gick snabbt att läsa.

Serdar Özkan kommer från Istanbul i Turkiet men har pluggat företagsadministration och psykologi i USA. Han är författare på heltid sedan 2002 och skriver romaner som handlar om att finna meningen med livet. Debutromanen Rosens röst har översatts till 43 språk, hamnat på topplistor över hela världen och liknats vid Alkemisten av Paulo Coelho.

För snart två veckor sedan skrev Lisa Magnusson en krönika om Fråga Olle-dokumentären, i vilken hon menar att dokumentären är ”ett sorgligt sensationalistiskt sammelsurium av jagsvaga ungdomar och exhibitionistiska medelåldringar” och att ”det egentligen inte finns någon godtagbar ursäkt till varför det här programmet överhuvudtaget existerar”. Fråga Olle-dokumentären är ”på en och samma gång både privat och opersonligt” och när hon ville diskutera ”det sjuka i detta” på Twitter, menade folk att hon bara ”är pryd” och ”sjåpar” sig. Magnusson menar att Fråga Olle är sjukt därför att ”kommersialiseringen medför tillvänjning, det krävs hela tiden mer och mer för att skaka om oss” och som bevis anför hon bland annat det viktorianska England:

I de viktorianska kioskromanerna på 1800-talet hade blotta ögonkastet en oerhörd laddning, 1950-talets romantiska filmer kretsade kring en passionerad tungkyss. I 2010-talets popkultur betyder inte ens ett samlag särskilt mycket.

Jag menar alltså att det är bra att vi blir tillvanda. Det är bra att det blir alltmer accepterat att ha sex på olika sätt, det är bra att sex kan diskuteras på bra sändningstid och det är bra att vi i allmänhet (det finns ju undantag) inte längre blir omskakade för att någon väljer att knulla på något annat sätt än under täcket när lampan är släckt. När Lisa Magnusson romantiserar det viktorianska England eller det lite pryda 1950-talet glömmer hon bort de mindre trevliga sidorna, till exempel:

• 1800-talets tro att onani ledde till blindhet, epilepsi och sinnesslöhet, samt de många plågsamma anordningar som användes för att förhindra onani, erektion och nattliga utlösningar, till exempel den här, som ändå är ganska snäll jämfört med den här taggiga saken.
• 1895 års våg av antihomosexuella attityder i England med anledning av att Oscar Wilde dömts till straffarbete för homosexualitet.
• Att homosexualitet var kriminaliserat i Sverige fram till 1944 och att det därefter var sjukdomsklassat fram till 1979.

Det finns länder som fortfarande utdömer dödsstraff för homosexualitet (till exempel Iran, Saudiarabien och Jemen), kulturer i vilka det där ögonkastet eller den där tungkyssen kan kosta någon livet (nu senast Maria Baro; läs gärna Varför mördar man sin dotter? av Nima Dervish och Emre Güngör som intervjuat Pela Atroshis och Fadime Sahindals fäder) och så sent som i januari i år skrev jag, i recensionen av Female Chauvinist Pigs av Ariel Levy, om synen på sexualundervisning i USA. På samma ämne finns även The Abstinence Teacher av Tom Perrotta.

Tyvärr är det ju fortfarande så att många använder sina egna preferenser för att döma ut och klanka ner på andra människors val, till exempel Solveig i krönikans kommentarsfält:

Jag fick veta att det fanns för det var så obehagligt så jag tog ett djupt andetag och tittade. Om detta blir normaliserat eller kanske redan är så är vi illa ute. Det ”anonyma paret” med ”fist fucking–förtjusningen”. Vilken smärta har inte denna viljelösa kvinna utstått innan hennes kropp accepterat detta bara för hennes gubbe inte kan genomföra ett samlag till fullo. Att använda en knytnäve till att kontrollera den födande öppningen istället.

Jag har sett episoden med det anonyma paret minst tre gånger (femte säsongens tredje avsnitt av Fråga Olle-dokumentären) och kvinnan är allt annat än viljelös. Hon är den som pratar och förklarar mest och hon framstår i allra högsta grad som ett medvetet, villigt och agerande subjekt. Hon säger utryckligen att fisting är ”en liten krydda i vårat sexliv” (detta säger hon minst två gånger under reportaget), att ”det är skönt” och att det dessutom blir ännu skönare med tiden. Hon säger även att det inte gör ont, ”men, det kan göra ont om man inte gör det rikigt” – och detta är ju sant för i princip allt som på något sätt kan betraktas som sexuellt. Kvinnan har pratat och förklarat både länge och väl när hennes man kommer in i samtalet och påtalar vikten av ”rena, fina naglar och händer” och ”uppvärmning”, varpå kvinnan inflikar att man måste vara säker på och känna sin partner väldigt väl och ha en kommunikation. Vad gäller mannens påstådda oförmåga att genomföra ett samlag så berättar paret att de ofta har samlag efter fistingen, när hon har ”kommit ett par gånger”. Efter reklampausen, när paret förbereder sig för att visa hur fisting går till, talar kvinnan om att de kommer att använda ”mycket olja” och att det är ”glidmedel som gäller … och förspel” utöver ”bra hygien, bra nagelvård” och ”fina, rena  händer”. Under förspelet påtalar hon igen att man ”absolut inte [ska] snåla med glidmedel”. Paret kommunicerar under akten, de tar det väldigt lugnt och Malin Gramer, Olle Wallers reporter på fältet, förklarar hur mannen ”stegvis … mjukar upp … vulvan”. När de har kommit så långt att toppen på tummen är inne (den penetrerande parten håller handen som en anknäbb) styr kvinnan själv graden av penetration och såvitt jag kan höra tycker hon att det är skönt. Hon säger även just det, att det ”är skönt” och – igen – att ”man ska vara försiktig”. När de är klara konstaterar hon att ”ja, det var skönt” och att hon fick orgasm.

Vad folk gör i sina sovrum, eller huruvida Lisa Magnusson är pryd eller inte, ger jag ärligt talat blanka fan i, men kan vi snälla sluta använda våra egna preferenser som någon sorts allmängiltig måttstock och sluta betrakta andras preferenser genom starkt etnocentriska (van)föreställningar och filter?

Här vill jag även passa på att inflika att programledaren Olle Waller ofta, ofta i dokumentärerna påpekar vikten av försiktighet, kommunikation och samtycke.

Lisa Magnusson konstaterar att dokumentärerna inte är ”porr” men ”heller inte instruktionsfilmer” – och jag kan ju tycka att det är det som är grejen. Ja, att använda begreppet ”dokumentär” är kanske att ta i, men styrkan med Fråga Olle-dokumentären är just att tittaren får möta vanliga, mindre vanliga och ovanliga människor som ägnar sig åt vanligt, mindre vanligt och ovanligt sex – lite som en modern Kinseyrapport i visuellt format – utan att det blir alltför teoretiskt, akademiskt, djupanalyserat, moraliserande eller fnittrigt. Reportern Malin Gramer är visserligen lite fnittrig, men jag tycker att det är en av hennes styrkor – hon är vad amerikanarna skulle kalla the girl next door. Hon är naturlig, frågvis, lite lagom fnittrig och alldeles vanlig och lyckas på så vis förmedla programmets innehåll samtidigt som hon tillåter den likaledes vanliga tittaren att identifiera sig med henne, något som jag tror inte skulle vara lika möjligt om reportern i stället hade hetat till exempel Johanna Jussinniemi (mer känd under artistnamnet Puma Swede – vänligen notera att jag på intet sätt lägger någon värdering alls i Johannas utseende eller yrkesval utan bara konstaterar att gemene människa förmodligen kan identifiera sig lika lite med henne som med Carl XVI Gustaf).

Till syvende och sist tycker jag att allt som syftar till att neutralisera synen på sex och ta död på seglivade sexmyter är bra, vare sig det är akademiker eller ”kommersiella krafter” som ligger bakom.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Vad tycker du om att läsa i en recension (förutom själva recensionen då): författarinformation, ev. filmatiseringar, länkar till sidor som t.ex. Goodreads, Boktipset etc? Kort sagt: hur ser den ultimata recensionen ut enligt dig?

Den här veckans bokbloggsjerka påminner mig om att jag har en del äldre recensioner som jag borde skriva om, då de snarare har formen av minnesanteckningar än något som någon annan kan läsa och ta till sig av – det är först på senare tid som jag kan känna att det jag skriver om böcker håller sig på en acceptabel nivå, så svaret på veckans jerka kan även betraktas som en målsättning för vad jag vill uppnå med de recensioner jag skriver. Vad gäller andras recensioner så uppskattar jag naturligtvis att få veta vad boken handlar om och vad recensenten tycker om den, men det är också trevligt att få veta vem författaren är (och om hen har någon egen hemsida eller blogg), om det finns någon särskild anledning till att boken skrevs, om det är filmatiseringar på gång och – för vissa böcker – recensentens egna reflektioner och analyser. Ibland är det trevligt med länkar till andra bloggar som också har skrivit om boken, men diverse mötesplatser på nätet (Goodreads, Boktipset o.s.v.) bryr jag mig inte så mycket om; jag har väl inte riktigt fattat grejen – det finns ju bloggar! – men det händer att jag konsulterar dem när jag är osäker på huruvida jag ska köpa en viss bok eller inte och vill ha så mycket information som möjligt.

Margarethas tonårsrevolt bestod i att hon började gå i kyrkan, trots föräldrarnas ogillande, och fortsatte med det även efter att hon flyttat hemifrån. Hon läste på socialhögskolan i Lund, en plats som vid den tiden sjöd av vänsterradikala grupperingar, varför hon var ganska ensam om sin religionsutövning. Efter några år träffar hon Sven, en blivande civilingenjör från ett religiöst hem. De gifter sig och vill ge sina barn den trygga gudstro som Sven växte upp med och som Margaretha inte upplevde i sitt barndomshem; de vill ta sin tro på större allvar och därför går de med i en frikyrkoförsamling i Helsingborg. Efter en tid utvecklas församlingen åt ett håll som Margaretha och Sven inte riktigt tycker om, varför de bestämmer sig för att de ska gå ur om ingen förändring sker. Och förändringen kommer. Församlingen får kontakt med den Osbybaserade församlingen Sion och det bestäms att församlingarna ska gå samman och bilda Kristet Center Syd (numera Kingdom Center), med Sions pastor som ledare. Inledningsvis har församlingen över 300 medlemmar som jobbar hårt – ideellt – för att etablera sig i trakterna kring Höör, mitt i Skåne. Margaretha och Sven tycker att det är spännande att få vara med och skapa något nytt och de blir så uppslukade av arbetet att deras vänner utanför församlingen börjar fatta misstanke, vilket de slår i från sig.

Men allt är inte guld och gröna skogar. Pastorn utger sig för att kunna se andar och demoner. Han bestämmer sig för att Margaretha är full av dem och att hon därför är ansvarig för allt som är dåligt och ont i församlingen, men ger inga svar på vad hon kan göra för att bli bättre. I stället utsätts hon för allt fler, allt längre och allt våldsammare demonutdrivningar. När som helst kan hon bli påhoppad och misshandlad och allt hon gör är fel. Hon beskriver hur hon hela tiden måste tänka på vad hon gör och säger, sin klädsel, var hon befinner sig o.s.v. för att inte anklagas för att försöka ta auktoriteten i församlingen. Till slut smyger hon längs väggarna och håller sig ur vägen så gott hon kan. Ingen får umgås eller samarbeta med henne heller, eftersom hon påstås vara full av demoner. Hennes man, Sven, arbetar borta i veckorna och vet inte vad som pågår. Margaretha berättar inte, för hon vill inte att Sven ska bli orolig eller att han ska försöka prata med pastorn, vilket ju kan leda till att Margaretha råkar ännu värre ut.

Sedan tidigare har Margaretha problem med ryggen och de våldsamma andeutdrivningarna – eller ”befrielseprocesser” som det heter i församlingen – gör bara saken värre. 2003 får hon en plats på ett smärtrehabiliteringsprogram där hon bland annat har kontakt med en kurator. Margaretha säger inget om hur hon har det utan försvarar församlingen och det jobb hon utför där, men kuratorn märker att Margaretha inte mår riktigt bra och erbjuder henne en fortsatt samtalskontakt även efter att rehabiliteringsprogrammet är slut. Det är kuratorn som ser till så att Margaretha kommer i kontakt med psykiatrin första gången och snart reagerar även hennes husläkare, men Margaretha berättar ingenting. I stället fortsätter hon att försvara församlingen och menar att det i själva verket är ryggsmärtorna som gör henne deprimerad. Margaretha mår så dåligt att hon flera gånger tillfogar sig själv allvarliga skador, med sjukhusvistelse som följd, och till slut ställer Sven ett ultimatum: Antingen lämnar Margaretha församlingen, eller så lämnar han henne. Det blir vändpunkten och början på den långa vägen tillbaka till ett normalt liv.

Ett och ett halvt år tillbringar Margaretha på en sluten psykiatrisk avdelning. I perioder bevakas hon överallt och dygnet runt för att hon är så självmords- och självskadebenägen. Hon lider av ständiga mardrömmar och flashbacks och är länge övertygad om att hon verkligen är full av demoner. Diagnosen blir posttraumatiskt stressyndrom. Att skriva Om det så skulle kosta mig livet är hennes sätt att bearbeta det hon varit med om. Kapitlen är korta, koncisa och mycket självutlämnande och Margaretha reflekterar över, resonerar kring och analyserar sina upplevelser och det märks på sättet att skriva hur förvirrad och slutkörd hon var.

Mellan hösten 2010 och hösten 2011 hände en mängd stora (och några lite mindre) saker: Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen, Mona Sahlin avgick och efterträddes av Håkan Juholt; Usama bin Laden och Muammar al-Gaddafi (”[a]vskytt barn har många stavningar”, citat s. 123) avrättades och i fjärran världsdelar reste sig folket mot förtryckande regimer; Björn Ranelid munhöggs med Peter Englund, elvaåringar slängdes av tåg, Victoria blev med barn och Anders Behring Breivik gav det högerextrema hatet ett ansikte. Denna händelserika och intensiva period skildras och analyseras av Jonas Gardells skickliga penna – på maximalt 140 tecken. Detta är en samling av Jonas Gardells bästa tweets mellan 2010 och 2011. Med mycket humor – och ibland djupt allvar – kommenterar han sin omvärld och ofta driver han hejdlöst med sig själv och andra. Helst av allt hade jag velat citera hela denna underbara bok, men det går ju inte, så jag får nöja mig med en favorit bland många. Sidan 98-99 handlar om hur Aftonbladet försöker sparka liv i skandalerna kring Sven Otto Littorin:

När Aftonbladet utser sig till moralens väktare och domare är det som att Fan sätts till att predika i kyrkan.

Här kan man i realtid följa Jonas Gardells fortsatta omvärldsanalyser.

Hanne-Vibeke Holsts mosters migrän slog till flera gånger i veckan och allra helst lagom till familjesammankomster. Den övriga släkten tyckte att det hela var en aning pinsamt och antydde att hon nog var lite lat; allra värst var det ju för hennes stackars kultiverade och matfobiske make, han som skulle göra karriär och därför behövde sin (hemma)fru som stöd. Denna migrän hade den stackars mostern i ett järngrepp i 32 års tid, från 1960 till 1992, tills mostern – som annars aldrig klagade eller blev arg – lämnade sin man. Sedan dess har hon inte haft migrän en enda gång. I stället har hon blommat upp: hon läser språk, volontärarbetar, gymnastiserar och umgås med folk. Denna moster var den första person Hanne-Vibeke Holst kom att tänka på när hon började arbeta med den bok som så småningom blev Min mosters migrän. Från början var avsikten att göra en intellektuell analys av kvinnans ställning i samhället, men först var hon tvungen att redogöra för sin personliga ståndpunkt – och så blev Min mosters migrän i stället självbiografisk.

Året är 1999 och Hanne-Vibeke Holst bestämmer sig för att intervjua sin mormor. Hon är 93 år gammal och har således upplevt nästan hela 1900-talet, varför Holst vill dokumentera detta kvinnoliv och ta reda på hur det har påverkat livet för de kvinnor som kommit efter henne. På två dagar hinner de med den intervju som inleder boken och efteråt passade Hanne-Vibeke även på att intervjua sin två år yngre lillasyster. Resultatet är nedslående: kvinnorna är missnöjda men förhåller sig passiva och någon revolution verkar inte vara nära förestående. Varför är det så? Hanne-Vibeke Holst söker efter svaret i sitt eget liv. På drygt 400 sidor får läsaren följa uppväxten i en släkt där kvinnor var i majoritet men män hade makten, det feministiska uppvaknandet, om kravet att hålla på sig för att inte betraktas som ett luder, om åren som diplomatfru och mamma och hur hon nu äntligen har landat i ett bra äktenskap.

Min mosters migrän är spretig, stundvis mycket pratig och innehåller lite väl mycket psykoanalys. Andemeningen verkar vara att Hanne-Vibeke Holsts liv helt och hållet styrs av hennes far (död sedan 1995) och det öde hon har tilldelats genom att födas in i familjen Holst, för trots att hon ville vara självständig och självförsörjande hamnar hon ständigt i skuggan av stora män. Mer än något annat sätter hon fingret på de punkter där kvinnorörelsen är oense: synen på sex och barnafödande och huruvida kvinnorna ska spela på männens planhalva eller på sin egen.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: När insåg du att läsning var din passion och en otroligt viktig del av ditt liv?

Jag har smygkikat på andra deltagares svar på veckans fråga och konstaterat att jag avviker från mönstret. De senaste sju åren har jag aktivt samlat på mig böcker och mängden böcker per år tycks öka exponentiellt: när jag var 20-21 klarade jag mig fortfarande med ett hyllutrymme motsvarande två BILLY-hyllor – som dessutom delades med allt annat jag ägde och hade – och idag har jag så många dubbla rader med pocketar att jag nog med lätthet skulle fylla två BILLY till utöver alla de hyllor jag redan har (som det numera bara står böcker i). Just det är kanske inte så konstigt. Jag kan även, i likhet med några andra bokbloggare, konstatera att bokintresset verkar ha hoppat över en generation – min farfar var typograf, men som jag konstaterade i blogginlägget om mäns läsning så läser inte pappa särskilt mycket böcker. Det som gör att jag ”avviker” är att jag först på senare år har insett att läsning är mitt stora intresse – näst efter böcker. Jag var 25 när jag hittade den utbildning som jag sedermera kom att ta examen i och det var först då som jag insåg att böcker faktiskt är något man kan jobba med, och det var i samband med det som jag började läsa mer och se läsningen som ett intresse. Innan dess var det lite si och så med läsningen. Jag lärde mig läsa och skriva tidigt, vid 3,5 eller möjligen fyra års ålder, och sökte efter texter att läsa, men min omgivning var inte särskilt bra på att guida och förmedla. De böcker jag hade hemma och tyckte om läste jag om och om igen – Bertböckerna (Anders Jacobsson och Sören Olsson) och Sofies värld (Jostein Gaarder) – och jag vet att jag besökte biblioteket en hel del när jag var yngre, men i högstadiet slutade jag läsa och kan inte minnas att jag läste några böcker alls på några år (fast jag rimligen måste ha läst sådant som jag var nödd och tvungen att läsa). Anledningen till det var skolans försök till läsfrämjande åtgärder: Varje bok vi läste skulle plockas sönder i sina minsta beståndsdelar. Det skulle mindmappas och refereras och recenseras och läsloggas och bokloggas till förbannelse och utöver det bestämde sig min svensklärare för att de böcker jag läste på fritiden inte var fina nog och att allt jag gjorde var dåligt. Så jag slutade läsa, eftersom det inte var det minsta trevligt att läsa en bok när jag visste att jag efteråt var tvungen att analysera den och mitt läsande sönder och samman – bara för att få höra av min lärare att jag gjorde fel, tolkade boken fel (för hennes tolkning var den enda rätta) och hur dålig jag var. Den där olustkänslan satt kvar länge och jag vet att jag vid några tillfällen faktiskt sagt att ”jag hatar böcker” – fast jag menade det nog inte. Dock dröjde det tills jag var 20-någonting innan jag kom över den där olustkänslan och kunde börja läsa bara för min egen skull. Och nu bloggar jag ju till och med om böckerna jag läser – och jobbar med böcker, har en fil. kand. med böcker som huvudämne och ska bli bibliotekarie. Jag skulle vilja se min svensklärares min nu!

Jag har, tack vare min nya mobiltelefon, upptäckt poddradio! Av någon anledning laddade jag ned Sveriges Radios app och upptäckte där att jag kunde ladda ner mängder av radioprogram för lyssning i nedkopplat läge. Helt plötsligt blev jobbet på städfirman nästan uthärdligt (bara en dryg månad kvar innan jag går på tjänstledighet igen!). Där jag tidigare gick och städade och som enda input fick andra människors samtal på avstånd eller i bästa fall en dålig radiokanal, går jag nu och lyssnar på författarintervjuer, reportage och dokumentärer. Underbart! Underbart! Underbart!

I morse ställde jag i ordning en offentlig lokal medan jag lyssnade på ett debattprogram om surrogatmödraskap och genusvetenskap (Kosmo i P1) och en dokumentär om Pim Fortuyn (P3 Dokumentär) och efter lunch städade jag trappor och lyssnade på ett samtal om läsning (Biblioteket i P1). Jag applicerar inte gärna djupare analyser på mitt läsande (ett ställningstagande som har sitt ursprung i högstadiets svensklektioner; jag vill läsa utan tvång) men samtalet var intressant ändå; det handlade om att försjunka i böcker, olika sätt att läsa och huruvida det finns en optimal läshastighet.

Jag förstår helt plötsligt varför ljudböcker är så populärt (även om jag själv inte tänker konsumera sådana). Lika plötsligt förstår jag min fars antipatier mot moderna företeelser som MTV och Radio NRJ (som jag konsumerade intensivt när jag var yngre) – likriktad fulkultur som dessutom är långt värre idag än den var när jag var tonåring. I den där offentliga lokalen spelas just Radio NRJ och det är i princip fem olika låtar som ständigt repeteras (bland annat det totalt meningslösa kräkmedlet Loca People). En av dessa låtar (men inte Loca People!) någon gång ibland – ja! Ständig upprepning av dessa fem låtar i flera timmar – NEEEEEJ!!

Sedan i fredags jobbar jag 75 procent på nämnda städjobb. I stället för att lida i tio timmar om dagen (i undantagsfall nio) lider jag nu i åtta (och i bästa fall sju) timmar i stället. Så. Skönt. Jag har även återgått till att läsa på lunchen. Jag upphörde med det eftersom jag aldrig fick läsa i fred, men det har blivit bättre nu: det verkar vara allmänt känt att jag har varit tjänstledig för studier – ”aha, du är hon den där som pluggar”, säger nyanställda kollegor som jag aldrig träffat förr – och därför lämnas jag numera, med något enstaka undantag, i fred med mina böcker.

Efter en månad med 50-timmars arbetsveckor och intensivt uppsatsarbete ville jag ha något lättuggat. Den här hittade jag på (städ)jobbets bokbytarbord. Och lättuggad var den … Rebecca Bloomwood jobbar som journalist på en finanstidning men shoppar som om hon vore en filmstjärna i Hollywood. Hon moraliserar över andras shoppingvanor men reflekterar överhuvudtaget inte över sina egna, slutledningsförmågan ligger på guldfisknivå, hon ljuger och bedrar och verkar i största allmänhet vara en riktigt otrevlig människa. Framåt slutet av boken verkar det som om hon kommer till insikt och gör en ansats till att göra något åt sitt shoppingmissbruk och de ständigt övertrasserade kontona – men nej, människan är oförbätterlig och rentav pinsam. Av och till blir jag riktigt arg. Tyvärr är språket bra – författaren slösar bort sin förmåga på att skriva om en ytlig, puckad karaktär utan att ens låta karaktären problematisera och analysera sitt beteende. Översättningen har sina brister; här och var i texten dyker det upp direktöversättningar i stil med ”jag klarar strupen” (på engelska: I clear my throat; borde översättas till ”jag harklar mig”) och det stör mig faktiskt lite, kanske mer än vanligt bara för att Rebecca gör mig så arg. Än mer tragiskt är ju att shoppingberoende i vissa kretsar är helt accepterat och till och med eftersträvansvärt, till skillnad från vilket substansmissbruk som helst.

Den ser inte mycket ut för världen, men innanför pärmarna gömmer sig en riktig liten guldgruva för den politik- och statistikintresserade: en djuplodande analys av Sverigedemokraternas politik. Bit för bit, i korta kapitel (uppdelade i genomgång, sammanfattning och kommentarer) och med noggranna referenser betar författarna av partiprogram, uttalanden och blogginlägg och svarar med verifierbara fakta. Genomgången visar inte bara att Sverigedemokraterna har fel – eller rentav sprider rena lögner – men avslöjar även partiets ovilja att föra djupare, mer underbyggda resonemang. Framför allt ses en oförmåga (ovilja?) att definiera de uttryck som används: SD slänger sig gärna med begrepp som ”nationalism”, ”svensk” och ”invandrare” men kan inte specificera närmare vad som konstituerar svenskhet; vad de menar med nationalism (som ju är ett väldigt luddigt begrepp); vem som är – och vem som inte är – att betrakta som invandrare o.s.v. Lodenius och Wingborg visar även hur SD:s resonemang dessutom haltar betänkligt och ofta går stick i stäv med andra uttalanden som de gjort. Det som skiljer den här boken från många andra böcker om SD är att författarna, mer än bara i förbigående, även tar upp och resonerar kring SD:s illasmakande kvinnosyn och vilja att odla skillnader mellan könen samt deras familjepolitik och HBT-motstånd. Även kulturpolitiken tas upp. Det som är mindre bra är att författarna inte alltid utvecklar sitt resonemang fullt ut, samt att det finns gott om korrekturfel – även en del ganska allvarliga sådana. Ibland kan språket bli väl banalt. Vidare har författarna en förkärlek för kursiv och det är inte alltid helt tydligt om ett kursiverat stycke är ett citat eller ”något annat”. Även tankstreck används för att visa på uttalanden och det enklaste hade naturligtvis varit att skippa både pratminus och kursiv till förmån för blockcitat (eller citationstecken för kortare citat). Boken gör inga anspråk på att leverera färdiga svar utan tanken är snarare att den ska vara en språngbräda för vidare diskussion.

Jag har under den gångna sommaren diskuterat med åtskilliga SD-anhängare. En sak som slår mig, vilket även kan anas i boken, är deras ovilja att diskutera sakfrågor. Partiledningen är, vilket är förståeligt men förmodligen mer taktiskt än något annat, ganska vårdade mot journalister, men gräsrötterna är det sämre ställt med, något som även bokens författare lagt märke till. Min egen erfarenhet är att sakliga, verifierbara argument mot deras påståenden, och frågor om vem som är svensk, vad som är svenskt och vad man ska göra med svenskar som begår brott resulterar inte sällan i en spärreld av personangrepp i stället för sakliga svar: bidragssnyltare, vänsterpack, obildad och åsiktsförtryckare är bara några av de saker jag har kallats för och gärna i kombinationer. Jag har anklagats för att vara politiskt korrekt, d.v.s. att jag inte tycker som jag gör egentligen utan bara för att det låter bra, och det finns de som anser att Efterlyst på TV3 och diverse tveksamma forum och bloggar på internet visar ”sanningen” bättre än Brottsförebyggande rådet, Statistiska centralbyrån m.fl. som antas ingå i den världsomspännande politiskt korrekta konspirationen. Man blir alldeles matt.